En gång för många år sedan, det var nog närmare bestämt 2008, fick jag en vhs-spelare i huvudet när jag åkte tåg mellan Göteborg och Stockholm. Killen som satt på sätet bredvid mig hade lagt upp den på hyllan ovanför, dock med kortsidan utanför kanten så när tåget ökade hastigheten i svängen ut från bangården i Göteborg blev det helt plötsligt svart för mina ögon några sekunder och sen kände jag något varmt som rann nerför kinden (har än idag aldrog sett så myrket av mitt eget blod som jag gjode då).
Den gången gick det bra och det var bara ytliga blodkärl som sprack. Killen bredvid däremot sa inte ett ord. Han kunde ju åtminstone ha bjudit på en kopp kaffe...
Hursomhelst, de senaste veckorna har jag känt mig stark. Träningen har gått bra och jag har mentalt ställt in mig på att det snart är tävling.
I onsdags vaknade jag med en grav huvudvärk. På torsdagen sprang jag ett orkeslöst tempopass och fredagen tog huvudvärken ut sin rätt och jag tog mig inte ens ut på passet.
Jag vilade igår också men idag tyckte jag att det var nog och gav mig ut på ett kortare pass strax över milen för att se vad det egentligen var frågan om.
Svaret kom rätt fort.
Kroppen är det inget fel på.
Det är bara som om att någon dunkat mig i huvudet med ett bowlingklot.
Där fick jag för att det har gått så bra.
Dags att bita ihop lite.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar