Bislett 24h Indoor Challenge 2013; My side of the story, eller; dagen då hjärnspökena hade semester

Jag skulle äta Bislett till frukost.
Det gjorde jag, tills Bislett började komma upp igen.

Meeeen vi gör historien lång istället.

Strax innan klockan 7 på lördagen ringde klockan i det mörka hotellrummet, jag sträckte på mig och svängde sedan benen över sängkanten.
Ner till frukost, upp och borsta tänderna och sen iväg.
Det var mörkt ute och inte många själar vakna.

Vi var tidiga på Bislett, men hellre det än att stressa en halvtimme innan.
Tog plats, första bordet vid supportzonen.
Jag kände mig lugn, glad, lite nervös men ville mest att det hela skulle börja.

Sista halvtimmen pluggar jag in mp3n i öronen och glider in i min bubbla.
Insuper atmosfären, jag känner att det kommer bli ett bra dygn.

Klockan tio går starten.
Det bär iväg, det är mycket folk och många som springer fort.

Jag tassar iväg, håller igen, känner in steget, andningen, värmen. Feeling it. Loving it.

30 min senare är det dags för första drickan, Vitargo som Martina langar på ett förträffligt sätt :)

Första timmen svischar förbi, det är lite varmt men inte så varmt som jag kommer ihåg.
Jag har blivit tillsagd att behålla linnet på under hela loppet för att kunna transportera bort svetten. Mjaha, vi får se hur det blir med det tänker jag.

"Jäklar vad sportbhn är tight", min nya snygga rosa som jag köpte enkom för helgen.
Den är riktigt tight och jag springer och sliter i resåret för att få det att släppa lite.
Efter en och en halv timme byter jag till en annan, phiew, mycket bättre.

2h avklarade och jag känner mig lugn och harmonisk. Det är varmt men hanterbart.
"En timme tills gel" tänker jag, det gäller att ha sina små mål :)

Plötsligt mår jag illa.
WTF??????
Illamående efter två timmar?
Väldigt konstigt.
Jag brukar: 
1: Inte blir illamående
2: Framförallt inte så tidigt.

Toastopp. Lite bättre. Fortsätter. Fortsatt illamående.

Säger till Martina att det känns som att jag ska kräkas.
Tar en saltgrogg (antingen blir jag klar i huvudet och mer energi i kroppen, alternativt kommer jag att kräkas).
Botten upp.
Joggar iväg, hinner ca 10 m innan jag känner att det kommer bli alternativ nummer 2.
En vänlig själ ser vad som håller på att hända och rusar för att öppna dörren till toan åt mig.

All vätska jag fått i mig kommer upp.
Räkställning över toaletten.
Men oj vad jag mår bra efteråt.

Gör tummen upp till Martina och nu är jag på g igen :)

Vi pytsar in små bitar energi och snart känns det som jag är med i loppet igen.

Snart är första 6h-blocket över.
Vi byter varv.
Jag får en Gainomax och stretchar i 2 min.
Ligger 900 m efter i schemat men jag är lugn. Det är 18h kvar att ta igen det på.

Nu får jag energi varje halvtimme samt vatten varje kvart.
Det är varmt och jag kyler mig genom att blöta ner linnet med jämna mellanrum.
Det funkar och jag tycker att livet är underbart.

Speakern är livlig och spelar bra musik och läser upp hälsningar.
Carro och Oskar kommer ner och säger hej och önskar Born to run :)
Blir glad i maggropen.

Jag tuffar på som ett ånglok, magen sköter sig hädanefter och gelen är smarrig och bubbelvattnet gudomligt.
Jag och Martina har en tokbra kommunikation och med jämna mellanrum får jag postit-lappar med smshälsningar från mina vänner.

Oj vad jag ser fram emot 12h-Fantan.
Blöter huvudet med iskallt vatten när jag är på toa.
Annars blir det mycket musik i öronen och jag räknar ner minutrarna till nästa halvtimme. 
En i taget.
Framåt framåt.

12h har gått.
Vi byter varv, tjoho vilken grej :)
Jag får min 12h-Fanta (gudomligt god).
Får veta att jag ligger exakt enligt schemat.
Sträcker ut framsida lår och sätesmusklerna.
Slår en kik i min inspirationsbok och tänker att nu börjar loppet.

Iväg igen.
Nu är det färre på banan.
BjörnTore, Steene, Gjermund, Peter, Andreas och grabbarna springer som aldrig förr.
Får alltid lite pepp när någon av de passerar.

Känslan är kanonfin och inga hjärnspöken har dykt upp.

Isabelle har mailat in och önskat "Skaka rumpa" åt mig, haha, love you!

Jag och Kristina skriker på varandra då och då när den ena passerar eller tvärtom.
Andreas kommer med dåliga skämt nästan hela tiden.
Ja, livet flyter på därnere i tunneln helt enkelt.

Vid 14,5 h blir jag lite orolig.
Börjar känna mig kissnödig hela tiden men när jag går på toa är det genomskinligt.
Hmmm, inte bra.
Informerar Martina.
Får lite mer salt.
Börjar se lite halvsuddigt.
Tuggar ett koffeintuggummi.
Får salt fläsk av Rune (det saltaste fläsket jag har ätit, brrrrr).
Känner ett tryck i halsen och gör ett återbesök på toaletten.
Det som kommer upp är svart. (inte så illa som det låter, det är colan som gjort en helomvändning bara).
Mia knackar på och undrar om jag mår bra.
Hehe.
Jag svarar nja.
När jag är klar mår jag bättre.

Same procedure igen.
Små mängder med energi in.
Det funkar bra.
Jag önskar Mötley Crue från speakern.
Känner mig på g igen.

18h, sista vändningen, jag får en 18h-öl (ingen starköl dock, då hade det blivit svårnavigerat i tunneln).
Oooooooooooooh den visste var den satt :)

6h kvar, gristimmarna, nu gäller det att bita ihop, ända in i kaklet.

Trots två spyor så mår jag bra.
Jag är lugn.
Huvudet är med mig.
Får massor av pepp av Martina.
Målet är fortfarande inom räckhåll.

6h och jag har 53 km kvar till pers.
Det fixar jag.
Framåt framåt.
Tass tass.
Ena foten framför den andra.

20h.
4 fåniga timmar kvar.
Jag fokuserar.
Det är jag och mitt pers.

20h och 15 min.
Jag får redbull av Martina som vänder i halsen men jag lyckas hålla ner det.
V-A-D I H-E-L-V-E-T-E???
In på toa och nu är det illa.
Jag hör hur någon kommer in (visade sig senare vara min kompis Annika som vann, hon hann springa tre varv medans jag lekte räka).
Hej hej och igen.
Gröten kommer upp.
Nu finns det inget kvar men magen tycker fortfarande att den ska vända sig ut och in.
Och igen.
Små svarta kluttar kommer upp, blod?
Saaaaaatan.

Mörbultad och med lika mycket färg i ansiktet som Spöket Laban stapplar jag ut och runt banan till Martina och briefar.
Jag får vatten.
Det enda som går ner.
Jag går.
Bestämt.
Jag och mitt pers.
Det finns fortfarande.
Huvudet är med.

Försöker springa.
Det gör ont i benen men jag lyckas.
I ca 20m sen försvinner energin.
"H*lv*t*" tänker jag.

Mer vatten, det enda jag kan få ner.

21h har gått.
Jag har också bara gått.
I 45 minuter.
Lyckats springa 100m sammanhängande innan energin tar slut.

Mitt pers håller på att rinna bort.
Jag har 29 km kvar.
Tre timmar.
Jag kan bara gå.
Mår illa och är sliten.

Jag stannar vid supportbordet.
Försöker få i mig lite bröd.
Hänger över soptunnan bredvid.
Små små bitar i lugn takt.
Små små klunkar vatten.
Känner att det här är inte bra.
Hummmmmmmmm.

Nu är det kallt och saker står mig upp i halsen, bokstavligt talat.
Funderar fram.
Funderar tillbaka.
3h kvar.
Jag har inte ett uns energi i kroppen och kan inte springa.
Har endast fått i mig vatten och minibitar bröd de senaste 45 minuterna.

Det är inte värt det.
Släpa benen efter mig i tre timmar för att kanske komma en mil till?
Det är inte värt det.

Beslutet känns bra, rätt och riktigt.
Jag hade två mål.
1: Jag skulle springa mycket längre än mitt pers och "säkra" min plats i landslaget till nästa år.
2: Jag skulle persa och förbättra min chanser till att ta en plats i landslaget till nästa år.
Det nådde jag inte och jag har inget att bevisa att jag kan vara på banan i 24h.

Pratar ytterligare med Martina, hon vill försäkra sig om att jag är bekväm med beslutet även om några timmar och dagen efter.
Svar ja.

Jag duschar, får på mig kläder, försöker få i mig energi (går inte allls).
Får tillbaka lite färg men är ändå blek.

Sista timmen nalkas.
Vi hoppar, hejar, skriker.
Tvingar i Kristina vätska en gång till med en halvtimme kvar trots att hon inte vill ha (säger hon).

Slutsignalen går och Kristina stannar påpassligt precis vid vårt bord :)
Hon passerar även 200 och lyckan är total.
Hon gör en fantastisk insats och mina obligatoriska tårar kommer när jag kramar om henne. (måste seriöst sluta med det där :) )

Annika Nilrud vinner på 215 018 m trots att hon både svimmade och spydde med tre timmar kvar.
BjörnTore drämmer till med 247 797 m vilket gör mig mållös (och det är inte ofta)
Johan Steene springer 242 401m på ett fantastiskt sätt och Andreas Falk levererar 225 542m.

Man kan inte säga annat än att de gör det jäkligt bra :)

Vad tar jag med mig då?
Jag är sjukt nöjd med loppet fram till 20h och 15 min, men det gäller ju att hålla hela vägen och så blev det inte den här gången.
Däremot så:
- Höll sig hjärnspökena borta
- Jag var ovanligt lugn och sansad och lät mig inte stressas av någon
- Min hållning och teknik höll sig väldigt bra så länge jag sprang
- Jag arbetade mig upp igen efter jag kräktes
- Kommunikationen med Martina var utan anmärkning, fungerade hur bra som helst. Hon höll med mig ibland, ifrågasatte mig stundtals (när jag ville stanna och stretcha), och gav mig allt jag ville ha.
- Jag hanterade värmen på ett bra sätt, fick linnet nedblött och blötte huvudet och höll på så sätt en bra kroppstemperatur.

Jag har lärt mig jättemycket av detta mitt 9:e 24h-lopp och vet nu ännu mer vad som gör mig stark.


Stort tack till Geir Frykholm och hans stab för att ni gjorde Bislett till ett fantastiskt arrangemang iår igen!

Stort tack till alla som messade hälsningar och önskade låtar till mig! Jag blir så glad.

Stort tack till alla som springer eller supportar ultra, ingen nämnd ingen glömd.

Stort tack till Rune, mest för att du är du.

Världens största tack till min kusin Martina som offrade sin helg för att stötta mig i denna utmaning! <3

Du är ovärderlig!

Nu är det säsongsvila månaden ut och sedan tar jag nya tag mot äventyren som 2014 har att erbjuda.

I'm still a rockstar ;)