tisdag 15 april 2014

Täby Extreme Challenge 100 miles, 2014; My side of the story, eller - En satsning som gick hem

Då var det dags.
Nu skulle det ske.
Mitt första "rena" 100miles-lopp.

När vi rullade iväg hemifrån på lördagsmorgonen blev jag helt plötsligt nervös.
Skitnervös.
Sådär så att jag var illamående, seriöst alltså, illamående! 
Yiack.

Vad hade jag att vara nervös över?
Jag har slutat med det där med prestationsångest för några månader sedan och hade de senaste dagarna strävat efter att "ta kontrollen över det du kan kontrollera och acceptera resten". 
Sagt och gjort.
Vad kan jag kontrollera?
Jo, mig själv och min insats.
Bra, då borde det väl inte finnas så mycket att vara just nervös (!) över.?!?!??
Distansen visste jag att jag fixade, jag har sprungit 9 st 24h-lopp där 8 av de har varit över 100 miles (161 km).
Jag visste att formen var bra genom kvittot från BUS 6-hour race

Hursomhelst...
Redan 8.30 var det mycket folk på plats och vi skyndade oss att få en bra plats i tältet, eller ja, en plats överhuvudtaget.
Jag gillar att vara på plats tidigt vid tävling. Så att jag hinner lugna ner mig och få grepp på saker och tinga, extra bra denna morgon.


Träffade folk högt och lågt, kramades och hälsade, folk som frågade hur det var och önskade lycka till.
Blev alldeles varm i magen.
Det är här jag ska vara.

Ett telefonsamtal med Anna G som skulle ansluta under dagen och några sista instruktioner till R innan det var dags att smörja Sportslick på väl valda ställen och byta om till tävlingsstass.

Solen sken och det var strax dags för start. Småpratade med folk överlag innan jag tystnade vid några minuter innan startskottet, ställde mig längst fram (inte för att det spelar någon roll men jag ville ha det så) och inväntade start.


Nu var det dags.
Dags att satsa.
Jag var inte här för att delta.
Inte här för att bara ta mig runt.
Jag ville inte gå imål och känna att jag hade en massa krafter kvar, då hade jag gjort fel. 
Jag skulle kötta i 16 mil och jag skulle vinna!

Första varvet gick av bara farten, jag såg grabbarna dra iväg, sprang och pratade lite med folk (ovanligt för att vara mig), men sen blev det inte så mycket mer av den varan, jag sprang mycket solo under resten av loppet.

Det där med social förresten, tävling är nog de tillfällen jag är mest tyst i hela mitt liv. Under 24h-lopp säger jag inte mer än nödvändigt, det ger mig ingen energi. Så jag ber om ursäkt i efterhand om jag uppfattades otrevlig på något sätt, jag är trevlig egentligen :) men när det är tävling är jag sjukt fokuserad.



Varv 1 försvann, in i varvning, kasta flaskorna, grabba nya och så iväg igen, ingen idé att stanna.

Det gick lite fort första varvet men det löste sig  genom ett toabesök på andra varvet, och tredje varvet. Men WTF är det som händer magen? Undrade jag och blev lite småsur. Drack och åt var 30e minut, toknoga med det. För mig är det viktigt att börja från början. Ta kontrollen över det du kan kontrollera. Måste man på toa så måste man.



Efter 3 varv tyckte jag att jag hade oförtjänt ont i benen, hmmm, what’s that about? Ovana från att blanda underlag kanske? Banan börjar med elljusspår, går över i asfalt, går över i grusväg för att sen gå över i lite asfalt/grusväg och sen skogsstig och slutligen elljusspår innan varvning.



Magen lugnade ner sig efter varv 5 och lite Immodium och salt men jag tyckte fortfarande det var varmt och jag sprang i linne, 3/4byxor och kompressionsstrumpor. Så småningom kom det moln som löste värmedelen som tur var.



Jag jobbade mycket med delmål och bröt ner loppet i 4varvs-delar.

Efter 4 varv fick jag en Gainomax. Gott, gott.

Då tog jag också min Ipod och vred upp volymen.



Jag tyckte själv att jag sprang, hur fort som helst. Det gjorde jag iochförsig inte, det märkte jag framförallt när Elov varvade mig och snart därefter Andreas och sen Johan :) 
Grabbarna grus, snabbfötter hela högen.



Men jag levde bra i min bubbla där jag tog ett varv i taget och sprang fort.

En bit in på varv 3 mötte jag min chef som var ute på en löprunda, haha, trevligt :)

Jag upplevde banan som lite seg fram till hästgården strax efter 3 km. Efter det kom grusväg där man kunde ta ut steget och fokusera på fart.



Vid Skavlöten var det 5km-markeringen, ett bra riktmärke, sen lite utför där jag såg till att dricka varje varv. In i Skogen vid 6.7 km och sen var det stiglöpning vilket jag hanterade förvånansvärt bra med tanke på hur lite stig jag springer. Alltid tänka ett steg till, var sätter jag fötterna nästa gång?



Jag hade hyfsad koll på klockan och gjorde 50 miles på ca 8.10 om jag inte missminner mig.



Vid 8 varv fick jag en efterlängtad Fanta  och nu var det bara två varv kvar innan jag skulle få sällskap.

Jag var nervös stundtals.

Kommer det här att hålla?

Sen kom förnuftet; Det håller om det håller, man måste våga satsa, man gör det så sällan.

 ”Nothing good ever came out of comfortzone.”



Nu satsar jag, det håller så länge det håller.

Jag höll fortfarande fokus, ett bestämt fokus, framåt framåt, jag gick där jag skulle och inte en meter till. Fokus och fart i varvningen, det fanns ingen anledning att ödsla energi på andra människor där inne (sorry men så var det). Tvekan dödar (och tar tid framförallt).



Snart blev det mörkt, välkommen natten, och jag skulle få sällskap.

Min första pacer, Elisabeth Hökerberg, en vän, kollega och triathlet på elitnivå, hade offrat sin lördagskväll för att hålla farten åt mig.

Jag hoppade in vid varvningen och var rackarns glad att se henne, nu skulle det köttas, det visste jag.

Vi stack iväg och jag hade bett henne hålla 6min/tempo.

Jag fick slita bra men fick rätt snart in flytet.



Hon peppade mig; ”Låt inte kroppen bestämma nu”, ”Ligg inte här bakom och nöj dig” (när vi kom ikapp folk i skogen), ”Ta med dig farten från backen nu”
I loved it. 
Det gjorde ont i benen , men bara där det gick svagt uppför och smärta är en del av leken ultra. 
Man måste älska kampen.



Ett varv klart och one to go.



Nu regnade det men det gjorde inte mig så mycket , Anna G försökte förgäves få på mig jackan men jag var varm.

Det var mörkt men våra båda pannlampor var utomordentligt bra och jag var aldrig nervös, inte ens i den rotiga skogen. Allt gick av bara farten.



In vid varvning  för att bälga i mig två glas cola, fick en Gainomax som belöning (12 varv) greppade mp3n och sen ut på ett ensamvarv innan R skulle ta över som pacer.



Nu stormblåste det från sidan också och jag erkänner att jag blev lite frusen,framförallt nere vid Rönningesjön, fick lite flashbacks från Stockholm marathon 2012 (fast där persade jag ju i stormvädret) och önskade jag hade tagit på mig jackan, men så fort jag kom bortanför Skavlöten så gick det över.



När R gick på som pacer tog jag på mig jackan och stod still det längsta jag gjort på loppet hittills.

Plötsligt hör jag röster som riktas mot mig och ansikten poppar upp.

”Alltså du är så jäkla snygg”, Miranda.

”Du är bäst”, Anneli

”Nadeem hälsar så mycket, bra jobbat.”, Reima.

Blev lite smått förvirrad av alla röster innan jag tog mig därifrån och ut på varvet igen med R bredvid mig.



När vi närmar oss sjön känner jag att den här satsningen kommer gå vägen och kläcker ur mig: ”Älskling, jag kommer vinna det här, på en jäkligt bra tid.”.



Våra två varv är snart över, regnet är ihållande och nu går Anna G på som sista pacer.

Sista varvet.

Sista gången runt sjön.

Sista gången över grusvägarna där jag har hållt högt tempo.

Sista gången förbi de frivilliga vätskekontrollerna på Havrevägen.



Jag är skittrött, upptäcker jag plötsligt.

Det känns som benen knappt vill röra sig framåt.

Anna är glad, pratar på och peppar som aldrig förr.

”Anna, jag orkar inte prata just nu.”

Det gör inget, hon pratar på ändå och det är skönt att lyssna på henne, samtidigt som jag försöker mobilisera varenda muskel i min kropp för att röra sig framåt.



När vi kommer in i skogen är det lite lättare att springa.

När vi passerar 9km-skylten fattar jag knappt vad som händer.

Framåt nu Maria.

Du kommer vinna.

Du kommer vinna TEC.

Uppför stenhällen och nu är det nerför mot mål.

På upploppet vrålar jag rakt ut och spurtar som en idiot (det var skitjobbigt), springer över mattan en sista gång och in i tältet och landar i en hög på marken och kan äntligen vila.



Förvånad, glad, trött, euforisk.



David Sundvall trycker en glasstatyett och ett bältesspänne i handen på mig när jag ligger på marken och gratulerar tills segern :)



Till segern.

Shit vilken grej.

Jag grinar inte (vilket jag brukar göra).

Men R grinar lite.

Och Anna :)



Jag fattar nog inte riktigt...har grinat lite såhär i efterhand för att kompensera.



Jag får energidryck, lite kaffe och en macka.

Tungan sväller och värker.

Eh???? Vad hände där?

Gommen gör ont. (har inte varit med om det sedan en överlevnadsövning när jag gick yrkesofficersprogrammet).

...och hela jag är totalt utsliten.

Precis som det skulle vara.



Jag satsade.

Och det höll hela vägen.



Jag vann!

Efter att ha sprungit i 16h 44 min och 1 sekund. (hela resultatlistan HÄR).



Efter ombyte, bilfärd, MAX och dusch kryper jag ner i sängen. Orkar inte reflektera. Orkar inte ens somna. Det tar ett tag.


Jag hade en sjukt bra dag.
Kroppen lydde.
Hjärnan lydde.
Det var en sjukt bra dag att springa fort på.

Till er som har åsikter om vädret och underlaget och som säger; "Ja men det var ju ingen snö iår", "Det var ju helt annat än andra år", eller, "De hade det för lätt" med en blinkande smiley efteråt, please don't. 

Spring själva 161 km på 16.44 och kom sen och säg om det var lätt eller inte.



Dagarna efteråt har jag varit trött och stel (som sig bör). 
Men väldigt harmonisk och lugn.
I nästa inlägg kommer analysen och reflektionerna.

...don't forget to be awesome.













16 kommentarer:

  1. Jag är så otrolig glad för din skull!
    Jag såg dig och visste du skulle vinna stort!!
    Du var så stark och snygg!!
    Tack för din pepp!!
    Njut för att du är bäst och du gjorde ett kanon jobb!

    Kram!!!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. TACK!!!!
      Du är så grym och jag visste att du skulle fixa det! Framförallt så var du förbaskat snygg varje gång jag såg dig :)

      Vila och ta hand om kroppen nu <3

      Radera
  2. GRATTIS!!! Shit va grym du är!!! :-)

    SvaraRadera
  3. Så härligt att läsa! du ÄR EN GRYM KVINNA! Stort grattis!

    SvaraRadera
  4. Sjukt bra! Tack för att du delar. Grattis!

    SvaraRadera
  5. Grattis till en välförtjänt seger, vi som stod i "buffén2 var galet imponerade av din (faktiskt mycket) glada min varje gång du svischade förbi!! Skriv lite mer om dina tankar kring mat och dryck - belöning var fjärde varv med gainomax och fanta, alltså... Vad dricker du var trettionde minut? Vad åt du? Var det någon skillnad mot dina 24-timmarslopp och vad tror du de första varvens magproblem berodde på? Det är så spännande... Och just nu vill jag gärna tro att det går att mata 50 nästa år istället för att mata löpare...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Absolut! kommer i nästa inlägg imorgon :)
      Självklart går det att mata 50! :)

      Radera
  6. Grattis igen till vinsten Maria, du är imponerande som vanligt :) Du har dock ett pris kvar som du aldrig fick, ett par X-kross glasögon.
    Vi får lösa det på något smart sätt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack David!
      Stegfors kontaktade mig så det löser sig :)
      Tack för ett suveränt arrangemang!

      Radera
  7. Hej och grattis! Såg dig vid en av varvningarna och man kan inte bli annat än imponerad av er som genomför detta och att du dessutom gör det på 16:44. Grymt! :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Caroline! Jag hade en bra dag :)

      Radera
  8. Grymma du!
    Jag ryser och fäller en glädjetår.
    Grattis!! Igen.
    Kram

    SvaraRadera