Vi hade utbildningsdag med bataljonen och jag hade föreslagit honom som föreläsare. Chefen nappade på idén och på den vägen var det.
Innan det var dags åt vi lunch på mässen och satt och pratade. Jag fick då en kopia av Runes nyskrivna bok, "Löpning - från motion till ultradistans".
Jag bad honom skriva en hälsning i den. Han skrev:"Till Maria, för att du har vilat på makadam."
Jag har nu noggrant plöjt varje sida och kan konstatera (vilket jag redan visste) att det är en väldigt klok man det där. Samt att vi delar uppfattning om väldigt många saker som rör ultralöpning.
Sicken tur, något verkar jag ju göra rätt iallafall :)
Jag kan säga så mycket att Rune Larsson är väl egentligen anledningen till att jag håller på med det jag gör.
När jag läste yrkessofficersprogrammet på Militärhögskolan i Halmstad 2007 så var det en kväll en frivillig föreläsning för oss kadetter.
Först tänkte jag inte gå men föll för grupptrycket (det var ju borta på regementsområdet på andra sidan Galgberget ju, långt att gå, säkert två kilometer.....).
Det var den kvällen jag fick reda på att det faktiskt gick att springa längre än marathon.
Jag sprang mitt första marathon när jag var 17 år efter övertalning och stöttning från mig mor. Hon sa att om hon kunde så kunde jag.
När jag gjorde värnplikten och under officersprogrammet gjorde jag bra ifrån mig på saker som baskerprov, överlevnadsövning och dylikt. Situationer som var fysiskt och mentalt jobbiga verkade helt enkelt passa mig. När man var tvungen att härda ut.
Efter Runes föreläsning i Halmstad sprang jag mitt första 6h-lopp i Skövde i mars 2008. Jag och Paula.
Hehe, jag ler vid minnet.
Det var konstigt när vi nådde marathonsträckan. Efter det blev varje steg vi tog det längsta vi sprungit.
Mysko.
Jag minns också att jag åt en gel för första gången i mitt liv och därefter skuttade omkring och sjöng en Linda Bengtzing-låt.
Första gången kom jag 5,3 mil.
Där bestämde vi oss för att 2009 skulle vara året vi genomförde vårt första 24h-lopp.
Det gjorde vi, i Hallsberg i slutet av juli. Då kom jag ca 152 km.
Jag hade aldrig haft så ont i kroppen i hela mitt liv.
Jag hade övertalat Helen att hämta mig på stationen i Skövde och köra mig hem (vi bodde ca 700m från stationen vid det tillfället).
När hon hämtade mig hade hon med sig två saker.
En mjukisåsna, för att jag var lika envis som en, och en påse med två kilo av mitt favoritgodis.
Förra året när jag tävlade i Grenå hade jag med mig Helen och Rune som support.
Jag är så otroligt tacksam att människor faktiskt vill spendera 24h (eller ja, en helg blev ju det här) och agera stöttepelare, det är inte det lättaste ska ni veta.
Världens största TACK till alla som nånsin supportat, både mig och andra!!!
När slutsignalen ljöd i Grenå föll jag i princip ihop i en liten hög där jag stannade. Jag låg på makadam men just då var det tillräckligt bekvämt efter att ha varit i rörelse i 24 timmar. Det fanns inte ett steg kvar i min kropp.
En bit bort fanns det faktiskt gräs. Makadamen fyllde sitt syfte utmärkt.
När Rune var på Karlberg pratade han om attityder, om offer och fighters.
Jag vet vad jag vill vara.
It ain't about how hard you hit,
It's about how hard you can get hit and keep moving forward,
How much you can take and keep moving forward,
That's how winning is done!
Såhär i efterhand var det en förbaskad tur att jag gick på den där föreläsningen på andra sidan Galgberget.
Tack Rune, för att du inspirerade mig!
 |
| Foto: Rune Larsson |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar