2013; My side of the story - del 1

Dags att summera året som har gått innan det är dags att vända blad.

Januari:
Jag inledde året med att börja mitt nya jobb på Militärhögskolan Karlberg. 
Nya uppgifter, nya kollegor.
Det dröjde inte länge förrän jag trivdes rackarns bra och det gör jag fortfarande.

I övrigt så anmälde jag mig till Tjejmarathon, där jag hade en seger från 2012 att försvara. I juni när loppet senare gick av stapeln hade jag en av mina mindre bra dagar i löparskor, men mer om det sen.

Annars hade jag också halsont i början av året, det verkar vara något med min kropp som tycker det är bäst att passa på runt årsskiftet att vara halvkrasslig.

- Jag bölade nästan till den årliga Idrottsgalan när det blickades tillbaka på OS i London.

- Det var tydligen kallt i januari och jag förkovrade mig i den ädla konsten att klä sig för många minusgrader.

- Min fina pappa rycktes bort från oss. Det gör fortfarande så jäkla ont...

Februari:
Denna månad gick till stor del åt att hantera sorgen.
Tränade nästan ingenting och bloggade knappt utan försökte ta hand om vardagen och varandra i familjen.

Jag gav mig dock ut på ett långpass med något försök att bearbeta.
Det slutade med en förbaskad smärta under båda fötterna och jag fick ringa efter skjuts för att ta mig hem. 
Detta var början på vad jag trodde var en hälsporre men visade sig efter några månader vara en väldigt stel hälsena.

I slutet av månaden åkte jag och Anna G till Finland för att kolla in Espoo 24h. 
Vi började med att åka till fel hotell i Helsingfors, sen gick det bättre.
Det är alltid lika intressant, enerverande och spattigt att stå bredvid istället för att tävla.

Mars:
Månaden inleddes med Johan Olsson fantastiska seger i 5-milen!!
Nu ska han äntligen få Bragdguldet också och jag kommer ihåg hur jag och Rikard stod upp och skrek och hoppade under sista delen av loppet. Idrott när den är som bäst!

Jag började gå hos Maria K (massageterapeut) på Atlaspraktiken och började få bukt med min häl som gjorde rackarns ont. Det finns mer att ta hand om i fötterna än man tror.

Jag fick beskedet att jag för andra gången skulle få representera de svenska färgerna på VM i 24h-löpning, denna gång skulle mästerskapet hållas i Steenbergen i Nederländerna!!! Smackawankdonk, självförtroendet sköt i höjden!

April:
I början av månaden paceade jag AnnSofie tre varv under TEC, jag har tydligen inte skrivit ngn racereport om detta. Hmm, bättre sent än aldrig?
Sprang ialla fall med henne tre varv under natten och försökte peppa och supporta henne så gott det gick.
Quinnan sprang till sig en seger på nytt pers :) var bara lite stolt...

Jag körde en formtoppning inför VM där jag stegrade träningen i tre veckor och där jag sista veckan tog ledigt från jobbet och åkte upp till Borlänge och min kära mor för att ge mig själv de bästa förutsättningarna.
Jag hade förmånen att träna på Må Bättre under denna vecka och körde morgonpassen där tillsammans med min kusin.
Under ett av passen lyckades jag åstadkomma en runners high, och detta på löpband(?!!!) tillhör inte vanligheterna för min del. På samma pass lyckades jag sabba min Ipod....
Veckan avslutades med ett ultrapass runt sjön Runn i fantastiskt väder.

Mamma, syster 1 och jag åkte på långweekend till Tallinn och latade oss på spa.
Det var en ny, men väldigt trevlig upplevelse, men man bör nog inte göra det för ofta.

Maj:
Snart var det dags för VM och jag förberedde mig så gott det gick den sista tiden.
Två dagar innan avfärd, under en friskvårdsdag på jobbet, högg det till i ryggen....dock släppte paniken och det kändes lite bättre efter några nålar och ett besök hos Maria K.

VM gick av stapeln.
Ett minst sagt händelserikt dygn där det började regna och en storm svepte in efter ca 13h. 
Jag blir nedkyld och magen börjar säga ifrån, allt jag stoppar i mig kommer ut och en 8h lång kamp mot magen tar vid.
Efter tävlingen mår jag, tyvärr, ganska bra. Dock tar jag med mig massor med nya erfarenheter.

Efter hemkomst vilar jag ett tag och gör andra roliga grejjer.
Kollar in Bon Jovi på Stadion med syrran t.ex. :)
Annars går jag mest omkring och längtar till Stockholm Marathon, mitt tionde i ordningen.

Jag åker tillsammans med en kollega till Abisko för att reka inför kadetternas sommarövning. Underbart vackert!

Juni:
Månaden inleds på ett rackarns bra sätt genom att jag springer mitt tionde Stockholm marathon iklädd djävulsdräkt :)
Inget pers (hade inga förväntningar 3 veckor efter VM) och efteråt hade jag förbaskat ont i låren i nästan en vecka.

Efter sthlm marathon kommer jag ur mina rutiner och det är inte förrän min kusin flyttar in hos oss tillfälligt när hon ska läsa sin PT-utbildning som jag bestämmer jag mig för att upphöra med dekadensen (mår inte bra när jag inte har struktur).

Sprang tävling på jobbet där man skulle springa 10 km så snabbt som möjligt. Sjukt jobbig distans...

Annars var juni en såndäringa månad när mycket ska göras klart innan semestern och folk blir lite smått stressade samtidigt som vissa verkar ha gått på semester i förtid.

Sen att jag blev attackerad av en gås på vägen till jobbet gjorde väl inte världen till en bättre plats precis.  

...fortsättning följer

Ett nytt liv

Inatt runt halv tre-tiden durrade det till i telefonen och ett sms berättade att min syster och man var på BB.

Senare på förmiddagen får jag ett mms där en rackarns söt liten krabat och en rackarns trött men lycklig syster figurerar!
Jag har alltså blivit moster för tredje gången.
Jag fällde en liten glädjetår.
En liten flicka.
En till stark tjej till Jansson-klanen.
Anna och Johns dotter.
Min och Catrines systerdotter.
Mammas och pappas tredje barnbarn.

Redan nu älskar jag denna lilla krabat så att hjärtat svämmar över.
Jag ska lära henne allt jag kan och lite till. 

Nu ikväll kikar jag lite på tv.
"På spåret", sen slog jag över till Svenska Hjältar-galan.
Två minuter senare bölar jag som en gris till historien om Martha som hade cancer och behövde gå på cellgifter resten av livet, eller få fem (!!!!) organ transplanterade.
I nio månader blev hon sämre, under tiden hon väntade på det där samtalet som skulle berätta att hon stod högst upp på listan.
Hon klarade sig.
Pågrundav att människor som lämnat oss valt att donera sina organ.
Martha grundade sedan MOD.

Sedan drygt ett halvår är jag också organdonator.
Inget snack om saken.
Ta ett beslut och bli det du också!!!
Om du funderar, tänk då på om du kan tänka dig att ta emot ett organ om du skulle behöva det.

Vidare berättades historier om Jan-Erik, som räddade Elin när hon attackerades av hundar som hade ätit upp henne om han inte hade skrämt bort de.
Om Kerttu som vågade ta emot HIV-smittade patienter när ingen annan ville ta i de med tång.
Om klass 5B i Trosa som samlade ihop nära en halv miljon kronor så att deras klasskompis Alek skulle kunna få en operation som skulle göra att han skulle kunna gå.

Det finns hopp, det finns kärlek!
Ibland måste vi bara visa det lite extra.

The feet

Såhär under säsongsvila finns utmärkta tillfällen att ta hand om sin kropp och själ lite extra.
Göra saker som man inte gör så ofta annars.

Jag har t.ex. tagit mycket större ansvar gällande matlagningen här hemma :) 
Det finns som sagt lite tid över och då passar det ju bra :)

I torsdags gjorde jag nog världens godaste kyckling och bjöd R, syster och junior-i-magen och svåger på:
- Majskyckling i ugn.
- Marinad på: rapsolja, japansk soya, riven ingefära (ca 2 cm stor bit), chiliflakes, svartpeppar, paprikapulver, 
- In i ugnen på ca 125 grader i ca 50 min först
- Höj temperaturen till 225 grader för att få färg, ca 15 min

Till det gjorde jag rotfrukter (morot, potatis, rödbeta, rödlök) i ugn (225 grader ca 35 min) och även en grönsakspuré på blomkål, ärter, vitlök, kokosfett och lite salt.
Servera med en sallad på riven morot och riven vitkål spetsad med lite olivolja och vitvinsvinäger och saken är piff.......eller biff...... 

Nobody can't blame me for not trying. :)

Men det var inte det jag skulle skriva om egentligen.

Mina fötter.
De som bär mig framåt varje dag, som står ut med påfrestningar i alla former och som återhämtar sig riktigt bra varje gång.

Såhär gör jag:
- Klipp tånaglarna regelbundet, (ej för kort), så att de ej ligger och skaver på andra tår när du springer
- När jag lyxar till det så filar jag fötterna och smörjer sen in de i fet kräm; Helosan eller motsvarande, innan jag går och lägger mig 
- Vid tävling: smörj in fötterna med Sportslick, (oslagbart!!! finns att köpa online)
- Jag använder kompressionsstrumpor (rosa såklart, märke; CEP), vid tävling (marathon eller längre) både under och efter 
- Sen ungefär ett år tillbaka använder jag strumpor från Freshgear, och nuförtiden behöver jag sällan fila fötterna, utan de håller sig mjuka och fina och jag har, *peppar peppar*, sluppit infektioner och annat trots att jag tappar naglar med jämna mellanrum.

Tappar man en (eller fler) naglar, växer en ny nagel kanske inte ut på riktigt samma sätt.
Mina två stortånaglar är lysande exempel.
Min högra, har en något svart ton (iallafall i vänstra hörnet), och växer liksom rakt upp i skinnet på tåspetsen. Men sånt där löser sig i längden, när nageln har blivit tillräckligt lång kan man peta upp den lite med en nagelfil, det gör lite ont men det funkar.
Några andra naglar växer liksom lite snett uppåt istället och inte längs med nagelbädden. Där blir det ofta blåsor och vätskefyllt igen. Inget farligt, ibland gör det inte ens ont. Då ramlar de av igen ganska lätt.

För tillfället så har jag en hel och fin nagel på vänster stortå.
Enda problemet är att den inte riktigt sitter fast mot nagelbädden, den kommer förmodligen ramla av inom en snart framtid.

Får fötterna lite massage blir de också glada. Det är viktigt att ha bra rörlighet i fötterna då en väldig massa senor löper under foten och kan skapa otrevliga problem om de blir orörliga.
I våras t.ex. trodde jag att jag hade fått hälsporre.
Det visade sig istället vara en väldigt stel sena (fäste i hålfoten).

Taggboll (finns att köpa på ex. Stadium, 69 pix tror jag) att rulla under fotsulan 5min/dag eller en orädd sambo som masserar och knådar lite är väldigt bra i förebyggande syfte.

Varma och sköna fossingar i ett par fårullstofflor

Freshgear-strumpor!

.................vill man slippa se mina fötter bör man sluta läsa här!

...........................är du helt säker på att du vill???

......................................sista chansen.............

Tur att jag inte har en superbra kamera :D

:)

Säsongsvila - och blicken framåt

Säsongsvila.

Jupp, jag gör inte många knop i träningsväg.
Det är lite konstigt.
Dagarna blir jättelånga helt plötsligt och ibland har jag svårt att fylla de.

Då löpar-porr-surfar jag och drömmer om häftiga lopp ute i världen :)

Jag har joggat två gånger den senaste veckan.
I tisdags morse och igår morse.

Det kändes skönt.
Samt otroligt prestigelöst, vilket är skönt.
Ingen klocka, ingen stress, inga kilometertider att hänga upp sig på.
Helvilan är över men jag tar det lugnt och gör det jag känner för fram till nyår ungefär.

I övrigt så försöker jag komma tillbaka in i mina bra rutiner. Jag erkänner att jag har slarvat lite med båda mat, sömn och timeing.

Julledigheten står för dörren (vad är det för uttryck egentligen?) och jag jobbar egentligen hela kommande vecka men funderar på att ta ut kompledigt torsdag och fredag :) vi får se hur mycket jag har betat av på att-göra-listan på onsdag.

Blickar framåt ja, det gör jag också.
Jag kikar på 2014; 
- vad som händer övrigt i livet, 
- vad påverkar upplägget, 
- vad vill jag göra, 
- vad vill jag inte göra, 
- vad har jag råd att göra (en stor faktor)

Många faktorer spelar in.
Jag känner lite att jag vill ha en annan sorts utmaning 2014.

Vi får se vad resultatet blir :)

Just nu har jag endast tre saker på agendan, varav en som jag satsar hårt på:
- Sandsjöbacka Trailmarathon 26/1, 64 km.
- TEC (Täby Extreme Challenge) 12/4, 100 miles (161 km)
- Stockholm marathon 31/5, 42,195 km

Bör nog kunna klämma in lite fler skoj saker :)

Foto: Privat

"The greatest pleasure in life, is doing the things people say we cannot do." 

Det behöver inte alltid vara så märkvärdigt

Ibland har jag mina moments och blir förbaskat djup.

Då tänker jag på mitt liv, hur jag blev uppfostrad, vilka värderingar jag har och vad jag har fått med mig från uppväxten.
Jag tänker på min familj, mina vänner och översköljs av en otrolig tacksamhet.

Jag är så förbaskat tacksam för att mina föräldrar lärde mig rätt från fel.
Att de lärde mig att frisk luft är nyttigt och att det är inte farligt att svettas.
Att de var villiga att alltid ställa upp och betala otaliga summor till idrottsföreningar och aktiviteter och skjutsade hitom och ditom på träningar, läger och tävlingar.
Det viktigaste och det jag är mest tacksam för; att de lärde mig att man kan bara man vill, det är viktigt att kämpa och att det inte behöver vara så jäkla märkvärdigt alla gånger utan det är bara att göra det.

Och helt ärligt, allt behöver inte hela tiden vara så jäkla märkvärdigt, eller svårt.
Framförallt inte så att man blir rädd för det, skapar sig en märklig bild och ser en massa konstiga hinder.

Vill du springa 5km, ett marathon eller kanske 24h?
Springa i snö, i regn, uppför backar?
Vill du bestiga ett berg?
Vill du resa jorden runt eller lära dig ett språk?

Har du ett mål och vilja.
Vet vad som krävs, eller villig att ta reda på det.
Då är det bara att göra det.
Vad hindrar dig?

Ibland ser vi alldeles för mycket svårigheter med saker.
Då kanske man inte vill tillräckligt mycket.

Jag säger som AnnSofie; bara gört.

I början av karriären

En tidig bild av han som tyckte att saker inte behövde vara så svårt.
<3
Foto:Privat.

Hans dotter.

Shining bright like a diamond

Imorse var det dags att röra på denna lilla kropp igen.

Efter strax över en veckas helvila från allt vad träning heter, förutom några transportpromenader, så hade jag bestämt date med fina AnnSofie strax efter klockan 6 imorse.

Under veckan som gick har jag känt mig ganska trött och matt.
Jag hade svårt att äta i början av veckan, magen var fortfarande motsträvig men det löste sig senare som tur var.
Tröttheten var inte så konstig och den blev ju inte bättre av att jag inte kunde mata kroppen med bra och mycket energi.

Imorse såg jag fram emot att få rasta fötterna igen. Klockan ringde, upp och dricka lite kaffe med en tesked kokosfett i och på med kläderna;
- Underställ, mellanlager, vätavstötande jacka, reflexväst, reflexband runt båda benen, pannband, handskar och ryggsäck.

Igår var det ju flera minusgrader och enligt yr.no skulle tisdagsmorgonen se ungefär likadan ut.

Det var nog knappt nollgradigt när jag tassade iväg.
Snön yrde på sin väg mot marken och mina X-cross hade nog inte suttit helt fel.
Jag kände mig överklädd, en expedition mot Arktis hade passat bättre, men tänkte att jag skulle ju iallafall inte frysa.
Jag hatar att frysa.

Det kändes att kroppen hade legat lite i träda, men det kändes ändå otroligt skönt att få ordentligt med cirkulation i musklerna.

Jag passade på att köra lite pannlampsträning inför TEC också :)
Det är ju ett tag kvar, sisådär 5 månader, men det är ju aldrig dumt att prova saker man är ovan med.
Jag kan få lite ont i pannan om jag har pannlampan på för länge och eventuellt lite illamående över att koncentrera mig på den lilla ljusgloben som ska leda min väg.
Nu har jag precis köpt en ny lampa, Silva Trailspeed Elite, som ger allt annat än en LITEN ljuslob :) 
Man skulle lätt kunna säga att den lyser upp halva grannskapet.
Nu lyckades jag med konststycket att lossa sladden ur batteripacket jag hade i fickan under tiden vi sprang. Det var ju inte ens snudd på mörkt, gatubelsyning bilar och annat jox lyser upp rätt bra, så det var ju inte i syftet att se som jag hade den imorse.

När jag kom fram till jobbet hade snön övergått i regn men min kanonjacka höll mig torr och själen var lycklig som aldrig förr.
Idag gav även en till av mina tånaglar upp, ganska mycket utan protest.

Är nu nere i 6 av 10...tur det inte är öppen-sko-säsong :)

Denna vecka blir det nog några joggar till, var ju så rackarns härligt.

Sen funderar jag vidare på nästa år :)

Vet inte riiiiktigt vad det är för min jag försöker mig på....
Foto: AnnSofie Forsmark

Bislett 24h Indoor Challenge 2013; My side of the story, eller; dagen då hjärnspökena hade semester

Jag skulle äta Bislett till frukost.
Det gjorde jag, tills Bislett började komma upp igen.

Meeeen vi gör historien lång istället.

Strax innan klockan 7 på lördagen ringde klockan i det mörka hotellrummet, jag sträckte på mig och svängde sedan benen över sängkanten.
Ner till frukost, upp och borsta tänderna och sen iväg.
Det var mörkt ute och inte många själar vakna.

Vi var tidiga på Bislett, men hellre det än att stressa en halvtimme innan.
Tog plats, första bordet vid supportzonen.
Jag kände mig lugn, glad, lite nervös men ville mest att det hela skulle börja.

Sista halvtimmen pluggar jag in mp3n i öronen och glider in i min bubbla.
Insuper atmosfären, jag känner att det kommer bli ett bra dygn.

Klockan tio går starten.
Det bär iväg, det är mycket folk och många som springer fort.

Jag tassar iväg, håller igen, känner in steget, andningen, värmen. Feeling it. Loving it.

30 min senare är det dags för första drickan, Vitargo som Martina langar på ett förträffligt sätt :)

Första timmen svischar förbi, det är lite varmt men inte så varmt som jag kommer ihåg.
Jag har blivit tillsagd att behålla linnet på under hela loppet för att kunna transportera bort svetten. Mjaha, vi får se hur det blir med det tänker jag.

"Jäklar vad sportbhn är tight", min nya snygga rosa som jag köpte enkom för helgen.
Den är riktigt tight och jag springer och sliter i resåret för att få det att släppa lite.
Efter en och en halv timme byter jag till en annan, phiew, mycket bättre.

2h avklarade och jag känner mig lugn och harmonisk. Det är varmt men hanterbart.
"En timme tills gel" tänker jag, det gäller att ha sina små mål :)

Plötsligt mår jag illa.
WTF??????
Illamående efter två timmar?
Väldigt konstigt.
Jag brukar: 
1: Inte blir illamående
2: Framförallt inte så tidigt.

Toastopp. Lite bättre. Fortsätter. Fortsatt illamående.

Säger till Martina att det känns som att jag ska kräkas.
Tar en saltgrogg (antingen blir jag klar i huvudet och mer energi i kroppen, alternativt kommer jag att kräkas).
Botten upp.
Joggar iväg, hinner ca 10 m innan jag känner att det kommer bli alternativ nummer 2.
En vänlig själ ser vad som håller på att hända och rusar för att öppna dörren till toan åt mig.

All vätska jag fått i mig kommer upp.
Räkställning över toaletten.
Men oj vad jag mår bra efteråt.

Gör tummen upp till Martina och nu är jag på g igen :)

Vi pytsar in små bitar energi och snart känns det som jag är med i loppet igen.

Snart är första 6h-blocket över.
Vi byter varv.
Jag får en Gainomax och stretchar i 2 min.
Ligger 900 m efter i schemat men jag är lugn. Det är 18h kvar att ta igen det på.

Nu får jag energi varje halvtimme samt vatten varje kvart.
Det är varmt och jag kyler mig genom att blöta ner linnet med jämna mellanrum.
Det funkar och jag tycker att livet är underbart.

Speakern är livlig och spelar bra musik och läser upp hälsningar.
Carro och Oskar kommer ner och säger hej och önskar Born to run :)
Blir glad i maggropen.

Jag tuffar på som ett ånglok, magen sköter sig hädanefter och gelen är smarrig och bubbelvattnet gudomligt.
Jag och Martina har en tokbra kommunikation och med jämna mellanrum får jag postit-lappar med smshälsningar från mina vänner.

Oj vad jag ser fram emot 12h-Fantan.
Blöter huvudet med iskallt vatten när jag är på toa.
Annars blir det mycket musik i öronen och jag räknar ner minutrarna till nästa halvtimme. 
En i taget.
Framåt framåt.

12h har gått.
Vi byter varv, tjoho vilken grej :)
Jag får min 12h-Fanta (gudomligt god).
Får veta att jag ligger exakt enligt schemat.
Sträcker ut framsida lår och sätesmusklerna.
Slår en kik i min inspirationsbok och tänker att nu börjar loppet.

Iväg igen.
Nu är det färre på banan.
BjörnTore, Steene, Gjermund, Peter, Andreas och grabbarna springer som aldrig förr.
Får alltid lite pepp när någon av de passerar.

Känslan är kanonfin och inga hjärnspöken har dykt upp.

Isabelle har mailat in och önskat "Skaka rumpa" åt mig, haha, love you!

Jag och Kristina skriker på varandra då och då när den ena passerar eller tvärtom.
Andreas kommer med dåliga skämt nästan hela tiden.
Ja, livet flyter på därnere i tunneln helt enkelt.

Vid 14,5 h blir jag lite orolig.
Börjar känna mig kissnödig hela tiden men när jag går på toa är det genomskinligt.
Hmmm, inte bra.
Informerar Martina.
Får lite mer salt.
Börjar se lite halvsuddigt.
Tuggar ett koffeintuggummi.
Får salt fläsk av Rune (det saltaste fläsket jag har ätit, brrrrr).
Känner ett tryck i halsen och gör ett återbesök på toaletten.
Det som kommer upp är svart. (inte så illa som det låter, det är colan som gjort en helomvändning bara).
Mia knackar på och undrar om jag mår bra.
Hehe.
Jag svarar nja.
När jag är klar mår jag bättre.

Same procedure igen.
Små mängder med energi in.
Det funkar bra.
Jag önskar Mötley Crue från speakern.
Känner mig på g igen.

18h, sista vändningen, jag får en 18h-öl (ingen starköl dock, då hade det blivit svårnavigerat i tunneln).
Oooooooooooooh den visste var den satt :)

6h kvar, gristimmarna, nu gäller det att bita ihop, ända in i kaklet.

Trots två spyor så mår jag bra.
Jag är lugn.
Huvudet är med mig.
Får massor av pepp av Martina.
Målet är fortfarande inom räckhåll.

6h och jag har 53 km kvar till pers.
Det fixar jag.
Framåt framåt.
Tass tass.
Ena foten framför den andra.

20h.
4 fåniga timmar kvar.
Jag fokuserar.
Det är jag och mitt pers.

20h och 15 min.
Jag får redbull av Martina som vänder i halsen men jag lyckas hålla ner det.
V-A-D I H-E-L-V-E-T-E???
In på toa och nu är det illa.
Jag hör hur någon kommer in (visade sig senare vara min kompis Annika som vann, hon hann springa tre varv medans jag lekte räka).
Hej hej och igen.
Gröten kommer upp.
Nu finns det inget kvar men magen tycker fortfarande att den ska vända sig ut och in.
Och igen.
Små svarta kluttar kommer upp, blod?
Saaaaaatan.

Mörbultad och med lika mycket färg i ansiktet som Spöket Laban stapplar jag ut och runt banan till Martina och briefar.
Jag får vatten.
Det enda som går ner.
Jag går.
Bestämt.
Jag och mitt pers.
Det finns fortfarande.
Huvudet är med.

Försöker springa.
Det gör ont i benen men jag lyckas.
I ca 20m sen försvinner energin.
"H*lv*t*" tänker jag.

Mer vatten, det enda jag kan få ner.

21h har gått.
Jag har också bara gått.
I 45 minuter.
Lyckats springa 100m sammanhängande innan energin tar slut.

Mitt pers håller på att rinna bort.
Jag har 29 km kvar.
Tre timmar.
Jag kan bara gå.
Mår illa och är sliten.

Jag stannar vid supportbordet.
Försöker få i mig lite bröd.
Hänger över soptunnan bredvid.
Små små bitar i lugn takt.
Små små klunkar vatten.
Känner att det här är inte bra.
Hummmmmmmmm.

Nu är det kallt och saker står mig upp i halsen, bokstavligt talat.
Funderar fram.
Funderar tillbaka.
3h kvar.
Jag har inte ett uns energi i kroppen och kan inte springa.
Har endast fått i mig vatten och minibitar bröd de senaste 45 minuterna.

Det är inte värt det.
Släpa benen efter mig i tre timmar för att kanske komma en mil till?
Det är inte värt det.

Beslutet känns bra, rätt och riktigt.
Jag hade två mål.
1: Jag skulle springa mycket längre än mitt pers och "säkra" min plats i landslaget till nästa år.
2: Jag skulle persa och förbättra min chanser till att ta en plats i landslaget till nästa år.
Det nådde jag inte och jag har inget att bevisa att jag kan vara på banan i 24h.

Pratar ytterligare med Martina, hon vill försäkra sig om att jag är bekväm med beslutet även om några timmar och dagen efter.
Svar ja.

Jag duschar, får på mig kläder, försöker få i mig energi (går inte allls).
Får tillbaka lite färg men är ändå blek.

Sista timmen nalkas.
Vi hoppar, hejar, skriker.
Tvingar i Kristina vätska en gång till med en halvtimme kvar trots att hon inte vill ha (säger hon).

Slutsignalen går och Kristina stannar påpassligt precis vid vårt bord :)
Hon passerar även 200 och lyckan är total.
Hon gör en fantastisk insats och mina obligatoriska tårar kommer när jag kramar om henne. (måste seriöst sluta med det där :) )

Annika Nilrud vinner på 215 018 m trots att hon både svimmade och spydde med tre timmar kvar.
BjörnTore drämmer till med 247 797 m vilket gör mig mållös (och det är inte ofta)
Johan Steene springer 242 401m på ett fantastiskt sätt och Andreas Falk levererar 225 542m.

Man kan inte säga annat än att de gör det jäkligt bra :)

Vad tar jag med mig då?
Jag är sjukt nöjd med loppet fram till 20h och 15 min, men det gäller ju att hålla hela vägen och så blev det inte den här gången.
Däremot så:
- Höll sig hjärnspökena borta
- Jag var ovanligt lugn och sansad och lät mig inte stressas av någon
- Min hållning och teknik höll sig väldigt bra så länge jag sprang
- Jag arbetade mig upp igen efter jag kräktes
- Kommunikationen med Martina var utan anmärkning, fungerade hur bra som helst. Hon höll med mig ibland, ifrågasatte mig stundtals (när jag ville stanna och stretcha), och gav mig allt jag ville ha.
- Jag hanterade värmen på ett bra sätt, fick linnet nedblött och blötte huvudet och höll på så sätt en bra kroppstemperatur.

Jag har lärt mig jättemycket av detta mitt 9:e 24h-lopp och vet nu ännu mer vad som gör mig stark.


Stort tack till Geir Frykholm och hans stab för att ni gjorde Bislett till ett fantastiskt arrangemang iår igen!

Stort tack till alla som messade hälsningar och önskade låtar till mig! Jag blir så glad.

Stort tack till alla som springer eller supportar ultra, ingen nämnd ingen glömd.

Stort tack till Rune, mest för att du är du.

Världens största tack till min kusin Martina som offrade sin helg för att stötta mig i denna utmaning! <3

Du är ovärderlig!

Nu är det säsongsvila månaden ut och sedan tar jag nya tag mot äventyren som 2014 har att erbjuda.

I'm still a rockstar ;)