Två flugor i en smäll

Idag fick vi sova ut, älsklingen går ju upp toktidigt på vardagarna så idag slog vi inte upp ögonen förrän vid halv 9.
En långfrukost och ombyte för att slänga oss på cyklarna och ta oss ut till Lidingö. 
Vädret såg ju inte jättelovande ut så vi laddade upp med regnkläder och extra ombyte i ryggsäcken.


När vi kom ut till ön var vi närapå sjöblöta. Inte en rackarns liten regndroppe i syne. Däremot en galen mopedist på Lidingöbron som kunde ha slutat i frontkollision om Rikard inte haft så bra reaktionsförmåga! f***ing j***a trafiki*****r, ibland blir man ju bara mer än trött.


Molntäcket sprack upp och snart var det klarblå himmel och lysande sol.


Hursomhelst. Hej Grönsta Gärde. Åh it brings back memories.
När jag var liten så sprang min mamma Lidingöloppets 15km, 8 ggr har hon sprungit!!!! (För övrigt 10 st Stockholm marathon också, *host host*) Järnmorsan!

Kommer ihåg att det allt som oftast var regnigt och lerigt och vi stod i stövlar och regnställ uppe i skogen och väntade på mamma. När hon kom kutandes skrek vi högst av alla, pappa stämde i med sin djupa stämma så att till och med termiterna i träden måste ha funderat vad som pågick.
Det som var så bra med Lidingöloppet var att man (mamma) alltid fick massa gott efter mål. Som jag och mina systrar sen fick mumsa i oss. 
Eller ja, gott och gott, bananer, kardemummafrallor, blåbärssoppa och sportdryck :) men det var gott för oss.


Sen dagen efter var det ju dags för Lilla Lidingöloppet, där mamma och pappa alltid var med som hejaklack och coach. 
Efter vi hade sprungit när vi var på väg ner till bilen igen (oftast parkerad vid Lidingövallen med omnejd) så fick man popcorn, och bad man extra snällt, godisremmar :)


Ja det var tider det. Därför var det lite annorlunda att se ett Grönsta Gärde som var grönskande och vildvuxet, utan det minsta lera och inte en människa i synhåll.


Vi drog oss iväg på milspåret = sista 10 km på Lidingöloppet som börjas med backen upp från gärdet. När själva loppet går så är näst sista vätskekontrollen precis innan backen också. *Onödigt vetande*


Det var otroligt skönt att komma ut i skogen, vi var helt själva sånär som på några hundägare och en cyklist.
Jag sprang med ryggsäcken med alla våra extrakläder och var inte nådigt svettig när vi var klara.


Rikard var inte ett dugg imponerad av Aborrbacken och verkade flyga uppför den. 
Den 29e september kommer gå som en dans.


Måste ju säga att jag är extremt nöjd med min present till honom iår! ;)


Kombinationen av mina två favoritsaker; tid med Rikard och löpning var ett rackarns bra lördagsnöje.

Löpningen klar, dags för ny aktivitet