Men en sak är säker

...och det är att jag kommer stå på starlinjen till Tjejmarathon även iår!

Förra året samlade detta projekt in över 104 000 kr till Panzisjukhuset i Kongo som tar emot kvinnor som blivit våldtagna och fördrivna från sina byar.
Jag har hela tiden sedan jag anmälde mig förra gången varit stolt över att få vara en del av projektet.
Men på senaste tiden har detta etsat sig fast ännu mer i mig.

Jag har lite tappat tron på människor samtidigt som den har stärkts. 

Tappat har jag gjort p.g.a. den vansinnigt hemska händelsen i Indien nu i december där en ung kvinna blev brutalt våldtagen av sex män på en buss. 

Bussen stannade flera gånger för att släppa av och ta på folk. 
Ingen uppmärksammade vad som hände.

När männen  "var färdiga" med henne, slängde de av henne i farten.

Kvinnan dog senare till följd av sina skador. 23 år gammal.

Enligt mig har dessa individer förverkat sina rättigheter som människor.

Nu skall de ställas inför rätta i Indien, men rättegången kan bli uppskjuten. Det är nämligen ingen advokat som vill försvara de. 
Jag har ingen aning om dödsstraff är en del av straffskalan i Indien. 
Det skulle inte vara straff nog, men det spelar ingen roll.
Kvinnans föräldrar kommer aldrig få tillbaka sin dotter.

Vad har man för uppfattning om människovärde när man nedlåter sig att inte "se" när något sådant här pågår???
Vad har man för värderingar om man sjunker så lågt att frånta någon den grundläggande rätten att bestämma över sin egen kropp?

När jag läser om den här händelsen vill en del av mig lägga mig i ett hörn, kräkas och gråta.
En annan del av mig vill utbilda mig till läkare, sjuksköterska eller vad som helst som skulle hjälpa alla utsatta kvinnor som finns i världen.
En tredje del av mig vill ta ett basebollträ, ett hagelgevär eller en slö, rostig skalpell och ge mig efter de skyldiga till det här brottet.......


Det som stärker mig att att veta att det finns människor som anser att de visst kan göra något.
Madeleine Johansson och Ann-Sofie Forsmark är två av dessa människor.
Förra årets insamling vid Tjejmarathon gav 104 000 kr, vi var 39 på startlinjen som hade samlat in pengar var för sig för att sedan vidarebefordra det till Madde och AnnSofie som hade gjort det hela möjligt.

Summan gick oavkortat till sjukhuset i Kongo tack vare alla som deltog i loppet, var med och samlade in pengar och dessa två brudar som tog initiativet.
Kom inte och säg att DU som individ inte kan göra något.

I år går insamlingen till Hungerprojektets arbete i Bangladesh.
Är du med-människa?
Läs mer på Tjejmarathons sida. 

Läs också Maddes inlägg om händelsen i Indien.