I fredags drog jag och Anna G till Finland.
Planen var att check out Espoo 24h-Endurance.
24h på en inomhusbana över 390,04 m.
Underlag: oklart, såg mest ut som ngn form av bast(u?)matta.
Jag har tidigare hört av de som sprungit där att underlaget är tungt, det sätter sig i låren rätt tidigt och blir stelt.
Jag hade funderingar på att anmäla mig.
Men när jag väl kom dit var jag glad att jag bestämde mig för att låta bli och tyckte istället det skulle bli kul att sitta bredvid.
Lyckas ju förtränga hur spattig jag blir i slutet varje gång...
Vi spenderade fredagkvällen på Helsingfors äldsta kinarestaurang, inget jag hade valt om jag skulle ha tävlat.
Snicksnackade oss genom kvällen och somnade sedan i otroligt sköna sängar på Radisson.
Hotellfrukosten var en höjdare och vi var glada och mätta när vi tog bussen ut mot arenan.
Vi mötte de svenska löparna som var på plats och alla vara glada i hågen och sugna på att springa.
Starten gick och loppet var igång.
Vi hängde runt ca 40 min innan vi också började springa, fast utomhus. Vi tänkte oss ett långpass.
Sprang ut mot ngt som hette Stenvik, men det slutade med att vi tog bussen tillbaka efter 27km. Jag var (är) inte 100% kry och min häl är lite motsträvig för tillfället.
Duschade och petade i oss lite mat.
Kollade ställningen.
Det såg bra ut för svenskorna. Pernilla och Sandra pinnade på och såg helt oberörda ut.
Innan vi åkte sa vi att vi då absoluuuuut inte skulle coacha någon.
Visst, vi skulle heja och stötta, men att aktivit coacha skulle vi då rakt inte göra . :)
Slutade med att vi hängde rätt mycket vid Helen och Pernillas bord och försökte hjälpa till så gott det gick.
Helen var trött och tyckte att det räckte vid 12 h.
Jaså du , sa vi.
Ain't gonna happen sister, ut på banan igen.
Hon fortsatte :)
Pernilla gick som en klocka.
Sandra som ett schweiziskt gökur.
Samma leende, samma steg.
Torill hade samma fina steg som hon alltid har.
Vi försökte knoppa några timmar.
Det gick sådär.
Åt lite frulle.
Hejjade lite mer.
Åt frulle nr 2.
Nu var klockan 9.
Sandra var på väg mot 200, och en bra bit bortom.
Pernilla låg 3 varv efter.
När det var en timme kvar blir jag av någon anledning skitnervös.
Kommer någon att krascha totalt?
Kommer den där finnen som har tuggat på hela dygnet klara 240?
Sandra går, varför går hon?
Har Helen fått i sig tillräckligt med salt?
Är Torill fortfarande glad?
Har Pernilla skavsår fast hon inte säger ngt om det?
Hur fort springer Silvio egentligen? Karln såg ut att ha eld i baken.
Den sista timmen på ett 24hlopp är svår att beskriva för någon som inte har upplevt det själv.
Man har kämpat och kämpat och helt plötsligt är det inte timmar kvar utan endast minuter.
Men ändock 60 st.
När det är tio minuter kvar samlas många vid varvningen. Jag står i en av sofforna och hoppar upp och ner samtidigt som jag skriker på alla jag känner.
Meddelar till Sandra att det är 9 minuter kvar, (3 j*vla schlagerlåtar, jag tycker det är fantastiskt smart att räkna tid i schlagerlåtar för de får nämligen inte vara mer än 3 min).
En minut kvar.
Jag är alldeles svettig och hjärtat bultar som aldrig förr.
Halsen är hes av allt skrikande.
Loppet är slut.
Sandra landade på tredje plats på 210 064 m!!!
och Pernilla kom tvåa (efter Sumie Inagaki, tidigare världsrekordhållare och fortfarande världselit!) på 210 965m!!!
När man står bredvid på ett sånt här arrangemang så slås jag full av beundran.
Seriöst...
Att ge sig på att springa non-stop i 24 timmar?
Man ska inte tro att det är någon dans på rosor.
Jag är full av beundran.
Dessutom fattar jag inte hur jag själv fixar det.
På riktigt så går det inte ihop.
Lilla jag...
Mysko va?
Men det är ju det som är en så stor del av den fantastiska charmen. Att fixa något man inte trodde man klarade av :)
Summa summarum var det en kanonhelg i Finland och som alltid är det skoj att träffa alla man känner (måste dock poängtera att jag känner annat folk också, som inte är ultralöpare, tror jag iaf...)
Kolla in resultaten på ultradistans.se vetja ;)
Sen tror jag faktiskt att jag passar bättre på banan som tävlande än bredvid som åskådare.
Har svårt att hålla nerverna i styr när jag står bredvid.
tisdag 26 februari 2013
torsdag 21 februari 2013
Att betala för att träna
Jag har tur (fastän jag egentligen inte tror på turen).
Något jag inte gjort på en väldigt lång tid, det är att behöva betala för att träna.
Senaste gången var tio år sedan tror jag.
Jag var medlem på S.A.T.S i Borlänge i ungefär ett halvår.
Därefter blev jag värd och senare ledare på Friskis&Svettis.
= gratis träning mot ca 2h "jobb" i veckan.
Som ledare kan jag inte ens kalla det jobb, det har nog inte varit en gång på de många många pass jag lett under åren som jag har tyckt det varit besvärligt och inte värt det.
Det jag fick tillbaka var värt så mycket mer.
Under värnplikten hade vi tillgång till gymmet på P4.
Likaså under tiden jag läste till officer.
När jag började jobba blev det nästan ännu bättre, och det är den förmånen jag är allra mest tacksam för.
Min arbetsgivare ställer krav på mig att jag ska träna 3h/vecka på arbetstid
Sen att jag inte har något friskvårdsbidrag eller får nya springskor, det spelar liksom ingen roll.
Möjligheten att träna på arbetstid är för mig ovärderlig!
Jag har dessutom turen att kunna lägga upp mitt arbete lite så jag vill så planerar man sin tid väl finns det många fördelar att dra.
Det som jag dock lägger pengar på som har att göra med träning är:
- Medlemsavgifter
- Anmälningsavgifter
- Kläder och utrustning
- Mat, jag lägger gärna mycket pengar på bra och fina råvaror
- Sportdryck och andra former av energi för tävlingar
- Massage och sjukgymnastik
Det jag har sett när jag browsat runt lite är ju att det verkar hisekligt (med mina mått mätt) dyrt numer att vara medlem på gym.
onsdag 20 februari 2013
Ruggigt...
-2 när jag cyklade hem från jobbet.
Svinkallt tyckte jag.
Men då är jag ju också världens fryslort.
Förutom när jag tränar. Då vill jag helst ha så lite kläder som möjligt på mig.
Hälften av veckan har gått förbi i ett raskt tempo.
Löpning i måndags med Anna G och cirkelpass på jobbet igår.
Idag var tanken att springa till jobbet.
Dock hade den kliande halsen jag haft måndag och tisdag utvecklat sig till ett kvalificerat halsont.
Skit också......Blev en vilodag istället.
Dessutom känner jag någon form av nalkande huvudvärk likt den jag hade i julas, fast denna gång på vänster sida. Hmmmmmm.
Nu får vi se hur resten av veckan ser ut rent träningsmässigt.
Imorgon ska jag på massage.
Kanske det finns något hopp för denna kropp?
Känns som att precis varenda muskel är spänd som en fiolsträng.
Jag funderar över säsongen också.
Vill gärna ha ngt skoj marathon i höst.
Förslag?
Svinkallt tyckte jag.
Men då är jag ju också världens fryslort.
Förutom när jag tränar. Då vill jag helst ha så lite kläder som möjligt på mig.
Hälften av veckan har gått förbi i ett raskt tempo.
Löpning i måndags med Anna G och cirkelpass på jobbet igår.
Idag var tanken att springa till jobbet.
Dock hade den kliande halsen jag haft måndag och tisdag utvecklat sig till ett kvalificerat halsont.
Skit också......Blev en vilodag istället.
Dessutom känner jag någon form av nalkande huvudvärk likt den jag hade i julas, fast denna gång på vänster sida. Hmmmmmm.
Nu får vi se hur resten av veckan ser ut rent träningsmässigt.
Imorgon ska jag på massage.
Kanske det finns något hopp för denna kropp?
Känns som att precis varenda muskel är spänd som en fiolsträng.
Jag funderar över säsongen också.
Vill gärna ha ngt skoj marathon i höst.
Förslag?
måndag 18 februari 2013
Getting back on track - del två
Ytterligare en tid.
Dagarna går.
Men de är inte samma dagar som förut.
Något är inte som förut.
Men det är svårt.
Stundtals gör det ont, väldigt ont...
Träningen har knappt blivit av de senaste veckorna.
Men det har funnits andra mycket viktigare saker än jakten på kilometer att lägga tid och kraft på.
Jag försöker komma in i rutinerna igen.
Det kommer ta lite tid.
Då och då väller känslorna över mig och det gör ont.
Men jag pusslar pusslet. Försöker ialla fall:
Jobb, träning, mat, vila, kärlek.
Glöm för tusan inte bort kärleken hörni!
Tänk på det där med sju kramar om dagen.
Jag tror det är viktigt.
Man vet aldrig vad livet har att ge bakom nästa hörn....
Dagarna går.
Men de är inte samma dagar som förut.
Något är inte som förut.
Men det är svårt.
Stundtals gör det ont, väldigt ont...
Träningen har knappt blivit av de senaste veckorna.
Men det har funnits andra mycket viktigare saker än jakten på kilometer att lägga tid och kraft på.
Jag försöker komma in i rutinerna igen.
Det kommer ta lite tid.
Då och då väller känslorna över mig och det gör ont.
Men jag pusslar pusslet. Försöker ialla fall:
Jobb, träning, mat, vila, kärlek.
Glöm för tusan inte bort kärleken hörni!
Tänk på det där med sju kramar om dagen.
Jag tror det är viktigt.
Man vet aldrig vad livet har att ge bakom nästa hörn....
torsdag 7 februari 2013
Getting back on track...
Det är inte lätt.
Man är aldrig förberedd på att en förälder ska gå bort.
Jag är glad och tacksam över att jag har min familj och mina fina vänner just nu.
Jag är glad och tacksam för den tid jag fick med min pappa.
Sicken karl han var min far :)
Jag ler stort när jag tänker på mina många fina minnen.
Han lärde mig så mycket.
Många saker, hur man gör och hur man ska vara.
Han lärde mig att stå upp för mig och tro på mig själv.
Pappa sa alltid vad han tyckte, högt och lågt.
Ärlig - ja!
Smidig - njaaa, not so much.
:)
Han hade nära till skrattet, han lärde mig att vara glad.
Han lärde mig skjuta. Från luftgevär till hagelbössa. (resten tog armén om senare).
Han lärde mig köra bil.
Ett harkel från passagerarsätet när jag övningskörde betydde: Sänk farten. :)
Han lärde mig hur man ställer upp för någon.
Varje tisdag och torsdag under hösten-vintern-våren var det skidträning och oftast tre par skidor till tre döttrar som skulle vallas.
Samma sak gällde på helgen när det var tävling, men då var det ofta två par var som var förberedda.
När det var dags för start följde han alltid med hela vägen fram.
Bar överdragskläder, värmde vader, skrapade bort snö från under pjäxorna med bilnyckeln.
Sen fick man den obligatoriska lyckoklappen och det var dags för start.
När han stod utefter banan hördes han på lång väg.
Hann han inte ute på banan stod han garanterat på upploppet. :)
Han lärde mig att saker och ting inte behöver vara så svårt.
Det var liksom aldrig några konstigheter med något.
Det kanske är därför jag tagit bort frasen "kan inte" ur mitt vokabulär.
Jag lovade pappa en sak.
Men det är mellan han och mig.
Man är aldrig förberedd på att en förälder ska gå bort.
Jag är glad och tacksam över att jag har min familj och mina fina vänner just nu.
Jag är glad och tacksam för den tid jag fick med min pappa.
Sicken karl han var min far :)
Jag ler stort när jag tänker på mina många fina minnen.
Han lärde mig så mycket.
Många saker, hur man gör och hur man ska vara.
Han lärde mig att stå upp för mig och tro på mig själv.
Pappa sa alltid vad han tyckte, högt och lågt.
Ärlig - ja!
Smidig - njaaa, not so much.
:)
Han hade nära till skrattet, han lärde mig att vara glad.
Han lärde mig skjuta. Från luftgevär till hagelbössa. (resten tog armén om senare).
Han lärde mig köra bil.
Ett harkel från passagerarsätet när jag övningskörde betydde: Sänk farten. :)
Han lärde mig hur man ställer upp för någon.
Varje tisdag och torsdag under hösten-vintern-våren var det skidträning och oftast tre par skidor till tre döttrar som skulle vallas.
Samma sak gällde på helgen när det var tävling, men då var det ofta två par var som var förberedda.
När det var dags för start följde han alltid med hela vägen fram.
Bar överdragskläder, värmde vader, skrapade bort snö från under pjäxorna med bilnyckeln.
Sen fick man den obligatoriska lyckoklappen och det var dags för start.
När han stod utefter banan hördes han på lång väg.
Hann han inte ute på banan stod han garanterat på upploppet. :)
Han lärde mig att saker och ting inte behöver vara så svårt.
Det var liksom aldrig några konstigheter med något.
Det kanske är därför jag tagit bort frasen "kan inte" ur mitt vokabulär.
Jag lovade pappa en sak.
Men det är mellan han och mig.
<3
onsdag 23 januari 2013
Camilla och Malins ultradebut!
Det kalla vädret fortsätter.
Imorse var det -10 när jag tog mig till jobbet. Inledde dagen med fys så det blev transportlöpning till jobbet.
Tog "långa rundan" och landade på 14,5 km.
De första kilometrarna är alltid sega, men idag var det väldans jobbigt.
Det är lite halvsegt och sluttande tills man har kommit över Ulvsundabron, sen rullar det på rätt så bra bort mot Alvik för att sedan slutta upp på Tranebergsbron. Efter det är det en liten backe och sen i princip platt runt Kungsholmen bort till Karlberg.
Kallt som sagt och lagren var tre på benen och tre och ett halvt på överkroppen:
- Långkalsonger, HellyHansen
- Vintertights, Asics
- Vindbyxor, Newline
- Undertröja, HellyHansen
- Tjockare mellanlager-tröja med krage, Craft
- Tjockare vindjacka, Salomon
- Reflexväst och löparrygga
- Örlappar
- Skidmössa
- Tunna löparhandskar
- Tjockare "täckhandskar"
Jag frös inte men det bet i kinderna, tur man inte springer så fort så vindeffekten blir högre ;)
Tog mig även hemåt löpandes men då blev det korta vägen längs vattnet och upp vid Ulvsundabron, landade då på ca 6.5 km. Blev ändå en bra dagsdos.
Ang rubriken så fikade jag med min vän Camilla och hennes kompis Malin idag efter jobbet.
De har bestämt sig för att springa sträckan Karlskrona-Kalmar i maj.
Det blir en utmaning då de endast sprungit ca 35 km som längst förut.
Denna sträcka är 87km :)
Ska bli kul att följa de fram tills det är dags och extra glad att de frågade mig om lite tips!
Idag pratade vi lite allmänt om utrustning, upplägg, energi och träning och lite annat de undrade.
Jag ska förmodligen också cykla lite fram och tillbaka längs sträckan och heja :) hade gärna sprungit med de men det ligger lite tight med ett annat evenemang jag hoppas delta i :)
Imorgon är sista arbetsdagen för veckan och på eftermiddagen drar vi till Orsa Grönklitt över helgen!
Imorse var det -10 när jag tog mig till jobbet. Inledde dagen med fys så det blev transportlöpning till jobbet.
Tog "långa rundan" och landade på 14,5 km.
De första kilometrarna är alltid sega, men idag var det väldans jobbigt.
Det är lite halvsegt och sluttande tills man har kommit över Ulvsundabron, sen rullar det på rätt så bra bort mot Alvik för att sedan slutta upp på Tranebergsbron. Efter det är det en liten backe och sen i princip platt runt Kungsholmen bort till Karlberg.
Kallt som sagt och lagren var tre på benen och tre och ett halvt på överkroppen:
- Långkalsonger, HellyHansen
- Vintertights, Asics
- Vindbyxor, Newline
- Undertröja, HellyHansen
- Tjockare mellanlager-tröja med krage, Craft
- Tjockare vindjacka, Salomon
- Reflexväst och löparrygga
- Örlappar
- Skidmössa
- Tunna löparhandskar
- Tjockare "täckhandskar"
Jag frös inte men det bet i kinderna, tur man inte springer så fort så vindeffekten blir högre ;)
Tog mig även hemåt löpandes men då blev det korta vägen längs vattnet och upp vid Ulvsundabron, landade då på ca 6.5 km. Blev ändå en bra dagsdos.
Ang rubriken så fikade jag med min vän Camilla och hennes kompis Malin idag efter jobbet.
De har bestämt sig för att springa sträckan Karlskrona-Kalmar i maj.
Det blir en utmaning då de endast sprungit ca 35 km som längst förut.
Denna sträcka är 87km :)
Ska bli kul att följa de fram tills det är dags och extra glad att de frågade mig om lite tips!
Idag pratade vi lite allmänt om utrustning, upplägg, energi och träning och lite annat de undrade.
Jag ska förmodligen också cykla lite fram och tillbaka längs sträckan och heja :) hade gärna sprungit med de men det ligger lite tight med ett annat evenemang jag hoppas delta i :)
Imorgon är sista arbetsdagen för veckan och på eftermiddagen drar vi till Orsa Grönklitt över helgen!
Is i ögonfransar och håret.
Sen så verkar jag ha fått mustasch :)
söndag 20 januari 2013
Mindre brrrrr idag
Idag var det mindre kallt. Alltså varmare.
Hade en liten farhåga att det kalla vädret från igår skulle hålla i sig så jag hade laddat upp med massor med lager inför dagens träning.
Jag "slapp" bylsa på mig allt.
När jag klev upp imorse visade termometern endast -4.
Lattjo, på med vintertights, långa strumpor, underställströja, t-shirt, tunn jacka, pannband och handskar.
Ut genom dörren och påbörjade transportlöpningen in mot Stadion.
Team Stockholm Marathon tog en vända runt Södermalm idag.
Otroligt fint väder och löpningen var en ren njutning.
Det var en sån dag där jag kände att jag hade kunnat springa hur långt som helst :) såna dagar borde infalla lite oftare, typ när det är tävling på att springa hur långt som helst ;)
19 km med 3:45gruppen, plussade på med transportlöpning hem och sammanlagt blev det strax över 29 km.
Denna vecka landade på 94 km.
Hade väl gärna haft tresiffrig summa i träningsdagboken men så blev det inte nu.
Vi mötte rätt mycket folk när vi sprang .
I 3:45gruppen var vi ca 65 personer idag. Det blir alltid lite dragspelseffekt när man är så många, speciellt när man springer i stan.
Jag är väl medveten om att TSM inte är de enda som springer och inte äger gatorna men vi visar hänsyn till trafikregler och andra löpare/hundägare/promenixare/annat löst folk, då tycker jag att samma sak tillbaka inte är för mycket begärt.
Oftast möter vi glada miner, några japaner (antagande) tyckte vi var så kul att de drog fram kamerorna och vi mötte många glada tillrop från passagerarna från färjorna som hade anlänt till Stadsgårdskajen.
När vi är i höjd med Eriksdalsbadet möter vi en löpande dam, som när hon passerat oss slänger ur sig "Jävla idioter".
Jaha damen, är du den enda som springer här?
Det är allmän väg och hur kan man bli upprörd över individer som vill ut och träna? Herregud, trista människa.
Svårt för mig att förstå men alla är vi olika.
Som tur är så var hon i minoritet då som sagt de flesta möter oss med ett leende. Det tackar jag för.
Imorrn är det ny vecka och nya kilometrar som ska erövras :)
Can't wait!
Hade en liten farhåga att det kalla vädret från igår skulle hålla i sig så jag hade laddat upp med massor med lager inför dagens träning.
Jag "slapp" bylsa på mig allt.
När jag klev upp imorse visade termometern endast -4.
Lattjo, på med vintertights, långa strumpor, underställströja, t-shirt, tunn jacka, pannband och handskar.
Ut genom dörren och påbörjade transportlöpningen in mot Stadion.
Team Stockholm Marathon tog en vända runt Södermalm idag.
Otroligt fint väder och löpningen var en ren njutning.
Det var en sån dag där jag kände att jag hade kunnat springa hur långt som helst :) såna dagar borde infalla lite oftare, typ när det är tävling på att springa hur långt som helst ;)
19 km med 3:45gruppen, plussade på med transportlöpning hem och sammanlagt blev det strax över 29 km.
Denna vecka landade på 94 km.
Hade väl gärna haft tresiffrig summa i träningsdagboken men så blev det inte nu.
Vi mötte rätt mycket folk när vi sprang .
I 3:45gruppen var vi ca 65 personer idag. Det blir alltid lite dragspelseffekt när man är så många, speciellt när man springer i stan.
Jag är väl medveten om att TSM inte är de enda som springer och inte äger gatorna men vi visar hänsyn till trafikregler och andra löpare/hundägare/promenixare/annat löst folk, då tycker jag att samma sak tillbaka inte är för mycket begärt.
Oftast möter vi glada miner, några japaner (antagande) tyckte vi var så kul att de drog fram kamerorna och vi mötte många glada tillrop från passagerarna från färjorna som hade anlänt till Stadsgårdskajen.
När vi är i höjd med Eriksdalsbadet möter vi en löpande dam, som när hon passerat oss slänger ur sig "Jävla idioter".
Jaha damen, är du den enda som springer här?
Det är allmän väg och hur kan man bli upprörd över individer som vill ut och träna? Herregud, trista människa.
Svårt för mig att förstå men alla är vi olika.
Som tur är så var hon i minoritet då som sagt de flesta möter oss med ett leende. Det tackar jag för.
Imorrn är det ny vecka och nya kilometrar som ska erövras :)
Can't wait!
fredag 18 januari 2013
Brrrrrr.....
Idag är det kallt.
Kallare ska det bli enligt SMHI (dock så har de ju haft fel förr om man säger så).
Dagen startade med löpning i härligt sällskap av Ann-Sofie och Anna G. Rackarns praktiskt och trevligt att vi alla tre bor inom en radie av några kilometer bara :)
-9 visade termometern när jag steg upp.
Åt ett kokt ägg, två torkade fikon och en näve valnötter innan jag travade iväg.
Vi tog vägen längs vattnet mot Karlberg, sen lämnade vi av Anna som fortsatte själv åt sitt håll medans jag och AnnSofie rundade Kungsholmen.
Modden från igår hade frusit och det var behagligt för fötterna att ta sig fram.
När jag var framme vid Karlberg igen stannade klockan på 16 km.
Bra morgonrunda!
Jag tycker det är lite halvsvårt att klä sig när det kvicksilvret ligger runt den punkten. Alltså när det är kallt, men inte så förbaskat kallt att man fryser fast.
Idag blev det:
- Kompressionsstrumpor
- Långkallingar
- Asics vintertights
- Polo-underställströja
- Tröja från Newline
- Salomon vindjacka
- Reflexväst
- Mössa
- Mina vanliga löparhandskar från Nike.
Sprang med rygga också vilket drog upp värmen på ryggen och runt midjan.
Allt som allt kändes det som jag gjorde rätt val idag.
Jag är lite konstig. Jag är världens fryslort i vanliga fall och gillar inte att frysa, vill gärna ha varmt inne och sover gärna med tjockt täcke och i pyjamas.
Men när jag springer eller tränar har jag helst så lite som möjligt på mig.
torsdag 17 januari 2013
So far so good - och kärleken till idrotten
Veckan flyter på bra.
Jag har fått till tre st transportlöpningspass á 14,5 km än så länge.
Plus en fin lite kortare återhämtningsjogg i måndags.
Igår var det vilodag. Spenderade kvällen med att skruva ihop senaste inköpet från IKEA.
Men nu har vi en byrå i sovrummet och är ett steg närmare att få bort samtliga flyttkartonger från vardagsrummet.
Jag har också hittat en bra rutin (tror jag) för träningen på jobbet. Återigen är jag tacksam för att jag har ett jobb där jag är beordrad att träna 3h/vecka på arbetstid. Thankyou Försvarsmakten.
Det var ju Idrottsgalan i måndags också. Alltid ett favoritprogram när det vankas.
Som vanligt blev jag blödig, lite närsom under programmets gång.
Mest tårar kom det när Toini Rönnlund tog emot hederspriset.
Vilken kvinna!
När tillbakablicken över OS visades var jag också blank i ögonen.
Varför blir det alltid så?
Jag tycker inte att jag är en överdriven känslomänniska när det gäller andra saker. Eller är jag det?
Men när det kommer till idrotten, ja, kanske för att man vet (eller ialla fall tror sig veta) hur jäkla mycket jobb som ligger bakom prestationerna.
Ingen har tagit OS-medalj av att ligga på soffan och äta chips det är en sak som är säkert.
Kanske för att man känner igen sig i lyckan över att nå sina mål? När man får en bekräftelse på att man gjort rätt saker?
Jag vet inte säkert, förmodligen är det en blandning av väldigt många saker.
Men en sak vet jag, få saker gör mig så lycklig eller får mig att känna mig så levande som idrotten.
Känslan när hjärtat bultar, svetten rinner, jag hör mina steg mot marken, benen som för mig framåt, huvudet och kroppen är i perfekt samspel.
När man bara vet att man är på rätt ställe.
Att man gör det man var menad till.
Jag har fått till tre st transportlöpningspass á 14,5 km än så länge.
Plus en fin lite kortare återhämtningsjogg i måndags.
Igår var det vilodag. Spenderade kvällen med att skruva ihop senaste inköpet från IKEA.
Men nu har vi en byrå i sovrummet och är ett steg närmare att få bort samtliga flyttkartonger från vardagsrummet.
Jag har också hittat en bra rutin (tror jag) för träningen på jobbet. Återigen är jag tacksam för att jag har ett jobb där jag är beordrad att träna 3h/vecka på arbetstid. Thankyou Försvarsmakten.
Det var ju Idrottsgalan i måndags också. Alltid ett favoritprogram när det vankas.
Som vanligt blev jag blödig, lite närsom under programmets gång.
Mest tårar kom det när Toini Rönnlund tog emot hederspriset.
Vilken kvinna!
När tillbakablicken över OS visades var jag också blank i ögonen.
Varför blir det alltid så?
Jag tycker inte att jag är en överdriven känslomänniska när det gäller andra saker. Eller är jag det?
Men när det kommer till idrotten, ja, kanske för att man vet (eller ialla fall tror sig veta) hur jäkla mycket jobb som ligger bakom prestationerna.
Ingen har tagit OS-medalj av att ligga på soffan och äta chips det är en sak som är säkert.
Kanske för att man känner igen sig i lyckan över att nå sina mål? När man får en bekräftelse på att man gjort rätt saker?
Jag vet inte säkert, förmodligen är det en blandning av väldigt många saker.
Men en sak vet jag, få saker gör mig så lycklig eller får mig att känna mig så levande som idrotten.
Känslan när hjärtat bultar, svetten rinner, jag hör mina steg mot marken, benen som för mig framåt, huvudet och kroppen är i perfekt samspel.
När man bara vet att man är på rätt ställe.
Att man gör det man var menad till.
A neverending loveaffair <3
söndag 13 januari 2013
Ett bättre pass! och en fundering....
Igår var det en trött Maria som gick och lade sig.
Efter en skön natts sömn var det en helt annan Maria som gick upp och gjorde sig redo för dagens TSM-pass.
18 km stod på schemat och jag rundade upp med transportlöpning till och från Stadion.
Solen sken från en klarblå himmel och deltagarna i 3:45-gruppen var på hugget.
Stundtals blev det lite ryckigt och ofrivilliga fartökningar, men det är svårt att hålla ihop en grupp om ca 80 personer.
Kroppen svarade mycket bättre idag och det var skönt.
Det tog några kilometer innan jag kom igång men idag var det inget cement i dessa ben ialla fall.
När jag var hemma stannade klockan på strax över 28 km vilket resulterar till en bra mängdvecka på 110 km. *Lovely*
Till sist; en 20årig kvinna blev våldtagen av fem män i centrala Sundbyberg inatt.
Efter en skön natts sömn var det en helt annan Maria som gick upp och gjorde sig redo för dagens TSM-pass.
18 km stod på schemat och jag rundade upp med transportlöpning till och från Stadion.
Solen sken från en klarblå himmel och deltagarna i 3:45-gruppen var på hugget.
Stundtals blev det lite ryckigt och ofrivilliga fartökningar, men det är svårt att hålla ihop en grupp om ca 80 personer.
Kroppen svarade mycket bättre idag och det var skönt.
Det tog några kilometer innan jag kom igång men idag var det inget cement i dessa ben ialla fall.
När jag var hemma stannade klockan på strax över 28 km vilket resulterar till en bra mängdvecka på 110 km. *Lovely*
Bild lånad från www.zebrabild.com
Till sist; en 20årig kvinna blev våldtagen av fem män i centrala Sundbyberg inatt.
VAD ÄR DET FÖR FEL PÅ FOLK???
lördag 12 januari 2013
Ett skitpass!
Idag var kroppen inte med.
Den hade inte fattat att vi skulle springa.
Än mindre såpass långt.
När vi väl var hemma stannade klockan på 27 km.
Det måste ha varit de jobbigaste 27 km på väldigt länge.
Kan nästan vara jämförbart med Tallinn marathon 2011 som var de 42 jobbigaste kilometrarna i mitt liv.
Det började redan inatt.
Det var någon som härjade och skrek utanför vårt hus. Det höll på ett tag, självklart kikade vi ut men såg inget. Hörde sen två stora dunsar och sen blev det tyst.
När jag kom ner imorse hade någon krossat ett fönster i porten....d*mj*vlar.
Dålig sömn alltså.
Klockan fyra var jag upp och bälgade i mig vatten, toktörstig.
Mötte upp Anna vid t-banan i Solna C.
Vi tog oss via Roslagsbanan ut till Täby C och sen joggade vi upp till Ensta krog för ett varv på TEC-banan.
Det var tungt redan från början, men vi travade på och pratade bort kilometrarna som vi brukar.
Första etappen klar en stund senare och nu var det bara att ta sig hem.
Enligt googlemaps skulle det vara 16,5 km.
Bara att trava på.
Farten ska vi inte prata om men vi tog oss framåt.
Jobbigt, jobbigt, jobbigt.
Vi tog en paus i Mörby.
Och ja, jag erkänner, jag var väldigt sugen på att kasta in handduken och ta bussen hem. Det kändes som om det slet mer än det gav.
En kaffe och blåbärssoppa senare (samt ett asgarvsutbrott) var vi på väg igen.
10 km hem.
Tugga tugga tugga.
Man kunde inte riktigt tro att dessa damer sprang VM för några månader sedan. (därav asgarvsutbrottet)
Men vi tog oss hem.
Jag är trött.
Men man måste ha dessa pass ibland. De kommer och går och det är lika bra att härda ut.
Jag är glad att vi fortsatte.
Det där med att kroppen inte var med då?
För det kändes verkligen som om kommunikationen med benen hade upphört.
Inget flyt, inget driv. Bara syra och muskler som inte alls hade lust att springa.
Jag kan tänka mig några orsaker:
- Jag började nytt jobb i måndags, ny miljö, ny kollegor, nya rutiner. Rakt in i hetluften. Det tar på krafterna.
- Dålig sömn. Ja det spelar roll. Kroppen har inte återhämtat, igår sprang jag 24 km , delat på två pass.
- Kickstartat tugga-kilometer-träningen denna vecka. Efter halsont så är jag nu igång med tuggträningen. Det blir en bra summa kilometer. Klart att kroppen reagerar.
Saker och ting har alltid en hyfsad vettig förklaring.
Den hade inte fattat att vi skulle springa.
Än mindre såpass långt.
När vi väl var hemma stannade klockan på 27 km.
Det måste ha varit de jobbigaste 27 km på väldigt länge.
Kan nästan vara jämförbart med Tallinn marathon 2011 som var de 42 jobbigaste kilometrarna i mitt liv.
Det började redan inatt.
Det var någon som härjade och skrek utanför vårt hus. Det höll på ett tag, självklart kikade vi ut men såg inget. Hörde sen två stora dunsar och sen blev det tyst.
När jag kom ner imorse hade någon krossat ett fönster i porten....d*mj*vlar.
Dålig sömn alltså.
Klockan fyra var jag upp och bälgade i mig vatten, toktörstig.
Mötte upp Anna vid t-banan i Solna C.
Vi tog oss via Roslagsbanan ut till Täby C och sen joggade vi upp till Ensta krog för ett varv på TEC-banan.
Det var tungt redan från början, men vi travade på och pratade bort kilometrarna som vi brukar.
Första etappen klar en stund senare och nu var det bara att ta sig hem.
Enligt googlemaps skulle det vara 16,5 km.
Bara att trava på.
Farten ska vi inte prata om men vi tog oss framåt.
Jobbigt, jobbigt, jobbigt.
Vi tog en paus i Mörby.
Och ja, jag erkänner, jag var väldigt sugen på att kasta in handduken och ta bussen hem. Det kändes som om det slet mer än det gav.
En kaffe och blåbärssoppa senare (samt ett asgarvsutbrott) var vi på väg igen.
10 km hem.
Tugga tugga tugga.
Man kunde inte riktigt tro att dessa damer sprang VM för några månader sedan. (därav asgarvsutbrottet)
Men vi tog oss hem.
Jag är trött.
Men man måste ha dessa pass ibland. De kommer och går och det är lika bra att härda ut.
Jag är glad att vi fortsatte.
Det där med att kroppen inte var med då?
För det kändes verkligen som om kommunikationen med benen hade upphört.
Inget flyt, inget driv. Bara syra och muskler som inte alls hade lust att springa.
Jag kan tänka mig några orsaker:
- Jag började nytt jobb i måndags, ny miljö, ny kollegor, nya rutiner. Rakt in i hetluften. Det tar på krafterna.
- Dålig sömn. Ja det spelar roll. Kroppen har inte återhämtat, igår sprang jag 24 km , delat på två pass.
- Kickstartat tugga-kilometer-träningen denna vecka. Efter halsont så är jag nu igång med tuggträningen. Det blir en bra summa kilometer. Klart att kroppen reagerar.
Saker och ting har alltid en hyfsad vettig förklaring.
Såhär kanske?
Bild från: http://blogg.aftonbladet.se/19692/2009/05/1204795
torsdag 10 januari 2013
En tröttmössa
Jag tycker det är lite halvsvårt att släpa mig ur sängen på mornarna.
Rikard går upp vid 05.30, går strax efter kl 6.
Då är jag vaken.
Men att ta det där steget att häva fötterna över sängkanten, njaaaaaaaaa, inte alltid lockande.
När jag väl kommit upp går det bra dock :) efter några minuter...eller ja, efter frukost ;)
Igår var en bra dag.
Full fart på jobbet.
Tur att det är nytt jobb men inom samma organisation vilket medför nya rutiner men allt annat är bekant till välkänt så några större problem har det inte varit ä.
Efter jobbet (nu har jag hittat rätt cykelväg :) ) drog jag och Anna G ut för att lufta benen.
Vi babblade på om att mellan himmel och jord och rundan gick ett och ett halvt varv runt de däringa "Sjöarna" i Sumpan, genom Sumpan, ner mot vattnet mot Karlberg, upp i Huvudsta och tillbaka till utgångsläge.
Jag skrapade ihop strax över 17km och farten som från början inte skulle vara hög, slutade ändå på ett bra snitt.
Men det är inte farten som är fokus nu och det måste jag komma ihåg.
Det är tugga, tugga, tugga som gäller.
Samt att upprätthålla rörligheten i rygg och höft så att inga nerver spökar runt och stör.
Gårdagens två bästa:
1: Chefen Karlberg kommer in på mitt kontor:
"Jansson, visst var du sån där långdistansare?",
"Mja, jag springer ultra.",
"Just ja, så var det, skitcoolt, det där måste vi prata mer om. Jag är fökyld nu, men sen, då ska vi springa ultra du och jag. Är det 24h som gäller då?"
Får se till att hålla översten till det nu :)
2: När jag springer iväg hemifrån för att möta upp Anna möter jag en annan löpande tjej och får världens leende av henne. Ett sånt där leende i samförstånd.
Blir varm i hjärtat.Dessutom, klicka in på den här länken och läs mer om skillnaden mellan smör och margarin.
tisdag 8 januari 2013
Snö, slask och halt
Imorse när jag gick upp snöade det.
Mjahaaa vädret hur tänkte du nu?
Såg världens största (ok kanske inte vääärldens största, men bra stora iaf) flingor tävla om försten till marken).
Bra dag att prova ny väg till jobbet....or not.
Tog mig 35 min och tre felkörningar innan jag var framme, en halv decimeter blaskig nysnö, snöglopp och kisande ögon var inte dagens bästa.
Får se om det går bättre på vägen hem.
Hem kommer tar jag mig alltid men just den däringa vägen som min kollega påstod skulle ta 11 min mellan Solna och Karlberg, det får vi allt se.
Hann ut och köra ett pass i dagsljus.
Halkade runt Kungsholmen i behaglig fart för att komplettera med några varv på en slinga som behagligt nog är ganska exakt 1000m uppe vid nya jobbet. Kalajs.
14 km i halvlugnt tempo.
Träningsplaneringen är i full gång och nu kommer jag mest nöta kilometer och köra bålstyrka, de kommande ca sex veckorna.
Tugga tugga.
Imorrn blir det löpardate med Anna G, får se vad vi hittar på :)
Annars då?
Njaaaaeä, försöker komma in i rutiner på nya jobbet och lösa en hel del Maslow-relaterade saker. Det går finfint.
Förutom att vänja mig vid att gå i denna uniform (m/87), jag får lite halvt cellskräck innanför den högt knäppta skjortan och slipsen...
Kanske bara behövs en tillvänjningsperiod? (Tacka vet jag 90P).
Mjahaaa vädret hur tänkte du nu?
Såg världens största (ok kanske inte vääärldens största, men bra stora iaf) flingor tävla om försten till marken).
Bra dag att prova ny väg till jobbet....or not.
Tog mig 35 min och tre felkörningar innan jag var framme, en halv decimeter blaskig nysnö, snöglopp och kisande ögon var inte dagens bästa.
Får se om det går bättre på vägen hem.
Hem kommer tar jag mig alltid men just den däringa vägen som min kollega påstod skulle ta 11 min mellan Solna och Karlberg, det får vi allt se.
Hann ut och köra ett pass i dagsljus.
Halkade runt Kungsholmen i behaglig fart för att komplettera med några varv på en slinga som behagligt nog är ganska exakt 1000m uppe vid nya jobbet. Kalajs.
14 km i halvlugnt tempo.
Träningsplaneringen är i full gång och nu kommer jag mest nöta kilometer och köra bålstyrka, de kommande ca sex veckorna.
Tugga tugga.
Imorrn blir det löpardate med Anna G, får se vad vi hittar på :)
Annars då?
Njaaaaeä, försöker komma in i rutiner på nya jobbet och lösa en hel del Maslow-relaterade saker. Det går finfint.
Förutom att vänja mig vid att gå i denna uniform (m/87), jag får lite halvt cellskräck innanför den högt knäppta skjortan och slipsen...
Kanske bara behövs en tillvänjningsperiod? (Tacka vet jag 90P).
lördag 5 januari 2013
Asics - the store
I have found heaven!
En rackarns fin butik var det!
Stort utbud.
Vanliga återförsäljare har inte många av Asics skomodeller generellt sett. Här fanns massor med både smått och gott :)
Både löparkläder högt och lågt och skor överallt. De hade även för andra sporter på det nedre planet, inte för att jag gick ner, men jag läste på skylten :)
Jackor, tights, linnen, tröjor, byxor, strumpor, energibars, sportdryck, väskor, med mera med mera med mera med mera.
Jag har alltid gillat Asics.
Först endast skorna.
Nu på senare tid har garderoben fyllts upp även med deras plagg.
Passformen sitter som gjutet på mig och jag tycker verkligen att det är kvalitet.
Så en uppmaning: Älskling, familj, vänner och bekanta.
Om ni någon gång vill ge mig en present om jag skulle råka fylla år eller så, så är Asics-butiken ett hett tips! :)
Såg väldigt mycket saker jag skulle vilja ha, men tyvärr ryms det inte i budgeten för tillfället. Samt att jag nyligen konstaterade, när jag packade upp kläder i lägenheten, att jag faktiskt har...en hel del....träningskläder.
Men som Anna G sa: Man räknar ju bara favvisarna. :)
Nu däser jag i fotöljen (måste skaffa en soffa snart så man kan rodelträna på allvar), framför juniorkronornas finalmatch.
Ska smälta lunchen ett tag och sen ska Brunnsviken få sig ett besök.
Sällis ngn? :)
En rackarns fin butik var det!
Stort utbud.
Vanliga återförsäljare har inte många av Asics skomodeller generellt sett. Här fanns massor med både smått och gott :)
Både löparkläder högt och lågt och skor överallt. De hade även för andra sporter på det nedre planet, inte för att jag gick ner, men jag läste på skylten :)
Jackor, tights, linnen, tröjor, byxor, strumpor, energibars, sportdryck, väskor, med mera med mera med mera med mera.
Jag har alltid gillat Asics.
Först endast skorna.
Nu på senare tid har garderoben fyllts upp även med deras plagg.
Passformen sitter som gjutet på mig och jag tycker verkligen att det är kvalitet.
Så en uppmaning: Älskling, familj, vänner och bekanta.
Om ni någon gång vill ge mig en present om jag skulle råka fylla år eller så, så är Asics-butiken ett hett tips! :)
Såg väldigt mycket saker jag skulle vilja ha, men tyvärr ryms det inte i budgeten för tillfället. Samt att jag nyligen konstaterade, när jag packade upp kläder i lägenheten, att jag faktiskt har...en hel del....träningskläder.
Men som Anna G sa: Man räknar ju bara favvisarna. :)
Nu däser jag i fotöljen (måste skaffa en soffa snart så man kan rodelträna på allvar), framför juniorkronornas finalmatch.
Ska smälta lunchen ett tag och sen ska Brunnsviken få sig ett besök.
Sällis ngn? :)
There's a new kid in town
Nu drar vi inåt stan för att checka in den nya Asicsbutiken på Hamngatan!
Tål att nämnas att de har haft sin "opening soon"-skylt uppe sen i april 2012.....
Men men :)
Bättre sent än aldrig, eller?
Tål att nämnas att de har haft sin "opening soon"-skylt uppe sen i april 2012.....
Men men :)
Bättre sent än aldrig, eller?
torsdag 3 januari 2013
Men en sak är säker
...och det är att jag kommer stå på starlinjen till Tjejmarathon även iår!
Förra året samlade detta projekt in över 104 000 kr till Panzisjukhuset i Kongo som tar emot kvinnor som blivit våldtagna och fördrivna från sina byar.
Jag har hela tiden sedan jag anmälde mig förra gången varit stolt över att få vara en del av projektet.
Men på senaste tiden har detta etsat sig fast ännu mer i mig.
Jag har lite tappat tron på människor samtidigt som den har stärkts.
Tappat har jag gjort p.g.a. den vansinnigt hemska händelsen i Indien nu i december där en ung kvinna blev brutalt våldtagen av sex män på en buss.
Bussen stannade flera gånger för att släppa av och ta på folk.
Ingen uppmärksammade vad som hände.
När männen "var färdiga" med henne, slängde de av henne i farten.
Kvinnan dog senare till följd av sina skador. 23 år gammal.
Enligt mig har dessa individer förverkat sina rättigheter som människor.
Nu skall de ställas inför rätta i Indien, men rättegången kan bli uppskjuten. Det är nämligen ingen advokat som vill försvara de.
Jag har ingen aning om dödsstraff är en del av straffskalan i Indien.
Det skulle inte vara straff nog, men det spelar ingen roll.
Kvinnans föräldrar kommer aldrig få tillbaka sin dotter.
Vad har man för uppfattning om människovärde när man nedlåter sig att inte "se" när något sådant här pågår???
Vad har man för värderingar om man sjunker så lågt att frånta någon den grundläggande rätten att bestämma över sin egen kropp?
När jag läser om den här händelsen vill en del av mig lägga mig i ett hörn, kräkas och gråta.
En annan del av mig vill utbilda mig till läkare, sjuksköterska eller vad som helst som skulle hjälpa alla utsatta kvinnor som finns i världen.
En tredje del av mig vill ta ett basebollträ, ett hagelgevär eller en slö, rostig skalpell och ge mig efter de skyldiga till det här brottet.......
Det som stärker mig att att veta att det finns människor som anser att de visst kan göra något.
Madeleine Johansson och Ann-Sofie Forsmark är två av dessa människor.
Förra årets insamling vid Tjejmarathon gav 104 000 kr, vi var 39 på startlinjen som hade samlat in pengar var för sig för att sedan vidarebefordra det till Madde och AnnSofie som hade gjort det hela möjligt.
Summan gick oavkortat till sjukhuset i Kongo tack vare alla som deltog i loppet, var med och samlade in pengar och dessa två brudar som tog initiativet.
Kom inte och säg att DU som individ inte kan göra något.
I år går insamlingen till Hungerprojektets arbete i Bangladesh.
Är du med-människa?
Läs mer på Tjejmarathons sida.
Läs också Maddes inlägg om händelsen i Indien.
Förra året samlade detta projekt in över 104 000 kr till Panzisjukhuset i Kongo som tar emot kvinnor som blivit våldtagna och fördrivna från sina byar.
Jag har hela tiden sedan jag anmälde mig förra gången varit stolt över att få vara en del av projektet.
Men på senaste tiden har detta etsat sig fast ännu mer i mig.
Jag har lite tappat tron på människor samtidigt som den har stärkts.
Tappat har jag gjort p.g.a. den vansinnigt hemska händelsen i Indien nu i december där en ung kvinna blev brutalt våldtagen av sex män på en buss.
Bussen stannade flera gånger för att släppa av och ta på folk.
Ingen uppmärksammade vad som hände.
När männen "var färdiga" med henne, slängde de av henne i farten.
Kvinnan dog senare till följd av sina skador. 23 år gammal.
Enligt mig har dessa individer förverkat sina rättigheter som människor.
Nu skall de ställas inför rätta i Indien, men rättegången kan bli uppskjuten. Det är nämligen ingen advokat som vill försvara de.
Jag har ingen aning om dödsstraff är en del av straffskalan i Indien.
Det skulle inte vara straff nog, men det spelar ingen roll.
Kvinnans föräldrar kommer aldrig få tillbaka sin dotter.
Vad har man för uppfattning om människovärde när man nedlåter sig att inte "se" när något sådant här pågår???
Vad har man för värderingar om man sjunker så lågt att frånta någon den grundläggande rätten att bestämma över sin egen kropp?
När jag läser om den här händelsen vill en del av mig lägga mig i ett hörn, kräkas och gråta.
En annan del av mig vill utbilda mig till läkare, sjuksköterska eller vad som helst som skulle hjälpa alla utsatta kvinnor som finns i världen.
En tredje del av mig vill ta ett basebollträ, ett hagelgevär eller en slö, rostig skalpell och ge mig efter de skyldiga till det här brottet.......
Det som stärker mig att att veta att det finns människor som anser att de visst kan göra något.
Madeleine Johansson och Ann-Sofie Forsmark är två av dessa människor.
Förra årets insamling vid Tjejmarathon gav 104 000 kr, vi var 39 på startlinjen som hade samlat in pengar var för sig för att sedan vidarebefordra det till Madde och AnnSofie som hade gjort det hela möjligt.
Summan gick oavkortat till sjukhuset i Kongo tack vare alla som deltog i loppet, var med och samlade in pengar och dessa två brudar som tog initiativet.
Kom inte och säg att DU som individ inte kan göra något.
I år går insamlingen till Hungerprojektets arbete i Bangladesh.
Är du med-människa?
Läs mer på Tjejmarathons sida.
Läs också Maddes inlägg om händelsen i Indien.
Tack 2013
För att du gav mig halsont det första du gjorde.
Men men, what to do?
Jo, dricka KanJang och bombardera kroppen med vitaminer och vätska. That's what to do.
Hemma i Stockholm igen.
Hemma, hm, konstigt det där.
Bara igår var jag ju hemma i Dalarna.
Home is where the heart is.
Just nu är han i sovrummet och sorterar handdukar ;)
Mellandagarna och nyår flöt förbi. Icke obemärkt.
Jag, Rikard och min kära mor barnvaktade (samt hundvaktade) de däringa två sötaste syskonbarnen som finns fredagen innan nyår. Deras föräldrar var incheckade på spá i Tällberg, välförtjänt må jag säga.
Nyårsafton gled också förbi relativt anonymt. Dagen inleddes med ett härligt löppass med Laila och Krister och därefter hemåt för iordningställande av middagen.
Trerätters, sällskapsspel och lite bubbel på det så var kvällen gjord.
Nyårslöfte? Nja, vette tusan varför man ska lova en massa saker bara för att det blir nytt år för egentligen.
Dock har jag lovat mig själv att bli mer strukturerad och planera min träning mer. Det är banne mig ingen framgångsfaktor att ha det som jag har haft det. Eller? :)
Tävlingssäsongen inför 2013 har jag inte riktigt kommit to terms med.
Som jag nämnde tidigare hittar jag ingen riktigt bra tävlingskalender än och jag finular fortfarande på vilket lopp jag ska ta som kvallopp till WS.
Är lite inne på Eco Trail de Paris i mars.
Ngn som språkar franska som är sugen på att dra ut i leran? :)
Men men, what to do?
Jo, dricka KanJang och bombardera kroppen med vitaminer och vätska. That's what to do.
Hemma i Stockholm igen.
Hemma, hm, konstigt det där.
Bara igår var jag ju hemma i Dalarna.
Home is where the heart is.
Just nu är han i sovrummet och sorterar handdukar ;)
Mellandagarna och nyår flöt förbi. Icke obemärkt.
Jag, Rikard och min kära mor barnvaktade (samt hundvaktade) de däringa två sötaste syskonbarnen som finns fredagen innan nyår. Deras föräldrar var incheckade på spá i Tällberg, välförtjänt må jag säga.
Nyårsafton gled också förbi relativt anonymt. Dagen inleddes med ett härligt löppass med Laila och Krister och därefter hemåt för iordningställande av middagen.
Trerätters, sällskapsspel och lite bubbel på det så var kvällen gjord.
Nyårslöfte? Nja, vette tusan varför man ska lova en massa saker bara för att det blir nytt år för egentligen.
Dock har jag lovat mig själv att bli mer strukturerad och planera min träning mer. Det är banne mig ingen framgångsfaktor att ha det som jag har haft det. Eller? :)
Tävlingssäsongen inför 2013 har jag inte riktigt kommit to terms med.
Som jag nämnde tidigare hittar jag ingen riktigt bra tävlingskalender än och jag finular fortfarande på vilket lopp jag ska ta som kvallopp till WS.
Är lite inne på Eco Trail de Paris i mars.
Ngn som språkar franska som är sugen på att dra ut i leran? :)
onsdag 26 december 2012
Annandagen, en annan dag?
Dagens höjdpunkt var egentligen två.
Den första det härliga löppasset med Torill.
Vi möttes upp strax efter kl 10 och sen tillbringade vi nära två timmar på Skövdevägarna i snömodden.
Skapligt jobbigt i och med att jag har säsongsvila fram till nyår och egentligen knappt tränat sedan Oslo. Dessutom får man nog skylla sig själv om man väljer backen upp mot Simsjön i början av passet ;)
Tiden flög iväg som vanligt när vi två träffas. Tänk att de där kilometrarna som ibland aldrig verkar ta slut nu avverkades i ett hiskeligt tempo, trots att vi inte sprang speciellt fort.
Det var moddigt, slirigt och stundtals blött. Både från vägens slask och snöregnet som kom från himlen.
Vi smidde lite planer och pratade om den kommande säsongen och allt annat som hör löparlivet till.
Det är ju en ny säsong som nalkas och jag började ju som sagt planera lite smått häromdagen. Eller ja, rättare sagt kikar runt lite.
Vi får se vad som händer och vad 2013 har i sin säck.
I många avseenden :)
Imorgon är det dags att åka till Borlänge, via Stockholm. Skall hem och hämta barnens klappar först. Det blir en till julafton på nyårsafton ju. Full fart när syrran har en 3,5åring och en 1,5åring att hålla reda på :) ljuvligt, för det mesta ;)
Någon som vet om det går något skoj lopp i Borlängetrakten på nyårsafton? (Säger hon som har säsongsvila...)
Dagens andra höjdpunkt: tacos till middag! Äntligen (måste jag faktiskt säga) är det slut på julmaten.
Den första det härliga löppasset med Torill.
Vi möttes upp strax efter kl 10 och sen tillbringade vi nära två timmar på Skövdevägarna i snömodden.
Skapligt jobbigt i och med att jag har säsongsvila fram till nyår och egentligen knappt tränat sedan Oslo. Dessutom får man nog skylla sig själv om man väljer backen upp mot Simsjön i början av passet ;)
Tiden flög iväg som vanligt när vi två träffas. Tänk att de där kilometrarna som ibland aldrig verkar ta slut nu avverkades i ett hiskeligt tempo, trots att vi inte sprang speciellt fort.
Det var moddigt, slirigt och stundtals blött. Både från vägens slask och snöregnet som kom från himlen.
Vi smidde lite planer och pratade om den kommande säsongen och allt annat som hör löparlivet till.
Det är ju en ny säsong som nalkas och jag började ju som sagt planera lite smått häromdagen. Eller ja, rättare sagt kikar runt lite.
Vi får se vad som händer och vad 2013 har i sin säck.
I många avseenden :)
Imorgon är det dags att åka till Borlänge, via Stockholm. Skall hem och hämta barnens klappar först. Det blir en till julafton på nyårsafton ju. Full fart när syrran har en 3,5åring och en 1,5åring att hålla reda på :) ljuvligt, för det mesta ;)
Någon som vet om det går något skoj lopp i Borlängetrakten på nyårsafton? (Säger hon som har säsongsvila...)
Dagens andra höjdpunkt: tacos till middag! Äntligen (måste jag faktiskt säga) är det slut på julmaten.
Blött blött blött, tur det är torrt inomhus efter passen :)
tisdag 25 december 2012
Blickar framåt
Juldag idag.
Snart slut på detta år, dags att blicka framåt och leta nya utmaningar.
Sitter som bäst och kikar på vilket kvallopp till Western States jag ska köra :)
Blev ju ingen startplats i lottningen iår så det är bara att hoppas på bättre lycka nästa gång.
Just nu ser Ecotrail de Paris, Hardmoors 55 eller North Downs Way 100 mest intressant ut.
Mest för att det är hyfsat avstånd till tävlingarna, samt så ligger de rätt bra till i tiden.
Ska forska vidare och se vilket lopp som blir den hetaste kandidaten till slut :) sen måste jag locka med mig lite resesällskap också.
Några frivilliga? :)
Svenska lopp, jaaaa några såna kommer jag köra.
Har inte riktigt hittat någon bra sammanställning dock.
Stockholm marathon den 1a juni är givet! Därefter är det rätt öppet.
Några roliga förslag?
Dagen har annars innehållt lite snöbollskrig, rask promenix, snögubbeframställning samt ytterligare julmat....
Imorrn blir det tacos!
Snart slut på detta år, dags att blicka framåt och leta nya utmaningar.
Sitter som bäst och kikar på vilket kvallopp till Western States jag ska köra :)
Blev ju ingen startplats i lottningen iår så det är bara att hoppas på bättre lycka nästa gång.
Just nu ser Ecotrail de Paris, Hardmoors 55 eller North Downs Way 100 mest intressant ut.
Mest för att det är hyfsat avstånd till tävlingarna, samt så ligger de rätt bra till i tiden.
Ska forska vidare och se vilket lopp som blir den hetaste kandidaten till slut :) sen måste jag locka med mig lite resesällskap också.
Några frivilliga? :)
Svenska lopp, jaaaa några såna kommer jag köra.
Har inte riktigt hittat någon bra sammanställning dock.
Stockholm marathon den 1a juni är givet! Därefter är det rätt öppet.
Några roliga förslag?
Dagen har annars innehållt lite snöbollskrig, rask promenix, snögubbeframställning samt ytterligare julmat....
Imorrn blir det tacos!
Snajsigt va? :)
måndag 24 december 2012
God löparjul!
Julafton idag, igen.
Tyckte det nyss var jul.
Vart tog tiden vägen egentligen?
Den som lever får se.
Blogga från mobilen gick ju sådär upptäckte jag nu i efterhand. Flyt i texten? Say whaaaaaat?
Uppdatering:
Position: Skövde
Stridsvärde: 2, huvudvärken vägrar släppa, trots vila, vatten, varsamhet och några (odefenierbart antal) kapslar Ipren. Idag verkar den ha tilltagit t.o.m. Förbaskat olämplig dag måste jag säga.
Men men, We shall overcome!
Igår gav jag mig ut på en löptur.
Snön yrde hejvilt.
Det var undebart.
Hade jag haft skägg hade jag varit en kopia av Wassberg. Snoret rann och snön klibbade fast överallt.
Men jag njöt, det var det viktigaste.
Snart är det Kalle Anka, omdiskuterat iår. Tror ändå ingen kommer vara missnöjd.
Min favvo är Robin Hood och Piff & Puff :)
Ni skulle se granen här, eller rättare sagt det som är under granen ;)
Vart tog tiden vägen egentligen?
Den som lever får se.
Blogga från mobilen gick ju sådär upptäckte jag nu i efterhand. Flyt i texten? Say whaaaaaat?
Uppdatering:
Position: Skövde
Stridsvärde: 2, huvudvärken vägrar släppa, trots vila, vatten, varsamhet och några (odefenierbart antal) kapslar Ipren. Idag verkar den ha tilltagit t.o.m. Förbaskat olämplig dag måste jag säga.
Men men, We shall overcome!
Igår gav jag mig ut på en löptur.
Snön yrde hejvilt.
Det var undebart.
Hade jag haft skägg hade jag varit en kopia av Wassberg. Snoret rann och snön klibbade fast överallt.
Men jag njöt, det var det viktigaste.
Snart är det Kalle Anka, omdiskuterat iår. Tror ändå ingen kommer vara missnöjd.
Min favvo är Robin Hood och Piff & Puff :)
Ni skulle se granen här, eller rättare sagt det som är under granen ;)
GOD JUL!
fredag 21 december 2012
Egen tid
Idag är jag ledig. Första dagen på julledigheten. Igår gjorde jag sista dagen på Högkvarteret. Efter jul väntar nya utmaningar och ett nytt jobb på Militärhögskolan Karlberg. Tror det blir kanon!
Idag sov jag till halv nio. Brottas med en förbaskad huvudvärk sen i tisdags. Den börjar vid höger tinning och sträcker sig liksom runt övre delen av huvudet käkar ipren men det hjälper föga.
Vi har hunnit bo in oss lite halvt i nya lägenheten men enligt rutin råder ändå halvkaos som sig bör efter en flytt.
Idag spenderade jag dagen i Solna centrum och gjorde undan lite julklappsbestyr. Jag behöver lite egen tid ibland. Rikard ska träffa sina pojkvänner ikväll så jag ska fördriva tiden med att slå in julklappar, kolla på På Spåret, laga mat och dricka ett glas rött eller två.
Har genom detta inlägg upptäckthur man bloggar via mobilen, vi har inget Internet än.
Mjäk...
tisdag 18 december 2012
Ze blogg
Bloggen har inte varit prioriterad på senaste, I know.
Skall dock bli ändring på det, promise.
Förra gången skrev jag att det var två veckor kvar till julafton. Nu är det mindre än en.
Satan i gatan, vart tog all tid vägen?
När man var mindre och gick i skolan så segade sig tiden fram till jul alltid fram. Nu är det på ngt sätt precis tvärtom.
Vad hinner man med på en vecka då?
- Flyttpacka
- Flytta
- Flyttstäda
- Några mil snölöpning
- Jobba
- Åka Skövde tur och retur för julbord och avtackning, rackarns trevlig kväll alltså
- Äta julbord på jobbet
- Jobba lite till
- Kolla bilder som syrran skickar från bröllopsresan på Hawaii....
- Jobba ytterligare
Ikväll ska jag på mitt fjärde julbord...
Finns en eventuell risk för att när det väl är julafton så kommer jag beställa pizza.
Skall dock bli ändring på det, promise.
Förra gången skrev jag att det var två veckor kvar till julafton. Nu är det mindre än en.
Satan i gatan, vart tog all tid vägen?
När man var mindre och gick i skolan så segade sig tiden fram till jul alltid fram. Nu är det på ngt sätt precis tvärtom.
Vad hinner man med på en vecka då?
- Flyttpacka
- Flytta
- Flyttstäda
- Några mil snölöpning
- Jobba
- Åka Skövde tur och retur för julbord och avtackning, rackarns trevlig kväll alltså
- Äta julbord på jobbet
- Jobba lite till
- Kolla bilder som syrran skickar från bröllopsresan på Hawaii....
- Jobba ytterligare
Ikväll ska jag på mitt fjärde julbord...
Finns en eventuell risk för att när det väl är julafton så kommer jag beställa pizza.
måndag 10 december 2012
Tid för återhämtning och eftertanke....eller?
Kom på idag att det är två veckor kvar till julafton.
Samt ca tio arbetsdagar på mitt nuvarande jobb.
Hujj vad tiden går fort.
Det känns som det var igår jag satte foten på Högkvarteret och skulle påbörja min tjänst.
Sedan dess har det flutit mycket vatten under broarna (säger man så?) och snart är det dags för mig att lämna.
Det har varit kul! Väldigt kul! jag har fått vara med om många saker jag inte skulle ha fått annars.
Bråda dagar som sagt och på ngt sätt så är det alltid jättemycket som ska göras klart innan årsskiftet i Försvarsmakten.
Kör så det ryker ända in i kaklet!
Igår sprang jag för första gången sen förra helgen.
14 fina kilometer med TSM! Även mitt första pass som ledare med de.
Det blev en runda på södra Djurgården och satan vilken dag det var inledningsvis.
Vackert så det gjorde ont in i maggropen.
Kroppen kändes bra och distansen var alldeles lagom.
Tar det lite lugnt framöver och kör inte på alltför mycket. Har ju ändå säsongsvila fram till årsskiftet ;)
Imorgon inleds dagen med ett vattenlöpningspass ute på Bosön under uppsikt av bästa Britta.
Får se om hon har ngn teori om min luriga höft.
Imorgon är det också dags för utvärderingsfika med Anna G.
Vi ska analysera loppet på Bislett och ta fram förbättringspunkter inför nästa lopp.
Looooooking forward to it!
Samt ca tio arbetsdagar på mitt nuvarande jobb.
Hujj vad tiden går fort.
Det känns som det var igår jag satte foten på Högkvarteret och skulle påbörja min tjänst.
Sedan dess har det flutit mycket vatten under broarna (säger man så?) och snart är det dags för mig att lämna.
Det har varit kul! Väldigt kul! jag har fått vara med om många saker jag inte skulle ha fått annars.
Bråda dagar som sagt och på ngt sätt så är det alltid jättemycket som ska göras klart innan årsskiftet i Försvarsmakten.
Kör så det ryker ända in i kaklet!
Igår sprang jag för första gången sen förra helgen.
14 fina kilometer med TSM! Även mitt första pass som ledare med de.
Det blev en runda på södra Djurgården och satan vilken dag det var inledningsvis.
Vackert så det gjorde ont in i maggropen.
Kroppen kändes bra och distansen var alldeles lagom.
Tar det lite lugnt framöver och kör inte på alltför mycket. Har ju ändå säsongsvila fram till årsskiftet ;)
Imorgon inleds dagen med ett vattenlöpningspass ute på Bosön under uppsikt av bästa Britta.
Får se om hon har ngn teori om min luriga höft.
Imorgon är det också dags för utvärderingsfika med Anna G.
Vi ska analysera loppet på Bislett och ta fram förbättringspunkter inför nästa lopp.
Looooooking forward to it!
Ett snödränkt men ack så vackert Stockholms Stadion
lördag 8 december 2012
Bislett 24h-Indoor Challenge 2012; My side of the story
Det har gått nästan en vecka.
En vecka sedan dygnet på Bislett.
Mitt tredje lopp på Bislett i ordningen, mitt sjätte 24h och fler kommer det att bli :)
Natten till lördagen var inte den bästa.
Vårt rum vette mot ngn form av genomfartsgata och det var väldigt lyhört.
Vaknade ideligen av glada människor som skrek, skrattade och sjöng för fulla muggar.
Tjosan.
Anna smet upp lite tidigare och tränade en sväng, för mig blev det uppgång vid halv 8.
Sen hängde vi på låset till frukosten. Jag var sammanbiten men lugn.
Spårvagnen upp mot Bislett och när vi klev av då kom nervositeten.
Vi var där i god tid innan.
Hämtade nummerlappen, fick t-shirt (rosa!) och hann bekanta oss lite med folk och grejja i egen supportzon.
Jag tog det lugnt, kände mig lite asocial.
Pluggade i mp3n i öronen och brydde mig mest om mig själv.
Gjorde mina rörlighetsövningar och klickade fram bra musik i spelaren.
Smörja fötter, på med strumpor, nummerlapp.
Satan vad är klockan?
Dags att gå mot start.
Intog platsen i startledet med tre minuter till godo.
And off we go:
Block 1, kl 10-16:
Första tiden flöt på väldigt bra.
Energin fungerade, gick på valnötter och Vitargo Electrolyte+ var 20e minut. Samt en saltstick varje timme.
Anna langade och jag tog emot, ingen stress och jag hade bra flyt.
Värmen kändes men var inte så farligt.
Folk sprang hiskeligt fort.
En norska, som iof klev av efter 60 km tror jag.
Ken från IF Linnea sprang om mig jag vet inte hur många gånger.
Jonas Svensson höll kanonfart.
Norrmännen, Björn Tore, Peter och gänget hängde ihop i början.
Frida tuggade på som ett lok, alltid med ett leende på läpparna och en peppande kommentar när hon passerade mig.
De första tre timmarna gick väldans fort och sen skulle jag ta en kort paus för ryggresningar och stretch av sätet. Nice.
Pigg och glad fortsatte jag.
Block 2, kl 16-22:
Dags för vändning efter de första 6 timmarna.
Personligen gillar jag att springa åt det första hållet. Men men, man kan inte få allt här i världen.
Vid 6h fick jag en proteindryck och gick ett halvt varv.
Därefter gick jag över till att äta gel och dricka vatten.
Gelen var god och vattnet var svalt.
Sprang lite fler gånger på toa än vad jag hade planerat, hmm, ngt att fundera på till nästa gång.
Hälsningar ropades ut i högtalaren, varannan var till Frida :) jag sprang mest med min egen musik, nynnade med lite och hade det rätt bra.
Planen var att springa 57 km på vardera de första två blocken.
Första gick bra och jag låg enligt plan in i andra blocket också.
Det var varmt, men jag sprang med en blöt handduk över axlarna samt blötte ner axlarn, midja och huvud. Det funkade.
En gång när jag var på toa satt jag nog för länge för plötsligt fick jag kramp i baksidan av högerbenet.
Saaaataaaan.
Haltade ut från toan och bort till supporterlängan och härliga Monica, som genast åtgärdade det genom att våldföra sig lite på min kropp.
*Thankyou*
Jag åt en "grönpåse" (frystorkad mat, lappskojs) när klockan var 21, innan dess var jag inte hungrig, skönt. Enligt plan skulle jag ätit den vid kl 20 men sköt på det.
När tio timmar hade gått började jag må illa. Hmmm, ny upplevelse.
Hade svårt att få i mig energin som Anna gav mig.
Vi hade en bra kommunikation och försökte med lite bars istället.
Det gick bra ett tag men till slut sprang jag intervaller mellan soptunnorna som stod längs banan.
Det fortgick i två varv.
Meddelade till Anna att jag mådde illa och seriöst funderade på att stoppa fingrarna i halsen och på så sätt tömma magen och börja om med energin.
Sagt och gjort.
Helsike, kaskadspya utan dess like, Anna trodde nästan att tarmarna skulle komma upp där ett tag.
Mådde mycket bättre efter det och började direkt försöka få i mig vätska, energi och salt igen.
Gick ett varv och började springa smått efter det.
Det tog ett tag men sen kände jag att jag var tillbaka.
Fick kämpa lite och låg ca ett och ett halvt varv efter schemat.
Block 3, kl 22-04:
Jag fick kämpa lite från och till men sen hittade jag flytet i löpningen igen.
Sprang mycket med musik, gick in i mig själv och fokuserade på en timme i taget.
Nu hade jag och Anna gått över till plan C, vilket innebar att få i mig energi överhuvudtaget.
Små bitar med bars, lite gel, mycket vätska.
Jag svettades som en tok och bad konstant om att få en nydränkt handduk.
Men det kändes ändå bra på något konstigt sätt.
Mycket känslor dök upp och jag kände mig otroligt tacksam.
Tacksam över det mesta; min underbara sambo, min familj, mina vänner, att jag kan springa överhuvudtaget, att Anna ville vara där och stötta mig genom dygnet, att folk hejade på mig, att Mia ropade att jag såg stark ut, att Frida log varje gång vi möttes (eller ja, hon passerade mig :) ), att Björn Tore gjorde tummen upp när jag hejade på honom.
Listan kan göras ännu längre.<3
Fick en hälsning av Kristina via speakern och började nästan lipa.
Ja , ni hör ju vart känslorna transporterar sig under ett sånt här lopp.
Block 4, kl 04-10:
Sista vändningen och snart dags för frukost.
Gick ett varv och åt, hade lite svårt att få ner det och återlämnade halva till Anna.
Fick en kopp kaffe, vilket resulterade i en torr mun. Hmmm.
Delen uppe vid speakerbåset var otroligt varm, fick senare reda på att några av supporten som satt där tyckte att det var svalt och hade vridit på elementen, (jamen tack så j*kla mycket, tänk inte på oss som har sprungit i 18 timmar...)
Det var fortfarande varmt, men uthärdligt.
Jag drack mycket, nu körde vi på tätare energiintag än beräknat. Men jag var fortfarande låg efter kräkningen.
Toastoppen blev tätare och snart såg jag suddigt.
Såg kanske 5 meter längre fram men efter det var allt blurrigt.
Fick order om att gå två varv, yes, ma'm.
Efter de två varven var jag otroligt frustrerad, trött och hade nära till tårarna.
All energi var som bortblåst.
Jag står vid bordet och förklarar för Anna vad som händer.
"Vill du sätta dig ner i 5 min?"
"Ja det vill jag"
Sätter mig ner.
"Vill du lägga dig?"
"Ja det vill jag"
Lägger mig ner.
Får en jacka över mig och vi bestämmer att jag ligger där i tio minuter.
Jag vänder på mig så jag ligger på vänstersidan och då smäller helvetet till.
Höftpartiet börjar krampa.
Något så fruktansvärt.
Jag skriker gråter och vrider mig av smärta.
Detta fortgår och vill fasiken inte släppa.
Ont är bara förnamnet.
Får en stark saltgrogg (koksalt och vatten) av Rune som jag inledningsvis får i mig hälften av.
Lägger mig ner igen och höften fortsätter bråka.
Har ingen uppfattning om hur länge det håller på, men till slut lugnar det sig lite och jag kan prova att ställa mig upp.
Stå upp går bra.
Däremot kan jag inte lyfta högerbenet mer än ca en decimeter när jag sitter ner. Vänster är inga problem.
Lägger mig ner igen och börjar tänka, nu ser jag vettigt igen också.
Tar beslutet.
Anna kommer tillbaka och frågar om jag vill fortsätta.
Jag säger nej. Väljer att avbryta efter drygt 20 timmar och 17,8 mil.
Smärtan i höften var något jag aldrig känt förut.
Det är en sak för mig om huvudet säger nej, det har jag varit med om förut.
Eller om baksidan hade krånglat, det vet jag vad det är.
Men en ny smärta i höften som resulterar i begränsningar är inte värt att pressa vidare på.
Synen då?
När jag stannade var jag helt torr på huden, svettades ingenting.
Jag såg konstigt och hade dessutom sprungit på toa ofantligt mycket de senaste timmarna.
Förmodligen akut saltbrist.
Rune pratade om att det är hjärnans sätt att stänga av för att inte skada kroppen ytterligare.
Istället för att springa hejar jag fram alla grymma löpare den sista tiden och får se:
- Björn Tore bli norsk mästare!
- Frida vinna överlägset samt sätta nytt svenskt inomhusrekord!
- Coyntha genomföra sitt första 24hlopp!
- Barbro sätta personligt rekord och ta en tredjeplats!
- Janne springa över 200 km!
- Johan Steene springa 224 km och ta tredjeplatsen i herrtävlingen!
Det finns mycket att utvärdera och jag är revanschsugen som få.
- Energischemat var mycket tightare och striktare än jag haft tidigare, bra eller dåligt?
- Det här med värmen alltså, handduk funkade bra men det måste finnas ett smidigare sätt?
- Blir förbaskat kissnödig fastän jag inte dricker överdrivet, effekt av kompressionstights?
- Fötterna mådde kanon efter 20h, hädanefter är jag ett stort fan av Sportslick!
- Kommunikation är otroligt viktigt när det gäller support, Anna var fenomenal på detta!
- Saltsticks vs vanligt salt; oklart, men jag tycker mig ha fått mer effekt av vanligt salt?
- Vi löste magproblemen och jag kom tillbaka efter att ha kaskadkräkts! Ha alltså alltid en plan A, B, C och D.
Tack Norge för den här gången.
Nästa år står jag på startlinjen igen och innan dess är det många mil som ska erövras!
Ett stort tack till alla som var på Bislett och stöttade mig!
Anna, hade inte klarat det så långt utan dig! <3
En vecka sedan dygnet på Bislett.
Mitt tredje lopp på Bislett i ordningen, mitt sjätte 24h och fler kommer det att bli :)
Natten till lördagen var inte den bästa.
Vårt rum vette mot ngn form av genomfartsgata och det var väldigt lyhört.
Vaknade ideligen av glada människor som skrek, skrattade och sjöng för fulla muggar.
Tjosan.
Anna smet upp lite tidigare och tränade en sväng, för mig blev det uppgång vid halv 8.
Sen hängde vi på låset till frukosten. Jag var sammanbiten men lugn.
Spårvagnen upp mot Bislett och när vi klev av då kom nervositeten.
Vi var där i god tid innan.
Hämtade nummerlappen, fick t-shirt (rosa!) och hann bekanta oss lite med folk och grejja i egen supportzon.
Jag tog det lugnt, kände mig lite asocial.
Pluggade i mp3n i öronen och brydde mig mest om mig själv.
Gjorde mina rörlighetsövningar och klickade fram bra musik i spelaren.
Smörja fötter, på med strumpor, nummerlapp.
Satan vad är klockan?
Dags att gå mot start.
Intog platsen i startledet med tre minuter till godo.
And off we go:
Block 1, kl 10-16:
Första tiden flöt på väldigt bra.
Energin fungerade, gick på valnötter och Vitargo Electrolyte+ var 20e minut. Samt en saltstick varje timme.
Anna langade och jag tog emot, ingen stress och jag hade bra flyt.
Värmen kändes men var inte så farligt.
Folk sprang hiskeligt fort.
En norska, som iof klev av efter 60 km tror jag.
Ken från IF Linnea sprang om mig jag vet inte hur många gånger.
Jonas Svensson höll kanonfart.
Norrmännen, Björn Tore, Peter och gänget hängde ihop i början.
Frida tuggade på som ett lok, alltid med ett leende på läpparna och en peppande kommentar när hon passerade mig.
De första tre timmarna gick väldans fort och sen skulle jag ta en kort paus för ryggresningar och stretch av sätet. Nice.
Pigg och glad fortsatte jag.
Block 2, kl 16-22:
Dags för vändning efter de första 6 timmarna.
Personligen gillar jag att springa åt det första hållet. Men men, man kan inte få allt här i världen.
Vid 6h fick jag en proteindryck och gick ett halvt varv.
Därefter gick jag över till att äta gel och dricka vatten.
Gelen var god och vattnet var svalt.
Sprang lite fler gånger på toa än vad jag hade planerat, hmm, ngt att fundera på till nästa gång.
Hälsningar ropades ut i högtalaren, varannan var till Frida :) jag sprang mest med min egen musik, nynnade med lite och hade det rätt bra.
Planen var att springa 57 km på vardera de första två blocken.
Första gick bra och jag låg enligt plan in i andra blocket också.
Det var varmt, men jag sprang med en blöt handduk över axlarna samt blötte ner axlarn, midja och huvud. Det funkade.
En gång när jag var på toa satt jag nog för länge för plötsligt fick jag kramp i baksidan av högerbenet.
Saaaataaaan.
Haltade ut från toan och bort till supporterlängan och härliga Monica, som genast åtgärdade det genom att våldföra sig lite på min kropp.
*Thankyou*
Jag åt en "grönpåse" (frystorkad mat, lappskojs) när klockan var 21, innan dess var jag inte hungrig, skönt. Enligt plan skulle jag ätit den vid kl 20 men sköt på det.
När tio timmar hade gått började jag må illa. Hmmm, ny upplevelse.
Hade svårt att få i mig energin som Anna gav mig.
Vi hade en bra kommunikation och försökte med lite bars istället.
Det gick bra ett tag men till slut sprang jag intervaller mellan soptunnorna som stod längs banan.
Det fortgick i två varv.
Meddelade till Anna att jag mådde illa och seriöst funderade på att stoppa fingrarna i halsen och på så sätt tömma magen och börja om med energin.
Sagt och gjort.
Helsike, kaskadspya utan dess like, Anna trodde nästan att tarmarna skulle komma upp där ett tag.
Mådde mycket bättre efter det och började direkt försöka få i mig vätska, energi och salt igen.
Gick ett varv och började springa smått efter det.
Det tog ett tag men sen kände jag att jag var tillbaka.
Fick kämpa lite och låg ca ett och ett halvt varv efter schemat.
Block 3, kl 22-04:
Jag fick kämpa lite från och till men sen hittade jag flytet i löpningen igen.
Sprang mycket med musik, gick in i mig själv och fokuserade på en timme i taget.
Nu hade jag och Anna gått över till plan C, vilket innebar att få i mig energi överhuvudtaget.
Små bitar med bars, lite gel, mycket vätska.
Jag svettades som en tok och bad konstant om att få en nydränkt handduk.
Men det kändes ändå bra på något konstigt sätt.
Mycket känslor dök upp och jag kände mig otroligt tacksam.
Tacksam över det mesta; min underbara sambo, min familj, mina vänner, att jag kan springa överhuvudtaget, att Anna ville vara där och stötta mig genom dygnet, att folk hejade på mig, att Mia ropade att jag såg stark ut, att Frida log varje gång vi möttes (eller ja, hon passerade mig :) ), att Björn Tore gjorde tummen upp när jag hejade på honom.
Listan kan göras ännu längre.<3
Fick en hälsning av Kristina via speakern och började nästan lipa.
Ja , ni hör ju vart känslorna transporterar sig under ett sånt här lopp.
Block 4, kl 04-10:
Sista vändningen och snart dags för frukost.
Gick ett varv och åt, hade lite svårt att få ner det och återlämnade halva till Anna.
Fick en kopp kaffe, vilket resulterade i en torr mun. Hmmm.
Delen uppe vid speakerbåset var otroligt varm, fick senare reda på att några av supporten som satt där tyckte att det var svalt och hade vridit på elementen, (jamen tack så j*kla mycket, tänk inte på oss som har sprungit i 18 timmar...)
Det var fortfarande varmt, men uthärdligt.
Jag drack mycket, nu körde vi på tätare energiintag än beräknat. Men jag var fortfarande låg efter kräkningen.
Toastoppen blev tätare och snart såg jag suddigt.
Såg kanske 5 meter längre fram men efter det var allt blurrigt.
Fick order om att gå två varv, yes, ma'm.
Efter de två varven var jag otroligt frustrerad, trött och hade nära till tårarna.
All energi var som bortblåst.
Jag står vid bordet och förklarar för Anna vad som händer.
"Vill du sätta dig ner i 5 min?"
"Ja det vill jag"
Sätter mig ner.
"Vill du lägga dig?"
"Ja det vill jag"
Lägger mig ner.
Får en jacka över mig och vi bestämmer att jag ligger där i tio minuter.
Jag vänder på mig så jag ligger på vänstersidan och då smäller helvetet till.
Höftpartiet börjar krampa.
Något så fruktansvärt.
Jag skriker gråter och vrider mig av smärta.
Detta fortgår och vill fasiken inte släppa.
Ont är bara förnamnet.
Får en stark saltgrogg (koksalt och vatten) av Rune som jag inledningsvis får i mig hälften av.
Lägger mig ner igen och höften fortsätter bråka.
Har ingen uppfattning om hur länge det håller på, men till slut lugnar det sig lite och jag kan prova att ställa mig upp.
Stå upp går bra.
Däremot kan jag inte lyfta högerbenet mer än ca en decimeter när jag sitter ner. Vänster är inga problem.
Lägger mig ner igen och börjar tänka, nu ser jag vettigt igen också.
Tar beslutet.
Anna kommer tillbaka och frågar om jag vill fortsätta.
Jag säger nej. Väljer att avbryta efter drygt 20 timmar och 17,8 mil.
Smärtan i höften var något jag aldrig känt förut.
Det är en sak för mig om huvudet säger nej, det har jag varit med om förut.
Eller om baksidan hade krånglat, det vet jag vad det är.
Men en ny smärta i höften som resulterar i begränsningar är inte värt att pressa vidare på.
Synen då?
När jag stannade var jag helt torr på huden, svettades ingenting.
Jag såg konstigt och hade dessutom sprungit på toa ofantligt mycket de senaste timmarna.
Förmodligen akut saltbrist.
Rune pratade om att det är hjärnans sätt att stänga av för att inte skada kroppen ytterligare.
Istället för att springa hejar jag fram alla grymma löpare den sista tiden och får se:
- Björn Tore bli norsk mästare!
- Frida vinna överlägset samt sätta nytt svenskt inomhusrekord!
- Coyntha genomföra sitt första 24hlopp!
- Barbro sätta personligt rekord och ta en tredjeplats!
- Janne springa över 200 km!
- Johan Steene springa 224 km och ta tredjeplatsen i herrtävlingen!
Det finns mycket att utvärdera och jag är revanschsugen som få.
- Energischemat var mycket tightare och striktare än jag haft tidigare, bra eller dåligt?
- Det här med värmen alltså, handduk funkade bra men det måste finnas ett smidigare sätt?
- Blir förbaskat kissnödig fastän jag inte dricker överdrivet, effekt av kompressionstights?
- Fötterna mådde kanon efter 20h, hädanefter är jag ett stort fan av Sportslick!
- Kommunikation är otroligt viktigt när det gäller support, Anna var fenomenal på detta!
- Saltsticks vs vanligt salt; oklart, men jag tycker mig ha fått mer effekt av vanligt salt?
- Vi löste magproblemen och jag kom tillbaka efter att ha kaskadkräkts! Ha alltså alltid en plan A, B, C och D.
Tack Norge för den här gången.
Nästa år står jag på startlinjen igen och innan dess är det många mil som ska erövras!
Ett stort tack till alla som var på Bislett och stöttade mig!
Anna, hade inte klarat det så långt utan dig! <3
The place where it all went down
Pretty in pink, laddad som satan.
Men det blir inte alltid som man har tänkt sig.
Svensk palltrio!
Grymma Frida Södermark!
Otroliga Barbro Nilsson!
Awesome Johan Steene
Herrtrion
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)