Vi hade duschat varmt dagen innan, sovit i en gymnastiksal och på morgonen ätit frukost på ett hotell.
Solen var på väg upp.
För sista gången gick vi in i startfållan, visade upp våran obligatoriska utrustning och inväntade startskottet.
När det återstår fem minuter dyker en tysk "rockartist" upp och framför låten "Keep on running", specialkomponerad för årets lopp tydligen :)
När han har rockat klart på lastbilsflaket strömmar "Highway to hell" ur högtalarna.
Jag och Ted tittar på varandra.
"Sista etappen".
"Sista etappen" svarar jag.
Men vis av erfarenhet vet jag att det är inte över förrän det är över.
Jag försöker hålla kvar i huvudet att det fortfarande är en lång väg kvar.
Vi ska springa 33.4 km.
Vi ska upp på en topp som mäter 2406 möh.
Visserligen den enda toppen på dagens etapp, men fortfarande brant och lång.
Startskottet går och ormen ringlar sig iväg.
De inledande 15 kilometerna är det transportlöpning.
Vi tuggar på bra och jag undviker att lyssna på kroppen som har blivit rätt seg vid det här laget. Inte ont någonstans, men segheten är påtaglig.
Solen skiner och det är varmt, det kommer bli en lång dag.
Vid 15 km börjar det gå uppåt.
Som många gånger förr denna vecka.
Up up and away.
Den italienska naturen är fantastisk och vi omges av vita kalkstenar (eller jag tror det var det iallafall).
Stora bumlingar det är vad de är.
Det känns mer som att man befinner sig i Arizona eller någon motsvarande plats istället för norra Italien.
Jag är trött.
Det bränner i benen, låren, vaderna.
Tja, mestadels överallt.
Men vi fortsätter framåt.
Fältet är utspritt. Några kommer ikapp oss. Vi kommer ikapp några.
Livet har sin gilla gång.
Jag är extra nog med att få i mig energi pga värmen och jag dricker mer än vanligt.
Trycker på med stavarna och tar mig ett steg i taget framåt.
När vi kommer över toppen väntar 12 km nedförslöpning.
Inledningsvis väldigt teknisk sådan.
Smal stig och stenblock till förbannelse.
Mina ben bär mig knappt och det är ett långsamt Team Outside som tar sig ner från berget.
Vi blir omsprungna av lag på lag som verkar flyga förbi oss.
Ted vägleder mig och uppmanar mig att fokusera.
Vi möter många turister där stigen blir lite bredare. De flyttar som tur är på sig.
Efter 6 km svår nedförslöpning (nu är jag riktigt trött och det bränner överallt) kommer sista checkpointen där vi ser att flera av lagen som sprungit om oss har stannat.
Nu jäklar finns det ingen tid att stanna.
Vi har nog med vätska att klara oss de sista kilometerna in till mål.
Snart ligger vi jämnsides med två andra mixed-lag.
Vad ska man göra.
Det är intressant att man har sprungit i åtta dagar men man kan inte låta bli att ta den där sista kampen.
Vi ökar farten.
Det gör de andra lagen också.
Nu är det bred grusväg där vi springer och det lutar svagt utför.
Jag fokuserar på att få driv i steget och all energi framåt.
Jag har smågrus i skorna som trycker in i tårna för varje steg jag tar. Det får va. Det löser sig sen.
3km kvar.
Vi ligger lika med ett tyskt lag fortfarande.
Killen i det laget är trött. Väldigt trött.
Tjejen skriker: "Laufen, laufen!!!!"
1 km kvar.
"Nu trycker vi" säger Ted och vi ökar ytterligare.
Då släpper de.
Det är inte läge att sänka farten så vi fortsätter.
Kommer närmare Sexten.
Nu hör vi speakern och skymtar målområdet.
300 m kvar.
En funktionär uppenbarar sig helt plötsligt framför mig med armarna utsträckta.
"Slow down, slow down!!!"
VAAAAA?????
Aldrig i livet gubbe lilla.
"Slow down....the female winners.....let them have the show...."
Jag hör bara bitar av det han säger och har inga planer på att stanna.
Vi har också sprungit i åtta dagar, precis lika långt som alla andra, glöm att jag stannar.
In på det soldränkta upploppet och för sista gången springer vi under den uppblåsbara målportalen.
Jag tänker bara en sak; H-E-L-V-E-T-E VAD TRÖTT JAG ÄR.
Sen kommer tårarna.
Enligt rutin.
:)
 |
| Prispallen i masters mixed |
 |
| Prispallen i herrklassen |
Hur äter man då en elefant?
En tugga i taget.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar