Making it work

Heltidsjobb, mat, vänner, disk, sambo.
Ibland är det inte lätt att få ihop allt.
Då får man prioritera.
Och som AnnSofie säger; "Ha sina varför klart för sig."
De där gångerna då klockan ringer alldeles för tidigt, ska man veta varför.
De där gången man egentligen inte vill ta de där extra kilometrarna, ska man veta varför.
De där gången det regnar från sidan och blåser småspik, ska man veta varför. 

Häromdagen visste jag att det skulle bli svårt att få till träningen.
Jag hade möte halva förmiddagen, resten av förmiddagen skulle gå åt till att planera det sista inför Boden-övningen (som genomförs denna och nästa vecka). På eftermiddagen skulle jag och min kollega ut på lastbilsäventyr. Kvällen skulle spenderas med att fira av en kollega medelst middag. Det skulle bli högst klurigt att få in ett träningspass, och jag behövde få till ett bra.

Därför ställde jag klockan på 04:00.
När klockan väl ringde hade jag inte alls någon lust att gå upp. 
Pyjamasen var mjuk, täcket varmt och sambon som låg bredvid snusade gott.
Där och då hade jag två val.

1: Ta mig ur sängen, på med träningskläderna och ge mig ut. Tempo och distans - mindre viktigt. Bara jag kom ut.

2: Ligga kvar i sängen där det var varmt och mysigt och därmed ge bort ett träningspass till latmasken (tro mig, det händer tyvärr ibland det med, men just nu var det inte läge).


Jag valde alternativ nummer 1. 
Sen gick det bara utför.

Väl uppe och efter en blick i spegeln (har mött vackrare syner vill jag lova) knäppte jag på kaffebryggaren och väntade sedan på det där svarta guldet.
...........som aldrig kom..........
det hände absolut ingenting...........
Mjäääääääääääääääääääääääääääääääk.

Fram med snabbkaffet och på med en kastrull vatten.
Synd bara att det blev så förbaskat varmt så jag bara lyckades hälla i mig halva koppen.

Ute var det lite krispigt i luften och en hal hinna på asfalten.
Jag skulle hämta upp AnnSofie i Sundbyberg kl 06.30 och skulle ta en sväng genom Spånga innan dess.

Tass tass, jogg, jogg, tass, flås och frust.
Det kändes inte alls roligt.
Jag drömde mig tillbaka till sängen men styrde ändå kosan längre hemifrån.

En halv kopp kaffe med två teskedar kokosfett och fyra BCAA-kapslar låg och skvalpade i min mage och även om det inte gick fort så gick det framåt.
Slurkade i mig lite gel som jag hittade hemma i en låda (Dahlblads med koffein).
Det. Tyckte. Inte. Magen. Om.
Komplett magras.

Åtgärdade detta och kroppen kändes lättare och tempot höjdes.
Men jag visste inte riktigt var jag var.......vilse i Spånga en kylig torsdagsmorgon alltså....
Kollade klockan och kände att nu borde jag börja dra mig mot Sumpan.
Mötte upp A-S vid Maxi vilket var ett skönt avbrott på min hittills något spretiga morgon.
Vi tassade längs vattnet bort mot Karlberg och hade en fin, men något kort, pratstund under tiden.

På jobbet hann jag precis duscha och äta frukost för att sen med kaffekoppen välfylld och i högst hugg bege mig till mötet.
.....................för att finna att jag var den enda som inte fått reda på att det var flyttat till klockan 9.
Jag hade alltså inte behövt gå upp klockan 4.
Morgonen räddades av min kollega A som köpte med en fin-cappucino till mig på väg till jobbet :) *lycka*.

 




Nu befinner jag mig i Boden.
Övning i veckorna två.
Det kommer bli pusslande här också och jag har laddat upp eget snacks och mellanmål som jag kan ha liggande i ryggan för att få bra timeing. Hm, kylryggsäck, är det något som finns? Man borde utveckla någon form av snackpack med kylelement. Där har jag kanske kommit på något  :)

Det kommer bli några tidiga mornar de här veckorna, men det är det värt.

Jag har mina varför väldigt klart för mig.

Vinnaren har alltid en handlingsplan.
Förloraren har alltid en ursäkt.