"Till Maria, därför att du vilat på makadam"

Förra onsdagen höll Rune Larsson en föreläsning på Karlberg.
Vi hade utbildningsdag med bataljonen och jag hade föreslagit honom som föreläsare. Chefen nappade på idén och på den vägen var det.

Innan det var dags åt vi lunch på mässen och satt och pratade. Jag fick då en kopia av Runes nyskrivna bok, "Löpning - från motion till ultradistans". 
Jag bad honom skriva en hälsning i den. Han skrev:"Till Maria,  för att du har vilat på makadam."

Jag har nu noggrant plöjt varje sida och kan konstatera (vilket jag redan visste) att det är en väldigt klok man det där. Samt att vi delar uppfattning om väldigt många saker som rör ultralöpning.
Sicken tur, något verkar jag ju göra rätt iallafall :)

Jag kan säga så mycket att Rune Larsson är väl egentligen anledningen till att jag håller på med det jag gör.
När jag läste yrkessofficersprogrammet på Militärhögskolan i Halmstad 2007 så var det en kväll en frivillig föreläsning för oss kadetter.
Först tänkte jag inte gå men föll för grupptrycket (det var ju borta på regementsområdet på andra sidan Galgberget ju, långt att gå, säkert två kilometer.....).
Det var den kvällen jag fick reda på att det faktiskt gick att springa längre än marathon.

Jag sprang mitt första marathon när jag var 17 år efter övertalning och stöttning från mig mor. Hon sa att om hon kunde så kunde jag.

När jag gjorde värnplikten och under officersprogrammet gjorde jag bra ifrån mig på saker som baskerprov, överlevnadsövning och dylikt. Situationer som var fysiskt och mentalt jobbiga verkade helt enkelt passa mig. När man var tvungen att härda ut.

Efter Runes föreläsning i Halmstad sprang jag mitt första 6h-lopp i Skövde i mars 2008. Jag och Paula.
Hehe, jag ler vid minnet.
Det var konstigt när vi nådde marathonsträckan. Efter det blev varje steg vi tog det längsta vi sprungit.
Mysko.
Jag minns också att jag åt en gel för första gången i mitt liv och därefter skuttade omkring och sjöng en Linda Bengtzing-låt.
Första gången kom jag 5,3 mil.

Där bestämde vi oss för att 2009 skulle vara året vi genomförde vårt första 24h-lopp.
Det gjorde vi, i Hallsberg i slutet av juli. Då kom jag ca 152 km. 
Jag hade aldrig haft så ont i kroppen i hela mitt liv.
Jag hade övertalat Helen att hämta mig på stationen i Skövde och köra mig hem (vi bodde ca 700m från stationen vid det tillfället). 
När hon hämtade mig hade hon med sig två saker.
En mjukisåsna, för att jag var lika envis som en, och en påse med två kilo av mitt favoritgodis.

Förra året när jag tävlade i Grenå hade jag med mig Helen och Rune som support.
Jag är så otroligt tacksam att människor faktiskt vill spendera 24h (eller ja, en helg blev ju det här) och agera stöttepelare, det är inte det lättaste ska ni veta. 
Världens största TACK till alla som nånsin supportat, både mig och andra!!!

När slutsignalen ljöd i Grenå föll jag i princip ihop i en liten hög där jag stannade. Jag låg på makadam men just då var det tillräckligt bekvämt efter att ha varit i rörelse i 24 timmar. Det fanns inte ett steg kvar i min kropp.
En bit bort fanns det faktiskt gräs. Makadamen fyllde sitt syfte utmärkt.

När Rune var på Karlberg pratade han om attityder, om offer och fighters.
Jag vet vad jag vill vara.

It ain't about how hard you hit, 

It's about how hard you can get hit and keep moving forward,

How much you can take and keep moving forward,

That's how winning is done!

Såhär i efterhand var det en förbaskad tur att jag gick på den där föreläsningen på andra sidan Galgberget.

Tack Rune, för att du inspirerade mig!

Foto: Rune Larsson

Military WorldChampionships in Marathon (Eindhoven marathon) 2014; My side of the story, eller; A good day to die hard.

Holland.

Höst.

Yr.no hade lovat lite varmare väder och pga detta gjorde jag världens pack-miss.

Vi blev inkvarterade i kaserner hos 13. Gemechaniseerde Brigade, Legerplaats Oirschot strax utanför Eindhoven.

De hade både strf90 och strv122 så man kände sig som hemma :)

Vädret var ungefär detsamma som vi lämnat i Stockholm, däremot var det svinkallt inne på vårt logement. Det fanns en termostat men den gjorde lite som den ville.

Under täcket var det inge problem, men utanför rådde ca 17 grader.

Inte optimalt.

På fredagen hade vi ingen annan tid att passa än invigningen på eftermiddagen.

Jag och Emma cirkulerade på området tills vi samlat lagom antal kilometer. Peter och Elisabeth gick på tekniska mötet,vi åt mat, vilade och mådde allmänt bra.

Invigningen var värdig och snabbt överstökad på fredagen och resten av tiden ägnades åt ännu mer mat och uppladdning.

Lördagen var ännu mer luftig och vi hade endast mattiderna att förhålla oss till. Vi tog en sväng till Eindhoven, fikade, strosade och åkte hem igen.

Den enda stressen som infann sig var när vi i sista minuten lämnade in våra fyllda flaskor till tävlingsledningen.

Söndag morgon.

Raceday is happy day.

En bra frukost och sen bussades vi in till stan.

Starten skulle gå kl 10 och vi hade gott om tid att värma upp.

Uppehållsplats var en konferenslokal på ett närliggande hotell.

Lyxigt.

Temperaturen låg strax över 10 grader, solen var på väg fram och det kändes som om hela Eindhoven var vaket.

Två varv på en 21km-bana gällde och jag gick för personligt rekord.

Tanken var att öppna i 4.30fart, se hur länge det höll för att sedan gå ner på 4.35-4.37. Då skulle jag landa in på ungefär 3.14.

Men benen hade en annan plan.

Första milen var snabbt avklarad (lyx att ha egna flaskor som väntade på sig).

Jag hade som mental plan att räkna upp till 10 km först, därefter 21 och sen var det hemväg.

Först låg jag och snittade på 4.20/km större delen av det första varvet. Farten nedgick något på slutet där jag trots allt identifierade motlut ;)

Jag kom in för varvning på torget och gjorde tummen upp åt Peter.

Ut igen och nu var det ju hemväg, eller?

Jag visste att jag hade gått ut hårt, men det fick bära eller brista. Det var inte läge att ge annat än 100%.

Jag passade på att persa på halvmarathon av bara farten också.

Sen följde en väldigt lång tredje mil.

Jag tyckte att jag aldrig kom fram till 30kmskylten trots att det gick rätt fort.

Det började kännas i låren och spände det inte lite i vänster axel?

Snart skulle jag iallafall vara framme vid 30 och som jag längtade efter min gel som jag hade tejpat på flaskan.

Men när jag kom fram till bordet var den borta.

Jag stannade tillochmed för att försäkra mig om att jag inte såg i syne men den var verkligen borta.

Jaha, ingen idé att stå där och dröna, jag fick ta från vätskekontrollen istället. Isostar, något svag men god. Tog två muggar och sen manade jag på benen igen.

Sprang och var sur i ungefär en och en halv kilometer och började istället längta efter min RedBull jag hade vid 35.

En kilometer till i den här farten Maria, det orkar du. Bara en kilometer till.

Och sen EN kilometer till. 1000 fåniga meter, hur svårt ska det va?

När jag hade passerat 30 kollade jag på klockan och såg att jag tillochmed hade ”råd” att springa i 5minutersfart och ändå slå personligt rekord.

Då skulle jag i princip kunna jogga sista biten.

Skulle inte tro det.

Jag sprang inte enbart för mig själv, lagets insats berodde på hur väl  varje individ presterade, det var inte läge att komma imål  och inte gett allt.

Upp med blicken.

Jobba med armarna.

Fram med höften.

Rak  i ryggen.

Ned med axlarna.

En kilometer till.

Vid 37 kilometer såg jag att jag hade möjlighet att gå under 3.12 (för övrigt kvalgränsen till SM-klassen i Sthlm marathon).

Men då skulle jag få springa fort.

En lång smal tjej hade länge legat före mig och jag hade haft ögonen på hennes rygg. Nu vinglar hon helt plötsligt till och ställer sig med händerna på knäna och börjar kräkas.

När hon är klar fortsätter hon att springa.

Jag lägger mig precis bakom, jag går om sen tänker jag.

39 km, 3 km kvar nu, herregud Maria, dags att plocka fram pannbenet. 3000 ytterst fåniga meter. Det är inte ens 15 minuter av ditt liv. Ta i nu!

Jag passerar 40 kmskylten och ser att jag har exakt 9 minuter på mig att klara 3.12.

Jag höjer blicken ytterligare ett snäpp och andas ut.

Nu svänger banan in i stan på obekanta gator.

Det är folk överallt (och cigrettrök) som hejar och ropar.

Hmm, ingen kilometerskylt vid 41, satan, jag trycker kroppen framåt.

Nu borde jag komma runt till upploppet snart.

Knappar in på en kille framför mig. Kollar på klockan som nu har slagit över på 42 km.

Viker vänster upp och nu ser jag 500mskylten.

Strax ser jag målet och klockan som tickar.

3.11.45.

3.11.46.

3.11.47

J**********vlar.

Jag trycker ur det sista som finns i kroppen och korsar mållinjen 3h 12 minuter och 4 sekunder efter startskottet.

Vill ramla ihop i en hög men tar mig en bit framåt innan jag lägger mig.

Den glädjen blir inte långvarig då det kommer en sjukvårdare och vill dra upp mig.

Försöker föklara att jag mår bra.

Han försöker förklara att det är kallt på marken.

Jag försöker förklara att det är lugnt.

Hursomhelst.

Jag kommer upp, får syn på Elisabeth utanför staketet (3.04.34) och får en kram.

Efteråt får jag reda på att Andreas är mindre nöjd (2.32.06), Jesper har persat (2.43.55), L-O (2.45.50) har sprungit med buksmärtor i princip halva loppet och Emma (3.24.18) har en trasig höft men sprang imål (och persade) för att vi skulle få ett resultat i lagtävlingen.

Vilka svenskar!

Senare visade det sig att vi (damerna) tog lagbrons!!!!!!!! Efter Polen (som tog storslam i både herr och damklassen både individuellt och lag) och USA.

Tack tjejer! och grabbar ;)

Foto: Peter Kriborg

Gore Tex TransAlpine 2014; My side of the story, del 8, eller; Hur man äter en elefant

Den sista morgonen grydde.
Vi hade duschat varmt dagen innan, sovit i en gymnastiksal och på morgonen ätit frukost på ett hotell.
Solen var på väg upp.
För sista gången gick vi in i startfållan, visade upp våran obligatoriska utrustning och inväntade startskottet.

När det återstår fem minuter dyker en tysk "rockartist" upp och framför låten "Keep on running", specialkomponerad för årets lopp tydligen :)
När han har rockat klart på lastbilsflaket strömmar "Highway to hell" ur högtalarna.

Jag och Ted tittar på varandra.
"Sista etappen".
"Sista etappen" svarar jag.

Men vis av erfarenhet vet jag att det är inte över förrän det är över.
Jag försöker hålla kvar i huvudet att det fortfarande är en lång väg kvar.
Vi ska springa 33.4 km.
Vi ska upp på en topp som mäter 2406 möh.
Visserligen den enda toppen på dagens etapp, men fortfarande brant och lång.

Startskottet går och ormen ringlar sig iväg.

De inledande 15 kilometerna är det transportlöpning.
Vi tuggar på bra och jag undviker att lyssna på kroppen som har blivit rätt seg vid det här laget. Inte ont någonstans, men segheten är påtaglig.

Solen skiner och det är varmt, det kommer bli en lång dag.

Vid 15 km börjar det gå uppåt.

Som många gånger förr denna vecka.
Up up and away.

Den italienska naturen är fantastisk och vi omges av vita kalkstenar (eller jag tror det var det iallafall).
Stora bumlingar det är vad de är.
Det känns mer som att man befinner sig i Arizona eller någon motsvarande plats istället för norra Italien.

Jag är trött.
Det bränner i benen, låren, vaderna.
Tja, mestadels överallt.
Men vi fortsätter framåt.

Fältet är utspritt. Några kommer ikapp oss. Vi kommer ikapp några.
Livet har sin gilla gång.

Jag är extra nog med att få i mig energi pga värmen och jag dricker mer än vanligt.
Trycker på med stavarna och tar mig ett steg i taget framåt.

När vi kommer över toppen väntar 12 km nedförslöpning.
Inledningsvis väldigt teknisk sådan.
Smal stig och stenblock till förbannelse.

Mina ben bär mig knappt och det är ett långsamt Team Outside som tar sig ner från berget.
Vi blir omsprungna av lag på lag som verkar flyga förbi oss.
Ted vägleder mig och uppmanar mig att fokusera.
Vi möter många turister där stigen blir lite bredare. De flyttar som tur är på sig.

Efter 6 km svår nedförslöpning (nu är jag riktigt trött och det bränner överallt) kommer sista checkpointen där vi ser att flera av lagen som sprungit om oss har stannat.
Nu jäklar finns det ingen tid att stanna.
Vi har nog med vätska att klara oss de sista kilometerna in till mål.

Snart ligger vi jämnsides med två andra mixed-lag.

Vad ska man göra.
Det är intressant att man har sprungit i åtta dagar men man kan inte låta bli att ta den där sista kampen.
Vi ökar farten.
Det gör de andra lagen också.
Nu är det bred grusväg där vi springer och det lutar svagt utför.

Jag fokuserar på att få driv i steget och all energi framåt.
Jag har smågrus i skorna som trycker in i tårna för varje steg jag tar. Det får va. Det löser sig sen.

3km kvar.
Vi ligger lika med ett tyskt lag fortfarande.
Killen i det laget är trött. Väldigt trött.
Tjejen skriker: "Laufen, laufen!!!!"

1 km kvar.
"Nu trycker vi" säger Ted och vi ökar ytterligare.
Då släpper de.
Det är inte läge att sänka farten så vi fortsätter.
Kommer närmare Sexten.
Nu hör vi speakern och skymtar målområdet.
300 m kvar.
En funktionär uppenbarar sig helt plötsligt framför mig med armarna utsträckta.
"Slow down, slow down!!!"

VAAAAA?????
Aldrig i livet gubbe lilla.

"Slow down....the female winners.....let them have the show...."
Jag hör bara bitar av det han säger och har inga planer på att stanna.
Vi har också sprungit i åtta dagar, precis lika långt som alla andra, glöm att jag stannar.

In på det soldränkta upploppet och för sista gången springer vi under den uppblåsbara målportalen.

Jag tänker bara en sak; H-E-L-V-E-T-E VAD TRÖTT JAG ÄR.
Sen kommer tårarna.
Enligt rutin.

:)

Prispallen i masters mixed

Prispallen i herrklassen

Hur äter man då en elefant?

En tugga i taget.

Gore Tex Trans Alpine 2014; My side of the story, del 7, Daddy's girl

Dag 7.
Anteckningar från mobilen: "2 toppar över 2100 m. Jenn Shelton!!!!! Gröna sjön. Grus utför. Grym utförslöpning. Grus i skorna. Spurt."

Start i St.Vigil kl 8 på fredagens morgon. 
Fredag den 5 september.
Det är en vacker morgon.
Det är min pappas födelsedag.
Det är ett år sedan vi begravde hans aska.

Jag har en klump i magen där vi står i startfållan inför den näst sista etappen.
Solen börjar titta fram bakom de lätta molnen bakom de vackra alptopparna.
Jag blir varm i magen.
Han är med mig i hjärtat.
Idag springer jag för dig pappa! <3

De första 12 kilometerna är transportlöpning. Svagt uppför. Nästan så det inte märks, men det känns ändå.

Vi håller bra fart men klumpen i magen gör sig påmind stundtals.
Vi passerar den amerikanska tjejen som sprang så grymt på 5e etappen (vertikala kilometern).
Jag sneglar på hennes nummerlapp.
Jenn Shelton......tittar upp på henne.....hon verkar jäkligt bekant....

Vänta nu....!!!...!...!
Jenn Shelton!
Alltså JENN i Born to run.
Coolt.
En levande legend.

Efter första checkpointen går det inte att springa längre. En tvär serpentinvägg möter oss. Fram med stavarna och så ena foten framför den andra.
Den första toppen är 2383 möh.
Det tar lång tid upp.
Asfaltsväg. Brant sådan. mycket brant sådan.
Satan vad det bränner i benen. Jag vill inget hellre än att stanna.
Men vi ska framåt.
Jag tänker på pappa som kämpade i 15 år. 
Vad är då en jäkla backe????

Äntligen uppe!
Nu börjar det gå nerför.
Vilken natur!
Vi springer längs bergväggar, snirklar oss neråt.
"Dangerous zone ahead", en vajer längs berväggen att hålla sig i. Bredvid mig störtar det rakt ner.
Lätta fötter och ett steg i taget.

Nerförslöpningen som följer är magisk.
Vitt grus blandas med sand och större stenar.
Det är långt ner. 
Det känns i låren.
Längst ner finns en knallgrön sjö.
Vi möter många vandrare men de håller sig undan i tid då vi flyger fram.

På platten går det fort, vi stannar 30 sek i checkpointen och jag slår någon form av rekord på kisspaus.
Nu finns ingen tid att förlora då vi har ca 2 km bred fin skogsväg framför oss.
Vi rundan sjön och snart går det uppåt igen.
Serpentiner och bergväggar.
"Dangerous zone", högt oklart vad kvalifikationerna på de var då det var relativt livsfarligt över tiden i den stigningen.

Plötsligt hörs ett vrål.
Jag hajar till först men upptäcker sen att det bara var tysken i hatten som gav ifrån sig ett glädetjut. :) 

Runners', got to love them.

Fältet tunnas ut mer ju längre tiden går.

Vi hänger på en tyska. Jag tänker att vi tar henne på vägen ner.

Andra och sista toppen mäter 2194 möh.
Rätt högt när man tänker efter.

Nu har naturen ändrat sig och påminner mer om fjällterräng.

Oooooch så bär det nerför.

Tänk ett sandtag. Blandat med sten.
Serpentiner i detta.
Sten och jäkelskap i skorna och syra i låren.

Jag slår i den ena stenen efter den andra med tårna.
Jag har så mycket grus i skorna att det inte är klokt. Jag riktigt känner hur de trycker in i skinnet och in under naglarna.
Innan vi är nere har jag hunnit bli riktigt sur. 

In i lite skog och så ut ur skogen till tredje och sista checkpointen. Nu är det bara 6 km kvar. Ingen anledning att stanna.
Jag är trött, har ont i fötterna och eld i låren men jag repat humöret. 
Nu vet jag att det i princip bara är nerför kvar.

Tyskan vi skulle ta på vägen ner har dragit iväg men vi ser snart hennes rygg. 
Ted håller farten och jag biter ihop.
Vi passerar tyskan och höjer tempot för att skapa ett psykologiskt övertag.

Kommer ikapp ett holländskt lag.
Satan.
Vi håller i.

2,5 km, asfalt och raksträcka.
Svagt svagt uppför.
Vi skymtar en till rygg.
Det spelar egentligen ingen roll om vi springer förbi han eller inte, men nu är det tävling. 
Det är inte över förrän det är över.

Ted peppar och jag fortsätter springa.
Gräver djupt i pannbenet.
Vi passerar. Nu är det 1 km kvar.
EN fånig kilometer.
Ingen idé att hålla tillbaka.

Vi springer in under järnvägen och in mot centrum i byn Niederdorf.

Målgång!!!!

41.8 km.
6.00.48.
9 i mixedklassen.

Det går bra nu

Från det ena äventyret till det andra.

För några veckor sedan ett etapplopp i Alperna.
Nu vidare mot något som har desto mindre höjdmeter men icke på något sätt en mindre utmaning för fröken Jansson.

Om en vecka står jag på startlinjen i Eindhoven för att springa MilitärVM i marathon.
Japp, det här är det (näst) bästa Försvarsmakten kan tillhandahålla på damsidan för tillfället när det gäller marathon.
Jag är superglad och stolt över att få representera mitt yrke och de svenska färgerna.

Träningen inför detta marathon (sen i somras) har kantats av mer tempo och progressiv löpning än jag är van  vid.
Ett exempelpass är 16 km progressiv löpning där man börjar superlångsamt för att sedan öka 10 sek varje kilometer för att när det är ca 3 km kvar hålla tävlingsfart på 10 km.
Jag har stegrat upp till (eller ner till, hur blir det nu?) 4.30 som är min "tävlingsfart" (nu tävlar jag ju inte aktivt på 10 km, men där någonstans bör jag ligga) och sedan 2 km nedvarvning.

På slutet har det blivit mer ren fartträning och idag körde jag de sista korta intervallerna.
"Du får gärna känna att du dör lite", sa coach när vi gick igenom upplägget.
Sagt och gjort.
Frukosten var på väg att komma upp och det brände i benen men jag höll mycket bra fart och tog mig igenom 1min-2min-3min-4min-3min-2min-1min på mycket bättre tider än jag någonsin gjort.

I lördags sprang jag 21 km.
Började med 7 i distansfart, gjorde en tempoökning på de 7 km i mitten och skulle ligga i tävlingsfart på marathon +10 sek, och avslutade med 7 i distansfart.
Sjukt bra pass och jag var jättenöjd.

Jag har ju aldrig trott att jag kan springa i de farter jag är uppe i nu, så det är en lite ny upplevelse :)
Men kroppen verkar ha fattat och anpassat sig.
Det ska bli jäkligt kul att tävla nästa helg.
Vi är 3 st damer och 3 st herrar som åker, och om övriga länder springer ungefär som de gjorde förra året så har vi chans på lagmedalj på damsidan.

Tack kroppen, jag tycker så mycket om dig för att du står ut med mig och allt detta slitet.

När jag korsar mållinjen i Eindhoven byter jag direkt fokus.
Nästa utmaning är av ytterligare en annan sort, Bislett 24h Indoor Challenge.