Military WorldChampionships in Marathon (Eindhoven marathon) 2014; My side of the story, eller; A good day to die hard.

Holland.

Höst.

Yr.no hade lovat lite varmare väder och pga detta gjorde jag världens pack-miss.

Vi blev inkvarterade i kaserner hos 13. Gemechaniseerde Brigade, Legerplaats Oirschot strax utanför Eindhoven.

De hade både strf90 och strv122 så man kände sig som hemma :)

Vädret var ungefär detsamma som vi lämnat i Stockholm, däremot var det svinkallt inne på vårt logement. Det fanns en termostat men den gjorde lite som den ville.

Under täcket var det inge problem, men utanför rådde ca 17 grader.

Inte optimalt.

På fredagen hade vi ingen annan tid att passa än invigningen på eftermiddagen.

Jag och Emma cirkulerade på området tills vi samlat lagom antal kilometer. Peter och Elisabeth gick på tekniska mötet,vi åt mat, vilade och mådde allmänt bra.

Invigningen var värdig och snabbt överstökad på fredagen och resten av tiden ägnades åt ännu mer mat och uppladdning.

Lördagen var ännu mer luftig och vi hade endast mattiderna att förhålla oss till. Vi tog en sväng till Eindhoven, fikade, strosade och åkte hem igen.

Den enda stressen som infann sig var när vi i sista minuten lämnade in våra fyllda flaskor till tävlingsledningen.

Söndag morgon.

Raceday is happy day.

En bra frukost och sen bussades vi in till stan.

Starten skulle gå kl 10 och vi hade gott om tid att värma upp.

Uppehållsplats var en konferenslokal på ett närliggande hotell.

Lyxigt.

Temperaturen låg strax över 10 grader, solen var på väg fram och det kändes som om hela Eindhoven var vaket.

Två varv på en 21km-bana gällde och jag gick för personligt rekord.

Tanken var att öppna i 4.30fart, se hur länge det höll för att sedan gå ner på 4.35-4.37. Då skulle jag landa in på ungefär 3.14.

Men benen hade en annan plan.

Första milen var snabbt avklarad (lyx att ha egna flaskor som väntade på sig).

Jag hade som mental plan att räkna upp till 10 km först, därefter 21 och sen var det hemväg.

Först låg jag och snittade på 4.20/km större delen av det första varvet. Farten nedgick något på slutet där jag trots allt identifierade motlut ;)

Jag kom in för varvning på torget och gjorde tummen upp åt Peter.

Ut igen och nu var det ju hemväg, eller?

Jag visste att jag hade gått ut hårt, men det fick bära eller brista. Det var inte läge att ge annat än 100%.

Jag passade på att persa på halvmarathon av bara farten också.

Sen följde en väldigt lång tredje mil.

Jag tyckte att jag aldrig kom fram till 30kmskylten trots att det gick rätt fort.

Det började kännas i låren och spände det inte lite i vänster axel?

Snart skulle jag iallafall vara framme vid 30 och som jag längtade efter min gel som jag hade tejpat på flaskan.

Men när jag kom fram till bordet var den borta.

Jag stannade tillochmed för att försäkra mig om att jag inte såg i syne men den var verkligen borta.

Jaha, ingen idé att stå där och dröna, jag fick ta från vätskekontrollen istället. Isostar, något svag men god. Tog två muggar och sen manade jag på benen igen.

Sprang och var sur i ungefär en och en halv kilometer och började istället längta efter min RedBull jag hade vid 35.

En kilometer till i den här farten Maria, det orkar du. Bara en kilometer till.

Och sen EN kilometer till. 1000 fåniga meter, hur svårt ska det va?

När jag hade passerat 30 kollade jag på klockan och såg att jag tillochmed hade ”råd” att springa i 5minutersfart och ändå slå personligt rekord.

Då skulle jag i princip kunna jogga sista biten.

Skulle inte tro det.

Jag sprang inte enbart för mig själv, lagets insats berodde på hur väl  varje individ presterade, det var inte läge att komma imål  och inte gett allt.

Upp med blicken.

Jobba med armarna.

Fram med höften.

Rak  i ryggen.

Ned med axlarna.

En kilometer till.

Vid 37 kilometer såg jag att jag hade möjlighet att gå under 3.12 (för övrigt kvalgränsen till SM-klassen i Sthlm marathon).

Men då skulle jag få springa fort.

En lång smal tjej hade länge legat före mig och jag hade haft ögonen på hennes rygg. Nu vinglar hon helt plötsligt till och ställer sig med händerna på knäna och börjar kräkas.

När hon är klar fortsätter hon att springa.

Jag lägger mig precis bakom, jag går om sen tänker jag.

39 km, 3 km kvar nu, herregud Maria, dags att plocka fram pannbenet. 3000 ytterst fåniga meter. Det är inte ens 15 minuter av ditt liv. Ta i nu!

Jag passerar 40 kmskylten och ser att jag har exakt 9 minuter på mig att klara 3.12.

Jag höjer blicken ytterligare ett snäpp och andas ut.

Nu svänger banan in i stan på obekanta gator.

Det är folk överallt (och cigrettrök) som hejar och ropar.

Hmm, ingen kilometerskylt vid 41, satan, jag trycker kroppen framåt.

Nu borde jag komma runt till upploppet snart.

Knappar in på en kille framför mig. Kollar på klockan som nu har slagit över på 42 km.

Viker vänster upp och nu ser jag 500mskylten.

Strax ser jag målet och klockan som tickar.

3.11.45.

3.11.46.

3.11.47

J**********vlar.

Jag trycker ur det sista som finns i kroppen och korsar mållinjen 3h 12 minuter och 4 sekunder efter startskottet.

Vill ramla ihop i en hög men tar mig en bit framåt innan jag lägger mig.

Den glädjen blir inte långvarig då det kommer en sjukvårdare och vill dra upp mig.

Försöker föklara att jag mår bra.

Han försöker förklara att det är kallt på marken.

Jag försöker förklara att det är lugnt.

Hursomhelst.

Jag kommer upp, får syn på Elisabeth utanför staketet (3.04.34) och får en kram.

Efteråt får jag reda på att Andreas är mindre nöjd (2.32.06), Jesper har persat (2.43.55), L-O (2.45.50) har sprungit med buksmärtor i princip halva loppet och Emma (3.24.18) har en trasig höft men sprang imål (och persade) för att vi skulle få ett resultat i lagtävlingen.

Vilka svenskar!

Senare visade det sig att vi (damerna) tog lagbrons!!!!!!!! Efter Polen (som tog storslam i både herr och damklassen både individuellt och lag) och USA.

Tack tjejer! och grabbar ;)

Foto: Peter Kriborg