Tjejmarathon 2012: My side of the story

Så hade helgen äntligen kommit, dags för Tjejmarathon!


Ett lopp som redan skapat stor debatt, mja grabbar, ok, det är ORÄTTVIST för att NI inte får vara med. Come on people, know your history.


Emelie hade anlänt dagen innan och sovit på casa del Jansson/Jungbeck. Vi hade planer på en trevlig dag i skogen och så blev det, med råge.


Klockan ringde 06.20, frukost och en kopp kaffe och iväg.
Mötte upp ett helt gäng glada och trevliga tjejer vid Östra station för vidare transport till Norrtälje.
En chartrad buss med Lasse busschaufför mötte upp och tog oss sista biten till Roslagsbro IP.


Det var lite kyligt och  regnet hängde i luften, många var påpälsade och undrade om jag verkligen skulle springa i så lite kläder (kortkorta tights och linne), jajjamen, fixade jag Stockholm marathon i +4 ska jag nog grejja det här, lider ju lite när det är tokvarmt.


Vi samlades vid startlinjen, Madde och Ann-Sofie gav oss några sista peppande ord på vägen och sen gick starten.
Annie hade sagt att första tre kilometrarna skulle bli värst, ok, bara att ställa in sig på det värsta, räknade med en halvtimme första biten då, tänkte tekniskt svår stiglöpning med massor av stenar och stigningar.
Såhär i efterhand vet jag inte om hon var ironisk eller bara hade mycket i huvudet. 
De första tre kilometrarna bestod mestadels av asfalstslöpning..... :)


Jag och Emelie höll ett skönt tempo inledningsvis med två andra tjejer tätt bakom.
Vi höll ihop en timme ungefär innan jag kände att mina ben nog ville springa lite fortare.


Hade bestämt mig innan start att inte göra några misstag denna gång och därför åt och drack jag som en klocka. Var 20e minut var det Vitargo och en bit Vitargos Performance bar, varje heltimme en liten saltpåse och lite gel. Nu jäklar skulle det springas.
Vätskekontrollerna skulle finnas vid 14, 29 och 40 km. Hade 1,5 liter i vätskeryggan, 2 bars, 7 saltpåsar och en stor gel från Maxim med skruvkork. Planerade att äta och dricka något på stationerna och förhoppningsvis klara mig mellan det med egen dricka så jag skulle slippa stanna alltför länge.


Första vätskekontrollen dök upp lite tidigare än jag trott, vilket innebär att det gick i rätt bra tempo.
Högg en halv banan och fortsatte.
Än så länge hade det varit rätt mycket skogsväg/asfaltsväg.


Vidare in i lite skog, dock inte speciellt långa bitar, så benen fick springa hur fort de ville på partierna mellan dessa. 
Fick runnershigh som aldrig förr, njöt otroligt mycket bara av att få vara ute i skogen, kände mig levande som aldrig förr! Var tvungen att ringa coach och berätta ;)


I en asfaltsbacke i ett litet villaområde stod oväntat en dam ute med ett bord med bullar och allt möjligt annat, hon hejjade och ropade att nu var det bara 7km till Väddö, alltså till nästa vätskestation. 
Blev lite fundersam i efterhand om hon hörde till loppet, vilket hon tydligen gjorde, och förbannade mig själv att jag inte hade grabbat en bulle. 


Framåt bar det i ett rasande tempo (nja, kanske inte men det kändes så), fram till ett litet samhälle (ingen koll på vad det hette), och vad ser jag i riktningen jag (trodde) jag skulle, BROÖPPNING!!!


Nääääeeeee, hallåååå. 


Som tur var vek Roslagsleden ner bredvid bron och fortsatte längs kanalen. Väldigt vacker löpning där fiskarna satt på rad och sneglade lite konstigt på mig när jag sprang förbi, vissa vågade sig på ett litet "heja" men många glodde bara, haha. 
Ja, inte varje dag man ser ett rosa stycke springa förbi när man försöker fiska i lugn och ro.


Väl framme vid Friskis & Svettis i Väddö tog jag två glas cola och sen iväg igen. Hade tvyärr inte tid att stå där och vara social :) ber om ursäkt i efterhand.


Asfaltsväg framåt, jag var tydligen i min egen lilla värld för strax efteråt missade jag skyltningen och fortsatte framåt när jag skulle svängt av. 


Hur man nu kan missa en stor skylt det står "NATURRESERVAT" och Annies uppenbara snitsling på den lilla bron in på ängen går ju lite över mitt förstånd så jag tänkte inte ens försöka förklara.
Blev nog 500 m extra innan jag märkte att jag inte var på rätt väg och fick vända.


Arg på mig själv fortsatte jag in i terrängen, övertygad om att Emelie eller någon annan nu hade sprungit förbi mig.


Men men, in genom skogen, nu gällde det att ha tungan rätt i munnen. Teknisk löpning en bra bit.
Sen började magen protestera, but whyyyyyyyyyyyyy. Ut i skogen, blev ju för tusan nästan uppäten av myggen innan jag var på språng igen. Usch, inget mer sånt.


Hade hyfsad koll på klockan och nu tyckte jag att det var dags för den sista vätskekontrollen. 
Satan är jag så långsam?


Till sist mötte jag en glad, påhejande Annie på cykel och runt nästa krök fanns vätskestationen. Härligt!!!
Två glas vatten och ett med cola och härlig pepp från folket där, supertack! 
Var tvungen att fråga hur många som hade sprungit förbi, men ingen hade varit där än vilket innebar att jag fortfarande var först. 
Hur mycket jag hade tillgodo hade jag ingen aning om så det var bara att bita ihop och köra på.


Sista milen räknade jag kallt med minst en timme. Började känna mig lite seg trots att benen mådde bra och huvet var med.
Regnet började strila och jag blev mest glad, fick bort det torkade saltet i pannnan och fick lite ny energi.
Ut längs vattnet på klapperstenar (eller vad man säger?), lite problem att hitta då markeringarna var lite malplacerade men över kom jag.
Sista milen innebar mycket teknisk löpning och krävde stor fokus. 
Mycket lera och stenar, shiiit, take it easy now, dumt att drutta på fejset när det inte är så långt kvar.


En till felspringning, dock en kortare sådan, och helt plötsligt skyltar med orden "Grattis! Du klarade det", och där ser jag Johanna och fotografen (sorry, kommer inte ihåg namnet) och jag är imål!


Det visade sig senare att banan var närmare 53 km och att sista vätskekontrollen var vid 43 km, inte undra på.... :)


Knatar iväg för att hämta min väska, möter Madde och hennes David och får mega-grattiskram.
Vidare ner till partytältet där underbara Annies faster; Carina med väninnor Barbro och Anita (inresta från Värmland endast för detta!!!) huserar och får underbara kramar och gratulationer, börjar nästan böla av tacksamhet, det lyser verkligen i deras ögon och orden kommer från hjärtat.


Duschar och byter kläder, möter upp Emelie som kom in strax efter mig, tar oss upp till tältet igen där vi bjuds på underbar pastasallad, bröd, kaffe, kakor och världens bästa goodiebag som Annie och Madde har fixat.


Tjejerna börjar droppa in, den ena blötare än den andra, för nu har regnet börjat vräka ner. Men den ena lyckligare och med bredare leende än de andra.


Jag anser att dessa otroliga tjejer gjorde en mycket större prestation än jag, många satte distansrekord med många kilometer och för många var det deras första ultra. 
Underbart jobbat!
Det är svårt att beskriva i ord stämningen som var på plats. Man måste liksom ha varit där.


Sammanlagt kommer 150 000 kr att gå direkt till Panzisjukhuset i Kongo, utan administrativa avgifter eller annat tjafs. 
Annie och Madde ska ha all eloge i världen för detta arrangemang. Har inga ord för ert engagemang tjejer men jag hoppas ni vet hur jag känner! <3


Tack alla för en härlig dag!
Står jag på startlinjen igen nästa år? You bet!!!


Det går fortfarande att vara med och bidra, gå in på http://tjejmarathon.wordpress.com/ och visa ditt engagemang!

 

1:a plats! Den får hedersplats i bokhyllan

Bävar lite inför läsningen, men detta är tyvärr den hemska sanningen

Elof var med hela vägen, skötte sig exemplariskt