En liten dipp

Position: Café Peace and Love, Borlänge
Status: Nyklippt och nytaggad
Dag: 4
Antal pass: 7
Antal km: 79
Antal tränade timmar 15

Igår renderade till en halvbra dag. 
Morgonen var relativt seg.
Det här med "proffsliv" är ingen dans på rosor, men vem trodde det egentligen? ;)

Det blev knas med maten mest hela dagen.
Kl 15 tog jag en tupplur på soffan.
Ställde klockan på 15.45.
Vaknade sjukt omotiverad till dagens andra pass.
Låg kvar på soffan och tyckte allmänt synd om mig själv. (WTF?????)

Klockan blev 16, då jag skulle ha kommit iväg.
Nej, nu behöver jag hjälp.
Messade Anna G med rubriken "HELP".
Svaret kom direkt.
"Kl 16.30 sharp ger du dig iväg. Du vet varför du gör detta och du vet ditt mål."
That's all I needed.

Ut kom jag.
Jag tragglade mig runt 30 km, men det var inte många som var njutbara. 
Inte fysiskt, kroppen var inte problemet, det gick bra och jag nådde målet med att ha ett långsammare snitt.
Det satt i huvudet.
Seeeeegt var bara förnamnet.

Det är intressant det där.
Vad var det som bidrog till min tillfälliga omotivation?
En liten bump in the road.
Tvivlar jag på mig själv? - Ja, ibland gör jag det. Det är inte ofta och inte länge, men tankarna kommer och går. Speciellt nu när VM närmar sig.
Det jag tänker mest är nog om det jag gör är tillräckligt.
Om jag verkligen kan.

Jag jämför med hur bra andra är och hur mycket andra tränar.  
I jämförelse med andra ultralöpare så tränar jag säkert lite.
När jag är åskådare på ultratävlingar förundras jag varje gång hur fasen det är möjligt.
När jag är deltagare är det den mest naturliga sak i världen.

Det är knasigt, för jag vet ju att jag kan. 
Det handlar om att tro på sig själv.
Det handlar om att jag måste tro på mig.
Att skita i vad andra gör.
Jag tror på mitt upplägg och jag tror på mig själv.
Jag vet vad jag har för potential och tjockleken på mitt pannben.
Jag måste påminna mig om det lite oftare bara.

"I'm gonna tell you something you already know.

The world aint all sunshine and rainbows.

It's a very mean and nasty place and it will beat you to your knees and keep you there permanently if you let it.

But It aint about how hard you hit.

It's about how hard you can get hit and keep moving.

How much you can take and keep moving forward.

That's how winning is done!"

När jag står på startlinjen den 11e maj ska jag veta att jag har gett mig själv de bästa förberedelserna.
Och bara för att jag vet att jag kan kommer jag rocka 20 km på löpbandet på Må Bättre ikväll.

Ses vi där? :)