Snöpulsmorgon

Övningen flyter på.
Igår började det snöa, lite till och från först men sen ihållande.

I förrgår körde jag ett gympass, eller ja, mer rehab/bål/corepass kanske man ska säga.
Joggade på bandet som uppvärminig och sen körde jag:
- Flytta-hantel-runt-och-över-huvud 3x15 åt varje håll
- Fötterna-på-boll-händer-i-golvet-dra-in-benen-ut-igen-+-benlyft (tillräckligt luddig beskrivning?)x15 / sneda situps x25 x3 set
- Bålrotation med vikt, 3x15 på varje sida
- Draken 5/benx3 med medicinboll 5 kg
- Rumplyft med bensträck x 15 / rak planka 45 sek + sned planka 45 sek/sida x3

Imorse blev det en tidig morgon. Klockan ringde 05:15 och jag insåg direkt att det skulle bli ett snöpulspass.
Jag gav mig av mot sjön jag visste fanns bortanför Järnvägsstationen här i Boden. Visste inte hur långt det var ut (tänkte mig mellan 15-20 km), men i värsta fall skulle jag väl få vända.

Jag hittade runt sjön och det var en fin morgon trots att jag förbannade mig själv för att jag inte hade packat ner mina X-kross med den nya vinterlinsen jag köpte nyligen.
Det snöade från sidan och blåste underifrån.
Det var snöpulsning på hög nivå där snön gick halvvägs upp till knäna och det gick inte fort.
Trots det låg pulsen lågt och fint och jag blev piggare och piggare.

När jag nästan var runt sjön fann jag plötsligt en plogad cykelväg och vips dök kilometertiden från 6.42 till 5.22.
Det säger en del om hur mycket snö det var.

Hursomhelst blev tänkta minst 15 km, 12 km i slutändan men man får ha omständigheterna i åtanke. 

Idag är det lördag förresten, tänkte inte på det.
Nu springer de 24h i Espoo.
Jag håller koll på de :) samtidigt som jag håller tummarna.

5 dagar kvar i Boden.

Making it AT work

Jag har en av de bästa löneförmånerna i världen.
3h träning/vecka på arbetstid.
Det är tillochmed ett krav.


Andra får friskvårdsbidrag, bonusar, tjänstebilar eller liknande.
Jag får träna!

Detta kan ibland vara lite svårt att tillämpa och ibland blir det inte 3h.
Framförallt inte när man inte är på jobbet-jobbet.

Hursomhelst så passade jag idag på eftermiddagen på att "göra undan" mitt tempohöjningspass för veckan.
Jag kände mig tung i kroppen inledningsvis och hade nog inte det bästa energiläget pga inget mellanmål på förmiddagen och en knapphändig lunch i terränglådan.
Hoppade upp på bandet i allafall och travade iväg (på stället).

Mina tempohöjningspass syftar till att höja mitt bekvämtempo. Alltså det tempo som jag kan mala på i timme efter timme efter timme efter timme efter timme efter timme i.
För tillfället växlar jag mellan att köra på 6min/km och 5min/km i tempohöjningarna, varannan kilometer alltså.
Det var varmt, men uthärdligt. Dock kändes det att jag inte var på hugget men höll ändå i mina 15 km. Detta trots att bandet valde att stanna efter 60 min....en kollega hävdade att det var för att "det är ingen förutom du som springer längre än en timme på löpband",  njaaa, I beg to differ.
Känner ett antal sådana lymmlar :)

Det var en ovanligt svettig Maria som klev av efter 15 km och sen satte jag någon form av rekord då jag 10 min senare var både stretchad, duschad, uniformsklädd, uppvätskad och befann mig i ny lokal för möte.

Imorgon blir det morgonlöpning (hotellfrukosten kommer smaka så otroligt mycket bättre efter det) och så strävar jag efter att klämma in ett bålstyrkepass.

Hittade bästa vattenflaskan på Coop i Boden :)

Förberett för morgonlöpning. Bra med dubbelsäng :)

Making it work

Heltidsjobb, mat, vänner, disk, sambo.
Ibland är det inte lätt att få ihop allt.
Då får man prioritera.
Och som AnnSofie säger; "Ha sina varför klart för sig."
De där gångerna då klockan ringer alldeles för tidigt, ska man veta varför.
De där gången man egentligen inte vill ta de där extra kilometrarna, ska man veta varför.
De där gången det regnar från sidan och blåser småspik, ska man veta varför. 

Häromdagen visste jag att det skulle bli svårt att få till träningen.
Jag hade möte halva förmiddagen, resten av förmiddagen skulle gå åt till att planera det sista inför Boden-övningen (som genomförs denna och nästa vecka). På eftermiddagen skulle jag och min kollega ut på lastbilsäventyr. Kvällen skulle spenderas med att fira av en kollega medelst middag. Det skulle bli högst klurigt att få in ett träningspass, och jag behövde få till ett bra.

Därför ställde jag klockan på 04:00.
När klockan väl ringde hade jag inte alls någon lust att gå upp. 
Pyjamasen var mjuk, täcket varmt och sambon som låg bredvid snusade gott.
Där och då hade jag två val.

1: Ta mig ur sängen, på med träningskläderna och ge mig ut. Tempo och distans - mindre viktigt. Bara jag kom ut.

2: Ligga kvar i sängen där det var varmt och mysigt och därmed ge bort ett träningspass till latmasken (tro mig, det händer tyvärr ibland det med, men just nu var det inte läge).


Jag valde alternativ nummer 1. 
Sen gick det bara utför.

Väl uppe och efter en blick i spegeln (har mött vackrare syner vill jag lova) knäppte jag på kaffebryggaren och väntade sedan på det där svarta guldet.
...........som aldrig kom..........
det hände absolut ingenting...........
Mjäääääääääääääääääääääääääääääääk.

Fram med snabbkaffet och på med en kastrull vatten.
Synd bara att det blev så förbaskat varmt så jag bara lyckades hälla i mig halva koppen.

Ute var det lite krispigt i luften och en hal hinna på asfalten.
Jag skulle hämta upp AnnSofie i Sundbyberg kl 06.30 och skulle ta en sväng genom Spånga innan dess.

Tass tass, jogg, jogg, tass, flås och frust.
Det kändes inte alls roligt.
Jag drömde mig tillbaka till sängen men styrde ändå kosan längre hemifrån.

En halv kopp kaffe med två teskedar kokosfett och fyra BCAA-kapslar låg och skvalpade i min mage och även om det inte gick fort så gick det framåt.
Slurkade i mig lite gel som jag hittade hemma i en låda (Dahlblads med koffein).
Det. Tyckte. Inte. Magen. Om.
Komplett magras.

Åtgärdade detta och kroppen kändes lättare och tempot höjdes.
Men jag visste inte riktigt var jag var.......vilse i Spånga en kylig torsdagsmorgon alltså....
Kollade klockan och kände att nu borde jag börja dra mig mot Sumpan.
Mötte upp A-S vid Maxi vilket var ett skönt avbrott på min hittills något spretiga morgon.
Vi tassade längs vattnet bort mot Karlberg och hade en fin, men något kort, pratstund under tiden.

På jobbet hann jag precis duscha och äta frukost för att sen med kaffekoppen välfylld och i högst hugg bege mig till mötet.
.....................för att finna att jag var den enda som inte fått reda på att det var flyttat till klockan 9.
Jag hade alltså inte behövt gå upp klockan 4.
Morgonen räddades av min kollega A som köpte med en fin-cappucino till mig på väg till jobbet :) *lycka*.

 




Nu befinner jag mig i Boden.
Övning i veckorna två.
Det kommer bli pusslande här också och jag har laddat upp eget snacks och mellanmål som jag kan ha liggande i ryggan för att få bra timeing. Hm, kylryggsäck, är det något som finns? Man borde utveckla någon form av snackpack med kylelement. Där har jag kanske kommit på något  :)

Det kommer bli några tidiga mornar de här veckorna, men det är det värt.

Jag har mina varför väldigt klart för mig.

Vinnaren har alltid en handlingsplan.
Förloraren har alltid en ursäkt.

En förbaskat energigivande helg med likasinnade!

I helgen har jag varit på Bosön.
Det var dags för Ultralandslagsgruppens "årliga" läger där som varade fredag till söndag.
Jag gjorde en abrovink och åkte ut på morgonen och hem på kvällen både lördag och söndag.

Shit vilken helg!
Jag var helt lyrisk när jag kom hem igår kväll.

Det är underbart att omge sig med sina likar.
Där man inte behöver förklara varför man ser tjusning i att springa i X antal timmar eller hur man gör om man behöver gå på toa eller om man får ont.
Man får höra berättelser om vad folk har varit ute på för balla grejer (nu närmst Johan Steene som vann Transomania! 300 km genom öknen, R-E-S-P-E-C-T!) och vad folk har på g, planer och drömmar.
En i gänget helt enkelt.
Ett rackarns bra gäng.

Denna gång hade vi även möjlighet att genomföra olika fystester såsom laktattest, maxpuls, styrka och lite annat.
Jag gjorde inte det.
Såhär i efterhand undrar jag hur jag tänkte där.
Men som det ser ut nu så ska jag åka ut och göra de någon dag när det passar lite senare.

Igår eftermiddag gavs en föreläsning om prestationsånget av Daniel Ekvall som jobbar med idrottspsykologi.
Väldigt intressant att höra olika aspeketer av detta.
På förmiddagen hade vi "värmt" upp och pratat fritt om prestationsångest och vad det kommer av, vad man gör åt det och annat.

Lördagen bjöd också på lite Rogaining (tack Rune!). Jag och Emelie teamade upp och hade ett jäkla flyt (ok, förutom en kontroll) runt Lidingö.
Idag körde vi lite längre och landade på ca 23,5 regniga kilometer.

 Under tiden vi sprang pratade vi om både det ena och det andra och bl.a. om när vi ska ut och göra detta i sommar :)
Som förberedelser inför det blir det en träningshelg i Jönköping helgen v 10 där vi får ännu bättre möjligheter att teama ihop oss och kötta i backar.



Jag kan inte riktigt sätta ord på det men jag blev jäkligt inspirerad, imponerad och bara väldigt väldigt glad av denna helg.

Världen , nu kommer jag och tar dig!

Det där med att våga att våga

Att våga.

Vad menar vi egentligen?
Våga göra något man är rädd för? 
I vilket syfte?
Finns det en belöning?


Jag har två stora fobier.
Det ena är höjder, eller rättare sagt att hoppa ifrån höjder.

Det andra är ormar.
"Nämen vad är det som är så farligt med de, de är ju så fina."
Ja det är möjligt, men jag gillar de inte. 
Andra gillar inte spindlar.
Min ena syster hatar glasspinnar.
Alla är vi olika (och tur är det).

Jag har utsatt mig för båda mina fobier.

Jag har hoppat två gånger från 10.an ner i en bassäng. Där tog min stolthet överhanden, ner skulle jag, men jag skulle banne mig inte gå nerför den där trappan.
Andra gången bröt jag bröstbenet.

Jag har klättrat upp i stora masten på ett stort segelfartyg. 17 m upp har jag för mig.
Men det vette tusan om jag får mindre hjärtklappning nästa gång för det.

Jag har klappat ormar och försöker i något slags terapiförsök att titta på de på tv.
Men jag kan inte påstå att det gör mig  mindre oimponerad av de.

Hursomhelst.
När det kommer till mer fysiska saker tror jag att det är lite annorlunda.

Där tänker jag främst på att våga ta ut sig.
Eller som Andreas Falk säger; Våga plåga.
För det är ju egentligen det det handlar om.

Eller ja, självklart beroende på vilket resultat man vill ha.
Iallafall för att bli bättre.
G som i genomfört - ja då behöver det inte göra så ont.
Då kan man lulla sig igenom det mesta.
Men att pusha sig över den där gränsen till där man aldrig varit förr, det gör ont.
Den gränsen är olika för oss alla.
Det gör inte mindre ont för det.

Jag tror det är bra med lite rädsla.
Den dagen man börjar bli bekväm inför utmaningar är det nog dags att sluta.
Självsäker, är en annan sak.
Men man bör alltid ha en burk ödmjukhet i bakfickan.

Johan Steene säger; Bli aldrig nöjd!

Det kanske är det det handlar om.

Å andra sidan behöver man inte våga heller.
"Nä, usch, det är ju jobbigt och obekvämt."
Vill man inte, så fine.
Men du kommer inte att dö, jag lovar.
Kroppen är så smart att hjärnan kommer att stänga ner funktioner så att det bli omöjligt för dig att ta ut dig så att du dör.

Varje gång jag ställer mig på en startlinje pirrar det i magen.
Båda av välbehag och av rädsla.
Välbehag för att jag snart får göra det jag älskar.
Rädsla för att jag vet att det kommer göra ont.

Det jag har framför mig iår är jag livrädd inför.
Samtidigt som jag älskar det.

Jag ska springa mitt första 100miles-lopp.
Livrädd.

Jag ska persa på marathon.
Scheisse, där ska jag våga utsätta mig för 42,195 km smärta om perset ska infinna sig ;)

Slutligen ska jag springa ett bergslopp över 123 km.
Jag ler vid tanken på hur jag kommer se ut när jag går imål.

If your dreams don't scare you, they're not big enough!

Att investera i sig själv

Jag är helt övertygad om att bland det absolut bästa man kan göra för sig själv är att investera i goda förutsättningar för bra träning.
I längden tror jag att det är det som kommer att ge bäst avkastning.

Visst, de där skorna som man provar ut för att man har lite knaggliga fossingar kanske verkar himla dyra och man har "egentligen inte råd". 
Eller den där massören som är så jäkla bra och hittar just dina problempunkter, men som kostar skjortan för en timme.

Men vad är alternativet?

Man har bara en kropp och den är värd att uppmärksammas och tas om hand.

Bra och framförallt rätt (!) utrustning är a och o.
Man behöver inte äga 73 st vattentäta GoreTex-dubbelhydrant-klädersomandas-extra-deluxe-whoopdidoo-grejjer.
Däremot en sak av varje kommer man långt på. Sen finns det alltid tvättmaskin.
Kvalitet kostar, men det håller också. Det mesta kan man ha i många år.

Å andra sidan behöver det inte vara så jäkla invecklat  heller. 
Sverige har fantastiska förutsättningar, öppna dörren och gå ut och springa, gå, kräla, hoppa, skutta är såvitt jag vet gratis (annars har jag massiva räkningar att betala).
Och den där massören då.
Ja, kroppen är fantastisk på många sätt och vis, men ibland behöver den lite hjälp på traven.
Min massör, eller ja, terapeut väljer jag nog att kalla henne, för det låter fel att säga att jag ska på massage, folk får gärna en fel uppfattning och säger "Åh, vad skönt".
Skönt?  Nej.
Bra?
JA!
Hon debiterar 700 kr/timme.
Men det är det värt.

Samma sak med mat.
Man kan komma undan jättebilligt om man vill det.
Men då får man vad man betalar för också.
Idag var vi och storhandlade. Kronorna tickade iväg rätt fort.
Men så väljer vi också att investera i bra råvaror. 
Har man inte kunskapen kan det vara lite knivigare.
Men då kan man antingen söka mer information på egen hand, alternativt fråga någon som vet och sen finns det alltid människor som jobbar med det vars tjänster finns att betala för. 

Sen handlar det ju inte bara om prylar och massörer och pengar.
Att ge sig själv tiden att ta hand om sig är ju en förutsättning.
Har man svårt med det så kan man ju alltid boka möte med sig själv :) 
Skriv in en eller flera tider i almanackan där det bara är DU som gäller!






För tillfället funderar jag på att investera i mig själv lite ytterligare och köpa ett träningskort på Friskis & Svettis.
Jag har varit ledare på F&S sedan 2003.
Medel, juniorjympa, medel/puls, intensiv.
Just nu är jag "vilande" och känner inte att jag har tid att binda upp mig med att leda pass.
Men oj vad jag saknar det.
För 249kr/månaden får man träna på alla anläggningar i Stockholm.
Då finns det rätt många pass att välja mellan, samt att tre (eller är det tillochmed fyra?) anläggningar ligger på bra avstånd från jobbet så man kan bränna av ett pass på vägen hem.
Det var längesen jag betalade för att träna, år 2003 för att vara exakt.

Men vad tusan, det kanske är dags att sluta fundera och göra slag i saken!