Ett ödmjukt tack

Jag vill säga tack.

Tack till alla som springer ultra.

Tack till alla som vill arrangera en ultratävling.

Tack till alla som hejar vid tävlingar.

Tack till alla som supportar vid tävlingar.

Tack till Andreas för att du vill vara min tränare. För att du tänker åt mig, bekräftar (oftast) mina funderingar och gör det lättare för mig. 

Tack till alla fina vänner som bryr sig och finns där när jag behöver lätta mitt hjärta.

Tack till alla mina kollegor, som frågar hur det är och frågar hur det går och vill prata löpning.

Tack till Rune.
För att du är så erfaren, kommer med så bra ideér och har den där speciella förståelsen.

Tack till Anna G, för alla mörka och ljusa löpturer. Alla funderingar som dryftats och alla kilometer som har nötts.




Min fina, underbara, älskade Rikard <3
Som står ut med mig när jag tassar iväg alldeles för många tidiga mornar.
Som lagar mat alldeles för många gånger i veckan för att jag ska hinna träna.
Som aldrig klagar när jag fyller tvättkorgen med träningskläder.

Min familj, som alltid står bakom mig. Det finns ingen hejd. De hejade oavbrutet varje varv (1,5 km) på VM i Polen (förutom de 7 min som Catrine somnade med öppen mun) ;)
De är alltid med. I hjärtat eller på plats.
När jag är på tävling utan mamma känns det allt lite konstigt, hon har ju liksom alltid varit med. 
Mina största supporters <3

Min bästaste Helen. <3
Som kan i princip titta på mig och se vad jag tänker.
Hon är förmodligen den klokaste personen jag känner.

Tack till alla som delar kärleken till löpning!

Merci is my little way of saying thanks -

merci for being you

Bislett 24h 2014; Några reflektioner

Jag gillar att dra erfarenheter. Man lär så länge man lever heter det och man lär då sig sällan så jäkla mycket som under ett 24h.
Samtliga erfarenheter och tips nedan är helt och hållet utifrån MITT perspektiv och vad som funkade för mig.

I min firma brukar vi köra på börja med, fortsätt med, sluta med.
Men idag kör vi på före, under, efter samt en övrigt-kategori:

Redo?

Före:
Det bästa sättet att komma till en tävling är ju att vara så väl förberedd som möjligt. Inför Bislett fanns det ingen anledning att inte vara i toppform. Jag såg till att:

- Äta bra mat. Det gör jag till 93% i vanliga fall, men de sista veckorna blev ännu viktigare.

- En lång "vit" period inför loppet. Ett glas vin till maten då och då hade förmodligen inte gjort någon skillnad rent fysiskt men mentalt var det viktigt för mig att veta att jag hade gjort allt jag kunde för tillfället.

- Omge mig med energigivande människor sista tiden.

- Lämna jobbet på jobbet när jag gick hem

- Sova en eller två timmar extra per natt

- Dricka lite mer vatten/dag än normalt

- Lugna ner mig själv och påverka det som går att påverka och acceptera resten.

- Hålla sig lugn även fast SL och SJ gjorde sitt bästa för att skapa en jäkla fredag åt mig

- Bädda för supporten. Tydliga instruktioner och schema som gjorde det lätt för Helen att veta vad hon skulle langa och vad hon skulle säga.

Under tiden:
- Plan A, B, C och FUBAR. Vad gör jag om? Att hela tiden ha en omfallsplanering.
Min originalplan höll i 4h. Just saying. Att tänka i termerna, vad gör jag om X händer?

- Fokusera på mitt eget lopp. Inget fick komma inom min bubbla. Andra fick göra vad de ville. Du kan aldrig påverka vad andra gör.

- Ta hand om situationer som uppstår. Agera.
När jag vid 4h kände att något var konstigt och jag sa till Helen att jag ville kräkas var det ord och inga visor som kom tillbaka. "Jamen gör det då." Sen väntade hon utanför med vatten. Ny situation, ny åtgärd.

- Lev i nuet, acceptera nuet och agera med det du har. Det som är viktigast i den situationen. Ok, nu har kräkts. Då är systemet nollställt och jag behöver framförallt få i mig vätska. Små klunkar med saker som är snälla mot magen och som återställer  balansen. Ok, nu har jag en blåsa. Gör den så ont så att jag inte kan fortsätta? Ja?: stanna, av med strumpan, punktera blåsan, ny strumpa, på med skon och så iväg igen. Nej? Fortsätt spring. Tänk aldrig om. Det finns inga om i 24h-lopp, bara konsekvenser av utföra aktioner.
(När jag sprang 24h-VM för första gången hade jag världens största blåsa på tån men Kristina vägrade låta mig stanna för hon trodde jag ljög för att få sätta mig ner. Till slut vägrade jag springa längre om hon inte lät mig stanna för att ta hål på den. Konstigt va? jag hade väl bara kunnat stanna själv? :)  Det var en liten skitblåsa men satan så ont den gjorde.

Hursomhelst....

- Ät det som ger dig energi och som håller magen i schack.
Ska man springa 24h och vill springa långt så får man acceptera (tycker jag iaf) att allt inte kan vara gott. "Att inte vara sugen" är liksom ingen anledning till att inte få i sig energi. Gör en beräkning på hur mycket du behöver för en timmes löpning och kontrollera sedan vad som innehåller tillräckligt med energi samt vad du kommer att kunna äta i ett dygn (självklart kan det vara olika saker). Är det "vanlig mat" så är det väldigt bra. Är det gott så är det en fördel men inget krav.

- Visualisera och fokusera (återigen):
När jag hade det jobbigt fokuserade jag på de små sakerna: oh, snart är det bara 10 min kvar tills jag får bubbelvatten. Snart är det bara 40 min kvar tills jag får gå på toa. Kolla där, 1h kvar tills jag får min Fanta.
"I'm a tank!". När det var riktigt jobbigt föreställde jag mig själv som en stridsvagn som dundrade fram i en lerig skog, körde ner träd, svepte med tornet och helt enkelt bara plöjde framåt, no matter what.
Det hjälpte mig.

- Rutiner:
Allt från när man ska äta vad (magen och kroppen tycker om kontinuitet) till om/när du ska stretcha/stanna. Jag gick i "backen" vartannat varv från varv 2. Där aktiverade jag andra muskler och sträckte ut båda axlarna, sidorna och bröstryggen.

- Supporten:
Här finns det två alternativ. 1: Någon som kan ultra väldigt väl. Som vet vad som ska göras i olika situationer. 2: Någon som kan dig väldigt väl.
Jag valde alternativ nr2. Samt att det finns alltid otroligt mycket erfarenhet på plats vid så långa tävlingar. Sen har jag herr Larsson en tendens till att alltid dyka upp :) vilket jag är otroligt glad över.
- När allt känns skit och kroppen är trött, prova något annat. Rune skrek till mig vid 22.5 h att våga mig på en distinkt tempohöjning, då kunde allt släppa. Jag provade. Det funkade.

Efter:
- Har du gett allt så är det guld om någon hjälper dig till omklädningsrummet :) min kärlek till Janne och Helen som lånade ut sina armar till mig.

- Packa en påse med kläder att ha på efter (varma sådana, man fryser lätt när man har tömt kroppen på energi) och handduk och duschgrejjer. Det suger att behöva rota runt i en stor resväska efter sånt när man har sprungit i ett dygn.

- Skriv gärna ner detaljer för resväg hem (om du inte har skjuts), har du tid så reka dagen innan så du slipper gå fel.

- Ta ledigt från jobbet dagen efter. Kroppen behöver återhämta sig och sova.

- Kom in i rutiner så fort som möjligt. Mat, sömn, vätska.

- Cirkulation. Träna är uteslutet, men att röra på sig är bara bra för kroppen. Massera fötter och ben lätt om möjligt.

Övrigt:
- Sätt upp ett mål och håll fast vid det:
"Om man har ett mål som man vill nå och det bara är kroppen man har ont i , ja då är det ju bara att köra." - Tomas Wassberg. För att springa långt på 24h så kommer det att göra ont. Man bör känna sin kropp så att man vet när det är dåligt ont och det bara är ont. Om det är dåligt ont, så sluta spring. Det är sällan värt det. Om det bara är ont, fortsätt spring.

- Nöj dig aldrig!:
24h är 24h och det är inte slut tidigare bara för att du persar när det är 20 min kvar.

- Belöna dig själv, vila och var stolt!

Foto: Andre Fjarestrand Bratli

Foto: Andre Fjaerestrand Bratli

Foto: Andre Fjaerestrand Bratli

Bislett 24Hour Indoor Challenge 2014; My side of the story, eller; There's strong. And then there's armystrong

Morgonen den 20/11 ca 07.45 lämnade jag lägenheten för att åka in till centralen.
Jag ville ha god tid på  mig innan tåget till Oslo gick 08.29 och tänkte tillochmed unna mig något gott på Starbucks.

Det tyckte inte SJ eller SL.

Efter många om och men och  några nervösa blodrusningar rullade jag iallafall i riktning mot Oslo. Plockade upp Helen i Hallsberg och till sist var vi två timmar sena.

Vi fräschar upp oss på hotellet som vi kommer till efter en kort orienteringsmiss och intar middagen på Hard Rock Café medelst en mumma-burgare som landade väldans najs i magen.

Lördag morgon.
Klockan ringer.

I vanliga fall brukar jag börja bli nervös ungefär vid den tidpunkten inför ett 24h-lopp.
Major nervös.
Jag är förvånansvärt lugn.

Vi kommer in i den välbekanta arenan vid 8.30tiden.
Många minnen.
Fångar ett bra bord.

Innan start är det en konstig känsla. 
Att greppa att man ska springa i ett dygn är svårt tycker jag. Därför lägger jag inte så stor vikt på det.
Jag vet vad som gäller.
24 timmar är väldigt lång tid.
Planen är enkel och tydlig.
Göra mitt eget lopp och hålla huvudet kallt.
Målet är högt men fullt realistiskt.

Du kan aldrig vinna ett 24h-lopp den första halvan, bara förlora det.

Block 1: 10.00-16.00:

Foto: Helen Dahlöf

Jag kommer in i känslan rätt bra tycker jag. Jag uppfattar att det inte är lika varmt som andra år. Eller ja, ok, det är varmt, men inte tokvarmt. Det är svalt ute och godsporten in mot arenan är öppen hela dygnet, det svalkar.
Från början så går jag i "backen" (det finns faktiskt en backe, 0,8m höjdskillnad tror jag) och sträcker ut båda axlarna och bröstryggen. Sen på't igen.
Första tre timmarna dricker jag Perpeteum varje halvtimme och äter persika eller banan varje heltimme.
Vid tre timmar dricker jag en deciliter rödbetsjuice. Därefter går jag över till att äta gel och dricka vatten.
Jag är lugn i sinnet, springer lite för fort men håller mig kall. Tittar inte på de andras resultat. Det finns ingen anledning.
Efter ungefär fyra timmar känns det konstigt i kroppen. Magen känns full och ingen energi kommer ut i benen.
Helen ser rynkan mellan mina ögon och frågar vad problemet är; "Jag tror jag måste kräkas."
"Jamen gör det då." Får jag till svar.
Ingen tid att förlora utan jag kutar iväg och lekar räka över toaletten (självförvållat med fingarna i halsen).
Helen väntar utanför med ett glas cola.
Phiew. 
Nu känner jag mig lätt och energifylld och det sprätter i benen.
Tjoho.
Jag pluggar i musik i öronen och går in i min egen värld.


Block 2: 16.00-22.00
Efter första räkleken kastas energischemat om. Systemet har nollställts och det är jäkligt viktigt att kroppen får vätska.

Foto: Jari Tomppo

Jag småsmuttar på vatten med korta mellanrum, dricker saltat bubbelvatten och börjar så småningom komma tillbaka till Perpeteumet. 
Där hittar jag min trygghet (egentligen behöver man inte äta något under ett 24hlopp utan med rätt dryck så bibehålls energinivån).
Perpeteum-vatten (tillochmed saltvatten)-bubbelvatten och en och annan mugg med cola slinker ner och jag tuggar på framåt.

Helen blöter ner mitt linne med jämna mellanrum, men jag aktar mig för att bli för blöt och kall om magen, och jag springer med mina handledskylare som funkar exceptionellt bra.
Banan funkar men det blir inte många bitar.
Provar en nötcreme men det är för sött så inge mer av den varan.

Efter ca 10 h känner jag mig lite utmattad.
In på toa för räklek nr två och ut på banan igen.
Jag är oerhört tacksam för att det gick att komma tillbaka såpass fort och bra efter räklekarna. 
Små pytsar med saltvatten, namm namm, Stig Andy spelar hårdrock för mig från speakerbåset, jag får en massa hälsningar och Helen håller koll på mig. 
Jag springer fortfarande lite för fort, men det går bra.

Foto: Jari Tomppo, nej det är inte mitt långfinger

Block 3: 22.00-04.00

Foto: Jari Tomppo

När man springer såhär länge får man en rätt skev rums- och tidsuppfattning.
Jag sprang i nuet, i varje timme, var tredje timme "belönade" jag mig med att gå på toaletten. Behövde jag inte så sköt jag på det för att inte slösa tid.

Magen skötte sig kanon, det enda jag var orolig för var att få en konstig elektrolytbalans.
Tog magnesium, både i tablett och pulverform (berikat med Kalium) och fortsatte med det saltade bubbelvattnet. Oj så gott.
Efter 12h-vändningen fick jag min Fanta och satte mig ner för att punktera blåsor, applicera ny Sportslick på fötterna och byta strumpor.
Fantan var kall och fantastiskt god.
Jag tog hål på en blåsa och byttre strumpor och gjorde då det enda misstaget på dygnet. 
Jag valde att sätta på mig ett par skaftlösa ankelsockor efter att ha sprungit i 12h i kompressionsstrumpor.
Detta beslut hamnar under kategorin: Hur tänkte du nu?
Sprang ett varv men var tvungen att byta igen för att vaderna höll på att skakas loss.

Jag höll hela tiden ett jämnt tempo och vid 17 timmar gick jag upp i ledningen och hade då sprungit 164.346 km.
Men det var länge kvar.

Foto: Jari Tomppo

Block 4: 04.00-10.00:
Sista blocket.
Inte så mycket människor på banan.
Sista vändningen och nu gäller det att hålla i hela vägen. Vara smart hela vägen in till mållinjen.
Vid 18h fick jag min välförtjänta 18h-öl (Mikkellers alkoholfria wheat-ale) och gick ett varv.
6h är lång tid och en timme i taget gällde.
Perpeteumet var snällt mot kroppen och jag fick i mig en och annan gel också.
Nu var jag även bra trött.
Gjorde ett tappert försök att gå mot det svenska rekordet (då skulle jag ha blivit tvungen att springa 235 km) men konstaterade efter 40 min försök att jag skulle kollapsa på kuppen. Jag ställde istället in mig på att först slå personligt rekord och därefter krama ur så mycket som möjligt ur kroppen.
Vid 22h hade jag sprungit 209.664 km och även hunnit bli avspolad med kallvatten a'la Rune Larsson samt kräkas ytterligare en gång.
Strax efteråt passerade jag mitt gamla personliga rekord (211.738km) och sen blev varje steg en seger.

När det var ca 90 min kvar ropade Rune åt mig: "Tror du att du vågar dig på en distinkt fartökning?".
Jag var sjukt trött i kroppen och varje steg var en ansträngning.
Men jag tänkte: "Vad tusan, jag har energi i kroppen det vet jag, vad är det värsta som kan hända?".
Tomas Wassberg sa en gång:"Om man har ett mål som man vill nå och det är bara kroppen det gör ont i, ja då är det väl bara att köra."

Jag provade att öka och segheten släppte efter några minuter, tilläggas bör att det var sjukt långa minuter.

Sista timmen på ett 24h-lopp är alltid speciell.
För min del är det då jag får klicka på min "Pepp-lista" på Ipoden, där har jag låtar som:
- Amazing
- Rytmen av ett regn
- Skaka rumpa
- How bad do you want it
- Spring (denna låt räddade mig ett fleratl gånger under dygnet)
- Jag sträcker mig mot himlen
- The number of the beast
- Hallowed by my name

Ni fattar grejjen? :)

Jag visste att jag hann ungefär 3 varv på 10 minuter om jag skyndade mig.
Sista timmen tyckte jag att jag sprang tokigt fort, men såhär i efterhand var det nog inte så fort. Fast efter 23h löpning känns det mesta över krypfart fort.
Jag ansträngde mig för att bibehålla en bra teknik och jag fick blöta handdukar av Helen nästan varje varv för att hålla mig sval.
Jag tog dricka från arrangörsbordet vartannat eller var tredje varv och ansträngde mig från att falla för frestelsen för att gå några extra steg.
30 min kvar. 9 varv, på sin höjd.
Varvningsområdet fylls med folk och Stig Andy är i sitt esse.
20 min kvar. Satan så ont det gör.
10 min, herregud, 3 varv till Maria, kom igen nu.
Jag ser rätt suddigt och kastar vatten i ansiktet för att skärpa till mig. 
Passerar varvningen sista gången då klockan står på 23.59.03.
Häver ur mig ett avgrundsvrål för att få ut det sista ur kroppen (förmodligen totalt kontraproduktivt) och faller ihop i en hög när slutsignalen går.

Det-gör-så-ont.

Nu är det över.

Jag hade ett mål som var 220 km.
Jag lyckades.
Jag sprang 228 432m på 24h.
Dygnet mellan 22-23/11, just där, just då, var jag starkast.

Helen, jag hade inte kunnat göra det utan dig! <3

Världens största tack till alla som följde mig, stöttade mig och skickade hälsningar och önskade låtar till mig!

Min älskade familj och min älskade Rikard, som stöttar mig i vått och torrt. 

TACK!

Mer om Bislett:
- http://www.kondis.no/det-ble-kvinnenes-festdoegn-under-bislett-24-timers.5626800-127695.html
- https://topptid.no/results/app/race/1096
- http://www.kondis.no/vi-har-fulgt-bislett-24-hour-indoor-challenge-hele-doegnet.5624436-127695.html
- http://www.sportsmanden.no/archives/19830

Vad kan gå fel?

Det mesta.

Förbered dig på det värsta och hoppas på det bästa. Det kan gå alldeles galant, men det kan gå på röven också.

24h.
Inomhus.
Runt runt runt.

Det finns både tid och plats för att mycket ska gå i stöpet.

- Illamående
- Magras
- Hjärnspöken 
- Stress, både fysisk och psykisk
- Uppkastningar
- Ifrågasättanden
- Muskelvärk
- Hjärnvärk
- Humörsvängningar
- Skavsår
- Blåsor
- Svårigheter att behålla energi
- Kramp


Tro mig.
Jag har varit igenom allt ovanstående både en och två gånger.

Men i slutändan så är det ju kampen vi älskar. (ok, jag älskar, ska inte tala för någon annan).

Hade det varit lätt hade det ju inte varit någon utmaning och då hade det inte varit någon idé att göra det, eller hur?

No pain!

 

...and don't forget to be awesome!

Att skapa förutsättningar

Snart är det tävlingsdags.
Jag tror på att skapa förutsättningar för sig själv. Oavsett vad det gäller egentligen. Förberedelser är A och O i min värld.

Långsiktiga förutsättningar handlar om att lägga upp rätt sorts träning (det har jag som tur är Andreas till) och förbereda sig under en längre period med rätt sorts mat och på så sätt också förhindra sjukdomar och optimera återhämtning och träningseffekt.

Maten "sköter" jag.
Jag skulle säga att 90% av det jag stoppar i mig finns det en tanke bakom. 

Träningen har jag Andreas som sköter men det är jag som sätter upp målen.

Nu när det närmar sig tävling handlar det om, för mig, att vara ute i god tid och slippa stressa mig igenom sista veckans förberedelser.

Resor:
Resan till och från Oslo är klar sedan länge.
Denna gång blir det tåg, där Helen kliver på i Katrineholm vilket innebär att vi har 4h att prata ihop oss på detaljnivå.
I Oslo vet jag sedan vilken spårvagnslinje som går till hotellet och även sen till Bislett.
Hotellet är bokat och klart sedan några veckor och jag vet var vi ska äta på fredag kväll.

Packning:
Jag gillar listor.
I god tid gör jag listor och bockar sedan av när jag packar.
Nuförtiden har jag bra listor som jag bearbetat fram genom andra 24h-lopp. Det krävs bara en liten justering inför just detta lopp.
Listorna delar jag upp i: energi, tävlingskläder, efter-tävling-kläder, materiel, övrigt.
Detta bildar struktur och kontroll.

Energin har ett eget schema och jag har gjort inhandlingar lite då och då för att undvika att skapa stress över det.

Sen finns det instruktioner till Helen vad hon ska göra i olika situationer (som nu i och för sig är överflödiga, kvinnan kan i princip se vad jag tänker....scary....) samt en plan A, plan B, plan C och en FUBAR-plan.

Nu i veckan kommer jag att köra sista biten på schemat, mest för att rasta benen. Det jag inte har nu kommer jag inte anskaffa på fem dagar. Det ligger lång träning bakom den kropp och pannben jag har nu.

Jag har ett yogapass inbokat samt ett besök hos min naprapat för en sista översyn och eventuell justering. 
Jag ser till att äta och sova bra. 
Lämna jobbet både fysiskt och mentalt när jag stämplar ut för dagen.
Jag klipper tånaglar och epilerar benen (viktigt!)



Jag hade en liten mental snabbdipp i förra veckan.
Nu är jag tillbaka.

Om inte jag tror på mig själv, vem ska då göra det åt mig? ;)

Jag tror inte jag kommer att glömma att vara awesome.

Vilodag och träningsdag i Arvidsjaur

Det hände mycket den här veckan.
I onsdags kväll åkte jag till Arvidsjaur för jobb.
Samtidigt ställde sig min fina vän Kristina Paltén på löpbandet i Kista för att springa i 48h.

Torsdagen var vilodag för min del, så det blev ett kortare bålpass på gymmet med min kompis Hanna som är sjuksköterska på Arméns jägarbataljon innan det bar av hem till henne för att äta ren.
Då sprang Kristina fortfarande.




På fredagen sprang jag 15 km på övningsfältet. Jag blev utskjutsad och sen sprang jag tillbaka.
Vilken tystnad.
Den får man inte i Stockholm.
Fantastiskt.

Det låg lite snö på marken och vara några minusgrader så det var lite annorlunda.
Steget var lätt och andningen fin och jag njöt av ensamheten.
Den får man inte ofta, trots att jag genomför 95% av mina träningspass själv.
Medan jag sprang gjorde Kristina sina sista steg mot världsrekordet på 48hlöpning på löpband.
322.93 km.
Jag är mållös.

Igår gjorde jag sista långpasset innan Bislett.
29 km med bästa Anna G och det var två tunga kroppar som rundade Spånga, Vällingby och upp till Stora Mossens IP för att sen ta oss tillbaka till Solna.

Till veckan lättar träningen något för att sista veckan bestå av kortare distanspass och lite fartlek.
Phiew.

Jag är fortfarande stark.
Dock trött.

Idag anmälde jag mig till lottningen inför Western States.
Nu gäller det att hålla alla tummar och tår den 6/12 när lottningen avgörs.
Aaaaaaaaahhhhhhhhhh vad jag vill ha en plats!!! :)

Igår hade också Officersklubben sin årliga höstmiddag på Karlberg. 
Jag och Rikard var där, rackarns trevligt.

Jag äger annat än träningskläder visade det sig :) 

Train as you fight

Man blir bra på det man tränar.
Det är ju inte så konstigt.

Snart är det Bislett 24hour Indoor challenge.
546m på en inomhusbana av tartan under Bislett-stadion i Oslo.
Så många varv som möjligt på 24h.
Flest varv vinner.
Det är femte året i rad jag ställer mig på startlinjen där.
Med varierande resultat ska jag säga.

2010; strax över 192 km. Ett mycket bra lopp.
2011: 211 738, personligt rekord som fortfarande står sig, tyvärr. Ett mycket bra lopp.
2012: ca 178 km, fick en ohygglig kramp i höften efter ca 17 timmar tror jag det var, en obekant ny smärta som gjorde att jag inte kunde lyfta benet, valde att kliva av efter 18 h. Fram tills dess, ett hyfsat lopp.
2013: ca 180 km, började kräkas efter 2h, igen efter 16h och vid 21h kräktes jag blod. Jag kunde lätt ha förväxlats med spöket Laban och kunde knappt ta mig framåt. När man kräks blod är det dags att sluta. Jag klev av när 21 timmar hade gått. I övrigt var det nog ett av mitt bästa 24h-lopp trots all drama. Jag är mycket nöjd med hur vi löste de situationer som uppstod. Jag hade min kusin Martina med mig som support och hon skötte sig ypperligt :) Jag är sjukt nöjd med de 21 h jag sprang.
2014: .............. only time will tell.


Att träna likt det sätt man ska tävla tror jag stenhårt på.
Därför har jag de senaste veckorna cirklat på löparbanor i timmar, petat i mig energi med de mellanrum jag har på mitt schema inför tävlingen, sprungit med mycket mat i magen, sprungit tidigt på morgonen, sprungit på natten, sprungit i de skor jag ska ha och förberett mig på bästa sätt.

Att springa på natten är lite annorlunda.  
Kroppen vill sova och har gått ner i sparläge. Det är inte meningen att vi ska anstränga oss då.
Det har gått förvånansvärt bra.
Ska man bli bra på att springa på natten (och det är ett måste när man vill springa 100 miles och längre) så måste man träna på det.

Nu återstår mindre än tre veckor.

Jag är trygg.
Jag är stark.
Jag ser fram emot tävlingsdagen med ett leende.

"Till Maria, därför att du vilat på makadam"

Förra onsdagen höll Rune Larsson en föreläsning på Karlberg.
Vi hade utbildningsdag med bataljonen och jag hade föreslagit honom som föreläsare. Chefen nappade på idén och på den vägen var det.

Innan det var dags åt vi lunch på mässen och satt och pratade. Jag fick då en kopia av Runes nyskrivna bok, "Löpning - från motion till ultradistans". 
Jag bad honom skriva en hälsning i den. Han skrev:"Till Maria,  för att du har vilat på makadam."

Jag har nu noggrant plöjt varje sida och kan konstatera (vilket jag redan visste) att det är en väldigt klok man det där. Samt att vi delar uppfattning om väldigt många saker som rör ultralöpning.
Sicken tur, något verkar jag ju göra rätt iallafall :)

Jag kan säga så mycket att Rune Larsson är väl egentligen anledningen till att jag håller på med det jag gör.
När jag läste yrkessofficersprogrammet på Militärhögskolan i Halmstad 2007 så var det en kväll en frivillig föreläsning för oss kadetter.
Först tänkte jag inte gå men föll för grupptrycket (det var ju borta på regementsområdet på andra sidan Galgberget ju, långt att gå, säkert två kilometer.....).
Det var den kvällen jag fick reda på att det faktiskt gick att springa längre än marathon.

Jag sprang mitt första marathon när jag var 17 år efter övertalning och stöttning från mig mor. Hon sa att om hon kunde så kunde jag.

När jag gjorde värnplikten och under officersprogrammet gjorde jag bra ifrån mig på saker som baskerprov, överlevnadsövning och dylikt. Situationer som var fysiskt och mentalt jobbiga verkade helt enkelt passa mig. När man var tvungen att härda ut.

Efter Runes föreläsning i Halmstad sprang jag mitt första 6h-lopp i Skövde i mars 2008. Jag och Paula.
Hehe, jag ler vid minnet.
Det var konstigt när vi nådde marathonsträckan. Efter det blev varje steg vi tog det längsta vi sprungit.
Mysko.
Jag minns också att jag åt en gel för första gången i mitt liv och därefter skuttade omkring och sjöng en Linda Bengtzing-låt.
Första gången kom jag 5,3 mil.

Där bestämde vi oss för att 2009 skulle vara året vi genomförde vårt första 24h-lopp.
Det gjorde vi, i Hallsberg i slutet av juli. Då kom jag ca 152 km. 
Jag hade aldrig haft så ont i kroppen i hela mitt liv.
Jag hade övertalat Helen att hämta mig på stationen i Skövde och köra mig hem (vi bodde ca 700m från stationen vid det tillfället). 
När hon hämtade mig hade hon med sig två saker.
En mjukisåsna, för att jag var lika envis som en, och en påse med två kilo av mitt favoritgodis.

Förra året när jag tävlade i Grenå hade jag med mig Helen och Rune som support.
Jag är så otroligt tacksam att människor faktiskt vill spendera 24h (eller ja, en helg blev ju det här) och agera stöttepelare, det är inte det lättaste ska ni veta. 
Världens största TACK till alla som nånsin supportat, både mig och andra!!!

När slutsignalen ljöd i Grenå föll jag i princip ihop i en liten hög där jag stannade. Jag låg på makadam men just då var det tillräckligt bekvämt efter att ha varit i rörelse i 24 timmar. Det fanns inte ett steg kvar i min kropp.
En bit bort fanns det faktiskt gräs. Makadamen fyllde sitt syfte utmärkt.

När Rune var på Karlberg pratade han om attityder, om offer och fighters.
Jag vet vad jag vill vara.

It ain't about how hard you hit, 

It's about how hard you can get hit and keep moving forward,

How much you can take and keep moving forward,

That's how winning is done!

Såhär i efterhand var det en förbaskad tur att jag gick på den där föreläsningen på andra sidan Galgberget.

Tack Rune, för att du inspirerade mig!

Foto: Rune Larsson

Military WorldChampionships in Marathon (Eindhoven marathon) 2014; My side of the story, eller; A good day to die hard.

Holland.

Höst.

Yr.no hade lovat lite varmare väder och pga detta gjorde jag världens pack-miss.

Vi blev inkvarterade i kaserner hos 13. Gemechaniseerde Brigade, Legerplaats Oirschot strax utanför Eindhoven.

De hade både strf90 och strv122 så man kände sig som hemma :)

Vädret var ungefär detsamma som vi lämnat i Stockholm, däremot var det svinkallt inne på vårt logement. Det fanns en termostat men den gjorde lite som den ville.

Under täcket var det inge problem, men utanför rådde ca 17 grader.

Inte optimalt.

På fredagen hade vi ingen annan tid att passa än invigningen på eftermiddagen.

Jag och Emma cirkulerade på området tills vi samlat lagom antal kilometer. Peter och Elisabeth gick på tekniska mötet,vi åt mat, vilade och mådde allmänt bra.

Invigningen var värdig och snabbt överstökad på fredagen och resten av tiden ägnades åt ännu mer mat och uppladdning.

Lördagen var ännu mer luftig och vi hade endast mattiderna att förhålla oss till. Vi tog en sväng till Eindhoven, fikade, strosade och åkte hem igen.

Den enda stressen som infann sig var när vi i sista minuten lämnade in våra fyllda flaskor till tävlingsledningen.

Söndag morgon.

Raceday is happy day.

En bra frukost och sen bussades vi in till stan.

Starten skulle gå kl 10 och vi hade gott om tid att värma upp.

Uppehållsplats var en konferenslokal på ett närliggande hotell.

Lyxigt.

Temperaturen låg strax över 10 grader, solen var på väg fram och det kändes som om hela Eindhoven var vaket.

Två varv på en 21km-bana gällde och jag gick för personligt rekord.

Tanken var att öppna i 4.30fart, se hur länge det höll för att sedan gå ner på 4.35-4.37. Då skulle jag landa in på ungefär 3.14.

Men benen hade en annan plan.

Första milen var snabbt avklarad (lyx att ha egna flaskor som väntade på sig).

Jag hade som mental plan att räkna upp till 10 km först, därefter 21 och sen var det hemväg.

Först låg jag och snittade på 4.20/km större delen av det första varvet. Farten nedgick något på slutet där jag trots allt identifierade motlut ;)

Jag kom in för varvning på torget och gjorde tummen upp åt Peter.

Ut igen och nu var det ju hemväg, eller?

Jag visste att jag hade gått ut hårt, men det fick bära eller brista. Det var inte läge att ge annat än 100%.

Jag passade på att persa på halvmarathon av bara farten också.

Sen följde en väldigt lång tredje mil.

Jag tyckte att jag aldrig kom fram till 30kmskylten trots att det gick rätt fort.

Det började kännas i låren och spände det inte lite i vänster axel?

Snart skulle jag iallafall vara framme vid 30 och som jag längtade efter min gel som jag hade tejpat på flaskan.

Men när jag kom fram till bordet var den borta.

Jag stannade tillochmed för att försäkra mig om att jag inte såg i syne men den var verkligen borta.

Jaha, ingen idé att stå där och dröna, jag fick ta från vätskekontrollen istället. Isostar, något svag men god. Tog två muggar och sen manade jag på benen igen.

Sprang och var sur i ungefär en och en halv kilometer och började istället längta efter min RedBull jag hade vid 35.

En kilometer till i den här farten Maria, det orkar du. Bara en kilometer till.

Och sen EN kilometer till. 1000 fåniga meter, hur svårt ska det va?

När jag hade passerat 30 kollade jag på klockan och såg att jag tillochmed hade ”råd” att springa i 5minutersfart och ändå slå personligt rekord.

Då skulle jag i princip kunna jogga sista biten.

Skulle inte tro det.

Jag sprang inte enbart för mig själv, lagets insats berodde på hur väl  varje individ presterade, det var inte läge att komma imål  och inte gett allt.

Upp med blicken.

Jobba med armarna.

Fram med höften.

Rak  i ryggen.

Ned med axlarna.

En kilometer till.

Vid 37 kilometer såg jag att jag hade möjlighet att gå under 3.12 (för övrigt kvalgränsen till SM-klassen i Sthlm marathon).

Men då skulle jag få springa fort.

En lång smal tjej hade länge legat före mig och jag hade haft ögonen på hennes rygg. Nu vinglar hon helt plötsligt till och ställer sig med händerna på knäna och börjar kräkas.

När hon är klar fortsätter hon att springa.

Jag lägger mig precis bakom, jag går om sen tänker jag.

39 km, 3 km kvar nu, herregud Maria, dags att plocka fram pannbenet. 3000 ytterst fåniga meter. Det är inte ens 15 minuter av ditt liv. Ta i nu!

Jag passerar 40 kmskylten och ser att jag har exakt 9 minuter på mig att klara 3.12.

Jag höjer blicken ytterligare ett snäpp och andas ut.

Nu svänger banan in i stan på obekanta gator.

Det är folk överallt (och cigrettrök) som hejar och ropar.

Hmm, ingen kilometerskylt vid 41, satan, jag trycker kroppen framåt.

Nu borde jag komma runt till upploppet snart.

Knappar in på en kille framför mig. Kollar på klockan som nu har slagit över på 42 km.

Viker vänster upp och nu ser jag 500mskylten.

Strax ser jag målet och klockan som tickar.

3.11.45.

3.11.46.

3.11.47

J**********vlar.

Jag trycker ur det sista som finns i kroppen och korsar mållinjen 3h 12 minuter och 4 sekunder efter startskottet.

Vill ramla ihop i en hög men tar mig en bit framåt innan jag lägger mig.

Den glädjen blir inte långvarig då det kommer en sjukvårdare och vill dra upp mig.

Försöker föklara att jag mår bra.

Han försöker förklara att det är kallt på marken.

Jag försöker förklara att det är lugnt.

Hursomhelst.

Jag kommer upp, får syn på Elisabeth utanför staketet (3.04.34) och får en kram.

Efteråt får jag reda på att Andreas är mindre nöjd (2.32.06), Jesper har persat (2.43.55), L-O (2.45.50) har sprungit med buksmärtor i princip halva loppet och Emma (3.24.18) har en trasig höft men sprang imål (och persade) för att vi skulle få ett resultat i lagtävlingen.

Vilka svenskar!

Senare visade det sig att vi (damerna) tog lagbrons!!!!!!!! Efter Polen (som tog storslam i både herr och damklassen både individuellt och lag) och USA.

Tack tjejer! och grabbar ;)

Foto: Peter Kriborg