Salomon X-reid Hardangervidda 2014; My side of the story, eller; Ain't no mountain high enough

I lördags ville jag inte se en sten till i hela mitt liv. 
Ännu mindre veta av några höjdmeter.
Today, not so sure :)

I lördags ringde klockan strax innan 06.
Upp och grejja lite, proppa sig full med mat på frukostbuffén och sen gick bussen vid 07.30.
Lite tidigt kan tyckas i och med att starten skulle gå först klockan 12.
Dock tog det sin lilla tid och drygt tre och en halv timme senare släpptes vi av vid Dyranut turisthytta.

På med rätt skor och strumpor, i  mer lite mer energi och så Sportslick på de rätta ställena.
Vi tyckte båda att ryggsäcken verkade lite tung (obligatorisk utrustning: vattentäta jacka och byxa, ullunderställ, mössa, vantar, räddningsfilt, vissepipa, pannlampa, 200 NOK för en båttur om man fick för sig att bryta vid checkpoint Mårbu, enda sättet att ta sig därifrån var båt, dessutom fick jag en GPS för att de skulle ha koll på oss samt ett gravljus och tändstickor, ja på riktigt, ett gravljus). Emelie hade också våran egna GPS och ett första-hjälpen-kit.
Lägg på lite gel, Snickers och en vätskeblåsa med en och en halv liter vatten så var det rätt mycket som skumpades runt på ryggen.
Jag tyckte jag var van att springa med ryggsäck, dock uppgick ju min erfarenhet till max två-timmars-rundor, en men, det gick bra :)

Det blåste på rätt bra men var fortfarande hyfsat varmt och jag valde att starta i:
- 3/4 kompressionstights, CWX
- Kompressionsstrumpor (rosa såklart), CEP
- Funktionst-shirt, årets Sthlm marathon-tröja
- Sleeves, Swedish Armed Forces :)
 På fötterna satt mina sprojlans nya Icebugs (I know I know, men de kändes bra det enda passet jag sprungit med de innan samt att jag hade ett par andra att byta till efter 7 mil ifall det skulle gå på röven) och på ryggen min löparrygga från Lowe Alpine.

Strax efter kl 12 smällde hagelskottet och 117 löpare påbörjade den 123 km långa resan mot Mt Gausta.

Jag var sjukt sugen på att springa, men samtidigt så var jag helt ärligt lite nervös. 
Hur skulle det gå över fjället?

Vi öppnade i en lugn takt. Det är långt till toppen.
Den första biten bestod av, tja vad ska man säga, vandringsled? fjällöpning? 
Jag fokuserade på att hålla mig på benen och försöka vara lätt i steget.
Efter några kilometer kom några ytterligare kilometer på grusväg. Boooooooring.
Jag hade kommit in hyfsat i trailandet och tyckte nu det var trist att springa på väg.
Vinden fortsatte och det var varmt. Jag drog av mig ärmarna.

Vägen tog slut och fjället fortsatte.
Vi tuggade på bra och snart såg vi första checkpointen vid Rauhelleren (Dyranut-Rauhelleren 30 km). Jag passade på att snubbla på en sten och göra en Superman-landning platt på marken, klarade snok och tänder men skrapade upp armbåge och lite på höften.
Väl framme vid checkpointen drog jag en sväng på toa, kastade i mig lite RedBull och sen var vi på väg igen. 


Fjället fortsatte och mitt fokus låg på stigen framför mig.
Vinden var väldigt stark och ibland fick man parera så man inte blåste omkull.
Stenar, stig, bäckar, snö och lite mer sten.
Regnet kom och gick men jag var varm.
Vissa passager gick inte fort men vi tog oss framåt.
Vi växeldrog med en dansk medtävlande som vi sprang om ibland, sen sprang han om oss och sådär höll vi på. Även ett franskt lag lekte vi lite katt och råtta med.

Mårbu ahead! (Rauhellern-Mårbu 22 km)
Vi möttes av en såndär flygande kamera som ser ut som en gigantisk spindel. Coolt.
Lite ostkrokar och cola i Mårbu och tre minuter senare var vi på väg igen. No time to waste.

Terrängen blev något knepigare nu och jag snubblade om vartannat. 
Då blev jag sur. Krökte ryggen så jag fick ont också men höll mig på iallafall på benen.
Stundtals branta stigningar och luriga passager blandades med rackarns fin längs-med-löpning.
Mil nr 7 var nog den längsta jag varit med om. Vi klättrade uppför, uppför och uppför. Det regnade, blåste ordentligt och dimman hade börjat krypa in.
Vi var ensamma på Hardangervidda.
Man såg ingen alls. 
Iochförsig hade vi "vår" dansk alltid i närheten, samt en norsk kille med sjukt långa ben som gick lika fort som en tusenfoting.
Nu har vi varit ute i åtskilliga timmar men jag har inte reflekterat över det. Vi ska ju framåt och vi är inte framme förrän vi är i mål.

Vi är rätt högt upp och plötsligt ser vi en fotograf.
Det brukar båda gott.
Ner till Kalhovd är det rätt brant. Tårna slår i fronten av skorna och jag tänker att jag nog är minst en nagel fattigare om några dagar.

In i checkpointen och här finns det stolar. (Mårbu-Kalhovd 21 km).
Jag kontrollerar fötterna, konstaterar att det är blåsor och mer eller mindre frånvaro av skinn under stortårna. Smörjer på ett nytt lager Sportslick, tar en Voltaren och Alvedon och på med nya strumpor. Byter t-shirt och fyller vätskeblåsan.
Nu är det 37 km till Rjukan och 32 km grusväg ligger framför oss.

Det börjar bli mörkt. Klockan är strax efter 23 om jag inte missminner mig och benen börjar bli rätt trötta.
Jag sköter energin bra och magen svarar på ett perfekt sätt. Inge bråk, inge strul, idag är den med i matchen.
Jag dricker Perpeteum varje halvtimme och varje heltimme äter jag en liten Snickers eller en gel.
Klockers!

Vi rullar iväg längs grusvägen, som är doserad och lite trixig att springa på. Vi går i uppförsbackarna och tuggar på i nerförsbackarna och på platten.
Snart kommer det riktiga mörkret och pannlampan åker fram.
Vi börjar komma ikapp folk, fastän det inte går speciellt fort, "vår" dansk och de norska grabbarna.
Vi kommer till en sjukt lång uppförsbacke, den tar nästan aldrig slut. 
En skylt, 25 km till Rjukan som är nästa checkpoint och den sista innan klättringen upp till toppen tar vi.
Nästa skylt, 20 km kvar, har vi inte sprungit längre?
Scheisse.
Vi tuggar på, in med energi och så framåt, inget annat att göra. Går disciplinerat i backarna och sen tugga på. Jag sträcker på mig och försöker tänkte på tekniken.
15km-skylten.
10km-skylten.
5km-skylten.

Sista biten går i 19 st skarpa serpentinsvängar nerför.
Här passerar vi fem personer som går.
Det blir snabbt varmare ju längre ner i dalen vi kommer.
Efter sista serpentinen är vi nere på asfalten och det är mindre skönt.
Vi springer in mot ett mörkt Rjukan in mot checkpointen där Salomon-folket väntar.
Servicen är guld. 
Vi får våra dropbags.
Emelie byter strumpor.
Jag äter min brieost och dricker Mountain Dew. Fantastiskt gott!

Vi får instruktioner om att hålla ihop tätt på vägen upp, att det blåser kraftigt på toppen och att vi måste följa gps.en.
Jajjemän.

Nu börjar sista kraftprovet.
13 km upp till toppen och 1400 höjdmeter.
Medelst små serpentiner går det rakt upp.
Syran kommer direkt och pulsen skjuter i höjden.
Efter 11 mils löpning är benen inte på topp.
Emelie tar täten och travar framåt på ett disciplinerat sätt. Jag följer så gott jag kan.
Efter 3 kilometer väntar en läkarkontroll.
Jag får svara på hur mycket jag har druckit och hur jag mår, det tas puls på arm, hals, arm, hals och arm igen. Hur mycket har du druckit?
Vissa fick ett oväntat balanstest i form av en knuff. Den slipper vi och snart släpps vi iväg.

3 kilometer i fortsatt terräng och nu kommer vi till en sista inofficiell kontroll. (bra med säkerheten här) där de återigen frågar hur vi mår.
Jag trycker i mig en gel och sen bär det iväg på den riktiga klättringen.
Nu blandas smal sandväg med brant klättring och stora stenar.
Det gäller att ha koll på balansen.
Vissa ställen är relativt icke ofarliga.
Jag kikar uppåt och ser inte toppen för dimman.
Det går tungt men ändå framåt.
Efter sand/grus-delen tar stenklättringen vid.
Flytta fötter.
Flytta händer.
Kolla ut var jag ska sätta nästa fot.
Andas.
Flytta fötter.
Flytta händer.
Kolla ut var jag ska sätta nästa fot.
Andas.

Så håller det på och det verkar som det aldrig ska ta slut.

Efter ett tag planar det ut men leden fortsätter.
Det blåser och regnar och är dimmigt men ändå hyfsad sikt.
Ett steg i taget.

På håll ser vi till slut en salomonvimpel i den starka blåsten (blåste tydligen kuling) och vi är alltså snart i mål.
Uppför de sista stenarna och över Suunto-mattan och.......nudå??
Är vi imål?
Det är folktomt men snart sticker det ut ett huvud från toppstugan och vi blir välkomnade imål.
Woho!!!!
Vi kramas, det fotas och jag sätter mig ner på trappan.
Phiiiiiiiiiieeeeeeeeew.

In i värmen och mer grattis.
Damvinnaren, Jenn Gaskell kramar om oss och gratulerar (hon var ca en halvtimme före oss).
På med torra kläder och sen får vi åka kall kabinbana ner.

Vi kommer till hotellet ca en och en halv timme efter målgång och efter en varm dusch får vi några timmars välbehövd sömn.

Kvällen avslutas med Gaustablikk Höjfjellshotells fantastiska buffé där jag (rätt förvånad över att jag fick i mig mat över huvudtaget) äter tre tallrikar. Fisken var fantastisk och det var de största havskräftorna jag sett i hela mitt liv.

Sammanfattningsvis så hade jag rejält ont under fötterna, mest pga blåsor under båda stortårna, benen var helt slut men ändå inte sådär ofattbart stela som efter ett 24h. Förmodligen pga att många fler muskler fått aktiveras i alla riktningar.
Stigningen efter 11 mils löpning tog nästan knäcken på mig och jag trodde för ett ögonblick inte att jag skulle fixa det.
Ögonblicket efter så ändrade jag mig, vad skulle jag göra istället då? Gå ner igen? Skulle inte tro det.

Tävlingstiden landade till slut på 19h och 46 min varav sista stigningen upp från Rjukan tog oss närmare 4h.

Det var bland det jobbigaste jag har gjort faktiskt, inte alls lika mentalt påfrestande som ett 24h. Jag reflekterade knappt över hur lång tid vi hade sprungit. 

När jag tittade upp mot toppen från hotellet på eftermiddagen var det rätt ballt att veta att vi hade tagit oss upp dit.

Världens största tack till bästa lagkamraten Emelie!

Ain't no mountain high enough!

Ready to rumble!

 Runners perspective: http://vimeo.com/100070747

Results Salomon Xreid Hardangervidda 2014.
Take a look here: http://bit.ly/1krS5TO
Och här: http://bit.ly/TWv6tu

Kolla facebook-sidan: https://www.facebook.com/Xreid?fref=ts :)