Getting back on track...

Det är inte lätt.
Man är aldrig förberedd på att en förälder ska gå bort.

Jag är glad och tacksam över att jag har min familj och mina fina vänner just nu.

Jag är glad och tacksam för den tid jag fick med min pappa.
Sicken karl han var min far :)

Jag ler stort när jag tänker på mina många fina minnen.

Han lärde mig så mycket. 
Många saker, hur man gör och hur man ska vara.

Han lärde mig att stå upp för mig och tro på mig själv. 
Pappa sa alltid vad han tyckte, högt och lågt.
Ärlig - ja!
Smidig - njaaa, not so much.
 :)

Han hade nära till skrattet, han lärde mig att vara glad.

Han lärde mig skjuta. Från luftgevär till hagelbössa. (resten tog armén om senare).

Han lärde mig köra bil. 
Ett harkel från passagerarsätet när jag övningskörde betydde: Sänk farten. :)

Han lärde mig hur man ställer upp för någon.
Varje tisdag och torsdag under hösten-vintern-våren var det skidträning och oftast tre par skidor till tre döttrar som skulle vallas. 
Samma sak gällde på helgen när det var tävling, men då var det ofta två par var som var förberedda.
När det var dags för start följde han alltid med hela vägen fram.
Bar överdragskläder, värmde vader, skrapade bort snö från under pjäxorna med bilnyckeln.
Sen fick man den obligatoriska lyckoklappen och det var dags för start.
När han stod utefter banan hördes han på lång väg.
Hann han inte ute på banan stod han garanterat på upploppet. :)

Han lärde mig att saker och ting inte behöver vara så svårt.
Det var liksom aldrig några konstigheter med något.
Det kanske är därför jag tagit bort frasen "kan inte" ur mitt vokabulär.


Jag lovade pappa en sak.
Men det är mellan han och mig.

<3