En dag som inte är tävlingsdag

Nu har jag varit i Korea i ungefär tre dygn. 
Jetlagen är på väg bort, men jag känner att om ytterligare en natt så är jag på topp.

Benen och kroppen har känts lite sådär, magen är egentligen inte hungrig på de tider som det är mat, men det går bra.
Igår kändes benen mycket bättre och flåset hade hunnit komma ikapp också.

Idag är det vilodag och på förmiddagen åkte vi in till Mungyeong Stadium och tittade lite på fäktning och friidrott. Samt så tog vi möjligheten att reka marathonbana, medelst taxi.

Banan är inte platt som på VM i Eindhoven, i princip är det motorväg som är lite böljande. En (två, i och med att man springer ut och vänder åt två olika håll) riktiga backar, brant uppför och brant nerför efter ungefär 25 och 37 kilometer.
Annars så är jag nöjd med banan, den uppförslöpning man gör på vägen ut kompenseras med nedförslöpning på vägen tillbaka. 
Sista biten upp mot stadion (där start och mål är) är en ca 500 m lång backe, tänk Västerbron. Det blir något att bita i efter 41 km.

I övrigt så tuffar livet i Athelets Village Guesan på.
Igår traskade vi ner till själva Guesan. Ett samhälle ca 2 km bort.
Det är kul att få se lite omgivningar. 
Landskapet runt omkring är väldigt bergigt och förvånansvärt grönt och lummigt. Det är varmt på dagarna men kallt på morgonen och nätterna. Tydligen är det kallt för årstiden.
Väderprognosen för söndag lovar 16 grader på dagen, 11 på morgonen och risk för regn.
Mycket bra säger jag.

Alla har ju olika scheman beroende på gren, vi delar rum med några av Flygfemkamparna (och en friidrottstjej från Uruguay). 
Deras schema är minst sagt lite tuffare än vårt.
Avresa härifrån vid 05.50 varje dag och tillbaka runt 20 eller ännu senare. Så ser det ut fram till fredag då deras tävlingar är klara.

Japp......

Vi har egentligen inga hålltider förrän söndag morgon kl 06. Då går bussen till starten.

Svensk fäktare in action

Herrarnas 10 000m, vinnare blev en kille från Bahrain, runt 27.30 tror jag sluttiden blev

Fin arena som specialbyggdes till Military World Games

Här står jag lite random och filosoferar i Korea :)

Välkommen till Korea

Idag är det lördag och vi har varit i Korea strax över ett dygn.
Det blev en lång dag igår.
Vi flög från Sverige vid 13.30. 
Mellanlandning i Helsingfors och sen väntade 8h till Seoul.
När vi landade var klockan 8.20 på morgonen.
Det gick sådär bra att sova på planet men det fanns tv vid varje säte så jag kollade på film. Tur man är van att vara vaken ibland. Vid de tillfällena brukar jag iochförsig springa i 24h, men ändå :) 

Efter det var det bussresa i närmare 3h som gällde till Athletes Village Guesan. Inkvartering, snabb lunch, ombyte och sen iväg i buss i en timme till.
Väntade tre timmar på invigningen som sedan höll på i dryga två och sen buss tillbaka till Athletes Village.
Det är 8 huvudorter i dessa spel och i Guesan håller ca 4000 till. vi bor på en av deras militärakademier.
Här finns det stenhårda logementssängar och man fick en påse med plastpuffar till kudde. Men man fick också egna tofflor, en skrubb, tvättpåse och tandkräm :)

Mycket bra ställe detta

Idag har det blivit ett intervallpass för att känna på kroppen.
Den ville mest sova men jag höll bra fart.

Det är ju några dagar tills det är tävlingsdags för oss marathonlöpare (9st närmare bestämt) så under tiden blir det träning, bokläsning, en utflykt och lite publik för att kolla in andra grenar.

Matsalen har öppet nästan dygnet runt, måltiderna avlöser varandra. Däremot är det halvknaggligt att hitta något som inte är deepfried eller sockrat (framförallt till frukost). 
Dock har jag hittat förpackade kokta ägg i det SevenEleven som byggts upp utanför vår kasern :)

All for now.
Over and out.

En liten insikt

Jesus jag har verkligen blivit dålig på att blogga, det ska bli ändring på det. 
Det är återigen lite mycket men det kommer lugna ner sig lite snart :)

Två dagar kvar till avresa mot Korea.
Svar ja, det är coolt :)

Det är full fart i skolan, anatomi är huvudämnet just nu och idag tragglade vi ben, leder, ligament och muskler i sex timmar. 
Phiew.
Kan meddela att klassen var smått sliten efter det.

Hursomhelst.
Träningen har gått jättebra nu på slutet och därav rubriken.

I förra veckan blev det ett tidigt morgonpass, för första gången på länge, med avlöpning kl 05 hemifrån. Det fick bli så för att få ihop resten av dagen.

När jag tassade där på asfalten i den kalla morgonen insåg jag en sak, egentligen en sak som jag redan visste.
Det är ju det HÄR jag ska hålla på med!

Jag tror inte det är meningen att jag ska dundra fram i hög  hastighet på korta sträckor. Jag ska vara där, i ottan efter en natt med löpning, utan frukost men med energi i kroppen och där det är lite halvmotigt och hjärnan jobbar mot kroppens signaler. Det är ju det jag gillar. Det är ju då jag mår bra.
Egentligen som bäst.

Efter Korea så ska jag gå back to basic. Lägga mig i grundträning inför en stor utmaning.
Jag hoppas fortfarande komma med till Western States, lottningen sker i början av december. Men för att vara helt ärlig så är chansen att komma med väldigt låg. Under 10% för min del.
Kommer jag inte med blir det ett 24h-lopp i Aten i slutet av mars. Då ska det springas långt, riktigt långt.

Dessutom fick jag något konstigt sug att springa Spartathlon nästa år. Måste bara komma överens med det där fenomenet värme först... ;)

De däringa veckorna

Tiden går, men inte riktigt lika fort som jag skulle vilja att den gjorde.

Imorgon är det tre veckor kvar till start.
I och med att det "bara" är marathon som ska springas så är det träning till rätt tätt inpå start. 
Den mesta tiden i Korea kommer alltså bedrivas som ett träningsläger med ett avslutande lopp.

Eyes on the target gäller nu.
Jag börjar bli nojjig när folk hostar runt omkring mig och jag tvättar händer väldigt många gånger om dagen.
Jag börjar också bli otålig och sådär småirriterad som jag kan bli när det drar ihop sig till tävling. Jag vill  mest komma iväg. och när jag väl har kommit iväg så vill jag gärna starta....det är ju tävla jag är där för. Men jag får lägga band på mig. Marathonloppet går inte förrän den sista tävlingsdagen. Så fram till dess får jag nöja mig med träning och heja fram de andra svenska lagen i sina grenar.

Jag har redan börjat sniffa på ett nytt mål till våren. Jag vet jag vet, jag ska inte göra det förrän jag korsar mållinjen. 

Men bara lite kan man väl få?

I övrigt så försöker jag komma in i det här med att vara student och det är ju lite annorlunda mot min vanliga vardag.
Jag försöker ändå hålla rutinerna, gå upp i tid, inte slarva bort dagen (dock så lägger jag gärna träningen innan lunch om jag kan) och sen framåt eftermiddagen så är man klart.

Det går sådär än så länge.
Men jag försöker, har ju lite tid på mig :)

Stepping outside the box

Som med mycket annat i livet så tror jag att det är när vi utsätter oss för situationer och saker vi är lite halvt obekväma med , vi utvecklas.

Därför ställde jag upp (egentligen blev jag lurad av Elisabet ;) ) i FMM (Försvarsmaktsmästerskap) i terränglöpning i förra veckan.

Banan löpte genom Lilljansskogen och mätte 4.5 km.

Jag var där tidigt och tog mig ett lugnt varv för att ta reda på vad som komma skulle.

.................................ok......

Backe upp och backe ner, tvära kurvor och inte många ställen att "vila" på.

Men å andra sidan så var det ju bara 4.5 km och skulle vara över tämligen fort.

Men skulle göra förbaskat ont på vägen.

Jag värmde upp länge, tänjde och försökte komma i tävlingsmood.

Starten gick och första kilometern fick jag anstränga mig för att ha kontroll över andningen.

Cissi (Cecilia Jessen, en kursare till mig tillika världsmästare i sin åldersklass på långdistanstriathlon) stack iväg som en kanonkula. Jag såg hennes rygg i några hundra meter men sen var hon borta.

Behärskde mig och tänkte att jag har varit med om värre saker, (exakt vad och när har jag dock svårt att dra mig till minnes, man måste nog gå tillbaka 10-12 år för att hitta en tävling jag sprang som var så kort).

Hursomhelst.

Efter ca 1.5 km blev jag omsprungen av en tjej med lång fläta.

Mjaha....skit också.

Tog rygg på henne och släppte henne inte med blicken.

I en nedförsbacke ungefär halvvägs sprang jag om och höll henne sedan bakom mig resten av vägen in i mål.

Jesus-m*****-f*****g-christ vad jobbigt det var. 

Men när jag legat på marken och flåsat ett tag så var det bra. :)

Silver i terränglöpning och en genomkörare inför lördagen då det lite viktigare loppet (i min agenda iallafall) skulle avgöras.

Lördagens halvmarathon var mer i min smak.

Starten gick sent så det fanns tid för både sovmorgon och lunch innan start.¨

Tog rygg på Emma (min lagkamrat i militära landslaget på marathon) och  början var det en stress utan dess like. Folk armbågade sig fram, svor och hade sig. Mindre trevligt.

Rätt snart kom jag in i ett bra tempo, kände mig stark fastän jag funderade på om det verkligen skulle hålla. 

De platta partierna , de var inte så många, gav lite vila men man var fortfarande tvungen att trycka på för att inte tappa.

Jag siktade på 1.30 men hade aldrig riktigt rygg på farthållarna.

Vid Tantolunden vid 18 km var jag riktigt trött. Men med 3 km kvar fanns inget att spara på.

2 km. Ok, nu känner jag knappt mina ben, men det är något som studsar på asfalten under mig.

Rullade nerför Götgatan mot Skeppsbron och började kika efter målet, hade inte riktigt koll på vilken bro det var.

Sablar, det var samma som starten vilket innebar en kort backe innan upploppet.

Imål på 1h31min26 sekunder och nytt pers med ca tre minuter!!! Wohooo!!!!

Jag är sjukt nöjd med hur jag hanterade loppet. Det var längesen jag sprang en halvmara och visste att jag hade gjort ett bra jobb med fartträningen under sommaren. Coach var också nöjd och tror det kommer bli ännu bättre när jag är formtoppad, bra där.

Två silver och ett personligt rekord denna helg. Nöjd som satan!

Dagen efter vaknade jag upp med normalstora fötter, inga skavsår och en relativt pigg kropp. 

Hmm, man kanske borde fortsätta tävla på de här kortare distanserna. Det tar inte hela helgen och man slipper känna sig bakfull dagen efter.

Men efter närmare eftertanke, nääääää.

Jag föredrar fortfarande loppen där man springer genom natten, spyr i sopsäckar, ifrågasätter sig själv och världen.

Det där med att vara tävlingsmänniska

Jag älskar tävling, det gör jag verkligen och jag är en tävlingsmänniska in i märgen. En sådan som ibland har lite svårt att skilja på när det är lek och allvar, måste man inte alltid ge 100%?

Min mamma brukar skämta om att jag är uppvuxen i omklädningsrum runt om i landet. 
Det ligger väldigt mycket i det.
Det finns inget som får mig att känna mig så "hemma" som ett halvgammalt omklädningsrum som luktar linement.

När jag kommer till tävlingar (oftast löptävlingar) och hör speakerrösten får jag en sån där varm känsla i magen.
Jag vet exakt vad som gäller, vad jag har att förvänta mig och vad som gäller.
Det ser jag som något bra.

Ibland blir det problem, när man på teambuildande aktiviteter på personaldagar eller liknande och ska göra saker i ett lag. Alla är inte lika tävlingsinriktade och tycker inte det är roligt....har jag fått lära mig.
Om alla inte presterar på topp, enligt mig, så kan jag bli sur. Knasigt jag vet, att inte alla presterar på topp menar jag ;)

Jag har lugnat ner mig med åren det måste jag poängtera, men det är fortfarande så att när någon säger tävling och klickar igång ett tidtagarur då åker vett och reson ut ur skallen på mig fortare än kvickt och allt jag tänker på är hur jag ska göra mitt yttersta, antingen för att komma först eller för att få högst poäng.

Detta ledde alltså till att jag häromdagen (tillsammans med resten av klassen som tur var), letade springskor i Humlegården, badade i en fontän vid Stureplan, sjöng och dansade utanför Golden Hits, dansade Macarena på Sergels torg och bad om okända människors telefonnummer i Kungsträdgården. Alltihop genomfördes ihopbundna vid handlederna.

Jag var tvärsäker på att vi hade vunnit. 
Det är mitt nästa "problem", jag förutsätter alltid att jag och mitt lag är bäst på allt och sopar banan med de andra.
I det här fallet hävdar jag dock korrumperade domare...
Vi kom inte ens på pallen.

Men i slutändan så är det ju den där tävlingsinstinkten som har tagit mig fram på många håll och kanter här i livet. 
Typ som när man mitt i natten kräks i en sopsäck på ett 24hlopp för fjärde gången och undrar egentligen vad det är för mening med det hela.
Eller när man ställer klockan på 02.28, går upp och äter två pizzabitar och en halvliter cola och sen går ut och springer långpass, enbart för att chocka kroppen och förbereda den på att aldrig bli bekväm.
Då är det den som tagit mig vidare.

Och det är jag förbaskat tacksam för.

Varför Andreas Falk är den bästa coachen

Den enkla anledningen är att han är en av anledningarna till att jag är bland de bästa i världen på att springa i ett dygn, vilket jag är förbaskat tacksam för.

Men vi tar det från början.

Jag har länge vetat vem Andreas Falk är.
Jag tror att det var ungefär i samma veva som jag började i Försvarsmakten, alltså drygt tio år sedan, som jag hörde talas om honom första gången.
Strax efter det skulle han och en annan officer (Mattias Bramstång) springa loppet Trans Europe Footrace (från Bari i Italien till Nordkap i Norge) 2009 och jag såg en intervju på tv och tänkte, "F*n vad ballt".

Senare tränade han min goda vän Anna Grundahl (tidigare svensk/nordisk rekordhållare på 24h och 6a på VM 2012) och jag och Andreas jobbade dessutom på samma ställe när jag flyttade till Stockholm.

Jag såg ju hur bra det hade gått för Anna med honom som coach så till slut (i juni 2014) började vi samarbeta.
Det var nog bland de bästa besluten jag tagit i mitt liv.

Det bästa med vårat samarbete är:

- Han förstår mig och vet var mina gränser går gällande träningsbelastning

- Han tänker åt mig och ger svar på mina dumma, förutsägbara frågor. 
Jag: "Jag är trött", 
Andreas: "Ok, men är du sliten?"
Jag: "Nej, jag är bara trött."
Andreas: "Bra."

- Det finns ingen Gyllene väg. Mitt schema är till för mig och ändras om det händer oförutsedda saker 

- Han vet vad det handlar om att springa långt, i ett dygn eller mer och vilja få ut maximalt av sin kapacitet

- Eftersom han också är officer så är vi lika fyrkantiga och han har förståelse för mitt jobb

- Han vet vad jag vill åstadkomma och förstår mina tankar

Så, TACK Andreas för att du vill vara min coach!

Foto:privat. Ett mycket lyckat samarbete 

Marathonträning

Varje dag är en dag mindre tills det är dags att starta i Korea.

Som tur är är marathonet en av de sista grenarna och vi tävlar näst sista dagen. Vilket innebär att vi kommer att ha gott om tid att acklimatisera oss och ställa in oss på rätt tid.

De senaste veckorna har jag sprungit mycket tempo (jag ogillar ordet kvalitet, all träning ska vara kvalitet enligt mig) och mycket progressiv distans.

Jag säger bara en sak.
Det här med marathon alltså.
Det är sjukt jobbigt. ;)

Tusingar på bana med två minuters vila.
Det känns länge i början, i en två tre och ibland tillochmed fyra intervaller, men på den sjunde åttonde går tiden förvånansvärt fort.
Eller vad sägs om 18 km progressiv distans där du efter 15 kilometer ska ligga i tävlingsfart på 10 km.
Miiijauuu, den är något att bita i , men jäklar vad glad man blir när man får till det.
Det fick jag igår, sen spydde jag nästan.

Men coachen har bra koll på mig, han vet var min brytpunkt är.
Jag hörde av mig förra veckan och sa att jag var trött, inte sliten, men trött.
Fick svaret: "Bra, då biter träningen".

För att citera min vän Elisabet (som gjorde 2.55 på Stockholm marathon), "Den andra kilometern ska vara sådär jobbig att det känns som om det hela inte kommer att gå."
Det måste det, det finns inga marginaler.

När man springer i 100 miles eller i 24h pratar vi inte alls om den påfrestningen rent kroppsligt som blir när man ska springa marathon snabbt. 
Självklart är det jobbigt, men inte på samma sätt.

Och det där med snabbt, ja det är ju en definitionsfråga, men ska man springa snabbare än man någonsin gjort så blir det aldrig lättare.
Det gäller i och för sig alla distanser ;)
Jag siktar på en tid runt 3h och 7 min. För vissa är det inte alls fort, men jag har fått jobba hårt för de kilometertiderna.

Såååå, om någon är sugen på att tugga tartan så finns jag på Kristinebergs IP från strax efter 10 imorgon ;)

"Nothing good ever came from comfortzones"

Våga vägra vara rädd

Förra veckan hände något hemskt.

En ung tjej blev mördad när hon var ute och sprang.

Jag har funderat mycket på det där. 

Fram och tillbaka, upp och ner.

90% av min träning springer jag själv.

Jag springer på dagen, kvällen, morgonen, natten.

Jag har aldrig varit rädd för att ge mig ut själv. 

Nu sägs det att man ska vara det, inte bege sig ut själv. Inte springa med hörlurar.

Den senare håller jag faktiskt med om, jag springer allt mer sällan med musik, men det är inte pga rädsla. Det är för att jag jobbar med att vara i nuet. Om jag springer med musik så har jag alltid bara en lur i örat. Dels för att höra om det kommer cyklar, mopeder, hundar, andra löpare/människor eller bilar.

Men jag köper inte att vara rädd.

Helt enkelt så  vägrar jag vara rädd.
Det går emot mina grundläggande principer att låta mig själv begränsas på ett sådant sätt. Det är omöjligt att det är svaret på ett sådant problem.

Däremot så är det faktum att hemska saker inträffar, 

Det gör det.

Men det kan inte, helt enkelt kan inte få hindra människor från rätten att vara ute och motionera.

Det innebär att vi måste bli fler som ser, fler som rör oss och fler som bryr oss.

Framförallt så måste vi bli fler som respekterar varandra.

I grund och botten.

Respektera andra människor mer och oftare. Män och kvinnor, Gamla och unga.

Börja nyss.

New shoes

Jag är ledig.
Ledig efter att ha jobbat efter semestern. Det är nice  :)
Att vara ledig öppnat upp en hel del tid.
Imorse när jag satt i soffan och tittade på nyheterna och drack kaffe hörde Elisabet  (min vän/kollega/triathlet/marathonlöpare) av sig och frågade om vi skulle springa.  Hon hade också distans på schemat.
Jag hade där och då nästan bestämt mig för att träna på kvällen, men ett sådant erbjudande kan man ju inte tacka nej till.

Drygt 80 min senare var jag hemma igen och då hade vi fått till ett bra distanspass i solen. Dvs efter jag hade fått skrapa upp det som var kvar av mig efter gårdagens träning.

Resten av dagen har jag ätit mat och druckit vatten . Jag svettades mängder i morse och inför passet imorgon är det inte läge att vara oförberedd.
8x1000 m i tävlingsfart på 10 km står på schemat.
Låter jobbigt.
Bra.

Ja jäklar, jag har köpt nya snabba skor? Det var ju det jag skulle skriva om :)
Hehe.
Jag passade på att ta mig till Runners Store. Bästa coachen jobbar ju där och han kan sin sak.
Idag blev det ett par New Balance.
Det är två saker som är märkligt med det.
1. Jag har i större delen av mitt liv sprungit i Asics. Men snabba Asics passar tydligen inte min fot.
2. Om det inte är Asics ska skorna åtminstone vara rosa. Dessa är turkosa. Dock med rosa inslag. Ok.
De levererades inte med fartgaranti. Det var då fasen, allt ska man behöva göra själv ;)

En högre växel

Nu jäklar.
Idag är det den 4e augusti. Om drygt två månader står jag på en startlinje i Korea och ska springa maraton under Military World Games. Mitt första Military World games och mitt andra mästerskap i det militära landslaget.
Sträckan är maraton och jag jobbar för tillfället på att bli snabb som en gepard :)

Efter lite mer än en vecka borta med jobbet  (Abisko och Kiruna ) var det rött skönt att landa på Arlanda igår och ännu skönare att vakna upp till en ledig dag. Faktum är att jag är ledig tills nästa onsdag. Det är jag värd. Alternativt så var det så det blev med tanke på arbetstidsbestämmelser :)
Hursomhelst så är det nu dags att lägga in en högre växel.  Jag har några veckor med tuff träning framför mig. Om två veckor växlar jag upp ytterligare då jag kopplar in Madeleine Rybeck som kostcoach. Hon coachade mig inför 24hVM och hon har mitt fulla förtroende.

Målet i Korea är att sänka mitt personliga rekord en bra bit.
Vi har ett bra damlag. Det kan faktiskt vli hur bra som helst!

Idag sprang jag tusingar på Kristinebergs IP.
Sjukt jobbigt.
Bra.
Det är liksom meningen.

Nu kör vi.

Semester upphör

Så har den då kommit. Min sista semesterdag. Imorgon börjar jag jobba igen efter ca fyra  veckors ledighet.
Börja jobba på en lördag?
Ja det blev så denna gång. 
Jobbar lördagen på Karlberg och på söndag bär det av norrut.

De första dagarna spenderas i Abiskoområdet (jobbigt jobbigt) och den sista tiden på skjutfältet Kalixfors strax utanför Kiruna.

Vad har hänt under de nästan tre veckor som jag har haft bloggtorka då?
Kort summering följer:

- Drygt en vecka i Göteborg, härligt.
- Drygt en och en halv vecka i Borlänge, härligt.
- Massor bra träningspass, smack-ring-a-ding-dong.
- Några konstiga dagar där kroppen inte alls ville vara med, W-T-F???
- Många lugna timmar i mammas uterum, läsandes eller observerandes min systerdotters (18mån) upptåg, intressant om inte annat. Undrar hur det vore att se världen från hennes perspektiv.
- 30årsdagen har kommit och gått. Självklart känner jag mig ett år äldre och visare. *eeeeeeeeeeller?* (kommer inlägg på den punkten).

I övrigt så känner jag mig redo att ta mig an nya utmaningar och denna höst kommer verkligen att leva upp till sin innebörd.
Jag jobbar några veckor nu som sagt och sen kommer jag gå över till att bli student på heltid. 
O-M-G.
Det var ett tag sen så det kommer nog  ta lite tid att sätta rutiner för allt vad den världen innrbär.
Men det kommer bli sjukt kul och jag ser fram emot det :)

Bjuder på bildbomb från sommaren :)

Det nya tokigt stora planet, när jag och Kristina mellandade i Frankfurt påväg till Salzburg

Hade jag levt på medeltiden hade jag bott i en borg...just saying

Preparation

Skor är bra att ha när man ska springa 100 km

Imål! Då trodde jag att jag hade kommit fyra

Bland det bästa med att tävla i Österrike är att man får öl efter målgång :)

Som sagt...attackregn

Världens bästa coach tog sig tid att valla runt med mig i solen en dag på semestern

Chaaaaaaarliiiiiiiiieeee!!!

Selfietime. Jag äger tydligen annat än träningskläder :)

Har blivit riktigt hooked på gröna smoothies

Från mina fina vän Elin och hennes Emil

Första selfien som 30

Heta kammusslor på avocadokräm

Fisk och skaldjursgryta med saffran

Första långpasset som 30.....

Blev hijackad till min egen födelsedagsfest

HAha, bästa tårtan!

Lägg till bildtext

AC/DC!!!

Lägg till bildtext

Semester 2015

Semester!
Ofta efterlängtad. Jag välkomnar den. Dock tycker jag väldigt mycket om mitt jobb men det sista halvåret har det varit lite mycket så nu är det skönt med en längre paus.

Rikard har jobbat denna vecka så jag har fått roa mig själv och det har då verkligen inte gått ngn nöd på mig.
Jag har prioriterat träningen, som ofta annars, och det är rackarns skönt att inte känns någon stress eller ha tider att passa. Kan man sedan kombinera träning med fina  vänner är det ett stort plus.
Jag har kört samman några pass med Elisabet, minvän-kollega-supertriathlet som man får springa fort om man vill ikapp.
Utöver det fick jag till ett pass med bästa coachen igår morse i den sjukt varma solen. Bra skit.

Imorse ringde klockan tidigt för att hinna med dagens pass för nu sitter vi på tåget mot Göteborg där de närmsta dagarna ska spenderas. Härligt.

Hittills denna vecka har följande träning bedrivits:
Mån: gym, rygg och axlar, working on those Anna Laurell-arms + 400m-intervaller på bana

Tis: gym, ben. Sen råkade jag cykla 3 mil...

Ons: 13 km progressiv distans

Tors: gym, rygg och axlar.....Anna Laurell;)

Fre: 14 km distans med bästa coachen. Cykel ut till syrran och hem; 30 km

Lör: 11 km distans på fastande mage

Imorgon väntar 20 km distans och ben på gymmet.

Sammanfattningsvis en mycket bra första semestervecka :)

Mozart 100 2015 - My side of the story, eller; Loppet där jag lade prestigen på hyllan, i 70 km

Midsommar 2015 började med att jag mötte upp Kristina på pendeltåget som tog oss till Märsta och därefter med buss vidare till Arlanda.
Det var längesen jag träffade Kristina nu, vi hade försökt länge men det hade liksom inte klaffat. Men nu skulle vi ändå spendera helgen tillsammans.

Det blev en liten toch-and-go i Salzburg och däremellan klämde vi in 102,5 km och 2500 höjdmeter. :)

Det hela började med att jag vill springa Western States, 100 miles genom Californien och ett av de äldsta ultraloppen som finns.

För att få springa WS så måste man springa en kvaltävling, och därefter ha stor tur i det årliga lotteriet. Har man kvalat fler år i rad har man fler lotter men chansen att få en av de 272 lotteriplatserna är rätt liten. Men kvalar man inte har man ABSOLUT ingen chans :)

När jag läste igenom listan med kvallopp i vintras kom jag fram till att det enda jag skulle kunna springa, som låg bra tlill i planeringen och inte skulle slita överdrivet mycket och störa träningen var Mozart 100.
Ett ungt lopp, detta var 4e gången, inte så långt bort och sen passade Midsommarhelgen bra.

Starten gick 05.00 i ett mörkt Salzburg. Prognosen lovade regn och vi skulle inte bli besvikna.
Förra årets damvinnare Maria Vrajic stack iväg på lätta fötter och jag hade inga ambitioner att ta rygg på henne.
Från början hade jag som plan att få G som i genomfört. Jag skulle träna igen på måndagen och ville inte behöva återhämta mig speciellt länge. Kravet för kval till WS var 16 h och jag ansåg att jag skulle ha bra med tid till att ta mig runt.

De första 5 km var platta, sen svängde vi upp på en lång sluttande stig upp mot berget. Inte svinbrant men ändå lite för brant för att springa, jag övergick till gång.
Kände mig lite sömnig och inte riktigt på G från början. Men visste också att det var ett långt lopp och att det mesta skullle hända.

Snart kom regnet.
Regn stör mig inte speciellt mycket, så länge det inte är kallt. Och som tur är så blir jag inte så lätt kall.
Jag hade korta tights, linne, ärmar, kompressionsstrumpor och skärm på mig. Perpeteum i Nathanryggan och gel och Snickers i fickorna.

Det bar uppför, sen bar det nedför, väldigt springbart hela tiden. Breda fina asfalsts- elller grusvägar. Några små partier med stigar men till 95% väg.

Jag upplevde det som väldigt mycket nedförslöpning, det slet bra på mina ben (varav det högra inte var helt hundra).
Första milen tog mig 60 min, andra 65 och tredje ca 70.
Regnet var all over the place. Seriöst så har jag nog aldrig varit med om värre attackregn. Ibland var det knappt så jag såg framför mig.

Första varvet avslutades med 250 trappsteg upp mot en borg som blickade ut över Salzburg. I slutet av första varvet hade jag kommit igång lite, (det är väl fasen att det ska ta fyra mil innan man känner att man kommer igång) och varvningen inne i stan kändes som en bock i kanten, det var ju nu tävlingen började.

Ut på andra varvet, som jag trodde var ett helt annat och i en annan riktning men som visade sig till större del vara precis samma. Tja, men då vet jag ju hur det ser ut iallafall :)

Tidigare i loppet hade jag blivit omsprungen av en österrikisk tjej som hade varit med på 24h-VM i Turin också. Hon hade kommit trea året innan och såg ut att vara van med den rådande terrängen. Jag trodde alltså att jag låg, ungefär, trea.

Prestigen låg kvar på hyllan och jag tuggade mig framåt, kilometer för kilometer.
Nu svängde jag av mot en ny sväng som inte var med på första varvet, passerade 70km-skylten och ca 100m längre fram ser jag en dinglande hästsvans.....

Saaaaaaaaaaaatan.....

Den där prestigen som hade lagts på hyllan plockades raskt ner igen.

Ok, ikapp österikiskan och förbi.
Hon såg inte pigg ut.
 
Nu gick banan ut på en fn promenadstig runt en turkos sjö.
Dags att höja farten. Hon ska inte tro att hon kommer ikapp.
Nu gick det fort, tass tass runt sjön.

Sneglade bakåt några gånger men såg inget.

Bra där.
Kom i håg att det är minst 25 km kvar nu och jag visste vad som väntade i slutet. 15 km nedförslöpning med redan sönderslagna lår. Tjoho.

 Plötsligt möts jag av en overkligt brant asfalstbacke, i gräset bredvid hängde en baderoll, "The wall".
Jodåsåatt.
Nu gick det inte fort.
Mjölksyra och hög puls. 
Upp upp upp.
Oändligt lång.

Vid krönet fanns en vätskekontroll och nu var jag ute på "orignnialbanan" igen.

Baksidan på höger ben var inte glatt. Sablar så ont det gjorde.Benet ville liksom inte hänga med och jag ansträngde mig för att inte snedbelasta kroppen.

Nu var det också väldigt mycket folk på banan. Utöver 100 km, dam och herrklass, fanns det 55km, 25km och 11 km, samt stafettklasser och duo-klasser på de flesta sträckor.
Det som skilde löparna åt var vilken färg texten på nummerlappen hade och än så länge hade ingen dam med röd text sprungit om mig.

 Sista långa uppförsbacken nu och jag gick och drack sportdryck. Regnet hade upphört och ersatts med en strålande sol. Phiew, nu var det varmt.
Plötsligt trippar en tjej med röd text på nummerlappen lätt förbi mig och jag undrade VAR kom hon ifrån?
Skit också. Nu kommer väl österrikiskan tilllbaka snart. Bäst att lubba vidare.

15 km nerför med 85 km och 2200 höjdmeter i benen är ingen lek och även om det gick fortare nerför var det stockar som sattes i marken för varje steg.
Inne i bebyggelsen och nu var det bara de där trapporna kvar. Dock var det inte så bara....
Men upp kom jag och nu var det "bara" en kilometer nerför och sen en kilometer till mål.
Aaaaaaaaaajjjjj.
Snart över.
Sista trappan, över bron, ner under vägen och så in i Gamla Stan. Det vimlade av folk men en mängd funktionärer visade mig rätt och nu var mållinjen nära.

 100 meter från mål får jag syn på en gul rygg.
Ok, han måste jag förbi. Varför har jag ingen aning om, han var inte i min klass, hade kanske inte ens sprungit samma sträcka, men ändå på något vis fanns det en djup känsla av att jag bara var tvungen att springa förbi honom.

Efter målgång fick jag en öl, bytte kläder och väntade sedan in Kristina.

När det var dags för prisuutdelning visste jag ju faktiskt inte hur det hade gått.
Men det visade sig att jag hade kommit tvåa i min åldersklass samt tvåa totalt i damklassen!!!
Tjoho, upp på prispallen två gånger och fick både blommor och prispengar! (det senare är man inte bortskämd med i ultralöpning då det mest brukar vara en medalj eller ett badlakan, badlakan är bra skit).
Efter många om och men fick jag behllla prischecken och jag och Kristina tog oss äntligen iväg för att äta mat.
1 liter öl, 1 stor köttbit och 1 apfelstrudel senare somnade vi gott på hotellet. 

....bara för kännedom kan jag meddela att fröken Paltén snarkar något infernaliskt. Jag kastade två par ihoprullade strumpor, en kudde samt slog henne på armen upprepade gånger utan framgång. Ta med öronproppar om ni ska resa med henne ;)

Vägen framåt är inte rak men krokig

Det har tagit lite tid att återhämta sen VM.
Både huvudet och kroppen  har fått tagit sin tid.
Helst vill man ju bara hoppa i skorna direkt och utföra stordåd men det funkar ju inte riktigt så.

De två senaste veckorna har varit mina första riktiga kom-igång- veckor.
Första veckan  var jag på tjänsteresa i Halmstad och försökte hantera en sargad kropp efter Stockholm maraton. Ben var riktigt tunga och det kändes som jag sprang i sirap. 
Denna vecka har jag varit på hemmaplan men däremot haft sjukt mycket på jobbet, det närmar ju sig semester och då är det alltid en massa saker som måste vara klart. Och det är samma visa varje år. Att man aldrig lär sig.

I måndags och fredags hade jag tempo på schemat. Måndag stege (progressiv distans) och fredag 2x4 km i maratonfart som jag valde att avverka på kristinebergs IP.

Måndagen hade jag sällskap med Elisabeth (som för övrigt gjorde sjuka 2.55 på maran!) och kroppen svarade bra. På slutet dog jag bara nästan och jag var glad att ha E som draghjälp.

Fredagen var jag lite nervös för. Det var längesen jag sprang ett sånt  tempopass.  Första delen gick hyfsat. Vila en minut emellan  och så påt igen.
Nu började benen stumma.  Jag försökte hålla farten  men det gick sådär. Kapade ner andra delen  till 2+2km för att få kvae kvaliteten. Inte lika bra som en 4000ing men bättre än inget.

Idag var första långpasset på länge.
Stack iväg och skulle runda Sollentuna.
Kände från början att kroppen inte riktigt var med mig men jag tog mig ändå framåt.
Vid 25 km valde dock mitt högerben att protestera å det grövsta. Det ville inte springa mer och uttryckte sin vilja med smärta.
Jag fick linka/traska hem.....

Det här är mindre bra med tanke på att jag och Kristina åker till Österrike på midsommar och ska tävla på lördag. 
Jag skall snarast boka mig en naprapattid och ta reda på vad det är frågan om. 

Stockholm marathon 2015; My side of the story, eller, dagen då jag inte levererade

6h veckor efter 24hVM ställde jag mig på startlinjen för att springa mitt 12e Stockholm marathon.

Två sjukdomsperioder och i övrigt en del spontan, ostrukturerad träning gjorde att jag inte kände mig på topp. 
Men jag hade bestämt mig för att göra det absolut bästa med det jag hade.
Don't forget to be awesome, alltså :)

5 minuter innan start startade jag klockan, Garmin var inte med mig den dagen och valde att hänga sig på startsidan......
Men mjäääääääk.
Jaha, så kan det vara tänkte jag. Skit också. 

Starten gick och nu var det dags.
Iväg från Lidingövägen, ut på Valhallavägen, ner mot Strandvägen. Kändes i kroppen att det gick alldeles för fort. Fogade mig och fokuserade på steget och andningen och att vara ansträngningslös i min väg framåt.
Strax innan 4 km pep klockan och nu var den med mig. Skönt, då har jag lite koll på hur fort det går i alla fall.

Tassade förbi Skeppsbron och lilla backen vid Slussen, fasen, det var jobbigt att hålla det här tempot. Södermälarstrand var över i ett nafs och jag tassade lugnt uppför Västerbron. Kristina hade sagt att hon skulle stå där så jag höll utkik. 

Nu bar det nerför och farthållarna för 3.15gruppen var strax framför mig. 
Hmmmm tänkte jag, det här kanske kan bli bra. 
Men jag visste med mig att det var för tidigt i loppet för att dra några slutsatser.

Tempot höll sig, men jag kände att så fort det gick lite uppför blev det direkt jobbigt.
Jag hostade lite slem stundtals och var noga med att få i mig energi med jämna mellanrum.

Upp längs Torsgatan mot St.Eriksplan........huvva, "Hallå kroppen, vad händer?".
Ned över Odenplan och ungefär där tog det slut.

Tempot började sjunka men jag höll ihop det än så länge.

Ut på andra varvet, backen förbi Radiohuset var jobbig, kändes inte som jag kom framåt.

Gärdet, halvvägspassering. Då hade regnet kommit på riktigt också.
Huvudet bankade och det kändes som jag knappt rörde mig framåt.
Kraftiga vindar på Lindarängsvägen fick mig lite ur balans. Det var alltså dags att ta fram pannbenet på riktigt.

Biten på Djurgården har aldrig varit min favorit men det är bara 8 km och ju fortare man springer desto fortare kommer man imål :)
Problemet var bara att det inte gick så fort.

Vid Skansen såg jag en bekant rygg, eller rättare sagt ett bekant bakhuvud, och såg att Therese Falk från norska 24h-landslaget sprang förbi mig. Härligt jobbat Therese!

Nu började kroppen säga ifrån, höger baksida hade trilskats sen mil 1 och nu var den inte glad. 
Fy satan så ont det gjorde.
Men nu lämnade jag Djurgården och hade 15 km var till mål.

Passerade familjen på Strandvägen, R såg att det inte stod riktigt rätt till.

Regnet störde mig inte nämnvärt, däremot måste jag erkänna att det var lite kyligt från och till. Jag vet inte hur varmt det var, eller rättare sagt kallt...

Ok, bara tugga på nu.
Denna gång var Södermälarstrand lång, och jag stannade tillochmed för att sträcka ut baksidan, då blev det snabbt kyligare.

På Västerbron blev jag omsprungen av farthållarna i 3.30-gruppen. Fick peppande hejarop av Reima och kexchoklad och cola av Kristina <3

Mindre än 10 km kvar.
Väldigt jobbiga 10 km måste jag säga.

Vid Odenplan sista gången sprang det upp en skäggig kille jämnsides med mig och frågade, "You ran in Torino, yes?"
Tittade förvånat på honom och hasplade ur mig ett "Yes, you too?".
Det visade sig att han sprungit för det estniska landslaget och hade gjort sitt första 24h där.
It's a small world.

Jag tänkte låta honom sticka iväg men av någon anledning ville jag inte låta honom komma före mig imål. Det blev en rejäl kamp som jag gick segrande ur med en halvmeter.

Det var oerhört skönt att vara imål.

Jag var inledningsvis besviken på mig själv då jag ändå hade haft målsättning att klämma ur mig 3.20 den dagen.
Det lugnade ner sig efter ett tag men ligger fortfarande och gnager lite.
Däremot så ska man inte tro att man kan leverera om man inte har tränat, och det hade jag ju faktisk inte, inte specifikt för Stockholm marathon iår.

Hursomhelst gjorde jag det jag kunde med det jag hade.
I didn't forget to be awesome ;)

En rolig grej är att jag, återigen, träffade på Marie Sundgren, en ledare från Friskis i Borlänge som jag alltid lyckas träffa på Sthlm marathon, iår var hennes sjuttonde lopp! :)

Hursomhelst, dagarna efteråt hade jag sjukt ont i benen men nu är jag back on track och tränar nu för att slå mitt personliga rekord i Korea på Military World Games i Oktober! :)

Vi ses i mjölksyrans land vänner ;)