Midsommar 2015 började med att jag mötte upp Kristina på pendeltåget som tog oss till Märsta och därefter med buss vidare till Arlanda.
Det var längesen jag träffade Kristina nu, vi hade försökt länge men det hade liksom inte klaffat. Men nu skulle vi ändå spendera helgen tillsammans.
Det blev en liten toch-and-go i Salzburg och däremellan klämde vi in 102,5 km och 2500 höjdmeter. :)
Det hela började med att jag vill springa Western States, 100 miles genom Californien och ett av de äldsta ultraloppen som finns.
För att få springa WS så måste man springa en kvaltävling, och därefter ha stor tur i det årliga lotteriet. Har man kvalat fler år i rad har man fler lotter men chansen att få en av de 272 lotteriplatserna är rätt liten. Men kvalar man inte har man ABSOLUT ingen chans :)
När jag läste igenom listan med kvallopp i vintras kom jag fram till att det enda jag skulle kunna springa, som låg bra tlill i planeringen och inte skulle slita överdrivet mycket och störa träningen var Mozart 100.
Ett ungt lopp, detta var 4e gången, inte så långt bort och sen passade Midsommarhelgen bra.
Starten gick 05.00 i ett mörkt Salzburg. Prognosen lovade regn och vi skulle inte bli besvikna.
Förra årets damvinnare Maria Vrajic stack iväg på lätta fötter och jag hade inga ambitioner att ta rygg på henne.
Från början hade jag som plan att få G som i genomfört. Jag skulle träna igen på måndagen och ville inte behöva återhämta mig speciellt länge. Kravet för kval till WS var 16 h och jag ansåg att jag skulle ha bra med tid till att ta mig runt.
De första 5 km var platta, sen svängde vi upp på en lång sluttande stig upp mot berget. Inte svinbrant men ändå lite för brant för att springa, jag övergick till gång.
Kände mig lite sömnig och inte riktigt på G från början. Men visste också att det var ett långt lopp och att det mesta skullle hända.
Snart kom regnet.
Regn stör mig inte speciellt mycket, så länge det inte är kallt. Och som tur är så blir jag inte så lätt kall.
Jag hade korta tights, linne, ärmar, kompressionsstrumpor och skärm på mig. Perpeteum i Nathanryggan och gel och Snickers i fickorna.
Det bar uppför, sen bar det nedför, väldigt springbart hela tiden. Breda fina asfalsts- elller grusvägar. Några små partier med stigar men till 95% väg.
Jag upplevde det som väldigt mycket nedförslöpning, det slet bra på mina ben (varav det högra inte var helt hundra).
Första milen tog mig 60 min, andra 65 och tredje ca 70.
Regnet var all over the place. Seriöst så har jag nog aldrig varit med om värre attackregn. Ibland var det knappt så jag såg framför mig.
Första varvet avslutades med 250 trappsteg upp mot en borg som blickade ut över Salzburg. I slutet av första varvet hade jag kommit igång lite, (det är väl fasen att det ska ta fyra mil innan man känner att man kommer igång) och varvningen inne i stan kändes som en bock i kanten, det var ju nu tävlingen började.
Ut på andra varvet, som jag trodde var ett helt annat och i en annan riktning men som visade sig till större del vara precis samma. Tja, men då vet jag ju hur det ser ut iallafall :)
Tidigare i loppet hade jag blivit omsprungen av en österrikisk tjej som hade varit med på 24h-VM i Turin också. Hon hade kommit trea året innan och såg ut att vara van med den rådande terrängen. Jag trodde alltså att jag låg, ungefär, trea.
Prestigen låg kvar på hyllan och jag tuggade mig framåt, kilometer för kilometer.
Nu svängde jag av mot en ny sväng som inte var med på första varvet, passerade 70km-skylten och ca 100m längre fram ser jag en dinglande hästsvans.....
Saaaaaaaaaaaatan.....
Den där prestigen som hade lagts på hyllan plockades raskt ner igen.
Ok, ikapp österikiskan och förbi.
Hon såg inte pigg ut.
Nu gick banan ut på en fn promenadstig runt en turkos sjö.
Dags att höja farten. Hon ska inte tro att hon kommer ikapp.
Nu gick det fort, tass tass runt sjön.
Sneglade bakåt några gånger men såg inget.
Bra där.
Kom i håg att det är minst 25 km kvar nu och jag visste vad som väntade i slutet. 15 km nedförslöpning med redan sönderslagna lår. Tjoho.
Plötsligt möts jag av en overkligt brant asfalstbacke, i gräset bredvid hängde en baderoll, "The wall".
Jodåsåatt.
Nu gick det inte fort.
Mjölksyra och hög puls.
Upp upp upp.
Oändligt lång.
Vid krönet fanns en vätskekontroll och nu var jag ute på "orignnialbanan" igen.
Baksidan på höger ben var inte glatt. Sablar så ont det gjorde.Benet ville liksom inte hänga med och jag ansträngde mig för att inte snedbelasta kroppen.
Nu var det också väldigt mycket folk på banan. Utöver 100 km, dam och herrklass, fanns det 55km, 25km och 11 km, samt stafettklasser och duo-klasser på de flesta sträckor.
Det som skilde löparna åt var vilken färg texten på nummerlappen hade och än så länge hade ingen dam med röd text sprungit om mig.
Sista långa uppförsbacken nu och jag gick och drack sportdryck. Regnet hade upphört och ersatts med en strålande sol. Phiew, nu var det varmt.
Plötsligt trippar en tjej med röd text på nummerlappen lätt förbi mig och jag undrade VAR kom hon ifrån?
Skit också. Nu kommer väl österrikiskan tilllbaka snart. Bäst att lubba vidare.
15 km nerför med 85 km och 2200 höjdmeter i benen är ingen lek och även om det gick fortare nerför var det stockar som sattes i marken för varje steg.
Inne i bebyggelsen och nu var det bara de där trapporna kvar. Dock var det inte så bara....
Men upp kom jag och nu var det "bara" en kilometer nerför och sen en kilometer till mål.
Aaaaaaaaaajjjjj.
Snart över.
Sista trappan, över bron, ner under vägen och så in i Gamla Stan. Det vimlade av folk men en mängd funktionärer visade mig rätt och nu var mållinjen nära.
100 meter från mål får jag syn på en gul rygg.
Ok, han måste jag förbi. Varför har jag ingen aning om, han var inte i min klass, hade kanske inte ens sprungit samma sträcka, men ändå på något vis fanns det en djup känsla av att jag bara var tvungen att springa förbi honom.
Efter målgång fick jag en öl, bytte kläder och väntade sedan in Kristina.
När det var dags för prisuutdelning visste jag ju faktiskt inte hur det hade gått.
Men det visade sig att jag hade kommit tvåa i min åldersklass samt tvåa totalt i damklassen!!!
Tjoho, upp på prispallen två gånger och fick både blommor och prispengar! (det senare är man inte bortskämd med i ultralöpning då det mest brukar vara en medalj eller ett badlakan, badlakan är bra skit).
Efter många om och men fick jag behllla prischecken och jag och Kristina tog oss äntligen iväg för att äta mat.
1 liter öl, 1 stor köttbit och 1 apfelstrudel senare somnade vi gott på hotellet.
....bara för kännedom kan jag meddela att fröken Paltén snarkar något infernaliskt. Jag kastade två par ihoprullade strumpor, en kudde samt slog henne på armen upprepade gånger utan framgång. Ta med öronproppar om ni ska resa med henne ;)
söndag 28 juni 2015
söndag 14 juni 2015
Vägen framåt är inte rak men krokig
Det har tagit lite tid att återhämta sen VM.
Både huvudet och kroppen har fått tagit sin tid.
Helst vill man ju bara hoppa i skorna direkt och utföra stordåd men det funkar ju inte riktigt så.
De två senaste veckorna har varit mina första riktiga kom-igång- veckor.
Första veckan var jag på tjänsteresa i Halmstad och försökte hantera en sargad kropp efter Stockholm maraton. Ben var riktigt tunga och det kändes som jag sprang i sirap.
Denna vecka har jag varit på hemmaplan men däremot haft sjukt mycket på jobbet, det närmar ju sig semester och då är det alltid en massa saker som måste vara klart. Och det är samma visa varje år. Att man aldrig lär sig.
I måndags och fredags hade jag tempo på schemat. Måndag stege (progressiv distans) och fredag 2x4 km i maratonfart som jag valde att avverka på kristinebergs IP.
Måndagen hade jag sällskap med Elisabeth (som för övrigt gjorde sjuka 2.55 på maran!) och kroppen svarade bra. På slutet dog jag bara nästan och jag var glad att ha E som draghjälp.
Fredagen var jag lite nervös för. Det var längesen jag sprang ett sånt tempopass. Första delen gick hyfsat. Vila en minut emellan och så påt igen.
Nu började benen stumma. Jag försökte hålla farten men det gick sådär. Kapade ner andra delen till 2+2km för att få kvae kvaliteten. Inte lika bra som en 4000ing men bättre än inget.
Idag var första långpasset på länge.
Stack iväg och skulle runda Sollentuna.
Kände från början att kroppen inte riktigt var med mig men jag tog mig ändå framåt.
Vid 25 km valde dock mitt högerben att protestera å det grövsta. Det ville inte springa mer och uttryckte sin vilja med smärta.
Jag fick linka/traska hem.....
Det här är mindre bra med tanke på att jag och Kristina åker till Österrike på midsommar och ska tävla på lördag.
Jag skall snarast boka mig en naprapattid och ta reda på vad det är frågan om.
Både huvudet och kroppen har fått tagit sin tid.
Helst vill man ju bara hoppa i skorna direkt och utföra stordåd men det funkar ju inte riktigt så.
De två senaste veckorna har varit mina första riktiga kom-igång- veckor.
Första veckan var jag på tjänsteresa i Halmstad och försökte hantera en sargad kropp efter Stockholm maraton. Ben var riktigt tunga och det kändes som jag sprang i sirap.
Denna vecka har jag varit på hemmaplan men däremot haft sjukt mycket på jobbet, det närmar ju sig semester och då är det alltid en massa saker som måste vara klart. Och det är samma visa varje år. Att man aldrig lär sig.
I måndags och fredags hade jag tempo på schemat. Måndag stege (progressiv distans) och fredag 2x4 km i maratonfart som jag valde att avverka på kristinebergs IP.
Måndagen hade jag sällskap med Elisabeth (som för övrigt gjorde sjuka 2.55 på maran!) och kroppen svarade bra. På slutet dog jag bara nästan och jag var glad att ha E som draghjälp.
Fredagen var jag lite nervös för. Det var längesen jag sprang ett sånt tempopass. Första delen gick hyfsat. Vila en minut emellan och så påt igen.
Nu började benen stumma. Jag försökte hålla farten men det gick sådär. Kapade ner andra delen till 2+2km för att få kvae kvaliteten. Inte lika bra som en 4000ing men bättre än inget.
Idag var första långpasset på länge.
Stack iväg och skulle runda Sollentuna.
Kände från början att kroppen inte riktigt var med mig men jag tog mig ändå framåt.
Vid 25 km valde dock mitt högerben att protestera å det grövsta. Det ville inte springa mer och uttryckte sin vilja med smärta.
Jag fick linka/traska hem.....
Det här är mindre bra med tanke på att jag och Kristina åker till Österrike på midsommar och ska tävla på lördag.
Jag skall snarast boka mig en naprapattid och ta reda på vad det är frågan om.
lördag 6 juni 2015
Stockholm marathon 2015; My side of the story, eller, dagen då jag inte levererade
6h veckor efter 24hVM ställde jag mig på startlinjen för att springa mitt 12e Stockholm marathon.
Två sjukdomsperioder och i övrigt en del spontan, ostrukturerad träning gjorde att jag inte kände mig på topp.
Men jag hade bestämt mig för att göra det absolut bästa med det jag hade.
Don't forget to be awesome, alltså :)
5 minuter innan start startade jag klockan, Garmin var inte med mig den dagen och valde att hänga sig på startsidan......
Men mjäääääääk.
Jaha, så kan det vara tänkte jag. Skit också.
Starten gick och nu var det dags.
Iväg från Lidingövägen, ut på Valhallavägen, ner mot Strandvägen. Kändes i kroppen att det gick alldeles för fort. Fogade mig och fokuserade på steget och andningen och att vara ansträngningslös i min väg framåt.
Strax innan 4 km pep klockan och nu var den med mig. Skönt, då har jag lite koll på hur fort det går i alla fall.
Tassade förbi Skeppsbron och lilla backen vid Slussen, fasen, det var jobbigt att hålla det här tempot. Södermälarstrand var över i ett nafs och jag tassade lugnt uppför Västerbron. Kristina hade sagt att hon skulle stå där så jag höll utkik.
Nu bar det nerför och farthållarna för 3.15gruppen var strax framför mig.
Hmmmm tänkte jag, det här kanske kan bli bra.
Men jag visste med mig att det var för tidigt i loppet för att dra några slutsatser.
Tempot höll sig, men jag kände att så fort det gick lite uppför blev det direkt jobbigt.
Jag hostade lite slem stundtals och var noga med att få i mig energi med jämna mellanrum.
Upp längs Torsgatan mot St.Eriksplan........huvva, "Hallå kroppen, vad händer?".
Ned över Odenplan och ungefär där tog det slut.
Tempot började sjunka men jag höll ihop det än så länge.
Ut på andra varvet, backen förbi Radiohuset var jobbig, kändes inte som jag kom framåt.
Gärdet, halvvägspassering. Då hade regnet kommit på riktigt också.
Huvudet bankade och det kändes som jag knappt rörde mig framåt.
Kraftiga vindar på Lindarängsvägen fick mig lite ur balans. Det var alltså dags att ta fram pannbenet på riktigt.
Biten på Djurgården har aldrig varit min favorit men det är bara 8 km och ju fortare man springer desto fortare kommer man imål :)
Problemet var bara att det inte gick så fort.
Vid Skansen såg jag en bekant rygg, eller rättare sagt ett bekant bakhuvud, och såg att Therese Falk från norska 24h-landslaget sprang förbi mig. Härligt jobbat Therese!
Nu började kroppen säga ifrån, höger baksida hade trilskats sen mil 1 och nu var den inte glad.
Fy satan så ont det gjorde.
Men nu lämnade jag Djurgården och hade 15 km var till mål.
Passerade familjen på Strandvägen, R såg att det inte stod riktigt rätt till.
Regnet störde mig inte nämnvärt, däremot måste jag erkänna att det var lite kyligt från och till. Jag vet inte hur varmt det var, eller rättare sagt kallt...
Ok, bara tugga på nu.
Denna gång var Södermälarstrand lång, och jag stannade tillochmed för att sträcka ut baksidan, då blev det snabbt kyligare.
På Västerbron blev jag omsprungen av farthållarna i 3.30-gruppen. Fick peppande hejarop av Reima och kexchoklad och cola av Kristina <3
Mindre än 10 km kvar.
Väldigt jobbiga 10 km måste jag säga.
Vid Odenplan sista gången sprang det upp en skäggig kille jämnsides med mig och frågade, "You ran in Torino, yes?"
Tittade förvånat på honom och hasplade ur mig ett "Yes, you too?".
Det visade sig att han sprungit för det estniska landslaget och hade gjort sitt första 24h där.
It's a small world.
Jag tänkte låta honom sticka iväg men av någon anledning ville jag inte låta honom komma före mig imål. Det blev en rejäl kamp som jag gick segrande ur med en halvmeter.
Det var oerhört skönt att vara imål.
Jag var inledningsvis besviken på mig själv då jag ändå hade haft målsättning att klämma ur mig 3.20 den dagen.
Det lugnade ner sig efter ett tag men ligger fortfarande och gnager lite.
Däremot så ska man inte tro att man kan leverera om man inte har tränat, och det hade jag ju faktisk inte, inte specifikt för Stockholm marathon iår.
Hursomhelst gjorde jag det jag kunde med det jag hade.
I didn't forget to be awesome ;)
En rolig grej är att jag, återigen, träffade på Marie Sundgren, en ledare från Friskis i Borlänge som jag alltid lyckas träffa på Sthlm marathon, iår var hennes sjuttonde lopp! :)
Hursomhelst, dagarna efteråt hade jag sjukt ont i benen men nu är jag back on track och tränar nu för att slå mitt personliga rekord i Korea på Military World Games i Oktober! :)
Vi ses i mjölksyrans land vänner ;)
Två sjukdomsperioder och i övrigt en del spontan, ostrukturerad träning gjorde att jag inte kände mig på topp.
Men jag hade bestämt mig för att göra det absolut bästa med det jag hade.
Don't forget to be awesome, alltså :)
5 minuter innan start startade jag klockan, Garmin var inte med mig den dagen och valde att hänga sig på startsidan......
Men mjäääääääk.
Jaha, så kan det vara tänkte jag. Skit också.
Starten gick och nu var det dags.
Iväg från Lidingövägen, ut på Valhallavägen, ner mot Strandvägen. Kändes i kroppen att det gick alldeles för fort. Fogade mig och fokuserade på steget och andningen och att vara ansträngningslös i min väg framåt.
Strax innan 4 km pep klockan och nu var den med mig. Skönt, då har jag lite koll på hur fort det går i alla fall.
Tassade förbi Skeppsbron och lilla backen vid Slussen, fasen, det var jobbigt att hålla det här tempot. Södermälarstrand var över i ett nafs och jag tassade lugnt uppför Västerbron. Kristina hade sagt att hon skulle stå där så jag höll utkik.
Nu bar det nerför och farthållarna för 3.15gruppen var strax framför mig.
Hmmmm tänkte jag, det här kanske kan bli bra.
Men jag visste med mig att det var för tidigt i loppet för att dra några slutsatser.
Tempot höll sig, men jag kände att så fort det gick lite uppför blev det direkt jobbigt.
Jag hostade lite slem stundtals och var noga med att få i mig energi med jämna mellanrum.
Upp längs Torsgatan mot St.Eriksplan........huvva, "Hallå kroppen, vad händer?".
Ned över Odenplan och ungefär där tog det slut.
Tempot började sjunka men jag höll ihop det än så länge.
Ut på andra varvet, backen förbi Radiohuset var jobbig, kändes inte som jag kom framåt.
Gärdet, halvvägspassering. Då hade regnet kommit på riktigt också.
Huvudet bankade och det kändes som jag knappt rörde mig framåt.
Kraftiga vindar på Lindarängsvägen fick mig lite ur balans. Det var alltså dags att ta fram pannbenet på riktigt.
Biten på Djurgården har aldrig varit min favorit men det är bara 8 km och ju fortare man springer desto fortare kommer man imål :)
Problemet var bara att det inte gick så fort.
Vid Skansen såg jag en bekant rygg, eller rättare sagt ett bekant bakhuvud, och såg att Therese Falk från norska 24h-landslaget sprang förbi mig. Härligt jobbat Therese!
Nu började kroppen säga ifrån, höger baksida hade trilskats sen mil 1 och nu var den inte glad.
Fy satan så ont det gjorde.
Men nu lämnade jag Djurgården och hade 15 km var till mål.
Passerade familjen på Strandvägen, R såg att det inte stod riktigt rätt till.
Regnet störde mig inte nämnvärt, däremot måste jag erkänna att det var lite kyligt från och till. Jag vet inte hur varmt det var, eller rättare sagt kallt...
Ok, bara tugga på nu.
Denna gång var Södermälarstrand lång, och jag stannade tillochmed för att sträcka ut baksidan, då blev det snabbt kyligare.
På Västerbron blev jag omsprungen av farthållarna i 3.30-gruppen. Fick peppande hejarop av Reima och kexchoklad och cola av Kristina <3
Mindre än 10 km kvar.
Väldigt jobbiga 10 km måste jag säga.
Vid Odenplan sista gången sprang det upp en skäggig kille jämnsides med mig och frågade, "You ran in Torino, yes?"
Tittade förvånat på honom och hasplade ur mig ett "Yes, you too?".
Det visade sig att han sprungit för det estniska landslaget och hade gjort sitt första 24h där.
It's a small world.
Jag tänkte låta honom sticka iväg men av någon anledning ville jag inte låta honom komma före mig imål. Det blev en rejäl kamp som jag gick segrande ur med en halvmeter.
Det var oerhört skönt att vara imål.
Jag var inledningsvis besviken på mig själv då jag ändå hade haft målsättning att klämma ur mig 3.20 den dagen.
Det lugnade ner sig efter ett tag men ligger fortfarande och gnager lite.
Däremot så ska man inte tro att man kan leverera om man inte har tränat, och det hade jag ju faktisk inte, inte specifikt för Stockholm marathon iår.
Hursomhelst gjorde jag det jag kunde med det jag hade.
I didn't forget to be awesome ;)
En rolig grej är att jag, återigen, träffade på Marie Sundgren, en ledare från Friskis i Borlänge som jag alltid lyckas träffa på Sthlm marathon, iår var hennes sjuttonde lopp! :)
Hursomhelst, dagarna efteråt hade jag sjukt ont i benen men nu är jag back on track och tränar nu för att slå mitt personliga rekord i Korea på Military World Games i Oktober! :)
Vi ses i mjölksyrans land vänner ;)
tisdag 26 maj 2015
Optimala förutsättningar
För några år sedan hörde jag en friidrottare svara, på frågan hur det hade gått på tävlingen, ;"Nja, det var ju inte optimala förutsättningar direkt".
Tilläggas bör att den aktuelle idrottaren hade presterat sitt bästa internationella resultat på flera år.
Hursomhelst.
Jag hade JÄTTEGÄRNA haft optimala förutsättningar någon gång inför och under en tävling.
Men det funkar inte så inom idrotten. Det finns inga om.
Det finns absolut inga "om inte".
Vinnaren har alltid en handlingsplan, förloraren har alltid en ursäkt, sägs det.
På lördag är det Stockholm maraton. Jag ligger under täcket på ett hotellrum I Kiruna och har hostat och snorat mig igenom de senaste dagarna.
Sjuk helt enkelt.
Samt att det kommer vara 6 veckor sedan jag sprang 24h i sträck.
Så kan det vara och jag valde själv att anmäla mig.
Men lik förbannat kommer jag kämpa som en idiot på lördag. Springa mitt absolut allra bästa,för den dagen .
Det är det som Don't forget to be awesome, handlar om. Att göra det absolut bästa med det man har.
Inga jäkla ursäkter om att det är två varv, det är för varmt, för kallt, jag gillar inte det här eller det där.
Har man gett sig in i leken får man leken tåla.
Tjänsteresa i Kiruna denna vecka. En av de bästa löneförmånerna.
:)
Tilläggas bör att den aktuelle idrottaren hade presterat sitt bästa internationella resultat på flera år.
Hursomhelst.
Jag hade JÄTTEGÄRNA haft optimala förutsättningar någon gång inför och under en tävling.
Men det funkar inte så inom idrotten. Det finns inga om.
Det finns absolut inga "om inte".
Vinnaren har alltid en handlingsplan, förloraren har alltid en ursäkt, sägs det.
På lördag är det Stockholm maraton. Jag ligger under täcket på ett hotellrum I Kiruna och har hostat och snorat mig igenom de senaste dagarna.
Sjuk helt enkelt.
Samt att det kommer vara 6 veckor sedan jag sprang 24h i sträck.
Så kan det vara och jag valde själv att anmäla mig.
Men lik förbannat kommer jag kämpa som en idiot på lördag. Springa mitt absolut allra bästa,för den dagen .
Det är det som Don't forget to be awesome, handlar om. Att göra det absolut bästa med det man har.
Inga jäkla ursäkter om att det är två varv, det är för varmt, för kallt, jag gillar inte det här eller det där.
Har man gett sig in i leken får man leken tåla.
Tjänsteresa i Kiruna denna vecka. En av de bästa löneförmånerna.
:)
lördag 23 maj 2015
Hesa Fredrik
Jag är hes.
Och snuvig.
Och hostig.
Och slemmig i halsen.
Igår kom jag hem från Finland där jag varit hela arbetsveckan.
Jag var ju teamleader vilket innebar att det var mitt jobb att peppa och heja på kadetterna i mitt (team blue) lag.
Detta resulterade i en hes hals. Det såg ut att vända men då hamnade jag i en intern konflikt och tävling med lagledaren för Team Red (en dansk kapten som var precis lika mycket tävlingsmänniska och dålig förlorare som jag), vilket innebar att jag var tvungen att skrika ännu mer.
Addera lite för lite sömn, för lite kläder och ett halvkyligt boende så blir summa en halvförkyld Maria.
Hursomhelst så har ja haft en jättekul vecka med många trevliga utbyten.
Alltid lika kul att lära känna kollegor från andra länder.
Tyvärr kom mitt lag bara trea men jäklar vad de kämpade.
Tävlingarna innefattade: fotboll, stafett, biathlon (löpning + handgranatskastning), hinderbana och Military Team Sports.
Idag är det endast e vecka kvar till Sthlm maraton.
Trots förkylning så känner jag mig rätt trygg.
Fick iallafall till ett fint distanspass där jag tuggade på i 4.50fart totalt ansträngningslöst samt ett intervallpass på bana Under veckan.
Och snuvig.
Och hostig.
Och slemmig i halsen.
Igår kom jag hem från Finland där jag varit hela arbetsveckan.
Jag var ju teamleader vilket innebar att det var mitt jobb att peppa och heja på kadetterna i mitt (team blue) lag.
Detta resulterade i en hes hals. Det såg ut att vända men då hamnade jag i en intern konflikt och tävling med lagledaren för Team Red (en dansk kapten som var precis lika mycket tävlingsmänniska och dålig förlorare som jag), vilket innebar att jag var tvungen att skrika ännu mer.
Addera lite för lite sömn, för lite kläder och ett halvkyligt boende så blir summa en halvförkyld Maria.
Hursomhelst så har ja haft en jättekul vecka med många trevliga utbyten.
Alltid lika kul att lära känna kollegor från andra länder.
Tyvärr kom mitt lag bara trea men jäklar vad de kämpade.
Tävlingarna innefattade: fotboll, stafett, biathlon (löpning + handgranatskastning), hinderbana och Military Team Sports.
Idag är det endast e vecka kvar till Sthlm maraton.
Trots förkylning så känner jag mig rätt trygg.
Fick iallafall till ett fint distanspass där jag tuggade på i 4.50fart totalt ansträngningslöst samt ett intervallpass på bana Under veckan.
 |
| Rackarns fin löparbana på skolområdet. |
 |
| Vi åkte båt över och flög hem. Vad skådade mitt öga från middagsbordet om inte en Visby-korvett |
tisdag 19 maj 2015
Hoppla pålle
De senaste veckornas träning har gått bättre och bättre. Det känns tillochmed som om kroppen börjar få upp lite fart.
om en och en halv vecka är det Stockholm maraton och jag står på startlinjen för 12e gången.
Jag har ett mål, att springa på strax över 3.15.
Klarar jag inte det så kommer jag inte gråta blod. Detta lopp syftar till att få en utgångspunkt inför träningen mot säsongens andra stora mål, Military World Games i Korea i oktober. Då ska jag springa riktigt fort på maraton.
Just nu befinner jag mig på andra sidan Östersjön på finska Militärhögskolan för nordiskt kadettmöte. Några dagar innehållande föreläsningar och seminarier samt idrottstävlingar i multinationella (Finland, norge, Danmark, Sverige är här) lag. Jag är teamleader för Team Blue. Vi kommer att krossa de andra ;)
om en och en halv vecka är det Stockholm maraton och jag står på startlinjen för 12e gången.
Jag har ett mål, att springa på strax över 3.15.
Klarar jag inte det så kommer jag inte gråta blod. Detta lopp syftar till att få en utgångspunkt inför träningen mot säsongens andra stora mål, Military World Games i Korea i oktober. Då ska jag springa riktigt fort på maraton.
Just nu befinner jag mig på andra sidan Östersjön på finska Militärhögskolan för nordiskt kadettmöte. Några dagar innehållande föreläsningar och seminarier samt idrottstävlingar i multinationella (Finland, norge, Danmark, Sverige är här) lag. Jag är teamleader för Team Blue. Vi kommer att krossa de andra ;)
 |
| Här kan man va. Brände några distanskilometer i behagligt högt tempo idag. |
söndag 10 maj 2015
The aftershakes
Idag är det 4 veckor sedan VM i Italien.
Fyra rätt så sega veckor för min del.
Det är konstigt.
Först strävar man efter något så himla länge. Lägger ner oerhört mycket tid och kraft. Blod svett och tårar.
Sedan är det helt plötsligt över, man ligger där på asfalten som en blöt fläck. Man skrapas ihop av de närmast sörjande och sen man ska tillbaka till verkligheten.
Det var märkligt att cykla till jobbet. Man funderar lite.
Vad hände egentligen?
Hur kunde det gå som det gjorde.
Jag hade på något sätt ändå önskat att jag skulle vara sådär sprudlande glad, tassa omkring på rosa moln i flera veckor efteråt och bara vara glad.
Jag är glad, missförstå mig inte. Jag gjorde det bästa loppet i mitt liv, jag är sjukt nöjd med hur jag genomförde det och jag hade inte gjort någonting annorlunda om jag fick göra om det.
Men den där bubblande glädjen har liksom inte infunnit sig.
Kanske är det för att jag inte vet bättre.
Känslan är lite sådär, jaha, och nudå?
Det har passerat många tankar i det här huvudet de senaste veckorna.
Innan Italien hade jag bara läst om löparna jag sedan skulle få äran att dela prispall med, (iochförsig så kände jag ju Annika lite innan :) ), men i övrigt så visade det ju sig att det var helt ordinära människor. Eller ja, förutom att de är bland de bästa i världen på det de gör.
Men kanske inte de där övermänniskorna och helt omöjliga att klå, som jag hade skapat mig någon uppfattning om innan.
Träningsmässigt så är det väldigt konstigt att inte ha något schema att gå efter. Jag och Andreas sa att vi skulle ta en paus tills efter Stockholm marathon, då kickar vi igång igen.
Det är märkligt.
De första tre veckorna var jag förkyld och kunde således inte träna ändå. Då var man tvungen att duscha utan att ha tränat först.
Märkligt.
Och tvättkorgen tog väldans lång tid på sig att bli full, och ryggsäcken var inte fullproppad när jag åkte till jobbet.
Märkligt.
Jag tror dock att man ska ta sig tid till reflektion.
Man ska inte frusta fram genom livet och bara genomföra saker utan att ta sig tid till reflektion.
Framförallt ska man ha någon att dela tankarna med.
Det har jag.
Jag har de bästa.
Fyra rätt så sega veckor för min del.
Det är konstigt.
Först strävar man efter något så himla länge. Lägger ner oerhört mycket tid och kraft. Blod svett och tårar.
Sedan är det helt plötsligt över, man ligger där på asfalten som en blöt fläck. Man skrapas ihop av de närmast sörjande och sen man ska tillbaka till verkligheten.
Det var märkligt att cykla till jobbet. Man funderar lite.
Vad hände egentligen?
Hur kunde det gå som det gjorde.
Jag hade på något sätt ändå önskat att jag skulle vara sådär sprudlande glad, tassa omkring på rosa moln i flera veckor efteråt och bara vara glad.
Jag är glad, missförstå mig inte. Jag gjorde det bästa loppet i mitt liv, jag är sjukt nöjd med hur jag genomförde det och jag hade inte gjort någonting annorlunda om jag fick göra om det.
Men den där bubblande glädjen har liksom inte infunnit sig.
Kanske är det för att jag inte vet bättre.
Känslan är lite sådär, jaha, och nudå?
Det har passerat många tankar i det här huvudet de senaste veckorna.
Innan Italien hade jag bara läst om löparna jag sedan skulle få äran att dela prispall med, (iochförsig så kände jag ju Annika lite innan :) ), men i övrigt så visade det ju sig att det var helt ordinära människor. Eller ja, förutom att de är bland de bästa i världen på det de gör.
Men kanske inte de där övermänniskorna och helt omöjliga att klå, som jag hade skapat mig någon uppfattning om innan.
Träningsmässigt så är det väldigt konstigt att inte ha något schema att gå efter. Jag och Andreas sa att vi skulle ta en paus tills efter Stockholm marathon, då kickar vi igång igen.
Det är märkligt.
De första tre veckorna var jag förkyld och kunde således inte träna ändå. Då var man tvungen att duscha utan att ha tränat först.
Märkligt.
Och tvättkorgen tog väldans lång tid på sig att bli full, och ryggsäcken var inte fullproppad när jag åkte till jobbet.
Märkligt.
Jag tror dock att man ska ta sig tid till reflektion.
Man ska inte frusta fram genom livet och bara genomföra saker utan att ta sig tid till reflektion.
Framförallt ska man ha någon att dela tankarna med.
Det har jag.
Jag har de bästa.
tisdag 28 april 2015
24h-VM 2015; My side of the story, eller; One moment in time, when I'm more than I thought I could be
Racereport...
"Hej jag heter Maria och är Europamästarinna."
De orden smakar rätt bra i munnen.
"Hej jag heter Maria och är VMbrons-medaljör."
Smakar ännu bättre.
Nu har det gått mer än två veckor och det är dags att berätta min historia.
Om loppet jag inte hade någon ursäkt inför.
Jag hade bedrivit bra träning. Mycket bra träning. Kroppen svarade på ett fenomenalt sätt och veckan i Borlänge där jag kunde fokusera till 100% blev pricken över i:t.
Jag mådde bra, jag var stark, jag var lätt, jag var taggad, jag hade ett högt men absolut inte orealistiskt mål.
Jag hade inga ursäkter.
Det skulle vara om mitt svaga psyke skulle svika mig.
Och det psyket har jag fullt förtroende för.
Natten till torsdag, som var dagen för avfärd, vaknade jag vid midnatt och hade sjukt ont i magen.
Illamåendet satt som en klump i halsen och jag kallsvettades.
Inte bra.
Upp på toa.
Upp genom halsen kom strax en röd sörja.
Note to self; drick inte en halv liter rödbetsjuice innan ni går och lägger er.
Fem minuter senare, samma procedur.
Sen var det lugnt, men för att vara extra försiktigt messade jag Johan, som jag skulle få skjuts med, och sa att jag skulle ta flygbussen till Arlanda.
Incheckning, kaffe på Starbucks, takeoff, snabblunch i München och sammanstrålning med Ulf, Annika och Torill som kom från Göteborg, ytterligare en takeoff och sen landade vi i ett varmt Turin.
En ännu varmare bussresa senare befann vi oss på vårt hotell. Ok, det skulle bli ett varmt lopp.
Hotellet låg utmed motorvägen på infarten till Turin. Tänk Scandic Upplandsväsby.
Fredagen spenderades med inköp av det sista nödvändiga, för min del mineralvatten och en magnesium/kaliumblandning jag hade skaffat när vi sprang Trans Alpine i höstas.
Jag hade även möjlighet att prata ihop mig med Pär som skulle vara min support,. Vi var på samma våglängd och han förstod vad jag ville åstadkomma.
Fredag eftermiddag var det även invigning med inmarsch av samtliga deltagande nationer a'la OS-opening-ceremony. Det är alltid lika häftigt att se dessa ständigt växande delegationer av idrottare. Respekt.
Träffade norska laget en tid innan. Härliga grabbar och tjejor det där.
Lördag morgon. Raceday is happy day.
En disig himmel tittade tillbaka på mig när jag blickade ut genom hotellfönstret. Men vis av erfarenhet förstod jag att det skulle bli en varm dag.
Frukost, taxi till stadion och det sista snacket i tältet.
Vi var tvungna att vara i startfållan 30 min innan start och väl där så poserade vi mycket för fotografer (av någon anledning ville alla fota sig med svenska laget), skämtade och skrattade och hade det allmänt bra.
Önskade lycka-till till norrmännen, där Björn-Tore lovade att komma till vårt hotell på fest om tjejerna (svenskorna) tog medalj, något jag kommer hålla honom till.... you owe me one ;)
Vi tog en position längst fram vid startlinjen, psykologisk krigsföring, och trots italienarnas oförmåga att hålla tider så sköts startskottet prick kl 10.00.
Kl 10-16; Uppvärmningen:
Några minuter innan start sa jag att det var lite kyligt. Dessutom att "Det är sista gången du kommer höra mig säga det, och även sista gången du kommer se mig le på 24h."
Det tog ca 10 minuter innan jag konstaterade att det var varmt. Det var fortfarande tidigt på förmiddagen men det kändes vart det här skulle leda.
De första timmarna ägnade jag åt att komma i fas, hitta mitt eget steg, mitt eget tempo. Banan var exakt 2000 m. Ett varv på cykelvägar runt stadion och så ett varv på stadion. En backe ledde in och ut ur stadion och mätte 6 höjdmeter, ca 50 m lång kanske. Där gick jag resolut, från varv 1 till varv 119. Passade på att stretcha axlar och sträcka ut bröstryggen. Samma visa varje varv. Rutiner mina vänner, rutiner.
De tre första timmarna drack jag Perpeteum, knappt en halv liten flaska från SOC (kanske 0.5 dl innehåll), jag greppade den vid supportertältet (Sverige hade sitt tält rätt tidigt i längan som löpte längs bortre långsidan på stadion) och sen kastade jag den i en balja vi hade ställt vid sista kurvan.
Jag var lite rädd att jag skulle dricka för mycket den första tiden, men det gick bra.
Efter tre timmar var det dags att gå över till gel och vatten. Där hade jag bubbelvatten, magiskt gott, och gel från Huma, som är gjorda på chiafrön. Blåbär, äpple/kanel och mango-smak. Smarrigt värre :)
Jag försökte ligga på en behaglig fart som inte var jobbig, hade tillochmed gps.klockan på mig inledningsvis, men sprang ändå lite för fort.
De sex första timmarna försvann förvånansvärt fort.
Kl 16-22; Den varma delen:
Under första blocket blev det varmt på riktigt. Jag försökte tänka rationellt. Du blir inte svalare av att dricka mycket, endast kissnödig. Jag jobbade mycket med att kyla ner mig. Det fanns baljor med blöta svampar vid varvning. Där hängde jag varje varv. Sprang genomblöt, torkade upp på två varv, sprang genomblöt, torkade upp. Sådär höll det på.
Det var jobbigt varmt. Trots att det var disigt så brände solen. Tydligen 26 grader varmt. Huvva.
Banan hade sex stycken 90graders kurvor och en 180 graderssväng. Jag tyckte det var bra för då fanns det tydlighet i banan och man träffade varandra relativt ofta och kunde göra små tecken.
Efter 180graderssvängen fanns det en liten dricksvattenfontän (italienskt klorerat dricksvatten dvs.) som porlade lockande vid varje varv.
Där halvstannade jag två gånger innan jag insåg att det var endast tidsödande och varvningen med svamparna var endast ca 600 m bort.
Jag fick is invirat i en handduk att ha på axlarna och också is att äta (och stoppa i bh.n) vid flera tillfällen.
Fokus just nu var inte fart eller att hålla schemat, det var att springa framåt och försöka hålla sig sval.
Jag bad om extra salt och fick det, i form av saltat bubbelvatten, magnesiumlösning och rent saltvatten. Yummie.
Jag längtade massor efter solnedgången och tänkte att; "Då trycker vi på startknappen".
Kl 22-04: "On my signal, unleash hell.":
Jag visste att jag skulle vara stark på natten och hade sprungit och längtat efter solnedgången då temperaturen skulle sjunka.
Problemet var ju bara att det inte blev svalare. Inte förrän ca 02-03 på natten slutade jag blöta ner mig med vatten. Då hade Annika och Torill förstärkt klädseln.
Jag förstod att jag låg långt ner i fältet, utan att egentligen ha någon uppfattning om gällande resultat, men visste också att det är nu det börjar krävas pannben för att fortsätta springa fort.
Vid 12h låg jag lite bakom schemat, kanske en- en och en halv kilometer. Då stannade jag också och bytte strumpor, applicerade ett nytt tjockt lager sportslick på fötterna och punkterade de blåsor som hade uppkommit (två stycken under två naglar på högerfoten). Jag fick min 12h-Fanta och stack iväg.
Nästa varv fick jag en saltgrogg och efter ungefär halva varvet kände jag mig inte riktigt kurant. Allt stod mig upp i halsen.
Det blev inte bättre och jag hade svårt att ta mig framåt. What to do? Fingrarna ner i halsen när jag väl kom till suppporttältet och trots att det kändes som jag var nere i tolvfingertarmen och krafsade några gånger utan att det hände något fick jag till slut upp överflödet av maginnehållet och stack ut igen full av energi.
Nu var det jakt som gällde.
Jag hade inte kommit ända till Italien för att inte lyckas med mitt mål.
Det tog ca två eller tre timmar tror jag och sen ropade jag till Pär vid varvningen efter 14 timmar att "Jag tror vi är back on track."
Nu gällde det att vara smart. Jag hade igen aning om hur jag låg till och det var fortfarande länge kvar av loppet.
Kl 04-10:
Någonstans mitt i natten kände jag att beläggningen på tungan som skapat av all sportdryck och gel blev för mycket och bad om min tandborste.
Oj vad skönt och fräscht det kändes.
Vid 18 h fick jag också min efterlängtade öl (alkoholfri dock), men jäklarns vad skönt det var att bryta av smaken med något som inte var sött.
Jag spatserade ut ur stadion med ölen i handen och kände att nu jäklar, nu måste jag hålla ihop det här, det gick bra. Exakt hur bra det gick visste jag inte.
Vid ungefär 20 timmar, ca 500 m innan varvning känner jag att det smäller till i min vänstra lilltå.
"Heeeeeeeeeeeeeeeeeelvete!!!!!!"
En blåsa. Jag försöker göra en Anna Grundahl och spräcka den genom att nästan slå ner foten i marken när jag sätter i den. Jag lyckas inte utan får springa in i tältet och be om en nål.
Tar av mig skon, sticker nålen genom strumpan och ser hur vätskan kommer ut, på med skon igen och så iväg.
Innan jag ger mig av hör jag dock hur Peter säger; "Ni ligger tvåa i lagVM och leder lag EM.", jag tittar på honom och frågar om det är sant.
Nu är det bara öppna spjäll som gäller.
Inget att förlora.
Vi ska ta den där jäkla medaljen om jag så dör på kuppen.
Nästa varv hör jag Peter säga: "Du ligger trea individuellt och du leder EM."
Det fastnar inte riktigt det han säger så jag får springa nästan ett helt varv och fundera på om jag hade hört rätt.
I och för sig så hade ingen dam sprungit om mig på förbaskat länge, men kunde det verkligen stämma?
Jag passerar Andreas som står inne på stadion och tyvärr hade gått av under natten, säger till honom; "Jag går f*n för medalj."
"Jag vet, spring smart nu." Svarar han.
Ok fröken Jansson, nu finns det inget att fundera, spring tills du stupar.
Dricka, äta, gå i backen, ett varv i taget, fyra och ett halvt varv i timmen, framåt framåt, I'm a tank.
Vid ungefär fem timmar kvar tänkte jag att "nu jävlar är det slut på toabesöken, det har jag inte tid med."
Helt seriöst sprang jag flera timmar och försökte kissa på mig. Det gick inte. Krävs tydligen träning. Jag ville inte slösa tid med att stanna på bajamajorna. Men blev tvungen till det då min kropp inte lydde, attans, den som brukar vara så medgörlig vid andra tillfällen.
Nu steg solen och det började bli varmt.
Jag blev snabbsmord med solskyddsfaktor och kände mig förbaskat stark.
Två timmar kvar.
Då bröt jag ihop första gången.
"Jag kommer fixa det här. Åh herregud."
Sansade mig snabbt, det är inte över förrän det är över.
Sista timmen närmade sig och det började fyllas på med folk utmed banan.
Hmmmm......där framme fanns en amerikanska.
Åh herregud det är Traci Falbo.
Jag ligger bakom henne ett tag och med 30 min kvar varvar vi samtidigt.
Skit också, hon är ett varv före mig. Jag kan inte ta in 2000m på 30 min.
Skit i det, jag ökar och springer förbi henne.
"Gel med koffein i sista timmen, och cola och redbull", skriker jag till Pär.
Sicket jäkla drag det är i de där gelen (Hammer) som har koffein i.
Jag blir servad ända in i det sista.
Andreas står utefter banan.
"Maria, du gör 11minutersvarv nu."
Jag varvar näst sista gången och får en kon som jag ska lägga där jag befinner mig när slutskottet går.
"Maria, ett varv till och sen kommer du till mig en sista gång och sen är det slut."
Jag varvar sista gången och tokbölar under mina X-kross.
Jag kommer fixa det, jag kommer ta EM-guld, jag kommer ta VM-brons. Det är det här jag har slitit för.
Sista gången inne på stadion, den kokar i värmen och av publiken, sista gången uppför backen, jag går, sista gången i svängen vid kiosken, sista gången längs med muren, sen smäller skottet som markerar att det är en minut kvar, saaaaaaaaaataaaaaaaaaan, nu ger jag allt vad jag är värd, vad tusan är 60 sekunder jämfört med 24 timmar?
Längs jobbiga raksträckan för sista gången och precis innan jag ska vika in mot 180-graderskurvan ljuder slutsignalen.
Jag faller.
Det är över.
Jag har tagit brons.
Jag har tagit guld.
Jag har tagit silver.
Jag har tagit guld, igen.
Pär är där på en sekund med torra kläder, vatten och Gainomaxen jag hade begärt att få efter loppet.
Jag kan inte röra mig.
Flämtar, gråter, försöker fatta.
Efter några minuter kommer en orolig sjuksköterska och frågar hur det är med mig.
Andreas och Pär försäkrar henne om att jag mår bra.
"Inget som inte hänger ihop med att ha sprungit i 24h."
Det roliga i kråksången är att, det gör inte så ont som det brukar, och jag vill inte ens nästan dö.
Efter några minuter innehållande tårar, kramkalas och lite halvstapplande tar vi oss tillbaka till stadion, blir upplyst om att jag har 30 minuter på mig att infinna mig vid dopingkontrollen.
Inga problem säger jag och stapplar iväg med hackande tänder.
Får dricka ännu mer och kissar sedan i en burk. Det är ingen vacker historia, men å andra sidan hade jag fått göra om det om koncentrationen inte hade varit tillräckligt hög.
Ut från kontrollen och återsamling med resten av laget. Alla ser mer eller mindre halvdöda ut och rosslar som storrökare.
Andreas kommer med varsin öl och vi skålar i solen.
Åter till hotellet, dusch, försöker få i mig någon form av mat, därefter tillbaka till stadion för prisutdelning.
Jag får stappla fram fyra gånger och på utdelning av EM-medaljerna där jag får kliva högst upp på pallen skuttar jag faktiskt fram.
Att stå högst upp på pallen och höra den svenska nationalsången (i enskild ställning, självklart) är en barndomsdröm som går i uppfyllelse.
238 964 m.
Personligt, svenskt och nordiskt rekord.
EM-guld individuellt.
EM-guld i lag.
VM-brons individuellt.
VM-silver i lag.
- Och pappa, för att du lärde mig att saker och ting inte behövde vara så förbaskat märkvärdiga <3
B
"Hej jag heter Maria och är Europamästarinna."
De orden smakar rätt bra i munnen.
"Hej jag heter Maria och är VMbrons-medaljör."
Smakar ännu bättre.
Nu har det gått mer än två veckor och det är dags att berätta min historia.
Om loppet jag inte hade någon ursäkt inför.
Jag hade bedrivit bra träning. Mycket bra träning. Kroppen svarade på ett fenomenalt sätt och veckan i Borlänge där jag kunde fokusera till 100% blev pricken över i:t.
Jag mådde bra, jag var stark, jag var lätt, jag var taggad, jag hade ett högt men absolut inte orealistiskt mål.
Jag hade inga ursäkter.
Det skulle vara om mitt svaga psyke skulle svika mig.
Och det psyket har jag fullt förtroende för.
Natten till torsdag, som var dagen för avfärd, vaknade jag vid midnatt och hade sjukt ont i magen.
Illamåendet satt som en klump i halsen och jag kallsvettades.
Inte bra.
Upp på toa.
Upp genom halsen kom strax en röd sörja.
Note to self; drick inte en halv liter rödbetsjuice innan ni går och lägger er.
Fem minuter senare, samma procedur.
Sen var det lugnt, men för att vara extra försiktigt messade jag Johan, som jag skulle få skjuts med, och sa att jag skulle ta flygbussen till Arlanda.
Incheckning, kaffe på Starbucks, takeoff, snabblunch i München och sammanstrålning med Ulf, Annika och Torill som kom från Göteborg, ytterligare en takeoff och sen landade vi i ett varmt Turin.
En ännu varmare bussresa senare befann vi oss på vårt hotell. Ok, det skulle bli ett varmt lopp.
Hotellet låg utmed motorvägen på infarten till Turin. Tänk Scandic Upplandsväsby.
Fredagen spenderades med inköp av det sista nödvändiga, för min del mineralvatten och en magnesium/kaliumblandning jag hade skaffat när vi sprang Trans Alpine i höstas.
Jag hade även möjlighet att prata ihop mig med Pär som skulle vara min support,. Vi var på samma våglängd och han förstod vad jag ville åstadkomma.
Fredag eftermiddag var det även invigning med inmarsch av samtliga deltagande nationer a'la OS-opening-ceremony. Det är alltid lika häftigt att se dessa ständigt växande delegationer av idrottare. Respekt.
Träffade norska laget en tid innan. Härliga grabbar och tjejor det där.
Lördag morgon. Raceday is happy day.
En disig himmel tittade tillbaka på mig när jag blickade ut genom hotellfönstret. Men vis av erfarenhet förstod jag att det skulle bli en varm dag.
Frukost, taxi till stadion och det sista snacket i tältet.
Vi var tvungna att vara i startfållan 30 min innan start och väl där så poserade vi mycket för fotografer (av någon anledning ville alla fota sig med svenska laget), skämtade och skrattade och hade det allmänt bra.
Önskade lycka-till till norrmännen, där Björn-Tore lovade att komma till vårt hotell på fest om tjejerna (svenskorna) tog medalj, något jag kommer hålla honom till.... you owe me one ;)
Vi tog en position längst fram vid startlinjen, psykologisk krigsföring, och trots italienarnas oförmåga att hålla tider så sköts startskottet prick kl 10.00.
Kl 10-16; Uppvärmningen:
Några minuter innan start sa jag att det var lite kyligt. Dessutom att "Det är sista gången du kommer höra mig säga det, och även sista gången du kommer se mig le på 24h."
Det tog ca 10 minuter innan jag konstaterade att det var varmt. Det var fortfarande tidigt på förmiddagen men det kändes vart det här skulle leda.
De första timmarna ägnade jag åt att komma i fas, hitta mitt eget steg, mitt eget tempo. Banan var exakt 2000 m. Ett varv på cykelvägar runt stadion och så ett varv på stadion. En backe ledde in och ut ur stadion och mätte 6 höjdmeter, ca 50 m lång kanske. Där gick jag resolut, från varv 1 till varv 119. Passade på att stretcha axlar och sträcka ut bröstryggen. Samma visa varje varv. Rutiner mina vänner, rutiner.
De tre första timmarna drack jag Perpeteum, knappt en halv liten flaska från SOC (kanske 0.5 dl innehåll), jag greppade den vid supportertältet (Sverige hade sitt tält rätt tidigt i längan som löpte längs bortre långsidan på stadion) och sen kastade jag den i en balja vi hade ställt vid sista kurvan.
Jag var lite rädd att jag skulle dricka för mycket den första tiden, men det gick bra.
Efter tre timmar var det dags att gå över till gel och vatten. Där hade jag bubbelvatten, magiskt gott, och gel från Huma, som är gjorda på chiafrön. Blåbär, äpple/kanel och mango-smak. Smarrigt värre :)
Jag försökte ligga på en behaglig fart som inte var jobbig, hade tillochmed gps.klockan på mig inledningsvis, men sprang ändå lite för fort.
De sex första timmarna försvann förvånansvärt fort.
Kl 16-22; Den varma delen:
Under första blocket blev det varmt på riktigt. Jag försökte tänka rationellt. Du blir inte svalare av att dricka mycket, endast kissnödig. Jag jobbade mycket med att kyla ner mig. Det fanns baljor med blöta svampar vid varvning. Där hängde jag varje varv. Sprang genomblöt, torkade upp på två varv, sprang genomblöt, torkade upp. Sådär höll det på.
Det var jobbigt varmt. Trots att det var disigt så brände solen. Tydligen 26 grader varmt. Huvva.
Banan hade sex stycken 90graders kurvor och en 180 graderssväng. Jag tyckte det var bra för då fanns det tydlighet i banan och man träffade varandra relativt ofta och kunde göra små tecken.
Efter 180graderssvängen fanns det en liten dricksvattenfontän (italienskt klorerat dricksvatten dvs.) som porlade lockande vid varje varv.
Där halvstannade jag två gånger innan jag insåg att det var endast tidsödande och varvningen med svamparna var endast ca 600 m bort.
Jag fick is invirat i en handduk att ha på axlarna och också is att äta (och stoppa i bh.n) vid flera tillfällen.
Fokus just nu var inte fart eller att hålla schemat, det var att springa framåt och försöka hålla sig sval.
Jag bad om extra salt och fick det, i form av saltat bubbelvatten, magnesiumlösning och rent saltvatten. Yummie.
Jag längtade massor efter solnedgången och tänkte att; "Då trycker vi på startknappen".
Kl 22-04: "On my signal, unleash hell.":
Jag visste att jag skulle vara stark på natten och hade sprungit och längtat efter solnedgången då temperaturen skulle sjunka.
Problemet var ju bara att det inte blev svalare. Inte förrän ca 02-03 på natten slutade jag blöta ner mig med vatten. Då hade Annika och Torill förstärkt klädseln.
Jag förstod att jag låg långt ner i fältet, utan att egentligen ha någon uppfattning om gällande resultat, men visste också att det är nu det börjar krävas pannben för att fortsätta springa fort.
Vid 12h låg jag lite bakom schemat, kanske en- en och en halv kilometer. Då stannade jag också och bytte strumpor, applicerade ett nytt tjockt lager sportslick på fötterna och punkterade de blåsor som hade uppkommit (två stycken under två naglar på högerfoten). Jag fick min 12h-Fanta och stack iväg.
Nästa varv fick jag en saltgrogg och efter ungefär halva varvet kände jag mig inte riktigt kurant. Allt stod mig upp i halsen.
Det blev inte bättre och jag hade svårt att ta mig framåt. What to do? Fingrarna ner i halsen när jag väl kom till suppporttältet och trots att det kändes som jag var nere i tolvfingertarmen och krafsade några gånger utan att det hände något fick jag till slut upp överflödet av maginnehållet och stack ut igen full av energi.
Nu var det jakt som gällde.
Jag hade inte kommit ända till Italien för att inte lyckas med mitt mål.
Det tog ca två eller tre timmar tror jag och sen ropade jag till Pär vid varvningen efter 14 timmar att "Jag tror vi är back on track."
Nu gällde det att vara smart. Jag hade igen aning om hur jag låg till och det var fortfarande länge kvar av loppet.
Kl 04-10:
Någonstans mitt i natten kände jag att beläggningen på tungan som skapat av all sportdryck och gel blev för mycket och bad om min tandborste.
Oj vad skönt och fräscht det kändes.
Vid 18 h fick jag också min efterlängtade öl (alkoholfri dock), men jäklarns vad skönt det var att bryta av smaken med något som inte var sött.
Jag spatserade ut ur stadion med ölen i handen och kände att nu jäklar, nu måste jag hålla ihop det här, det gick bra. Exakt hur bra det gick visste jag inte.
Vid ungefär 20 timmar, ca 500 m innan varvning känner jag att det smäller till i min vänstra lilltå.
"Heeeeeeeeeeeeeeeeeelvete!!!!!!"
En blåsa. Jag försöker göra en Anna Grundahl och spräcka den genom att nästan slå ner foten i marken när jag sätter i den. Jag lyckas inte utan får springa in i tältet och be om en nål.
Tar av mig skon, sticker nålen genom strumpan och ser hur vätskan kommer ut, på med skon igen och så iväg.
Innan jag ger mig av hör jag dock hur Peter säger; "Ni ligger tvåa i lagVM och leder lag EM.", jag tittar på honom och frågar om det är sant.
Nu är det bara öppna spjäll som gäller.
Inget att förlora.
Vi ska ta den där jäkla medaljen om jag så dör på kuppen.
Nästa varv hör jag Peter säga: "Du ligger trea individuellt och du leder EM."
Det fastnar inte riktigt det han säger så jag får springa nästan ett helt varv och fundera på om jag hade hört rätt.
I och för sig så hade ingen dam sprungit om mig på förbaskat länge, men kunde det verkligen stämma?
Jag passerar Andreas som står inne på stadion och tyvärr hade gått av under natten, säger till honom; "Jag går f*n för medalj."
"Jag vet, spring smart nu." Svarar han.
Ok fröken Jansson, nu finns det inget att fundera, spring tills du stupar.
Dricka, äta, gå i backen, ett varv i taget, fyra och ett halvt varv i timmen, framåt framåt, I'm a tank.
Vid ungefär fem timmar kvar tänkte jag att "nu jävlar är det slut på toabesöken, det har jag inte tid med."
Helt seriöst sprang jag flera timmar och försökte kissa på mig. Det gick inte. Krävs tydligen träning. Jag ville inte slösa tid med att stanna på bajamajorna. Men blev tvungen till det då min kropp inte lydde, attans, den som brukar vara så medgörlig vid andra tillfällen.
Nu steg solen och det började bli varmt.
Jag blev snabbsmord med solskyddsfaktor och kände mig förbaskat stark.
Två timmar kvar.
Då bröt jag ihop första gången.
"Jag kommer fixa det här. Åh herregud."
Sansade mig snabbt, det är inte över förrän det är över.
Sista timmen närmade sig och det började fyllas på med folk utmed banan.
Hmmmm......där framme fanns en amerikanska.
Åh herregud det är Traci Falbo.
Jag ligger bakom henne ett tag och med 30 min kvar varvar vi samtidigt.
Skit också, hon är ett varv före mig. Jag kan inte ta in 2000m på 30 min.
Skit i det, jag ökar och springer förbi henne.
"Gel med koffein i sista timmen, och cola och redbull", skriker jag till Pär.
Sicket jäkla drag det är i de där gelen (Hammer) som har koffein i.
Jag blir servad ända in i det sista.
Andreas står utefter banan.
"Maria, du gör 11minutersvarv nu."
Jag varvar näst sista gången och får en kon som jag ska lägga där jag befinner mig när slutskottet går.
"Maria, ett varv till och sen kommer du till mig en sista gång och sen är det slut."
Jag varvar sista gången och tokbölar under mina X-kross.
Jag kommer fixa det, jag kommer ta EM-guld, jag kommer ta VM-brons. Det är det här jag har slitit för.
Sista gången inne på stadion, den kokar i värmen och av publiken, sista gången uppför backen, jag går, sista gången i svängen vid kiosken, sista gången längs med muren, sen smäller skottet som markerar att det är en minut kvar, saaaaaaaaaataaaaaaaaaan, nu ger jag allt vad jag är värd, vad tusan är 60 sekunder jämfört med 24 timmar?
Längs jobbiga raksträckan för sista gången och precis innan jag ska vika in mot 180-graderskurvan ljuder slutsignalen.
Jag faller.
Det är över.
Jag har tagit brons.
Jag har tagit guld.
Jag har tagit silver.
Jag har tagit guld, igen.
Pär är där på en sekund med torra kläder, vatten och Gainomaxen jag hade begärt att få efter loppet.
Jag kan inte röra mig.
Flämtar, gråter, försöker fatta.
Efter några minuter kommer en orolig sjuksköterska och frågar hur det är med mig.
Andreas och Pär försäkrar henne om att jag mår bra.
"Inget som inte hänger ihop med att ha sprungit i 24h."
Det roliga i kråksången är att, det gör inte så ont som det brukar, och jag vill inte ens nästan dö.
Efter några minuter innehållande tårar, kramkalas och lite halvstapplande tar vi oss tillbaka till stadion, blir upplyst om att jag har 30 minuter på mig att infinna mig vid dopingkontrollen.
Inga problem säger jag och stapplar iväg med hackande tänder.
Får dricka ännu mer och kissar sedan i en burk. Det är ingen vacker historia, men å andra sidan hade jag fått göra om det om koncentrationen inte hade varit tillräckligt hög.
Ut från kontrollen och återsamling med resten av laget. Alla ser mer eller mindre halvdöda ut och rosslar som storrökare.
Andreas kommer med varsin öl och vi skålar i solen.
Åter till hotellet, dusch, försöker få i mig någon form av mat, därefter tillbaka till stadion för prisutdelning.
Jag får stappla fram fyra gånger och på utdelning av EM-medaljerna där jag får kliva högst upp på pallen skuttar jag faktiskt fram.
Att stå högst upp på pallen och höra den svenska nationalsången (i enskild ställning, självklart) är en barndomsdröm som går i uppfyllelse.
238 964 m.
Personligt, svenskt och nordiskt rekord.
EM-guld individuellt.
EM-guld i lag.
VM-brons individuellt.
VM-silver i lag.
"Give me,
One moment in time,
When I'm more than I thought I could be,
When all of my dreams
Are a hearbeat away,
And the answers are all up to me"
Jag vill rikta ett STORT tack till:
- Grabbarna och tjejerna i laget; Torill, Annika, Andreas, Johan, Elov; säger som Andreas; Ni är bäst, framförallt som människor
- Pär Haglund; min support, för din lyhördhet, ditt tempo och din förståelse. Jag är dig evigt tacksam!
- Alla som skickade sms till mig. Jag fick de på postit.s under hela dygnet. TACK!
- Andreas Falk, min tränare. För att du förstår, tänker åt mig och tror på mig!
- Min familj, som aldrig tvivlar på mig och alltid finns där.
- Min bättre hälft, Rikard, för att du aldrig klagar och alltid stöttar mig! <3
- Och pappa, för att du lärde mig att saker och ting inte behövde vara så förbaskat märkvärdiga <3
 |
 |
| Foto: privat |
 |
| Foto: privat |
 |
| Foto: privat |
 |
| Foto: Ulf Nilrud |
 |
| Foto: privat |
 |
| Foto: André Mingneau |
 |
| Bryter ihop bakom mina XKross, foto: André Mingneau |
 |
| Bästa tjejerna! Foto; Brian Larsen |
söndag 5 april 2015
Jag tar kaffe så ses vi vid råriset
Om en vecka vid den här tiden har jag gått imål.
Sover förhoppningsvis, med en mörbultad, utmattad kropp som har nått sitt mål.
Jag har gått från att ha tvivel och lågt självförtroende till att känna en stor trygghet den senaste veckan.
Det känns bra.
Nu vill jag bara starta.
Eller åtminstone komma iväg.
När man väl är på plats så vill man bara att tävlingen ska börja.
Denna vecka har träningen lättat.
Fartlekspass och lätt distans.
I fredags fick jag till ett soligt pass där benen bara ville springa, och vem var jag att säga nej? Det var bara att låta de springa så fort de ville och andas genom näsan.
Påskhelgen var rackarns lång, eller ja, förmodligen inte längre eller kortare än vanligt , men tokigt länge har det känts som.
Jag och R har umgåtts, bara hängt, rensat lite hemma och kollat film. Storhandlat också, därav rubriken :)
Skönt.
Lagom lång arbetsvecka när jag var ledig veckan innan :)
Nästa vecka är tisdag och onsdag arbetsdag.
Torsdag resdag.
Fredag rekdag.
Lördag tävlingsdag. Mästerskapsdag. Raceday. Happy day! :)
Sover förhoppningsvis, med en mörbultad, utmattad kropp som har nått sitt mål.
Jag har gått från att ha tvivel och lågt självförtroende till att känna en stor trygghet den senaste veckan.
Det känns bra.
Nu vill jag bara starta.
Eller åtminstone komma iväg.
När man väl är på plats så vill man bara att tävlingen ska börja.
Denna vecka har träningen lättat.
Fartlekspass och lätt distans.
I fredags fick jag till ett soligt pass där benen bara ville springa, och vem var jag att säga nej? Det var bara att låta de springa så fort de ville och andas genom näsan.
Påskhelgen var rackarns lång, eller ja, förmodligen inte längre eller kortare än vanligt , men tokigt länge har det känts som.
Jag och R har umgåtts, bara hängt, rensat lite hemma och kollat film. Storhandlat också, därav rubriken :)
Skönt.
Lagom lång arbetsvecka när jag var ledig veckan innan :)
Nästa vecka är tisdag och onsdag arbetsdag.
Torsdag resdag.
Fredag rekdag.
Lördag tävlingsdag. Mästerskapsdag. Raceday. Happy day! :)
 | |
| Dance like a butterfly, sting like a bee ;) |
fredag 27 mars 2015
Rodelträning
Idag gjorde jag sista långpasset inför VM.
40 km stod det.
Ute regnsnöade det. Måttligt uppmuntrande.
Satt vid frukosten och finulade med mamma vad jag skulle ta för runda.
Inget verkade vara en bra idé.
Efter frukost la jag mig på soffan och funderade lite till.
Det slutade med att jag tassade iväg i riktning mot Sportfältet och Borlänge ultra-banan.
Banan på VM är också ca 2 km lång så det passade ju utmärkt.
Inledningsvis kände jag mig inte särskilt inspirerad men resonerade så att det var bra pannbensträning inför vad som komma skall.
Perpeteum i vätskeryggan och 4 gel, blåbär och äpple/kanel, smarrigt.
Efter 20 km pluggade jag i iPoden i öronen och lät lite gammal hederlig hårdrock bära mig framåt.
Ytterligare 20 km senare pustade jag ut på uppfarten.
Dusch,mat och så iväg till massör-Malin.
90 min senare var jag välknådad och mörbultad.
Det blir nog bra.
Nu gäller ryggläge resten av kvällen .
Kanske ska kika på vad Stenmark presterar på dansgolvet?
Imorgon blir det morgonpass medelst 15 km distans. Sen ska jag supporta kusin vitamin när hon springer Borlänge 6h :)
40 km stod det.
Ute regnsnöade det. Måttligt uppmuntrande.
Satt vid frukosten och finulade med mamma vad jag skulle ta för runda.
Inget verkade vara en bra idé.
Efter frukost la jag mig på soffan och funderade lite till.
Det slutade med att jag tassade iväg i riktning mot Sportfältet och Borlänge ultra-banan.
Banan på VM är också ca 2 km lång så det passade ju utmärkt.
Inledningsvis kände jag mig inte särskilt inspirerad men resonerade så att det var bra pannbensträning inför vad som komma skall.
Perpeteum i vätskeryggan och 4 gel, blåbär och äpple/kanel, smarrigt.
Efter 20 km pluggade jag i iPoden i öronen och lät lite gammal hederlig hårdrock bära mig framåt.
Ytterligare 20 km senare pustade jag ut på uppfarten.
Dusch,mat och så iväg till massör-Malin.
90 min senare var jag välknådad och mörbultad.
Det blir nog bra.
Nu gäller ryggläge resten av kvällen .
Kanske ska kika på vad Stenmark presterar på dansgolvet?
Imorgon blir det morgonpass medelst 15 km distans. Sen ska jag supporta kusin vitamin när hon springer Borlänge 6h :)
onsdag 25 mars 2015
Äta, träna,sova
Måndag: träna 5 km morgonjogg, äta, sova på tåget, äta, sova, träna; 20 km distans, äta och så sova.
Tisdag: äta, träna; 40 km långpass, äta, sova, äta och så sova igen.
Onsdag: äta, äta, äta igen, sova träna; 20 km distans (lite för fort för mitt eget bästa) äta, snart sova.
På plats i Borlänge sen måndag lunch.
Träningen i fokus och mamma sköter markservicen.
Långa tupplurar blandas med läsning av Björn Ferrys bok, "Ferry Tales", hehe. Rolig men lite märklig prick. Öppen och ärlig iallafall, ngt annat kan man inte beskylla honom för.
Det går bra.
Jag är trött. Men benen pinnar på i bra tempo när jag väl stoppar fötterna i skorna.
Igår var jag på massage. 90 min.
inte skönt. Men nödvändigt. Var tydligen rackarns stel.
Både vader och bröstrygg kändes piggare idag.
Framåt, framåt.
Två och en halv vecka till start.
Mmmbopp....
 |
| Bästa armbandet |
lördag 21 mars 2015
Att investera
Just nu investerar jag mycket i mig själv.
Tre veckor kvar till start och jag är inne i slutfasen av formtoppningen.
I helgen är det dubbla långpass som gäller, som de senaste tre veckorna och på måndag börjar en ledig vecka och då bär det av upp till Dalarna och hotell Mamma för att träna, äta och sova. I den ordningen.
För några veckor sedan beställde jag ett par långa kompressionstights från CW-X. Endurance generator heter de. Rätt passande namn.
De skrotar jag runt i när jag har tuffa pass med kort mellanrum.
Jag inbillar mig att återhämtningen blir bättre och det här med ultra är ju till stor del en mental sport så det passar ju bra.
Jag körde på det när vi sprang Trans Alpine och det gick ju bra.
I övrigt köpte jag nya springskor häromdagen.
Att sätta ner fötterna i ett par Asics Gt2000 är som att fötterna kommer hem.
och så luktar de ju så gott. När de inte är sprungna i detvillsäga så det varar ju inte så länge.
Jag har ju lite knasiga fötter, låga vrister, låga fotvalv, smala långa fötter, så valfriheten när det gäller modeller är inte så stor.
Jag vill gärna ha två par för att ha något att byta med så det slutade med två par av samma modell.
Tvillingar helt enkelt. Jag har märkt de med 1 och 2 :)
"För jag ska resa mig ur aska upp från mina knän, värsta supermannen krossa allt i min väg "
DFTBA mina vänner. DFTBA.
Tre veckor kvar till start och jag är inne i slutfasen av formtoppningen.
I helgen är det dubbla långpass som gäller, som de senaste tre veckorna och på måndag börjar en ledig vecka och då bär det av upp till Dalarna och hotell Mamma för att träna, äta och sova. I den ordningen.
För några veckor sedan beställde jag ett par långa kompressionstights från CW-X. Endurance generator heter de. Rätt passande namn.
De skrotar jag runt i när jag har tuffa pass med kort mellanrum.
Jag inbillar mig att återhämtningen blir bättre och det här med ultra är ju till stor del en mental sport så det passar ju bra.
Jag körde på det när vi sprang Trans Alpine och det gick ju bra.
I övrigt köpte jag nya springskor häromdagen.
Att sätta ner fötterna i ett par Asics Gt2000 är som att fötterna kommer hem.
och så luktar de ju så gott. När de inte är sprungna i detvillsäga så det varar ju inte så länge.
Jag har ju lite knasiga fötter, låga vrister, låga fotvalv, smala långa fötter, så valfriheten när det gäller modeller är inte så stor.
Jag vill gärna ha två par för att ha något att byta med så det slutade med två par av samma modell.
Tvillingar helt enkelt. Jag har märkt de med 1 och 2 :)
"För jag ska resa mig ur aska upp från mina knän, värsta supermannen krossa allt i min väg "
DFTBA mina vänner. DFTBA.
söndag 15 mars 2015
Moms' hotel - always open
Nu sitter jag på bussen från Borlänge.
Jag var ledig i torsdags och fredags och tog således tåget upp på torsdag förmiddag efter ett distanspass som morgonträning.
Det spelar ingen roll hur gammal man blir. Mamma är alltid mamma.
Och hon kan hon, mamma.
Hos mamma finns det dessutom tokigt gott morotsbröd, alltid bullar i frysen och alltid en full kaffeburk.
Sen har hon disk- och tvättmaskin, gräsmatta, bil och altan.
I fredags morse satt vi med raggsockor i uterummet och drack morgonkaffet.
förutom de nya grannarnas hantverkare var det bara talgoxarna som hördes.
Ute var det nollgradigt men solen sken och innanför glaset var deg mer än behagligt.
Jag låg på soffan med benen uppe på soffryggen och bara njöt.
När jag senare skulle avverka dagens pass följde mamma med på cykeln.
Hon vet hon, mamma.
Efter lunch hade solen flyttat sig så då satt vi utanför garaget och drack kaffe.
Mina ben pinnade på rätt bra på gårdagens och dagens långpass. Det var inte så mycket att göra åt saken. De brukar vara lätta när jag är hemma hos mamma.
Lätt och fint. Det känns bra.
Om en vecka kommer jag tillbaka. Då för en veckas totalfokus på den sista tuffa insatsen innan VM.
DFTBA ;)
Jag var ledig i torsdags och fredags och tog således tåget upp på torsdag förmiddag efter ett distanspass som morgonträning.
Det spelar ingen roll hur gammal man blir. Mamma är alltid mamma.
Och hon kan hon, mamma.
Hos mamma finns det dessutom tokigt gott morotsbröd, alltid bullar i frysen och alltid en full kaffeburk.
Sen har hon disk- och tvättmaskin, gräsmatta, bil och altan.
I fredags morse satt vi med raggsockor i uterummet och drack morgonkaffet.
förutom de nya grannarnas hantverkare var det bara talgoxarna som hördes.
Ute var det nollgradigt men solen sken och innanför glaset var deg mer än behagligt.
Jag låg på soffan med benen uppe på soffryggen och bara njöt.
När jag senare skulle avverka dagens pass följde mamma med på cykeln.
Hon vet hon, mamma.
Efter lunch hade solen flyttat sig så då satt vi utanför garaget och drack kaffe.
Mina ben pinnade på rätt bra på gårdagens och dagens långpass. Det var inte så mycket att göra åt saken. De brukar vara lätta när jag är hemma hos mamma.
Lätt och fint. Det känns bra.
Om en vecka kommer jag tillbaka. Då för en veckas totalfokus på den sista tuffa insatsen innan VM.
DFTBA ;)
 |
| After-run |
tisdag 10 mars 2015
Dags att härda ut
I lördags var det 5 veckor kvar till VM.
Jädrar.
5 veckor är inte länge.
Dags att göra det sista jobbet, det intensiva jobbet, för att sen lätta upp lite och låta kroppen komma med effekten. Dags att fokusera med 100%.
Det är inte alltid glatt och lätt, men tanken på när man ikläder sig landslagsdressen och står på startlinjen är oslagbar.
När jag var yngre och tävlade i längdskidor kunde man bli uttagen till ett stafettlag och representera Dalarna.
Det blev inte jag och oj vad avundsjuk jag var på de tjejerna som blev det och fick västar med "Dalarna" på ryggen. Men jag kommer också ihåg att jag tänkte för mig själv, jaja, "De kommer vara ännu mer avundsjuka när det står Sverige, på min rygg."
Nu gör det det.
Det är alltså nu det är dags att bita ihop.
Dags att bara dra på sig skorna och bara gört, som en god vän till mig skulle säga.
Jag drar mig tillbaka från Facebook, från att vara social med vänner, tillls efter tävlingen.
Fokuserar på mig själv och den träningen som är kvar.
Rätt träning, rätt mat, rätt vila.
Fokus på rätt saker.
De som ger mig energi och tar mig framåt.
På bloggen får man ändå vara lite själv, även om det är många som läser.
Det märks liksom inte av.
Inga likes eller kommentarer som på Facebook.
Kroppen känns lite tung. Det är många mil i benen nu.
Det är mycket som ska tänkas på innan.
Visserligen rätt mycket som andra (läs landslagsledare och Friidrottsförbundet) tänker på åt en.
I princip behöver jag bara dyka upp på Arlanda och sen löser sig resten.
I den bästa av världar :)
Just ja,
springa så långt jag kan på ett dygn också när startskottet går.
Det finns ingen anledning att inte vara i toppform.
Det är då , den 11-12/4 jag ska vara mitt allra bästa jag.
And I have all intentions to be just that.
DFTBA!
Jädrar.
5 veckor är inte länge.
Dags att göra det sista jobbet, det intensiva jobbet, för att sen lätta upp lite och låta kroppen komma med effekten. Dags att fokusera med 100%.
Det är inte alltid glatt och lätt, men tanken på när man ikläder sig landslagsdressen och står på startlinjen är oslagbar.
När jag var yngre och tävlade i längdskidor kunde man bli uttagen till ett stafettlag och representera Dalarna.
Det blev inte jag och oj vad avundsjuk jag var på de tjejerna som blev det och fick västar med "Dalarna" på ryggen. Men jag kommer också ihåg att jag tänkte för mig själv, jaja, "De kommer vara ännu mer avundsjuka när det står Sverige, på min rygg."
Nu gör det det.
Det är alltså nu det är dags att bita ihop.
Dags att bara dra på sig skorna och bara gört, som en god vän till mig skulle säga.
Jag drar mig tillbaka från Facebook, från att vara social med vänner, tillls efter tävlingen.
Fokuserar på mig själv och den träningen som är kvar.
Rätt träning, rätt mat, rätt vila.
Fokus på rätt saker.
De som ger mig energi och tar mig framåt.
På bloggen får man ändå vara lite själv, även om det är många som läser.
Det märks liksom inte av.
Inga likes eller kommentarer som på Facebook.
Kroppen känns lite tung. Det är många mil i benen nu.
Det är mycket som ska tänkas på innan.
Visserligen rätt mycket som andra (läs landslagsledare och Friidrottsförbundet) tänker på åt en.
I princip behöver jag bara dyka upp på Arlanda och sen löser sig resten.
I den bästa av världar :)
Just ja,
springa så långt jag kan på ett dygn också när startskottet går.
Det finns ingen anledning att inte vara i toppform.
Det är då , den 11-12/4 jag ska vara mitt allra bästa jag.
And I have all intentions to be just that.
DFTBA!
måndag 2 mars 2015
Några exempel på hur man härdar ut
- Lokalisera din överkäke. Lokalisera din underkäke. Bit ihop.
- Ha en tydlig målbild och ge dig inte förrän du når den. Det kan vara; "Oavsett hur det gå så ska jag ta ut mig till sista metern och vara som en urkramad disktrasa när jag går imål".
- Projicera känslorna och visualisera något som innebär styrka för dig; "I'm a tank - I'm a tank - I'm a tank."
Eller en giraff eller snigel om man nu ser styrka i sådana.
- Skapa ett mantra som du upprepar för dig själv hela tiden; "Fall down seven times, stand up eight." "It aint about how hard you hit, it's about how hard you can get hit."
Repetera så många gånger som det behövs.
- Delmål; "Om X antal km/timmar så får jag ta en mugg cola."
Eller vad det nu kan vara. Små mål som hela tiden leder framåt.
- Egentligen, hur illa är det?
Sätt saker i perspektiv. Vad är det värsta som kan hända? Du kommer förmodligen inte att dö eller skada dig allvarligt. Bra, då kan du lika gärna fortsätta.
- Ha en tydlig målbild och ge dig inte förrän du når den. Det kan vara; "Oavsett hur det gå så ska jag ta ut mig till sista metern och vara som en urkramad disktrasa när jag går imål".
- Projicera känslorna och visualisera något som innebär styrka för dig; "I'm a tank - I'm a tank - I'm a tank."
Eller en giraff eller snigel om man nu ser styrka i sådana.
- Skapa ett mantra som du upprepar för dig själv hela tiden; "Fall down seven times, stand up eight." "It aint about how hard you hit, it's about how hard you can get hit."
Repetera så många gånger som det behövs.
- Delmål; "Om X antal km/timmar så får jag ta en mugg cola."
Eller vad det nu kan vara. Små mål som hela tiden leder framåt.
- Egentligen, hur illa är det?
Sätt saker i perspektiv. Vad är det värsta som kan hända? Du kommer förmodligen inte att dö eller skada dig allvarligt. Bra, då kan du lika gärna fortsätta.
.JPG) | |
| ...på det däringa mästerskapet som var lite halvjobbigt och jag var tvungen att härda ut. |
måndag 23 februari 2015
Vem är du?
Just nu sitter jag på ett hotell i Boden.
Pustar ut efter ännu en arbetsdag.
De börjar bli många i rad nu.
Ihopkrupen på sängen i långkalsonger och undertröja, stålgrå strumpor klär mina underben och jag har datorn i knät.
Jag har spenderat nästan hela februari i Norrland.
Den här bloggen handlar ju om mig, jag har möjlighet att uttrycka det jag känner och upplever. Rätt amazing när man tänker på det.
Jag berättar en hel del om mig själv.
Ibland är det nästan ingen som läser, ibland väldigt många.
Nu är jag intresserad av vem DU är.
Vem är du? Känner vi varandra? Har vi träffats? Hur träffades vi? Hur kommer det sig att just Du läser min blogg?
Jag skulle tycka det var himla kul om du lämnade en kommentar och berättar lite. Så var lite awesome och skriv en rad vetja :)
Syrran och syrran, ni behöver inte, jag vet att ni läser <3
Pustar ut efter ännu en arbetsdag.
De börjar bli många i rad nu.
Ihopkrupen på sängen i långkalsonger och undertröja, stålgrå strumpor klär mina underben och jag har datorn i knät.
Jag har spenderat nästan hela februari i Norrland.
Den här bloggen handlar ju om mig, jag har möjlighet att uttrycka det jag känner och upplever. Rätt amazing när man tänker på det.
Jag berättar en hel del om mig själv.
Ibland är det nästan ingen som läser, ibland väldigt många.
Nu är jag intresserad av vem DU är.
Vem är du? Känner vi varandra? Har vi träffats? Hur träffades vi? Hur kommer det sig att just Du läser min blogg?
Jag skulle tycka det var himla kul om du lämnade en kommentar och berättar lite. Så var lite awesome och skriv en rad vetja :)
Syrran och syrran, ni behöver inte, jag vet att ni läser <3
.jpg) | |
| Här är jag :) frågan är bara, vem är du? |
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)