Nostalgitripp; Bislett 24h-Indoor Challenge 2011, 211 738 m

Det är friidrott på tv, från Bislett :)
Brister ut "Där har jag sprungit" , när de visar hur de värmer upp nere i kulverten.
Hihi, ja där har jag sprungit, många gånger, det blev några varv sist jag var där och några stycken även året innan.

Drömmer mig tillbaka till det där dygnet i slutet av november. Jag hade fokuserat så himla länge på just det loppet. Inte tävlat på 24h sedan året innan, också på Bislett. Man glömmer bort fort hur ont det gör efter 24h. Men det man aldrig glömmer är känslan i kroppen när slutsignalen går.

Jag hade en hel kader med support med mig, mitt Mötley Crue :) syster, mamma, Linda och Kristina. Det var meningen att coach Helen skulle varit med, men en sjukdom satte stopp för det. *Stupid virus*

Hursomhelst så stack vi iväg, det är rätt svårt för någon som aldrig har upplevt det att föreställa sig vad man går igenom.

Man vet att den där dippen kommer, frågan är bara när.
Man vet att det kommer att göra ont, frågan är bara när.
Man vet att man kommer att få kämpa, frågan är bara när och hur mycket.

Här handlar det inte om att det är "roligt" att springa runt runt på en tartanbana i 24h, det är inte själva löpningen som är grejjen då, utan mer hela upplevelsen. Det du får uppleva och det din kropp presterar. När huvudet vill men inte kroppen, eller när kroppen vill men inte huvudet. När du bara vill grina och stoppa huvudet i soptunnan och kräkas.
Då man ställer sig frågan: "How bad do you want it?".

För min del hade jag målet utstakat från början, jag åkte inte dit för att ha roligt eller se hur långt jag kom. Jag visste att kvalgränsen låg på 200 km för att ha chans att bli uttagen till landslaget och få springa VM.
Tack, då vet jag.

Målet var att springa minst 200 km på 24 h, allt över det var bonus.

De första två marathon svischar förbi bara, reflekterar inte så mycket. Har inte fått börja kämpa än, kroppen har inte börjat säga emot.
Däremot är det fruktansvärt varmt och dålig luft, ja ok vi är inne i en kulvert.
Mitt support löser detta på alla möjliga sätt, jag får en handduk med is att ha runt halsen, jag får kallt att dricka och de springer och köper glass åt mig. Det är outhärdligt, men jag fortsätter.

Säg hej till publiken!

100 km, phiew, bara hälften kvar nu ;)
Det blir mindre och mindre folk på banan, supportteamet börjar gå skift, bra det, man måste sova för att orka supporta också.

Jag går ett varv var 6e timme och äter/dricker varje halvtimme.

På natten får jag pizza, enligt plan.

Vid 180 km bryter jag ihop, vill kräkas, vill lägga mig i fosterställning och blunda och bara gråta ut allt som väller upp inom mig, gråta det gör jag. Spelar ingen roll om någon ser, många ligger och sover, en del tittar medlidsamt men alla vet vad det handlar om, den mentala dippen har kommit.

Linda går med mig ett varv, langar mat och vatten, pushar, pratar med mig, får mig att inse vad det är jag håller på med. Sen sparkar hon mig i rumpan och säger att jag ska börja springa; "Yes ma'm".

Jag fortsätter.
Nu är det inte långt kvar till 200 km och den "magiska gränsen".
Sista varvet känns det tokigt, jag har sprungit 200 km, grinar igen när jag passerar varvningen, vid supporterlängan grabbar jag tag i syrran, kramar och grinar om vartannat.
Belönar mig själv med att gå två varv.

Vad händer nu då?
Ca 1h och 20 min kvar. Ja det var väl bara att pinna på då.

Sista timmen på ett ultralopp är rätt fränt, alla är helt plötsligt på banan, det kommer åskådare och hejar fram sista biten.

Sedan nedräkningen, 10-9-8-7-6-5-4-3-2-1, ur visselpipan ljuder slutsignalen.
Jag stannar, Kristina får tag i mig annars hade jag nog ramlat.
Tårarna väller upp igen, jag har klarat det, jag har gjort det där som jag ville göra! Målet är nått!

Lägger mig ner, hela mitt crew kommer, en vattenflaska, får en jacka över mig. Försöker sträcka ut benen, det gör ont.
Får skorna avtagna, haha, på egen risk säger jag.
Hittar en stor blåsa vid ena fotknölen (jag har för övrigt tre fotknölar på varje fot, det ni) men det är bara vatten, inga konstigheter.

Reima kommer med mäthjulet, jag ligger i vägen, tänker inte flytta på mig kan jag säga. Får en kram och ett grattis :)

Tar mig sent omsider upp, får hjälp att stapla lite framåt. Vilar lite på en stol, får en återhämtningsdryck (vette tusan om den hjälpte, men den var god), känner att jag vill kräkas, men klarar mig.

Iväg till omklädningsrummet med lite hjälp.
Lyckas duscha, ut till prisutdelning.
När jag får pokalen brister det igen, herregud jag måste sluta upp med de däringa fasonerna.

Står där och ler tillsammans med Tarja och Laila, njuter av glädjen att för första gången i mitt liv vunnit ett lopp! och inte vilket lopp som helst, Bislett 24h-Indoor Challenge! Det är tamejsatan inte vem som helst som gör det!

Som sagt, lite nostalgisk. Där Usain Bolt värmer upp ikväll triumferade jag :)

Bildbomb ahead:

 Happy face

Äta, dricka, like a clock, viktigt att få i sig energi! 

Coach syster håller koll på tiden och sträckan 

 Elof är på plats

Hot, hot, hot 

 Fokuserad.se

 Nu är det sååååååå nära!!!!

Passerar 200 km! 

Men tävlingen är inte över.... 

13 korta minuter kvar nu 

 Goal!

 Bästa supporten!

 1an, 2an och 3an i herrklassen

Och i damklassen, ettan bölar, fattar inte varför hon håller på;) 

Glad! Lycklig! Trött! Euforisk! :)