Jag har fått till tre st transportlöpningspass á 14,5 km än så länge.
Plus en fin lite kortare återhämtningsjogg i måndags.
Igår var det vilodag. Spenderade kvällen med att skruva ihop senaste inköpet från IKEA.
Men nu har vi en byrå i sovrummet och är ett steg närmare att få bort samtliga flyttkartonger från vardagsrummet.
Jag har också hittat en bra rutin (tror jag) för träningen på jobbet. Återigen är jag tacksam för att jag har ett jobb där jag är beordrad att träna 3h/vecka på arbetstid. Thankyou Försvarsmakten.
Det var ju Idrottsgalan i måndags också. Alltid ett favoritprogram när det vankas.
Som vanligt blev jag blödig, lite närsom under programmets gång.
Mest tårar kom det när Toini Rönnlund tog emot hederspriset.
Vilken kvinna!
När tillbakablicken över OS visades var jag också blank i ögonen.
Varför blir det alltid så?
Jag tycker inte att jag är en överdriven känslomänniska när det gäller andra saker. Eller är jag det?
Men när det kommer till idrotten, ja, kanske för att man vet (eller ialla fall tror sig veta) hur jäkla mycket jobb som ligger bakom prestationerna.
Ingen har tagit OS-medalj av att ligga på soffan och äta chips det är en sak som är säkert.
Kanske för att man känner igen sig i lyckan över att nå sina mål? När man får en bekräftelse på att man gjort rätt saker?
Jag vet inte säkert, förmodligen är det en blandning av väldigt många saker.
Men en sak vet jag, få saker gör mig så lycklig eller får mig att känna mig så levande som idrotten.
Känslan när hjärtat bultar, svetten rinner, jag hör mina steg mot marken, benen som för mig framåt, huvudet och kroppen är i perfekt samspel.
När man bara vet att man är på rätt ställe.
Att man gör det man var menad till.
A neverending loveaffair <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar