Jag och mitt diskbråck - del 1

I dagarna är det tre år sedan jag fick diskbråck.

Tre år.
Det är länge.
Men ibland så känns det som igår.

Jag kommer så väl ihåg det.

Det var en lördag.
Dagen innan hade jag och Tonström varit ute och socialsprungit.
Då kände jag att det stramade lite i höger rumpa. Hm, tänkte jag, får stretcha extra efteråt.

När jag vaknade på lördagen var större delen av mitt högerben bortdomnat och jag hade en h*lvetisk smärta i ryggen.

Mjahaaaa. Vad gör man nu då?
Ringde min naprapat Stefan Gustafsson (en av Sveriges absolut bästa naprapater, jobbar säsongsvis med alpina landslaget), som jag bara några veckor tidigare hade börjat gå hos.
Tyvärr kunde han inte ta emot mig på lördagen men jag fick en tid till veckan.

På söndagen var läget oförändrat och då åkte jag till akuten.
Spenderade 9h i väntrummet ungefär.
Slutsatsen?
De kunde inte säga vad det var.

Blev hänvisad till min vårdcentral och det skulle ta till tisdagen innan journalen var där.

Tisdagen kom och jag hängde på låset till vårdcentralen.
Det första jag fick var en medlidsam blick och en fråga: "Du har inte funderat på att sjukskriva dig?".
Hon sa det säkert för att vara snäll, men ser jag ut som en som frivilligt vill sjukskriva mig?!?!?!?!?!?!?!!?!?
Say what???????
Svar nej, det är inte aktuellt sa jag.
Då kunde jag få en läkartid om två och en halv vecka, för det kunde ju faktiskt gå över av sig själv.
Svar nej, det är inte heller aktuellt.
Kan jag vända mig till läkaren på mitt jobb?
Det kunde jag.
Tack så mycket, hejdå, arrividervci primärvården.

På eftermiddagen var jag hos förbandsläkaren på P4, fick en remiss till MR och en karta med smärtstillande.
Jag tog en av tabletterna innan jag skulle gå hem från jobbet den dagen.
Jag fick leda cykeln. Snurrigt värre blev det.

En vecka senare var jag i Göteborg på MR.
Svaret kom ytterligare en vecka senare.
Grovt diskbråck på L5kotan. 
Höger sida.
Begynnande på L4.

Tack för det Televerket.
Men då hade jag en diagnos och något att jobba med.

Gick hos naprapaten varannan vecka.
Blev tillfälligt omplacerad på jobbet och fick rehabträna 50% av min arbetstid.
Ingen löpning på två månader.
Bålstabilitet och alternativ konditionsträning stod på mitt program.

Alternativ konditionsträning......
Det blev crosstrainer.
Jag hatade den i början.
Precis som jag hatade rehabövningarna.
Det gjorde ont.
Jätteont.
På crosstrainern blev jag toksvettig på 5 min och tyckte jag hade världens sämsta kondition.

På fem veckor var jag smärtfri.

Fortsatt rehabträning.

Den 16e maj blev jag friskförklarad av Stefan.
Med förmaningen att fortsätta med rehabträningen, dock som förebyggande i fortsättning.
Samt att öka löpträningen successivt.

Den 5e juni sprang jag Stockholm marathon.
Ingen rekordtid. 
Men en otroligt stor personlig vinst.

I was back!

Läs mer om diskbråck här , här  och här.

Espoo 24h 2013: My side of the story - en åskådares reflektioner

I fredags drog jag och Anna G till Finland.

Planen var att check out Espoo 24h-Endurance.
24h på en inomhusbana över 390,04 m.
Underlag: oklart, såg mest ut som ngn form av bast(u?)matta.

Jag har tidigare hört av de som sprungit där att underlaget är tungt, det sätter sig i låren rätt tidigt och blir stelt.

Jag hade funderingar på att anmäla mig.
Men när jag väl kom dit var jag glad att jag bestämde mig för att låta bli och tyckte istället det skulle bli kul att sitta bredvid.
Lyckas ju förtränga hur spattig jag blir i slutet varje gång...

Vi spenderade fredagkvällen på Helsingfors äldsta kinarestaurang, inget jag hade valt om jag skulle ha tävlat.
Snicksnackade oss genom kvällen och somnade sedan i otroligt sköna sängar på Radisson.

Hotellfrukosten var en höjdare och vi var glada och mätta när vi tog bussen ut mot arenan.


Vi mötte de svenska löparna som var på plats och alla vara glada i hågen och sugna på att springa.
Starten gick och loppet var igång.

Vi hängde runt ca 40 min innan vi också började springa, fast utomhus. Vi tänkte oss ett långpass.
Sprang ut mot ngt som hette Stenvik, men det slutade med att vi tog bussen tillbaka efter 27km. Jag var (är) inte 100% kry och min häl är lite motsträvig för tillfället.

Duschade och petade i oss lite mat.
Kollade ställningen.
Det såg bra ut för svenskorna. Pernilla och Sandra pinnade på och såg helt oberörda ut.

Innan vi åkte sa vi att vi då absoluuuuut inte skulle coacha någon.
Visst, vi skulle heja och stötta, men att aktivit coacha skulle vi då rakt inte göra . :)
Slutade med att vi hängde rätt mycket vid Helen och Pernillas bord och försökte hjälpa till så gott det gick.
Helen var trött och tyckte att det räckte vid 12 h.
Jaså du , sa vi.
Ain't gonna happen sister, ut på banan igen.
Hon fortsatte :)

Pernilla gick som en klocka.
Sandra som ett schweiziskt gökur.
Samma leende, samma steg.
Torill hade samma fina steg som hon alltid har.

Vi försökte knoppa några timmar.
Det gick sådär.

Åt lite frulle.
Hejjade lite mer.
Åt frulle nr 2.

Nu var klockan 9.

Sandra var på väg mot 200, och en bra bit bortom.
Pernilla låg 3 varv efter.

När det var en timme kvar blir jag av någon anledning skitnervös.
Kommer någon att krascha totalt?
Kommer den där finnen som har tuggat på hela dygnet klara 240?
Sandra går, varför går hon?
Har Helen fått i sig tillräckligt med salt?
Är Torill fortfarande glad?
Har Pernilla skavsår fast hon inte säger ngt om det?
Hur fort springer Silvio egentligen? Karln såg ut att ha eld i baken.

Den sista timmen på ett 24hlopp är svår att beskriva för någon som inte har upplevt det själv.
Man har kämpat och kämpat och helt plötsligt är det inte timmar kvar utan endast minuter.
Men ändock 60 st.

När det är tio minuter kvar samlas många vid varvningen. Jag står i en av sofforna och hoppar upp och ner samtidigt som jag skriker på alla jag känner.
Meddelar till Sandra att det är 9 minuter kvar, (3 j*vla schlagerlåtar, jag tycker det är fantastiskt smart att räkna tid i schlagerlåtar för de får nämligen  inte vara mer än 3 min).

En minut kvar.
Jag är alldeles svettig och hjärtat bultar som aldrig förr.
Halsen är hes av allt skrikande.

Loppet är slut.
Sandra landade på tredje plats på 210 064 m!!!
och Pernilla kom tvåa (efter Sumie Inagaki, tidigare världsrekordhållare och fortfarande världselit!) på 210 965m!!!

När man står bredvid på ett sånt här arrangemang så slås jag full av beundran.

Seriöst...
Att ge sig på att springa non-stop i 24 timmar?
Man ska inte tro att det är någon dans på rosor.
Jag är full av beundran.
Dessutom fattar jag inte hur jag själv fixar det.
På riktigt så går det inte ihop.
Lilla jag...
Mysko va?
Men det är ju det som är en så stor del av den fantastiska charmen. Att fixa något man inte trodde man klarade av :)

Summa summarum var det en kanonhelg i Finland och som alltid är det skoj att träffa alla man känner (måste dock poängtera att jag känner annat folk också, som inte är ultralöpare, tror jag iaf...)


Kolla in resultaten på ultradistans.se vetja ;) 

Sen tror jag faktiskt att jag passar bättre på banan som tävlande än bredvid som åskådare.
Har svårt att hålla nerverna i styr när jag står bredvid.

Att betala för att träna

Jag har tur (fastän jag egentligen inte tror på turen).

Något jag inte gjort på en väldigt lång tid, det är att behöva betala för att träna.

Senaste gången var tio år sedan tror jag.

Jag var medlem på S.A.T.S i Borlänge i ungefär ett halvår.

Därefter blev jag värd och senare ledare på Friskis&Svettis.

= gratis träning mot ca 2h "jobb" i veckan.

Som ledare kan jag inte ens kalla det jobb, det har nog inte varit en gång på de många många pass jag lett under åren som jag har tyckt det varit besvärligt och inte värt det.

Det jag fick tillbaka var värt så mycket mer.

Under värnplikten hade vi tillgång till gymmet på P4.

Likaså under tiden jag läste till officer. 

När jag började jobba blev det nästan ännu bättre, och det är den förmånen jag är allra mest tacksam för.

Min arbetsgivare ställer krav på mig att jag ska träna 3h/vecka på arbetstid

Sen att jag inte har något friskvårdsbidrag eller får nya springskor, det spelar liksom ingen roll. 

Möjligheten att träna på arbetstid är för mig ovärderlig!

Jag har dessutom turen att kunna lägga upp mitt arbete lite så jag vill så planerar man sin tid väl finns det många fördelar att dra.

Det som jag dock lägger pengar på som har att göra med träning är:

- Medlemsavgifter

- Anmälningsavgifter

- Kläder och utrustning

- Mat, jag lägger gärna mycket pengar på bra och fina råvaror

- Sportdryck och andra former av energi för tävlingar

- Massage och sjukgymnastik

Det jag har sett när jag browsat runt lite är ju att det verkar hisekligt (med mina mått mätt) dyrt numer att vara medlem på gym. 

Dessutom har det, som tur är, alltid varit gratis att springa ute i  naturen och det är ju fakstiskt där 95% av min träning utförs :)

Ruggigt...

-2 när jag cyklade hem från jobbet.
Svinkallt tyckte jag.
Men då är jag ju också världens fryslort.
Förutom när jag tränar. Då vill jag helst ha så lite kläder som möjligt på mig.

Hälften av veckan har gått förbi i ett raskt tempo.
Löpning i måndags med Anna G och cirkelpass på jobbet igår.
Idag var tanken att springa till jobbet. 
Dock hade den kliande halsen jag haft måndag och tisdag utvecklat sig till ett kvalificerat halsont.
Skit också......Blev en vilodag istället.
Dessutom känner jag någon form av nalkande huvudvärk likt den jag hade i julas, fast denna gång på vänster sida. Hmmmmmm.

Nu får vi se hur resten av veckan ser ut rent träningsmässigt.

Imorgon ska jag på massage. 
Kanske det finns något hopp för denna kropp?
Känns som att precis varenda muskel är spänd som en fiolsträng.

Jag funderar över säsongen också.
Vill gärna ha ngt skoj marathon i höst.
Förslag?

Getting back on track - del två

Ytterligare en tid. 

Dagarna går. 
Men de är inte samma dagar som förut.
Något är inte som förut.
Men det är svårt.
Stundtals gör det ont, väldigt ont...

Träningen har knappt blivit av de senaste veckorna.
Men det har funnits andra mycket viktigare saker än jakten på kilometer att lägga tid och kraft på.

Jag försöker komma in i rutinerna igen. 
Det kommer ta lite tid.
Då och då väller känslorna över mig och det gör ont.

Men jag pusslar pusslet. Försöker ialla fall:
Jobb, träning, mat, vila, kärlek.
Glöm för tusan inte bort kärleken hörni!

Tänk på det där med sju kramar om dagen. 
Jag tror det är viktigt.
Man vet aldrig vad livet har att ge bakom nästa hörn....

Getting back on track...

Det är inte lätt.
Man är aldrig förberedd på att en förälder ska gå bort.

Jag är glad och tacksam över att jag har min familj och mina fina vänner just nu.

Jag är glad och tacksam för den tid jag fick med min pappa.
Sicken karl han var min far :)

Jag ler stort när jag tänker på mina många fina minnen.

Han lärde mig så mycket. 
Många saker, hur man gör och hur man ska vara.

Han lärde mig att stå upp för mig och tro på mig själv. 
Pappa sa alltid vad han tyckte, högt och lågt.
Ärlig - ja!
Smidig - njaaa, not so much.
 :)

Han hade nära till skrattet, han lärde mig att vara glad.

Han lärde mig skjuta. Från luftgevär till hagelbössa. (resten tog armén om senare).

Han lärde mig köra bil. 
Ett harkel från passagerarsätet när jag övningskörde betydde: Sänk farten. :)

Han lärde mig hur man ställer upp för någon.
Varje tisdag och torsdag under hösten-vintern-våren var det skidträning och oftast tre par skidor till tre döttrar som skulle vallas. 
Samma sak gällde på helgen när det var tävling, men då var det ofta två par var som var förberedda.
När det var dags för start följde han alltid med hela vägen fram.
Bar överdragskläder, värmde vader, skrapade bort snö från under pjäxorna med bilnyckeln.
Sen fick man den obligatoriska lyckoklappen och det var dags för start.
När han stod utefter banan hördes han på lång väg.
Hann han inte ute på banan stod han garanterat på upploppet. :)

Han lärde mig att saker och ting inte behöver vara så svårt.
Det var liksom aldrig några konstigheter med något.
Det kanske är därför jag tagit bort frasen "kan inte" ur mitt vokabulär.


Jag lovade pappa en sak.
Men det är mellan han och mig.

<3