Bara Maria, born to run

Sagt och gjort, när arbetsdagen närmade sig sitt slut snörde jag på mig mina Mizuno och begav mig ut mot Djurgården.

Ner längs Djurgårdsbrunnskanalen, har blivit ett favorittillhåll ;) vidare ut mot Hundudden (heter det verkligen så?) tog mig tid att stanna till och njuta av utsikten, slöt ögonen och kände vinden i ansiktet och hörde vågorna som skvalpade mot stenarna, utöver det så var det tyst.

Tog mig vidare längs vattnet, mötte två tjejer, vi log mot varandra, jag blev varm i hjärtat, undrade nyfiket för mig själv vilken utmaning de tränade inför, eller om de bara var ute för att känna efter att de levde, som jag var för tillfället.

Mötte Viking Lines Gabriella som stävade ut från Stadsgården, ståtlig vit och röd.
Framme vid Waldermasudde fick jag vända, hade sprungit för långt i mina tankar och kommit fram till en återvändsgränd.
Uppe på asfalten stod en spårvagn och väntade på sin avgångstid, slängde en blick på min spegelbild i rutorna och gladdes åt vad jag såg.
Gladdes åt att bara vara jag.
Bara vara Maria; ultralöpare, kvinna, flickvän, officer, syster, äventyrslysten, dotter, moster, bara vara där och då.
Lyckan i magen gjorde nästan ont.

Jag var hungrig trots en bra matdag, spelade ingen roll.
Något i skon skavde på min tå, gjorde inte så mycket.
Sportbh:n är allt lite för tight, couldn't care less.


De sista kilometrarna fick grabbarna i Maiden och Sabaton sällskapa mig. När jag tog sista backen över Gärdet ljöd "Run to the hills", behöver jag säga mer?

Ingen klocka, ingen pod, inga kilometertider.

Bara Maria, born to run <3