Efter lördagens händelse blev man rätt fundersam.
Jag och min bättre hälft har pratat om det, pratat väldigt mycket. Om själva händelsen och massor runt om det.
Men jag har fortfarande inte riktigt fattat det...........
Vad krävs för att en sådan sak skall gå in?
Massor med funderingar rörs upp...såna där existentiella frågor som man blir knäpp av om man funderar på för länge.
Men jag har iaf kommit fram till en sak, idag ska jag springa,
springa för att jag kan,
springa för att jag vill,
springa för att det är då jag lever som mest!
Hur långt spelar ingen roll
Hur fort spelar ingen roll
Bara jag, min kropp som jobbar framåt, ljudet av sulorna mot asfalten, hjärtat som pumpar, svetten som rinner.
Cause' baby we were born to run!
Carpe diem!
Så länge jag kan springa tänker jag springa.
SvaraRaderaDet finns inget som kan övertyga mig om att det är farligare att springa än att låta bli.
Maria, blir nästan tårögd av att läsa lördagens händelse. Man läser om löpare som klappar ihop, men att du var så nära när det hände. Du som ÄR löpning. Oavsett det tragiska i att en ung man förlorat sitt liv hoppas jag att han levde lycklig. Lycklig som löpare, över att ha en krop som tog honom framåt. Strak och frisk. Folk dör av hemska anledningar, sjukdom och olyckor och du är den som alltid får mig att inse värdet av att leva. Saknar min löpnig så det värker!! Hoppas vi kan hitta på något tillsammans igen!!! Klimanjaro var inte högt nog... Fortsätta sprida din glädje!!!
SvaraRadera