Vad menar vi egentligen?
Våga göra något man är rädd för?
I vilket syfte?
Finns det en belöning?
Jag har två stora fobier.
Det ena är höjder, eller rättare sagt att hoppa ifrån höjder.
Det andra är ormar.
"Nämen vad är det som är så farligt med de, de är ju så fina."
Ja det är möjligt, men jag gillar de inte.
Andra gillar inte spindlar.
Min ena syster hatar glasspinnar.
Alla är vi olika (och tur är det).
Jag har utsatt mig för båda mina fobier.
Jag har hoppat två gånger från 10.an ner i en bassäng. Där tog min stolthet överhanden, ner skulle jag, men jag skulle banne mig inte gå nerför den där trappan.
Andra gången bröt jag bröstbenet.
Jag har klättrat upp i stora masten på ett stort segelfartyg. 17 m upp har jag för mig.
Men det vette tusan om jag får mindre hjärtklappning nästa gång för det.
Jag har klappat ormar och försöker i något slags terapiförsök att titta på de på tv.
Men jag kan inte påstå att det gör mig mindre oimponerad av de.
Hursomhelst.
När det kommer till mer fysiska saker tror jag att det är lite annorlunda.
Där tänker jag främst på att våga ta ut sig.
Eller som Andreas Falk säger; Våga plåga.
För det är ju egentligen det det handlar om.
Eller ja, självklart beroende på vilket resultat man vill ha.
Iallafall för att bli bättre.
G som i genomfört - ja då behöver det inte göra så ont.
Då kan man lulla sig igenom det mesta.
Men att pusha sig över den där gränsen till där man aldrig varit förr, det gör ont.
Den gränsen är olika för oss alla.
Det gör inte mindre ont för det.
Jag tror det är bra med lite rädsla.
Den dagen man börjar bli bekväm inför utmaningar är det nog dags att sluta.
Självsäker, är en annan sak.
Men man bör alltid ha en burk ödmjukhet i bakfickan.
Johan Steene säger; Bli aldrig nöjd!
Det kanske är det det handlar om.
Å andra sidan behöver man inte våga heller.
"Nä, usch, det är ju jobbigt och obekvämt."
Vill man inte, så fine.
Men du kommer inte att dö, jag lovar.
Kroppen är så smart att hjärnan kommer att stänga ner funktioner så att det bli omöjligt för dig att ta ut dig så att du dör.
Varje gång jag ställer mig på en startlinje pirrar det i magen.
Båda av välbehag och av rädsla.
Välbehag för att jag snart får göra det jag älskar.
Rädsla för att jag vet att det kommer göra ont.
Det jag har framför mig iår är jag livrädd inför.
Samtidigt som jag älskar det.
Jag ska springa mitt första 100miles-lopp.
Livrädd.
Jag ska persa på marathon.
Scheisse, där ska jag våga utsätta mig för 42,195 km smärta om perset ska infinna sig ;)
Slutligen ska jag springa ett bergslopp över 123 km.
Jag ler vid tanken på hur jag kommer se ut när jag går imål.
If your dreams don't scare you, they're not big enough!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar