Det där med att vara tävlingsmänniska

Jag älskar tävling, det gör jag verkligen och jag är en tävlingsmänniska in i märgen. En sådan som ibland har lite svårt att skilja på när det är lek och allvar, måste man inte alltid ge 100%?

Min mamma brukar skämta om att jag är uppvuxen i omklädningsrum runt om i landet. 
Det ligger väldigt mycket i det.
Det finns inget som får mig att känna mig så "hemma" som ett halvgammalt omklädningsrum som luktar linement.

När jag kommer till tävlingar (oftast löptävlingar) och hör speakerrösten får jag en sån där varm känsla i magen.
Jag vet exakt vad som gäller, vad jag har att förvänta mig och vad som gäller.
Det ser jag som något bra.

Ibland blir det problem, när man på teambuildande aktiviteter på personaldagar eller liknande och ska göra saker i ett lag. Alla är inte lika tävlingsinriktade och tycker inte det är roligt....har jag fått lära mig.
Om alla inte presterar på topp, enligt mig, så kan jag bli sur. Knasigt jag vet, att inte alla presterar på topp menar jag ;)

Jag har lugnat ner mig med åren det måste jag poängtera, men det är fortfarande så att när någon säger tävling och klickar igång ett tidtagarur då åker vett och reson ut ur skallen på mig fortare än kvickt och allt jag tänker på är hur jag ska göra mitt yttersta, antingen för att komma först eller för att få högst poäng.

Detta ledde alltså till att jag häromdagen (tillsammans med resten av klassen som tur var), letade springskor i Humlegården, badade i en fontän vid Stureplan, sjöng och dansade utanför Golden Hits, dansade Macarena på Sergels torg och bad om okända människors telefonnummer i Kungsträdgården. Alltihop genomfördes ihopbundna vid handlederna.

Jag var tvärsäker på att vi hade vunnit. 
Det är mitt nästa "problem", jag förutsätter alltid att jag och mitt lag är bäst på allt och sopar banan med de andra.
I det här fallet hävdar jag dock korrumperade domare...
Vi kom inte ens på pallen.

Men i slutändan så är det ju den där tävlingsinstinkten som har tagit mig fram på många håll och kanter här i livet. 
Typ som när man mitt i natten kräks i en sopsäck på ett 24hlopp för fjärde gången och undrar egentligen vad det är för mening med det hela.
Eller när man ställer klockan på 02.28, går upp och äter två pizzabitar och en halvliter cola och sen går ut och springer långpass, enbart för att chocka kroppen och förbereda den på att aldrig bli bekväm.
Då är det den som tagit mig vidare.

Och det är jag förbaskat tacksam för.

Varför Andreas Falk är den bästa coachen

Den enkla anledningen är att han är en av anledningarna till att jag är bland de bästa i världen på att springa i ett dygn, vilket jag är förbaskat tacksam för.

Men vi tar det från början.

Jag har länge vetat vem Andreas Falk är.
Jag tror att det var ungefär i samma veva som jag började i Försvarsmakten, alltså drygt tio år sedan, som jag hörde talas om honom första gången.
Strax efter det skulle han och en annan officer (Mattias Bramstång) springa loppet Trans Europe Footrace (från Bari i Italien till Nordkap i Norge) 2009 och jag såg en intervju på tv och tänkte, "F*n vad ballt".

Senare tränade han min goda vän Anna Grundahl (tidigare svensk/nordisk rekordhållare på 24h och 6a på VM 2012) och jag och Andreas jobbade dessutom på samma ställe när jag flyttade till Stockholm.

Jag såg ju hur bra det hade gått för Anna med honom som coach så till slut (i juni 2014) började vi samarbeta.
Det var nog bland de bästa besluten jag tagit i mitt liv.

Det bästa med vårat samarbete är:

- Han förstår mig och vet var mina gränser går gällande träningsbelastning

- Han tänker åt mig och ger svar på mina dumma, förutsägbara frågor. 
Jag: "Jag är trött", 
Andreas: "Ok, men är du sliten?"
Jag: "Nej, jag är bara trött."
Andreas: "Bra."

- Det finns ingen Gyllene väg. Mitt schema är till för mig och ändras om det händer oförutsedda saker 

- Han vet vad det handlar om att springa långt, i ett dygn eller mer och vilja få ut maximalt av sin kapacitet

- Eftersom han också är officer så är vi lika fyrkantiga och han har förståelse för mitt jobb

- Han vet vad jag vill åstadkomma och förstår mina tankar

Så, TACK Andreas för att du vill vara min coach!

Foto:privat. Ett mycket lyckat samarbete 

Marathonträning

Varje dag är en dag mindre tills det är dags att starta i Korea.

Som tur är är marathonet en av de sista grenarna och vi tävlar näst sista dagen. Vilket innebär att vi kommer att ha gott om tid att acklimatisera oss och ställa in oss på rätt tid.

De senaste veckorna har jag sprungit mycket tempo (jag ogillar ordet kvalitet, all träning ska vara kvalitet enligt mig) och mycket progressiv distans.

Jag säger bara en sak.
Det här med marathon alltså.
Det är sjukt jobbigt. ;)

Tusingar på bana med två minuters vila.
Det känns länge i början, i en två tre och ibland tillochmed fyra intervaller, men på den sjunde åttonde går tiden förvånansvärt fort.
Eller vad sägs om 18 km progressiv distans där du efter 15 kilometer ska ligga i tävlingsfart på 10 km.
Miiijauuu, den är något att bita i , men jäklar vad glad man blir när man får till det.
Det fick jag igår, sen spydde jag nästan.

Men coachen har bra koll på mig, han vet var min brytpunkt är.
Jag hörde av mig förra veckan och sa att jag var trött, inte sliten, men trött.
Fick svaret: "Bra, då biter träningen".

För att citera min vän Elisabet (som gjorde 2.55 på Stockholm marathon), "Den andra kilometern ska vara sådär jobbig att det känns som om det hela inte kommer att gå."
Det måste det, det finns inga marginaler.

När man springer i 100 miles eller i 24h pratar vi inte alls om den påfrestningen rent kroppsligt som blir när man ska springa marathon snabbt. 
Självklart är det jobbigt, men inte på samma sätt.

Och det där med snabbt, ja det är ju en definitionsfråga, men ska man springa snabbare än man någonsin gjort så blir det aldrig lättare.
Det gäller i och för sig alla distanser ;)
Jag siktar på en tid runt 3h och 7 min. För vissa är det inte alls fort, men jag har fått jobba hårt för de kilometertiderna.

Såååå, om någon är sugen på att tugga tartan så finns jag på Kristinebergs IP från strax efter 10 imorgon ;)

"Nothing good ever came from comfortzones"

Våga vägra vara rädd

Förra veckan hände något hemskt.

En ung tjej blev mördad när hon var ute och sprang.

Jag har funderat mycket på det där. 

Fram och tillbaka, upp och ner.

90% av min träning springer jag själv.

Jag springer på dagen, kvällen, morgonen, natten.

Jag har aldrig varit rädd för att ge mig ut själv. 

Nu sägs det att man ska vara det, inte bege sig ut själv. Inte springa med hörlurar.

Den senare håller jag faktiskt med om, jag springer allt mer sällan med musik, men det är inte pga rädsla. Det är för att jag jobbar med att vara i nuet. Om jag springer med musik så har jag alltid bara en lur i örat. Dels för att höra om det kommer cyklar, mopeder, hundar, andra löpare/människor eller bilar.

Men jag köper inte att vara rädd.

Helt enkelt så  vägrar jag vara rädd.
Det går emot mina grundläggande principer att låta mig själv begränsas på ett sådant sätt. Det är omöjligt att det är svaret på ett sådant problem.

Däremot så är det faktum att hemska saker inträffar, 

Det gör det.

Men det kan inte, helt enkelt kan inte få hindra människor från rätten att vara ute och motionera.

Det innebär att vi måste bli fler som ser, fler som rör oss och fler som bryr oss.

Framförallt så måste vi bli fler som respekterar varandra.

I grund och botten.

Respektera andra människor mer och oftare. Män och kvinnor, Gamla och unga.

Börja nyss.

New shoes

Jag är ledig.
Ledig efter att ha jobbat efter semestern. Det är nice  :)
Att vara ledig öppnat upp en hel del tid.
Imorse när jag satt i soffan och tittade på nyheterna och drack kaffe hörde Elisabet  (min vän/kollega/triathlet/marathonlöpare) av sig och frågade om vi skulle springa.  Hon hade också distans på schemat.
Jag hade där och då nästan bestämt mig för att träna på kvällen, men ett sådant erbjudande kan man ju inte tacka nej till.

Drygt 80 min senare var jag hemma igen och då hade vi fått till ett bra distanspass i solen. Dvs efter jag hade fått skrapa upp det som var kvar av mig efter gårdagens träning.

Resten av dagen har jag ätit mat och druckit vatten . Jag svettades mängder i morse och inför passet imorgon är det inte läge att vara oförberedd.
8x1000 m i tävlingsfart på 10 km står på schemat.
Låter jobbigt.
Bra.

Ja jäklar, jag har köpt nya snabba skor? Det var ju det jag skulle skriva om :)
Hehe.
Jag passade på att ta mig till Runners Store. Bästa coachen jobbar ju där och han kan sin sak.
Idag blev det ett par New Balance.
Det är två saker som är märkligt med det.
1. Jag har i större delen av mitt liv sprungit i Asics. Men snabba Asics passar tydligen inte min fot.
2. Om det inte är Asics ska skorna åtminstone vara rosa. Dessa är turkosa. Dock med rosa inslag. Ok.
De levererades inte med fartgaranti. Det var då fasen, allt ska man behöva göra själv ;)

En högre växel

Nu jäklar.
Idag är det den 4e augusti. Om drygt två månader står jag på en startlinje i Korea och ska springa maraton under Military World Games. Mitt första Military World games och mitt andra mästerskap i det militära landslaget.
Sträckan är maraton och jag jobbar för tillfället på att bli snabb som en gepard :)

Efter lite mer än en vecka borta med jobbet  (Abisko och Kiruna ) var det rött skönt att landa på Arlanda igår och ännu skönare att vakna upp till en ledig dag. Faktum är att jag är ledig tills nästa onsdag. Det är jag värd. Alternativt så var det så det blev med tanke på arbetstidsbestämmelser :)
Hursomhelst så är det nu dags att lägga in en högre växel.  Jag har några veckor med tuff träning framför mig. Om två veckor växlar jag upp ytterligare då jag kopplar in Madeleine Rybeck som kostcoach. Hon coachade mig inför 24hVM och hon har mitt fulla förtroende.

Målet i Korea är att sänka mitt personliga rekord en bra bit.
Vi har ett bra damlag. Det kan faktiskt vli hur bra som helst!

Idag sprang jag tusingar på Kristinebergs IP.
Sjukt jobbigt.
Bra.
Det är liksom meningen.

Nu kör vi.