Fredag morgon, klockan ringer 03:55.....man ska faktiskt inte ställa klockan på något som börjar med 03, det är inte mänskligt.
Upp, tvätta fejset och polera smilet.
Trask trask ner till busshållsplatsen (det var t.o.m. nattbuss, detni).
Iväg till Cityterminalen och Flygbuss, hann klämma in en kaffe på Pressbyrån också.
Tokmycket folk enligt rutin på Arlanda, varför ska charterflygen gå så rackarns tidigt egentligen?
Checkar in, traskar bort och hoppas att återse våra väskor i England.
Landar i Frankfurt, hmm, jag har somnat och missat kaffet, och mackan !?!?!? Fick man en macka? Fick man ens kaffe? Man borde ha fått det iaf....
Inväntar den icke-rörande massan av folk som ska av planet, vi satt längst bak.
"Sandra när gick egentligen nästa plan?"
Samverkar med bokningspapperet; om 50 min.......
Vi skulle även checka in igen då de inte checkade in oss hela vägen i Stockholm.
Något säger mig att man brukar ska ha checkat in minst 45 min innan avgångstiden på internationella flighter.
OOOOOOHHHH SHIIIIIIIIIIT!!!
Av planet fort som f*n, (så fort det nu går med en miljard långsamma människor före)
Läser att vi ska till gate B33. Var är vi nu?
A-terminalen.
F*ck!
Påbörjar en intensiv fartlek mot B-terminalen.
Stannar vid en Lufthansa-service-punkt-desk-något och pratar det fortaste jag kan på engelska.
Damen säger att vi kan bli incheckade vid gaten.
Jamen guuuuuud så bra. Men det är fortfarande 40 min kvar till planet går och vi är i fel terminal.
Frankfurts flygplats är ganska stor.
Hon skriver något på papperet, viftar iväg och oss hojtar "Just go, B-terminal"
Uppfattat, sätter fart igen. Kryssar genom folk, nerför trappor, genom någon form av transporttunnel (hur lång som helst, tur vi är ultralöpare), uppför trappor, genom taxfree och fram till passkontroll.
Phiew, nu är vi i rätt terminal.
Hittar gaten, blir incheckade av en läspande, trevlig, tysk och kan nu pusta ut.
Landar två timmar senare på East Midlands Airport.
Mjaha, vart i världen är vi? England självklart, men resten är lite oklart.
Efter det åker vi buss-tåg-tåg-taxi och när vi väl kommer till hotellet brakar vi rätt in i en bröllopsmottagning.
Tjohej! Congratulations!
Blir incheckade.
Drar iväg och kollar tävlingscentrat, käkar (en alltför sen) lunch, blir tagna för kanadensare och handlar lite energi inför morgondagen.
Bröllopet fortgår och när vi ska sova drar de igång partyt. Wiiiiiiieeeeeeeeeeeh.......
Klockan ringer 05:30, inte omänskligt tidigt men ändock tidigt.
Jag mår inte helt hundra men ingen feber och ingen direkt halsont, då kör vi!
Vi hade fixat skjuts så strax efter kl 06 blir vi hämtade. *Kachiiiiiing*
Iväg till tävlingsområdet där det är full fart.
"The Swedish girls", jupp, that's us.
Den benämningen går vi under resten av dagen.
Springer på Janne Söderkvist, som hade tagit (det lite mer) smarta beslutet att flyga till London och därefter åka tåg norrut), let's try that one next year.
Jag nojjar lite om vad jag ska ha på mig, men bestämmer mig efter många om och men för the usual.
Alltså korta tights och linne :)
Det är stjärnklart ute och, jag skulle tippa på 6-7 grader när vi startar.
Skottet går och vi tuffar iväg.
Vi skojar och pratar och kikar på folk och njuter av morgonen och av omgivningarna.
Det går rätt bra i början.
Energi (Vitargo i vätskeryggan och nötter och gel som komplement) petar jag i mig var 20.e minut och det rullar på.
I början är det inga större problem att hitta.
Eller ja, vi förlitar oss mest på att andra hittar vägen. Hehe, rätt packat i början men det spred ut sig efter ett tag.
Markeringarna vi följde var små vita märken, kanske 8 cm i diameter, med en pil.
Dessa kunde sitta lite varstans, inte alltid helt snutet ur näven att se de.
Banan går verkligen överallt, över leriga åkrar, genom vacker skog, längs asfaltsvägar och samhällen.
Vi tar det lugnt och går i de uppförsbackar som finns.
Efter drygt halva loppet känner jag mig ännu mindre kry, märker att pulsen sticker iväg tokfort i backarna.
Vi går där det behövs men trycker ändå på rätt bra där det är platt.
Baksida lår stretar emot lite men jag sträcker ut några gånger och har det under kontroll.
Vädret är helt underbart och jag njuter verkligen av dagen.
Energiintaget works like a charm och depåerna är fyllda över tiden.
Vi springer dock fel tre gånger vilket resulterar i drygt 2,5 km extra. Men men. Det gör inte så mycket.
Eller ja, efteråt visar det sig att vi var 4 min efter hon som kom tvåa......
Men åter till historien.
När vi har drygt 3 km kvar börjar vi prata om hur fort vi springer.
Strax under 6min-fart? Ja det känns rimligt. Man tror ju ofta att man springer fortare än vad man gör i slutet av lopp.
5.17min/km.
Wopp. Nice. :)
Med ett leende på läpparna korsar vi mållinjen och vi är framme!
Parkerar dojjsen utanför, lite odefinerbart vad exakt leran består av måste jag säga, och vidare in i sporthallen för lite återhämtning innan det är dags för duschen.
Vi tar god tid på oss, hade liksom ingen brådska att komma därifrån, när en från tävlingsledningen sticker in huvudet i omklädningsrummet och frågar om vi är "The Swedish girls", yes that would be us.
Får reda på att vi kom trea och att det skall fotas och härjas.
Jaaaaaså? Där ser man. Coolt.
På med lite kläder så vi ser anständiga ut och så iväg för att hämta pokal!
Väl tillbaka till hotellet ser vi fram emot middag och en lugn kväll.
Oj vad vi misstog oss.
Hotellet som igår hostade bröllopsfest har idag invaderats av fjortisar som "sjunger" kareoake.
Någon fyller år. Men tydligen ska de inte hålla på längre än till 21.30.
Vi äter, dricker en öl och inväntar sen mest att oväsendet skall upphöra.
Dagen efter sover vi ut. Det behövs.
Kroppen känns bra. Lite segt i framsida lår men i övrigt relativt oberörd.
Jag känner dock förkylningen i antågande och nu får jag stå mitt kast.
Hemresan går ungefär på samma sätt som utresan, fast omvänt.
Taxi-tåg-tåg-buss-springa till gaten (10 min till godo).
Gott om tid i Frankfurt denna gång dock.
Landar på Arlanda där kära syster väntar med bil. Lovely.
Tack England och Rotherham för ett trevligt lopp!
Målet att kvala till Western States är uppnått!
Nu gäller det bara att ha en förbaskad tur i lotteriet :)
När Kristina och jag åkte till Basel för 24H. Så var just mellanlandning på Frankfurt ett rese allternativ som Kristina så blankt nej till. Risken att bli av med bagage är om inte stor så iallafall möjlig. Det funkar inte att bagaget kommer till rätta ett dygn försent när man det dygnet ska tävla. Vi gjorde som Janne S. Flög till Zurich och tog tåget till Basel.
SvaraRaderaNu gick det ju bra men en sak att tänka på.
Vilket bra lopp ni sprang!!
SvaraRaderaGrattis swedish girls!! Ni är bäst!