Anteckningar från mobilen: "2 toppar över 2100 m. Jenn Shelton!!!!! Gröna sjön. Grus utför. Grym utförslöpning. Grus i skorna. Spurt."
Start i St.Vigil kl 8 på fredagens morgon.
Fredag den 5 september.
Det är en vacker morgon.
Det är min pappas födelsedag.
Det är ett år sedan vi begravde hans aska.
Jag har en klump i magen där vi står i startfållan inför den näst sista etappen.
Solen börjar titta fram bakom de lätta molnen bakom de vackra alptopparna.
Jag blir varm i magen.
Han är med mig i hjärtat.
Idag springer jag för dig pappa! <3
De första 12 kilometerna är transportlöpning. Svagt uppför. Nästan så det inte märks, men det känns ändå.
Vi håller bra fart men klumpen i magen gör sig påmind stundtals.
Vi passerar den amerikanska tjejen som sprang så grymt på 5e etappen (vertikala kilometern).
Jag sneglar på hennes nummerlapp.
Jenn Shelton......tittar upp på henne.....hon verkar jäkligt bekant....
Vänta nu....!!!...!...!
Jenn Shelton!
Alltså JENN i Born to run.
Coolt.
En levande legend.
Efter första checkpointen går det inte att springa längre. En tvär serpentinvägg möter oss. Fram med stavarna och så ena foten framför den andra.
Den första toppen är 2383 möh.
Det tar lång tid upp.
Asfaltsväg. Brant sådan. mycket brant sådan.
Satan vad det bränner i benen. Jag vill inget hellre än att stanna.
Men vi ska framåt.
Jag tänker på pappa som kämpade i 15 år.
Vad är då en jäkla backe????
Äntligen uppe!
Nu börjar det gå nerför.
Vilken natur!
Vi springer längs bergväggar, snirklar oss neråt.
"Dangerous zone ahead", en vajer längs berväggen att hålla sig i. Bredvid mig störtar det rakt ner.
Lätta fötter och ett steg i taget.
Nerförslöpningen som följer är magisk.
Vitt grus blandas med sand och större stenar.
Det är långt ner.
Det känns i låren.
Längst ner finns en knallgrön sjö.
Vi möter många vandrare men de håller sig undan i tid då vi flyger fram.
På platten går det fort, vi stannar 30 sek i checkpointen och jag slår någon form av rekord på kisspaus.
Nu finns ingen tid att förlora då vi har ca 2 km bred fin skogsväg framför oss.
Vi rundan sjön och snart går det uppåt igen.
Serpentiner och bergväggar.
"Dangerous zone", högt oklart vad kvalifikationerna på de var då det var relativt livsfarligt över tiden i den stigningen.
Plötsligt hörs ett vrål.
Jag hajar till först men upptäcker sen att det bara var tysken i hatten som gav ifrån sig ett glädetjut. :)
Runners', got to love them.
Fältet tunnas ut mer ju längre tiden går.
Vi hänger på en tyska. Jag tänker att vi tar henne på vägen ner.
Andra och sista toppen mäter 2194 möh.
Rätt högt när man tänker efter.
Nu har naturen ändrat sig och påminner mer om fjällterräng.
Oooooch så bär det nerför.
Tänk ett sandtag. Blandat med sten.
Serpentiner i detta.
Sten och jäkelskap i skorna och syra i låren.
Jag slår i den ena stenen efter den andra med tårna.
Jag har så mycket grus i skorna att det inte är klokt. Jag riktigt känner hur de trycker in i skinnet och in under naglarna.
Innan vi är nere har jag hunnit bli riktigt sur.
In i lite skog och så ut ur skogen till tredje och sista checkpointen. Nu är det bara 6 km kvar. Ingen anledning att stanna.
Jag är trött, har ont i fötterna och eld i låren men jag repat humöret.
Nu vet jag att det i princip bara är nerför kvar.
Tyskan vi skulle ta på vägen ner har dragit iväg men vi ser snart hennes rygg.
Ted håller farten och jag biter ihop.
Vi passerar tyskan och höjer tempot för att skapa ett psykologiskt övertag.
Kommer ikapp ett holländskt lag.
Satan.
Vi håller i.
2,5 km, asfalt och raksträcka.
Svagt svagt uppför.
Vi skymtar en till rygg.
Det spelar egentligen ingen roll om vi springer förbi han eller inte, men nu är det tävling.
Det är inte över förrän det är över.
Ted peppar och jag fortsätter springa.
Gräver djupt i pannbenet.
Vi passerar. Nu är det 1 km kvar.
EN fånig kilometer.
Ingen idé att hålla tillbaka.
Vi springer in under järnvägen och in mot centrum i byn Niederdorf.
Målgång!!!!
41.8 km.
6.00.48.
9 i mixedklassen.
Tusan så grym du är :)
SvaraRadera