En vän, tillika adept, till mig sprang.
Till våren ska hon springa sitt första marathon. Häromdagen lade vi lite lösa planer för detta.
Det kommer inte att bli lätt. Men har något som någonsin varit värt något varit lätt?
Men vet ni vad det bästa är?
Att hon redan har den mentala bilden av sig själv när hon passerar mållinjen!!!!!
Hon har alltså redan vunnit! Hon ska imål.
Hon ska inte göra sitt bästa att ta sig runt (jo självklart ska hon det, men inte på det sättet)
Hon ska inte göra ett försök att ta sig i mål.
Hon ser sig själv korsa mållinjen på Stockholms Stadion.
Förstår ni vilken seger hon redan vunnit?
Att säga till sig själv att man gärna vill, att man ska göra ett försök, göra allt man kan, det är att sätta gränser.
Det värsta man kan göra är att inte tro på sig själv, att ha en mental bild som säger att man kommer att misslyckas, då är det redan kört.
Tror man inte att man ska lyckas så har man redan misslyckats.
När jag sa till folk att jag skulle göra Kalmar Triathlon förra året så fick jag en del skeptiska blickar. "Men du är ju ingen triathlet" såg jag att folk tänkte.
Nope, det är helt rätt. Men jag vet att jag kan klara det. För mig går inte gränsen där.
Den går inte heller vid 211 km.
Men var går gränsen då?
Ja mina vänner, I'm still searching, är det inte det livet är till för?
I eftermiddags fick jag för övrigt ett sms av en annan vän:
"Maria för fan! Jag har precis anmält mig till marathon juni 2013!!!"
Underbart! :)
Pretty in pink
OOhhhh Maria, dina kloka löparord kommer jag ta med mig i Berlin 2013. Folk tittar konstigt på mig, springa Marathon, 9 månader efter en förlossning?! Du är inte klok... Nä, kanske inte, men tanken får mig att andas, får mig att ge mig ut i höstsolen, med 9kg tyngre kropp och 11 veckor till bebisen kommer. But I love it! Jag kan... Jag vill... Och jag hoppas att min kropp är stark och vill finnas där för nästa års utmaning. Inspireras av att läsa dina ord om löpning, kram på dig!!
SvaraRaderaDu är helt fantastisk!
/Paula
Så underbart att höra vännen! så länge du mår bra!
RaderaÄven om jag inte springer i Berlin så lovar jag att följa med dig! och heja allt för allt vad jag är värd!!!
Vi måste ses snart <3
Det var länge sedan jag rev mina gränser och lovad mig själv att aldrig bygga upp några igen.
SvaraRaderaDet "omöjliga" är bara sånt jag ännu inte gjort.
Maria, ja läste det här inlägget för typ två dagar sen och blev irriterad. Fortfarande har irritationen inte lagt sig. Hur kan nån tro att du INTE skulle klara en Ironman?
SvaraRaderaDu är helt fantastisk! (Vi möttes snabbt i SKöbde i år men pratade nog inte riktigt).
Måste skriva ett eget inlägg om detta...
Hej Linda!
RaderaJag läste ditt inlägg och jag tycker att du har så rätt!
Säger som Janne, varför ens sätta upp gränser för sig själv?
You go!