Spyfysens återkomst

Förut när jag jobbade på Högkvarteret så ledde Mona pass på tisdagar som jag refererade till som spyfys. Sjukt bra pass som jag var stammis på!

Idag var planen att springa intervaller, eller ja, fartlek eller vad man nu ska kalla det.
10x400m.
Jag har i ärlighetens namn inte ägnat mig åt snabbhetsträning sen......längesen...
Dock kör jag regelbundet distanspass med tempohöjningar, men icke såhär fort...därför har jag svårt att springa riktigt fort, men jag jobbar på't :)



Jag värmde upp, tänjde, lite löpskolning och sen var det bara att ta tjuren vid hornen.
Banan runt fotbollsplanen på Karlberg dög alldeles utmärkt till detta ändamål.

Tja vad ska jag säga.
Sjukt nöjd med passet, trots att lunchen nästan kom upp.
Tittade inte på klockan en gång under passet utan körde på känsla. När det pep skulle 400m klaras av så fort som möjligt (200m joggvila mellan), dock så skulle jag orka alla tio.
När jag kollade farten på klockan efter passet skiljde det 6 sekunder mellan den snabbaste och den långsammaste.
Bra gjort Maria!

Det bådar lite gott inför lördagens halvmara i Gävle.
Jag siktar på pers och det kan gå hur som helst. Tror sist jag tävlade på distansen var 2010 då jag sprang Läckövarvet utanför Lidköping.
Hursomhelst.

OM jag nu skulle persa, har jag lovat att belöna mig genom att få köpa ett par Asics DS Racers i syfte att springa ännu fortare på hela maradistansen senare i höst när det är militära VM som gäller.

Låter väl bra? :)

Löparfrågor

1. Vilken typ av löpare är du?
 En ultralöpare som hellre springer längre än fort. Gärna sådana lopp där frågan inte är hur fort man springer, utan om man kommer imål.

2. Hur länge har du löpt?
I princip hela mitt liv. Idrotten var en naturlig del av mitt liv tidigt. När jag var yngre höll jag på med längdskidåkning, då var löpningen barmarksträning. Jag sprang mitt första marathon som 17-åring och springer ultra sedan 2008.

3. Hur mycket löper du per vecka?
Jag snittar ca 10 mil/vecka.

4. Vilket är ditt “feelgood” tempo?
Runt 5:30 skulle jag tro, där kan jag tugga på ett bra tag.

5. Vad måste du ha med dig på ett pass?
Springskor är ju alltid en fördel ;)

6. Varför springer du?
För att jag kan.

7. Har du någon gång ljugit för att få springa?
Inte vad jag kommer ihåg.

8. Hur ofta köper du löparskor?
Det brukar bli två gånger/år. Räknar inte mil speciellt noga med skorna men normalt har jag bara ett eller max två par. Efter ett 24h brukar de ryka om de inte är hyfsat nya.

9. Var/hur handlar du din löputrustning?
Där jag hittar bra produkter till bra priser. Fyndar gärna på rea.

10. Dygnets bästa springtid?
Alla 24h på dygnet :) men mestadels strax innan lunch brukar passa. Då kan man fylla på med bra mat direkt efter.

11. Hur ofta tävlar du?
I år har det blivit tre lopp hittills (Sandsjöbacka Trailmarathon, Broadway Ultra Society 6h race och TEC 100 miles), är anmäld till Gävle halvmarathon 3/5, Stockholm marathon 31/5, X-reid Salomon Hardangervidda 4/7 och militära VM i marathon 14/10. Sen kan det hända att det slinker in ett 24h-lopp eller något annat skoj emellanåt.

12. Vilken är favoritdistansen?
Jag gillar ju 24h-lopp, men där blir distansen olika varje gång, 100 miles är ju grymt, sen är marathon kul också.

13. Har du ett mantra som du rabblar i huvudet när du blir trött?
"It aint about how hard you hit, it's about how hard you can get hit and keep moving. How much you can take and keep moving forward. That's how winning is done."

14. Springer du helst i grupp eller ensam?
Springer väldigt mycket själv men uppskattar sällskap väldigt mycket.

15. Hur återställer du dig efter ett långpass?
"Fina" duschtvålen, stretch, bra mat och mycket vätska.

16. Vilken snabbhetsträning föredrar du?
Distanspass med tempohöjningar.

17. Vilket lopp drömmer du om att springa?
Western States 100.

18. Vilken kändis skulle du helst vilja springa med? 
Bruce Willis.

MmmBop! (Round Rotherham 50 miles, 2012. Foto: Sandra Lundqvist)

 

Ett trött huvud i en trött kropp

Sol! Sol! Sol!
Känns nästan som sommar.
Eller ja, vår åtminstone, tur det :)

Denna vecka var jag borta med jobbet tisdag till fredag. Långa dagar kombinerat med en trött Maria gjorde att träningen lös med sin frånvaro.
(Det där med att springa 16 mil så fort man kan tog rejält på krafterna.)
Undantaget onsdagen då jag joggade en terrängmil med en kollega i Ryssbergens friluftsområde. Det var skönt, men det räckte också.
Helgen har dock spenderats mestadels utomhus. Gåendes eller cyklandes (looooooove my new red bike).

Igår var jag inne på Djurgården och kollade in halvmarathonet, alltid lika kul att se eliten svischa förbi. Lika kul var det följande 2h då jag stod kvar och hejade och klappade på tjejerna som kämpade två varv i den varma solen.

Fick någon konstig varm klump av lycka i magen när jag stod där och ögonen tårades.
Seriöst så måste jag sluta vara så blödig när det gäller sånt där.
Bölade nästan för att jag tycker så jäkla mycket om den däringa löpningen och alla känslor som uppstår.

Imorgon bitti transportlöper jag till jobbet. Lyckades lura med mig Henrik :)
Han rehabar så han kunde inte springa så långt eller så fort.
Tur det kände jag :)

Om morgondagens tur går bra så blir det tempo imorgon eftermiddag.
Dags att försöka krama ur lite fart ur den här kroppen då jag och Anna G springer Gävle halvmarathon på lördag.
Phiew, halvmarathon, det var längesen...
Efter det är det inte långt kvar till min älsklingstävling Stockholm marathon.
Planen är pers!
Får se vad kroppen tycker om det.
Konstigare saker har ju hänt.


Eller?

Här var jag också trött. Bilden tagen efter mitt första 24h-lopp i Hallsberg 2009  :)

 (Foto: privat)

Post TEC - återhämtningen

Idag är det strax över en vecka sedan jag gick imål på TEC. (det inlägget har förresten lästs av över 530 personer, helt stört!!!! jag bockar och bugar då det är statistikrekord för min del :) )

Jag vill säga ett stort TACK för alla fina kommentarer och lyckönskningar, både här och på Facebook.
Det värmer verkligen!!! <3

Dagarna efteråt var jag trött (som sig bör) och kroppen gjorde ont.
Fötterna klarade sig ypperligt, tack vare Sportslick och CEPs kompressionsstrumpor (rosa såklart) förutom en blåsa under en nagel och där kommer nog nageln trilla av vilken dag som helst. När naglarna väl har börjat lossna så är det lätt hänt igen. Inga problem så länge man håller de fräscha så att det inte blir infektion.

Måndagen var jag ledig vilket var extra skönt.
Jag låg och drog mig i sängen ända till klockan 11.
När jag väl tog mig ut så promenerade jag till Solna centrum för fikadate med Anna G. Eller ja, gick och gick, inledningsvis så var det nog någon form av vaggande.
Jag tog lunchstopp halvvägs :) (kan tyvärr meddela att hela sträckan är 1,5 km, och sen gick jag vidare.
Vi spenderade två timmar i solen på en parkbänk i Skytteholmsparken med varsin kopp kaffe och en bulle. 
Sweet, det var skönt och nyttigt för kroppen att komma ut och röra på sig.

På tisdagen jobbade jag och där tog jag mig cyklandes till och från jobbet och stelheten släppte ytterligare.

Onsdagen var jag ledig igen och nu började kroppen ordna upp sig (muskulär iallafall) och jag tog cykeln in till stan och lunchade med Ann-Sofie.
Är så jäkla glad över min nya cykel alltså :) sen var det en så fin dag så det var dumt att slösa både pengar och tid på kollektivtrafik.

Torsdagen blev en tidig morgon då klockan ringde 04.30.
Klockan 7 gick planet från Arlanda till Köpenhamn där vi spenderade den största delen av påskhelgen.
Såhär i efterhand kan jag väl erkänna att 4 dagars traskande runt Köpenhamn inte är den mest optimala återhämtningen, trots att det är bra att röra på sig :)
Vi skämde bort oss själva och varandra och åt god mat, drack god öl och turistade oss ut i fingerspetsarna.
Fredagskvällen spenderades på ett sushiställe som hade ett sånt där band där tallrikarna åkte runt och man plockade det man ville ha. För 179 danska kronor åt man så mycket man ville......
Sånt är sällan bra då jag inte kunde hejda mig när maten bara kom rullande hela tiden och det var tur att det var nära till hotellet efter det. Har aldrig ätit så mycket sushi i hela mitt liv. Phiew.

Jag har inte tränat på en hel vecka utan låtit kroppen vila. Även om musklerna inte är stela längre så påverkas leder och ligament mycket under såpass lång tid som det tog att springa 16 mil.

Men till veckan (känns som söndag idag trots att det är måndag) ska jag träna lugnt (distanspass är tanken) och den 3e maj är det dags för Gävle Halvmarathon och efter det lägger jag i en sista växel mot Stockholm marathon.
Whopp whopp :)

Here comes the foooooooood :)

TEC 2014; Analysen

Dåså, dags att summera det hela.

Framgångsfaktorer:

- Tempo och precision vid varvning: 
Det fanns aldrig några tveksamheter vad jag skulle göra. Jag visste var Rikard skulle vara. Jag fokuserade enbart att skapa ögonkontakt med honom. Slänga gamla flaskor, grabba nya. Sen skulle följande alltid finnas i "varvningsbacken" så att jag skulle ta det jag ville ha (vilket jag bestämde minst 1 km från varvning): Swebars, Hammer Gel, musikspelare, saltpåsar,, koffeintuggummi och koffeinsugisar.
Ville jag ha något annat så skulle jag be om det (om det inte fanns på supporterbordet) och så skulle jag få det nästa varv. Det är bra att ha något att se fram emot.

- Delmål:
Efter 4 varv skulle jag få en Gainomax. 
Efter 8 varv skulle jag få en Fanta och vara halvvägs.
Efter 10 varv skulle jag få en pacer.
Efter 12 varv ytterligare en Gainomax.
Det gäller att alltid ha något att se fram emot och nöja sig med det för stunden.

- Disciplin:
Jag hade mina gåställen. 
Märkte ut de under första varvet och var stenhård.
Ex: Från snitseln vid trädet till bänken i backen på andra sidan järnvägen. Från trappan till stenen i marken vid hästgården. Från stolpen till snitslen vid backen efter tunneln innan 6km.
Inte en meter längre eller kortare.
För att ge musklerna och kroppen en chans att aktivera andra muskler. Jag hade även en stretchrutin medan jag gick; axlar, sidan och bröstrygg.

- Ta kontrollen över det du kan kontrollera, acceptera resten:
Behöver man gå på toa, så gör man det. 
När det var varmt och jag kände att jag svettades och hade ont i kroppen, så tillförde jag salt vid varvningen, två småpåsar varje varv. Jag är rätt känslig för värme och sprang i linne hela loppet förutom de tre sista varven då jag satte på mig en jacka. 
Att bestämma innan varvning vad jag skulle göra och ha med mig ut på nästa varv sparade mig tid vid varvning, man ska inte behöva fundera. Antingen ska man ha bestämt innan vad som ska hända eller så ska någon säga till en vad som ska hända.
Vid den här punkten är jag för erfaren för att göra dumma misstag.

Mina magproblem efter 2 varv  berodde förmodligen på en "för näringsriktig" frukost.
Min vana trogen så åt jag fiberhavregrynsgröt med frön och russin. Till det åt jag 2 kokta ägg.
Jag vet att "man" säger att man inte ska äta fiberrikt men det gör jag alltid.
Frågan är om man inte ska gå in på en mer "snabb" frukost. Rune Larsson gjorde t.ex. sitt bästa 24h-lopp efter en frukost bestående av ostkaka och sylt.
Jag slutade äta Swebars efter 3 varv också, det tror jag var en bidragande faktor till att magen ordnade upp sig.
Jag åt Immodium efter 4 varv också. Det hjälpte.

Energimässigt:
- Jag hade alltid två Nathanflaskor (ca 3 dl/flaska) med Perpeteum med mig. Samt att jag alltid tog något vid varvning att äta. Persikor eller macka. Jag kände mig aldrig hungrig.
- Åt och drack var 5e km. Hade med mig Nötcreme från varv 4 ungefär.  Funkade jättebra. Dock fick jag ont i gommen efter loppet, det har jag varit med om förut, undrar om det har något att göra med att man inte använder käkrörelsen så mycket?
- Förutom mina "belöningar" vid delmålen så fick jag öl vid varvningen vid 11e varvet, tror det är bra att bryta av med någon annan smak för att hjärnan ska aktiveras lite.

Support:
- Min sambo var huvudsupport och han skötte sig utmärkt! Vi gick igenom innan loppet vad han hade för uppgift vid varvning och vad som skulle finnas tillgängligt. Extrakläder om jag behövde byta fick ligga i väskan medans förstärkningsplagg som jacka, pannband och vantar fick ligga i backen om det blev för kallt.
Elisabeth var min första pacer och hon hade fått tydliga instruktioner. 6min/km och det fixade hon galant. Hon peppade och skällde på precis rätt sätt.
Jag avskyr att höra att jag är duktig, men behöver fokusera på det jag kan göra bra och bättre istället.
R tog över som pacer vid 14e varvet.
Han gjorde ett utomordenligt jobb. Det är en svår balans det där. Vi pratade lite i början men tystnade sen. Men han höll mig alert.
Anna G var som vanligt underbar. Det är alltid tryggt att ha någon som vet vad det handlar om med. Hon försökte enträget pracka på mig en jacka men jag var för varm :)

Sätt upp ett mål och håll fast vid det:
Det gör ont att springa 16 mil. Det är ingen ljuvlig resa.
Jag hade ett mål. 
Att vinna och göra det på en bra tid.
Att våga satsa och våga springa på är inte lätt, jag var skitnervös innan. 
För mig handlar det inte om att klara distansen. Det är jag förbi.
No guts, no glory.


Saker jag gjorde mindre bra:
- Endast en sak:
Vid varvningen till sista varvet tillät jag mig själv slappna av och visste att det snart var klart.
Det sista varvet var också det långsammaste.
Från att inte ha gått på toa sen varv 5 var jag tvungen att panikhoppa in i skogen halvvägs runt.
Jag upplevde en trötthet som jag inte hade erkänt förrän sista varvet och smärtan i benen var påtaligare.
Inte ok.
Behövs att jobba på.
Det är inte över förrän det är över.

Sammanfattningsvis är jag otroligt tacksam för de som vigde sin lördag och söndag för att vara på plats ute i Täby.
Ingen nämnd , ingen glömd.

En speciell eloge till Elisabeth, Anna G, Anna J min fina syster och min älskling Rikard som fanns vid min sida. 
Jag hade inte kunnat göra det här utan er!

Imorgon bitti åker vi till Köpenhamn över påskhelgen.
Det finns mycket att fira.

- 8 års kärlek (vi hade vår årsdag i lördags, 12/4, hur gör man det bättre än att springa 100 miles?).
- Nytt jobb för min älskling.
- Min seger i TEC.

Åter på söndag kväll.

Glad påsk!

Täby Extreme Challenge 100 miles, 2014; My side of the story, eller - En satsning som gick hem

Då var det dags.
Nu skulle det ske.
Mitt första "rena" 100miles-lopp.

När vi rullade iväg hemifrån på lördagsmorgonen blev jag helt plötsligt nervös.
Skitnervös.
Sådär så att jag var illamående, seriöst alltså, illamående! 
Yiack.

Vad hade jag att vara nervös över?
Jag har slutat med det där med prestationsångest för några månader sedan och hade de senaste dagarna strävat efter att "ta kontrollen över det du kan kontrollera och acceptera resten". 
Sagt och gjort.
Vad kan jag kontrollera?
Jo, mig själv och min insats.
Bra, då borde det väl inte finnas så mycket att vara just nervös (!) över.?!?!??
Distansen visste jag att jag fixade, jag har sprungit 9 st 24h-lopp där 8 av de har varit över 100 miles (161 km).
Jag visste att formen var bra genom kvittot från BUS 6-hour race

Hursomhelst...
Redan 8.30 var det mycket folk på plats och vi skyndade oss att få en bra plats i tältet, eller ja, en plats överhuvudtaget.
Jag gillar att vara på plats tidigt vid tävling. Så att jag hinner lugna ner mig och få grepp på saker och tinga, extra bra denna morgon.


Träffade folk högt och lågt, kramades och hälsade, folk som frågade hur det var och önskade lycka till.
Blev alldeles varm i magen.
Det är här jag ska vara.

Ett telefonsamtal med Anna G som skulle ansluta under dagen och några sista instruktioner till R innan det var dags att smörja Sportslick på väl valda ställen och byta om till tävlingsstass.

Solen sken och det var strax dags för start. Småpratade med folk överlag innan jag tystnade vid några minuter innan startskottet, ställde mig längst fram (inte för att det spelar någon roll men jag ville ha det så) och inväntade start.


Nu var det dags.
Dags att satsa.
Jag var inte här för att delta.
Inte här för att bara ta mig runt.
Jag ville inte gå imål och känna att jag hade en massa krafter kvar, då hade jag gjort fel. 
Jag skulle kötta i 16 mil och jag skulle vinna!

Första varvet gick av bara farten, jag såg grabbarna dra iväg, sprang och pratade lite med folk (ovanligt för att vara mig), men sen blev det inte så mycket mer av den varan, jag sprang mycket solo under resten av loppet.

Det där med social förresten, tävling är nog de tillfällen jag är mest tyst i hela mitt liv. Under 24h-lopp säger jag inte mer än nödvändigt, det ger mig ingen energi. Så jag ber om ursäkt i efterhand om jag uppfattades otrevlig på något sätt, jag är trevlig egentligen :) men när det är tävling är jag sjukt fokuserad.

Varv 1 försvann, in i varvning, kasta flaskorna, grabba nya och så iväg igen, ingen idé att stanna.

Det gick lite fort första varvet men det löste sig  genom ett toabesök på andra varvet, och tredje varvet. Men WTF är det som händer magen? Undrade jag och blev lite småsur. Drack och åt var 30e minut, toknoga med det. För mig är det viktigt att börja från början. Ta kontrollen över det du kan kontrollera. Måste man på toa så måste man.

Efter 3 varv tyckte jag att jag hade oförtjänt ont i benen, hmmm, what’s that about? Ovana från att blanda underlag kanske? Banan börjar med elljusspår, går över i asfalt, går över i grusväg för att sen gå över i lite asfalt/grusväg och sen skogsstig och slutligen elljusspår innan varvning.

Magen lugnade ner sig efter varv 5 och lite Immodium och salt men jag tyckte fortfarande det var varmt och jag sprang i linne, 3/4byxor och kompressionsstrumpor. Så småningom kom det moln som löste värmedelen som tur var.

Jag jobbade mycket med delmål och bröt ner loppet i 4varvs-delar.

Efter 4 varv fick jag en Gainomax. Gott, gott.

Då tog jag också min Ipod och vred upp volymen.

Jag tyckte själv att jag sprang, hur fort som helst. Det gjorde jag iochförsig inte, det märkte jag framförallt när Elov varvade mig och snart därefter Andreas och sen Johan :) 
Grabbarna grus, snabbfötter hela högen.

Men jag levde bra i min bubbla där jag tog ett varv i taget och sprang fort.

En bit in på varv 3 mötte jag min chef som var ute på en löprunda, haha, trevligt :)

Jag upplevde banan som lite seg fram till hästgården strax efter 3 km. Efter det kom grusväg där man kunde ta ut steget och fokusera på fart.

Vid Skavlöten var det 5km-markeringen, ett bra riktmärke, sen lite utför där jag såg till att dricka varje varv. In i Skogen vid 6.7 km och sen var det stiglöpning vilket jag hanterade förvånansvärt bra med tanke på hur lite stig jag springer. Alltid tänka ett steg till, var sätter jag fötterna nästa gång?

Jag hade hyfsad koll på klockan och gjorde 50 miles på ca 8.10 om jag inte missminner mig.

Vid 8 varv fick jag en efterlängtad Fanta  och nu var det bara två varv kvar innan jag skulle få sällskap.

Jag var nervös stundtals.

Kommer det här att hålla?

Sen kom förnuftet; Det håller om det håller, man måste våga satsa, man gör det så sällan.

 ”Nothing good ever came out of comfortzone.”

Nu satsar jag, det håller så länge det håller.

Jag höll fortfarande fokus, ett bestämt fokus, framåt framåt, jag gick där jag skulle och inte en meter till. Fokus och fart i varvningen, det fanns ingen anledning att ödsla energi på andra människor där inne (sorry men så var det). Tvekan dödar (och tar tid framförallt).

Snart blev det mörkt, välkommen natten, och jag skulle få sällskap.

Min första pacer, Elisabeth Hökerberg, en vän, kollega och triathlet på elitnivå, hade offrat sin lördagskväll för att hålla farten åt mig.

Jag hoppade in vid varvningen och var rackarns glad att se henne, nu skulle det köttas, det visste jag.

Vi stack iväg och jag hade bett henne hålla 6min/tempo.

Jag fick slita bra men fick rätt snart in flytet.

Hon peppade mig; ”Låt inte kroppen bestämma nu”, ”Ligg inte här bakom och nöj dig” (när vi kom ikapp folk i skogen), ”Ta med dig farten från backen nu”. 
I loved it. 
Det gjorde ont i benen , men bara där det gick svagt uppför och smärta är en del av leken ultra. 
Man måste älska kampen.

Ett varv klart och one to go.

Nu regnade det men det gjorde inte mig så mycket , Anna G försökte förgäves få på mig jackan men jag var varm.

Det var mörkt men våra båda pannlampor var utomordentligt bra och jag var aldrig nervös, inte ens i den rotiga skogen. Allt gick av bara farten.

In vid varvning  för att bälga i mig två glas cola, fick en Gainomax som belöning (12 varv) greppade mp3n och sen ut på ett ensamvarv innan R skulle ta över som pacer.

Nu stormblåste det från sidan också och jag erkänner att jag blev lite frusen,framförallt nere vid Rönningesjön, fick lite flashbacks från Stockholm marathon 2012 (fast där persade jag ju i stormvädret) och önskade jag hade tagit på mig jackan, men så fort jag kom bortanför Skavlöten så gick det över.

När R gick på som pacer tog jag på mig jackan och stod still det längsta jag gjort på loppet hittills.

Plötsligt hör jag röster som riktas mot mig och ansikten poppar upp.

”Alltså du är så jäkla snygg”, Miranda.

”Du är bäst”, Anneli

”Nadeem hälsar så mycket, bra jobbat.”, Reima.

Blev lite smått förvirrad av alla röster innan jag tog mig därifrån och ut på varvet igen med R bredvid mig.

När vi närmar oss sjön känner jag att den här satsningen kommer gå vägen och kläcker ur mig: ”Älskling, jag kommer vinna det här, på en jäkligt bra tid.”.

Våra två varv är snart över, regnet är ihållande och nu går Anna G på som sista pacer.

Sista varvet.

Sista gången runt sjön.

Sista gången över grusvägarna där jag har hållt högt tempo.

Sista gången förbi de frivilliga vätskekontrollerna på Havrevägen.

Jag är skittrött, upptäcker jag plötsligt.

Det känns som benen knappt vill röra sig framåt.

Anna är glad, pratar på och peppar som aldrig förr.

”Anna, jag orkar inte prata just nu.”

Det gör inget, hon pratar på ändå och det är skönt att lyssna på henne, samtidigt som jag försöker mobilisera varenda muskel i min kropp för att röra sig framåt.

När vi kommer in i skogen är det lite lättare att springa.

När vi passerar 9km-skylten fattar jag knappt vad som händer.

Framåt nu Maria.

Du kommer vinna.

Du kommer vinna TEC.

Uppför stenhällen och nu är det nerför mot mål.

På upploppet vrålar jag rakt ut och spurtar som en idiot (det var skitjobbigt), springer över mattan en sista gång och in i tältet och landar i en hög på marken och kan äntligen vila.

Förvånad, glad, trött, euforisk.

David Sundvall trycker en glasstatyett och ett bältesspänne i handen på mig när jag ligger på marken och gratulerar tills segern :)

Till segern.

Shit vilken grej.

Jag grinar inte (vilket jag brukar göra).

Men R grinar lite.

Och Anna :)

Jag fattar nog inte riktigt...har grinat lite såhär i efterhand för att kompensera.

Jag får energidryck, lite kaffe och en macka.

Tungan sväller och värker.

Eh???? Vad hände där?

Gommen gör ont. (har inte varit med om det sedan en överlevnadsövning när jag gick yrkesofficersprogrammet).

...och hela jag är totalt utsliten.

Precis som det skulle vara.

Jag satsade.

Och det höll hela vägen.

Jag vann!

Efter att ha sprungit i 16h 44 min och 1 sekund. (hela resultatlistan HÄR).

Efter ombyte, bilfärd, MAX och dusch kryper jag ner i sängen. Orkar inte reflektera. Orkar inte ens somna. Det tar ett tag.

Jag hade en sjukt bra dag.

Kroppen lydde.

Hjärnan lydde.

Det var en sjukt bra dag att springa fort på.

Till er som har åsikter om vädret och underlaget och som säger; "Ja men det var ju ingen snö iår", "Det var ju helt annat än andra år", eller, "De hade det för lätt" med en blinkande smiley efteråt, please don't. 

Spring själva 161 km på 16.44 och kom sen och säg om det var lätt eller inte.

Dagarna efteråt har jag varit trött och stel (som sig bör). 

Men väldigt harmonisk och lugn.

I nästa inlägg kommer analysen och reflektionerna.

...don't forget to be awesome.

Let's get rocked

Dåså.

Allt är packat och klart.
Benen är epilerade och kläderna framlagda.
Sambon är instruerad in i minsta detalj (huvudsupport) och , tja, what more to do?

Imorgon väntar alltså Täby Extreme Challenge (i folkmun kallat TEC), där jag springer 100 miles (ca 161 km).

Vädret säger fint vårväder på dagen, ca 6-10 grader, lite regn under natten och då sjunker temperaturen något.
Det gör mig inte så mycket.

Starten går kl 10.00 (100miles och 50 miles, 50 miles natt startar 00.00)

Följ liveresultaten HÄR, vi är 23 brudar som tar oss an 100 miles.

Kom och heja eller släng iväg ett pepp-sms framåt kvällskvisten så vidarebefordrar Rikard det till mig på något sätt :)

Planen är enkel.
161 km så fort som det bara går.

Let's get rocked!

.......Aaaaaaaaaaaaand don't forget to be awesome!