I need help!

Nu flyttar vi snart och jag håller på att rensa garderoben. Därmed vill jag bli av med följande klänningar och hoppas slippa slänga de/lämna till återvinning.

Kostnad: porto om så behövs, samt valfri donation till Tjejmarathon. Inom Stockholm kan jag möta upp för leverans, då tillkommer en kram.

Ring, messa eller hör av er här.

Svart trikåklänning inköpt på HM, strl S, använd en gång

Mörklila färg, material velour (eller motsvarande), köpt på MQ, strl 38

Mörklila klänning med strass, dragkedja i ryggen, inköpt på Clarks i Skövde, märke "Sisters point", strl M

Mörklila, Strl 38, oklart inköpsställe, använd en gång 

Klarrosa klänning med ett snett axelband, strl 10, använd en gång

Mörklila klänning med glitterdetaljer, "underkjolen" något sargad framtill, går att klippa bort det som syns helt, strl M, 

Axelbandslös blommig klänning, inköpt på SOLO, strl S,
dragkedja i sidan, använd ett fåtal gånger

We all need a place to call home

Jag är hemma i Borlänge över påsk. Viktigt brudtärneuppdrag idag; det ska provas och förhoppningsvis inhandlas brudklänning. Ohmygod Ohmygod Ohmygod.  :)

I övrigt så är det rätt skönt att komma hem. Jag sover i mitt gamla flickrum, jag och mamma äter frukost i verandans uterum, dricker alldeles för mycket kaffe och bara är.

Mamma är alltid mamma och hemma är alltid hemma. Men det där med hemma ändras ju och behöver inte alls vara samma ställe där man växte upp. För mig är det så mycket fina minnen som är förknippade med det här huset så för mig känns det varmt i magen att komma hem.
När vi var små byggde vi rutschkana i källartrappan med madrasser, pappa hade en luftgevärsbana inomhus  (den är iochförsig borta sedan ca 20 år pga en dörr som byggdes igen), och när jag och min syster hoppade studsmatta nere i källaren. Hehe.

De senaste tio åren har jag, tillsammans med Rikard bott i Göteborg, Skövde och nu sedan fyra år bor vi i Stockholm.

Home is where my heart is heter det visst. Jag är så otroligt glad varje gång jag får vakna upp bredvid den fantastiska mannen som jag har i mitt liv <3
Där är hemma för mig.

Fall down seven Times. ..

Igår gick det inte bra för mig. Jag hade i förra veckan ägnat tid, som jag skulle ha lagt på ett skolprojekt, på träning och fika, vilket ledde till att jag satt halva dagen och hela kvällen igår för att ta igen det. Jag körde fast men fick sent omsider till det.

Körde en lugn återhämtningsjogg på kvällen också. Tur att det var just det för det gick inte fort vill jag lova.
Jag är lite trött.

Idag däremot gick det bättre. Morgonkaffet smakade underbart, jag är klar med projektet, sprang det lättaste inomhuspasset på länge (det finns ju grader i helvetet) och jag gjorde bra ifrån mig på nya styrkepasset (compliments by Fitnesscoachen).

Nu flyr jag storstaden till förmån för lugnet i Borlänge.


...stand up eight!

Countdown

I skrivande stund är det :
- 41 dagar kvar till 24h-loppet i Basel 
- 125 dagar kvar till min bästa vän gifter sig
- 216 dagar kvar till Europamästerskapet i Albi i Frankrike
- 468 dagar kvar till Världsmästerskapet i Belfast på Nordirland

...just ja, det är också 15 dagar kvar till vi får nycklarna (eller ja, får och får, betalar en jäkla massa pengar för) till vår alldeles egna lägenhet! (och 20 dagar kvar tills vi flyttar).

Det händer alltså lite nu.
Det är också full fart i skolan. Jag läser Idrottsvetenskap 2, som inkluderar rörelselära, en teknikanalys samt lektionsplanering för tre stycken progressiva lektioner inom egen idrott.

Full fart på de flesta fronter and I like it :)

Träningen går bra, avrundade en hyfsat tung vecka idag med 18 km i distansfart. Benen var väldigt sega till en början men kom igång efter några kilometer och räddade upp situationen så att jag hamnade på ett bra snitt till slut.
Därmed också sagt att jag är rätt trött. Men med rätt mat, sömn och rätt människor runt omkring mig så fixar jag det mesta <3

Mina tånaglar överger mig en efter en, en till verkar ha lämnat in sin avskedsansökan men inte hoppat av fullt ut än.
Först tänkte jag att de väl kunde vänta tills efter loppet, fast å andra sidan kanske det är bättre att de inte är där överhuvudtaget. Helt ärligt börjar jag tröttna på de. Kanske dags att få de att försvinna för gott. Vilket i och för sig innebär att jag aldrig kommer kunna ha open-toe-shoes ever again.
Vilket iochförsig inte är någon större förlust kanske.

Men Basel då.
Som sagt.
41 dagar kvar, vilket innebär 40 dagar kvar att förbättras på.
Med mig kommer jag ha världens bästa support, Helen.


Hon tyckte vi borde ses.
Mjaha sa jag, jag tackar aldrig nej till att få kramas med Helen men initialt tänkte jag att det räckte att prata ihop oss dagen innan. :) hon vet målet och hon vet exakt hur jag fungerar.
Vi är rätt ruttade på det här nu, det blir det tredje 24h-loppet som Helen är med mig på, ett 6h har vi gjort också.

När jag hade sprungit (ok, springa var nog att ta i) mitt första 24h-lopp mötte hon upp mig vid stationen i Skövde och skjutsade mig hem (jag hade 600m hem från stationen), såg till att jag kom upp i lägenheten och gav mig en mjukisåsna, "För att du är lika envis som en",  och en 2kilos godispåse med mitt favoritgodis i. ¨
Det är kärlek det.

Hursomhelst så ska vi ses, i och med att hon bor i Skövde så gör vi en kompromiss och möts på halva vägen, i Örebro och slår våra kloka huvuden ihop.

Skepp ohoj

Det är ju sjukdomstider så jag passar på att dra i mig lite ginseng-te jag köpte i Korea.

Jag är ingen Gunde Svan i duschen precis

Jag gillar att duscha. När man tränar mycket blir det att man duschar mycket. Att duscha utan att träna innan, nja,  det är för mig ganska märkligt. Onödigt liksom. Som tur är händer det inte så ofta.
Gunde Svan hade ju någon form av hastighetsrekord på att duscha och torka sig. Framförallt var det för att han då skulle få återhämta mer.

Jag är lite tvärtom. När jag har tränat klart står jag gärna några minuter extra i duschen. Pustar ut. Går igenom passet i huvudet. Tar mig tid att utvärdera. Berömmer mig själv lite och har jag gjort ett extra bra pass så blir det den lyxiga duschcremen från Body shop eller Spa Rituals.
Jag kan självklart vara klar väldigt fort men har jag inte bråttom så ger jag gärna mig själv de där extra minuterna i duschen. Det är lite av min egen tid. And I like it.

Idag sprang jag ett svettigt tempopass på bandet på gymmet. Det var extra svettigt eftersom den fläkt som brukar rädda mig idag hade valt att vara någon annanstans. Jag har dessutom en regel när jag springer inomhus att jag får inte ta av mig linnet förrän halva passet har gått. Phiew. Varmt blev det. Men passet gick bra och benen tyckte det var jobbigt att cykla hem sen.
Bra.

Walk the walk.

Det kan bara bli bättre

Huvudvärken är borta.
Obeskrivligt skönt.

Idag hade jag bokat en pt-timme med bästa Fitnesscoachen. Hon har kostcoachat mig och varit ett jättestort stöd under förberedelser till viktiga tävlingar och har stor kunskap om styrka för löpare så självklart tog jag tillfället i akt när hon var i Stockholm. Jag litar på henne till 100%.

Jag vet några av mina svagheter (höger baksida, dålig balans på höger ben mm) och hon öppnade även mina ögon för ytterligare några (svag bål i allmänhet, knappt något fotvalv på höger fossing vilket bråkar med balansen, samt svag bröstrygg).

Jag kommer få slita. Men det kommer bli så jäkla bra och med tanke på att jag är rätt bra redan nu så kan det ju faktiskt bli exakt hur bra som helst ;)

Vem slog mig i huvudet?

En gång för många år sedan,  det var nog närmare bestämt 2008, fick jag en vhs-spelare i huvudet när jag åkte tåg mellan Göteborg och Stockholm. Killen som satt på sätet bredvid mig hade lagt upp den på hyllan ovanför,  dock med kortsidan utanför kanten så när tåget ökade hastigheten i svängen ut från bangården i Göteborg blev det helt plötsligt svart för mina ögon några sekunder och sen kände jag något varmt som rann nerför kinden (har än idag aldrog sett så myrket av mitt eget blod som jag gjode då).
Den gången gick det bra och det var bara ytliga blodkärl som sprack.  Killen bredvid däremot sa inte ett ord. Han kunde ju åtminstone ha bjudit på en kopp kaffe...

Hursomhelst, de senaste veckorna har jag känt mig stark. Träningen har gått bra och jag har mentalt ställt in mig på att det snart är tävling.
I onsdags vaknade jag med en grav huvudvärk. På torsdagen sprang jag ett orkeslöst tempopass och fredagen tog huvudvärken ut sin rätt och jag tog mig inte ens ut på passet.
Jag vilade igår också men idag tyckte jag att det var nog och gav mig ut på ett kortare pass strax över milen för att se vad det egentligen var frågan om.
Svaret kom rätt fort.
Kroppen är det inget fel på.
Det är bara som om att någon dunkat mig i huvudet med ett bowlingklot.

Där fick jag för att det har gått så bra.

Dags att bita ihop lite.