Det har gått nästan en vecka.
En vecka sedan dygnet på Bislett.
Mitt tredje lopp på Bislett i ordningen, mitt sjätte 24h och fler kommer det att bli :)
Natten till lördagen var inte den bästa.
Vårt rum vette mot ngn form av genomfartsgata och det var väldigt lyhört.
Vaknade ideligen av glada människor som skrek, skrattade och sjöng för fulla muggar.
Tjosan.
Anna smet upp lite tidigare och tränade en sväng, för mig blev det uppgång vid halv 8.
Sen hängde vi på låset till frukosten. Jag var sammanbiten men lugn.
Spårvagnen upp mot Bislett och när vi klev av då kom nervositeten.
Vi var där i god tid innan.
Hämtade nummerlappen, fick t-shirt (rosa!) och hann bekanta oss lite med folk och grejja i egen supportzon.
Jag tog det lugnt, kände mig lite asocial.
Pluggade i mp3n i öronen och brydde mig mest om mig själv.
Gjorde mina rörlighetsövningar och klickade fram bra musik i spelaren.
Smörja fötter, på med strumpor, nummerlapp.
Satan vad är klockan?
Dags att gå mot start.
Intog platsen i startledet med tre minuter till godo.
And off we go:
Block 1, kl 10-16:
Första tiden flöt på väldigt bra.
Energin fungerade, gick på valnötter och Vitargo Electrolyte+ var 20e minut. Samt en saltstick varje timme.
Anna langade och jag tog emot, ingen stress och jag hade bra flyt.
Värmen kändes men var inte så farligt.
Folk sprang hiskeligt fort.
En norska, som iof klev av efter 60 km tror jag.
Ken från IF Linnea sprang om mig jag vet inte hur många gånger.
Jonas Svensson höll kanonfart.
Norrmännen, Björn Tore, Peter och gänget hängde ihop i början.
Frida tuggade på som ett lok, alltid med ett leende på läpparna och en peppande kommentar när hon passerade mig.
De första tre timmarna gick väldans fort och sen skulle jag ta en kort paus för ryggresningar och stretch av sätet. Nice.
Pigg och glad fortsatte jag.
Block 2, kl 16-22:
Dags för vändning efter de första 6 timmarna.
Personligen gillar jag att springa åt det första hållet. Men men, man kan inte få allt här i världen.
Vid 6h fick jag en proteindryck och gick ett halvt varv.
Därefter gick jag över till att äta gel och dricka vatten.
Gelen var god och vattnet var svalt.
Sprang lite fler gånger på toa än vad jag hade planerat, hmm, ngt att fundera på till nästa gång.
Hälsningar ropades ut i högtalaren, varannan var till Frida :) jag sprang mest med min egen musik, nynnade med lite och hade det rätt bra.
Planen var att springa 57 km på vardera de första två blocken.
Första gick bra och jag låg enligt plan in i andra blocket också.
Det var varmt, men jag sprang med en blöt handduk över axlarna samt blötte ner axlarn, midja och huvud. Det funkade.
En gång när jag var på toa satt jag nog för länge för plötsligt fick jag kramp i baksidan av högerbenet.
Saaaataaaan.
Haltade ut från toan och bort till supporterlängan och härliga Monica, som genast åtgärdade det genom att våldföra sig lite på min kropp.
*Thankyou*
Jag åt en "grönpåse" (frystorkad mat, lappskojs) när klockan var 21, innan dess var jag inte hungrig, skönt. Enligt plan skulle jag ätit den vid kl 20 men sköt på det.
När tio timmar hade gått började jag må illa. Hmmm, ny upplevelse.
Hade svårt att få i mig energin som Anna gav mig.
Vi hade en bra kommunikation och försökte med lite bars istället.
Det gick bra ett tag men till slut sprang jag intervaller mellan soptunnorna som stod längs banan.
Det fortgick i två varv.
Meddelade till Anna att jag mådde illa och seriöst funderade på att stoppa fingrarna i halsen och på så sätt tömma magen och börja om med energin.
Sagt och gjort.
Helsike, kaskadspya utan dess like, Anna trodde nästan att tarmarna skulle komma upp där ett tag.
Mådde mycket bättre efter det och började direkt försöka få i mig vätska, energi och salt igen.
Gick ett varv och började springa smått efter det.
Det tog ett tag men sen kände jag att jag var tillbaka.
Fick kämpa lite och låg ca ett och ett halvt varv efter schemat.
Block 3, kl 22-04:
Jag fick kämpa lite från och till men sen hittade jag flytet i löpningen igen.
Sprang mycket med musik, gick in i mig själv och fokuserade på en timme i taget.
Nu hade jag och Anna gått över till plan C, vilket innebar att få i mig energi överhuvudtaget.
Små bitar med bars, lite gel, mycket vätska.
Jag svettades som en tok och bad konstant om att få en nydränkt handduk.
Men det kändes ändå bra på något konstigt sätt.
Mycket känslor dök upp och jag kände mig otroligt tacksam.
Tacksam över det mesta; min underbara sambo, min familj, mina vänner, att jag kan springa överhuvudtaget, att Anna ville vara där och stötta mig genom dygnet, att folk hejade på mig, att Mia ropade att jag såg stark ut, att Frida log varje gång vi möttes (eller ja, hon passerade mig :) ), att Björn Tore gjorde tummen upp när jag hejade på honom.
Listan kan göras ännu längre.<3
Fick en hälsning av Kristina via speakern och började nästan lipa.
Ja , ni hör ju vart känslorna transporterar sig under ett sånt här lopp.
Block 4, kl 04-10:
Sista vändningen och snart dags för frukost.
Gick ett varv och åt, hade lite svårt att få ner det och återlämnade halva till Anna.
Fick en kopp kaffe, vilket resulterade i en torr mun. Hmmm.
Delen uppe vid speakerbåset var otroligt varm, fick senare reda på att några av supporten som satt där tyckte att det var svalt och hade vridit på elementen, (jamen tack så j*kla mycket, tänk inte på oss som har sprungit i 18 timmar...)
Det var fortfarande varmt, men uthärdligt.
Jag drack mycket, nu körde vi på tätare energiintag än beräknat. Men jag var fortfarande låg efter kräkningen.
Toastoppen blev tätare och snart såg jag suddigt.
Såg kanske 5 meter längre fram men efter det var allt blurrigt.
Fick order om att gå två varv, yes, ma'm.
Efter de två varven var jag otroligt frustrerad, trött och hade nära till tårarna.
All energi var som bortblåst.
Jag står vid bordet och förklarar för Anna vad som händer.
"Vill du sätta dig ner i 5 min?"
"Ja det vill jag"
Sätter mig ner.
"Vill du lägga dig?"
"Ja det vill jag"
Lägger mig ner.
Får en jacka över mig och vi bestämmer att jag ligger där i tio minuter.
Jag vänder på mig så jag ligger på vänstersidan och då smäller helvetet till.
Höftpartiet börjar krampa.
Något så fruktansvärt.
Jag skriker gråter och vrider mig av smärta.
Detta fortgår och vill fasiken inte släppa.
Ont är bara förnamnet.
Får en stark saltgrogg (koksalt och vatten) av Rune som jag inledningsvis får i mig hälften av.
Lägger mig ner igen och höften fortsätter bråka.
Har ingen uppfattning om hur länge det håller på, men till slut lugnar det sig lite och jag kan prova att ställa mig upp.
Stå upp går bra.
Däremot kan jag inte lyfta högerbenet mer än ca en decimeter när jag sitter ner. Vänster är inga problem.
Lägger mig ner igen och börjar tänka, nu ser jag vettigt igen också.
Tar beslutet.
Anna kommer tillbaka och frågar om jag vill fortsätta.
Jag säger nej. Väljer att avbryta efter drygt 20 timmar och 17,8 mil.
Smärtan i höften var något jag aldrig känt förut.
Det är en sak för mig om huvudet säger nej, det har jag varit med om förut.
Eller om baksidan hade krånglat, det vet jag vad det är.
Men en ny smärta i höften som resulterar i begränsningar är inte värt att pressa vidare på.
Synen då?
När jag stannade var jag helt torr på huden, svettades ingenting.
Jag såg konstigt och hade dessutom sprungit på toa ofantligt mycket de senaste timmarna.
Förmodligen akut saltbrist.
Rune pratade om att det är hjärnans sätt att stänga av för att inte skada kroppen ytterligare.
Istället för att springa hejar jag fram alla grymma löpare den sista tiden och får se:
- Björn Tore bli norsk mästare!
- Frida vinna överlägset samt sätta nytt svenskt inomhusrekord!
- Coyntha genomföra sitt första 24hlopp!
- Barbro sätta personligt rekord och ta en tredjeplats!
- Janne springa över 200 km!
- Johan Steene springa 224 km och ta tredjeplatsen i herrtävlingen!
Det finns mycket att utvärdera och jag är revanschsugen som få.
- Energischemat var mycket tightare och striktare än jag haft tidigare, bra eller dåligt?
- Det här med värmen alltså, handduk funkade bra men det måste finnas ett smidigare sätt?
- Blir förbaskat kissnödig fastän jag inte dricker överdrivet, effekt av kompressionstights?
- Fötterna mådde kanon efter 20h, hädanefter är jag ett stort fan av Sportslick!
- Kommunikation är otroligt viktigt när det gäller support, Anna var fenomenal på detta!
- Saltsticks vs vanligt salt; oklart, men jag tycker mig ha fått mer effekt av vanligt salt?
- Vi löste magproblemen och jag kom tillbaka efter att ha kaskadkräkts! Ha alltså alltid en plan A, B, C och D.
Tack Norge för den här gången.
Nästa år står jag på startlinjen igen och innan dess är det många mil som ska erövras!
Ett stort tack till alla som var på Bislett och stöttade mig!
Anna, hade inte klarat det så långt utan dig! <3
The place where it all went down
Pretty in pink, laddad som satan.
Men det blir inte alltid som man har tänkt sig.
Svensk palltrio!
Grymma Frida Södermark!
Otroliga Barbro Nilsson!
Awesome Johan Steene
Herrtrion
