"Dag 4: 2500m topp. Snö och vind. Hoka-mannen. Trixigt nerför. Längs vattenfallet. 2 km spurt."
Dag 4 var en kall morgon i Prettau.
+4 stod det på en termometer och regnet hängde i luften (vad annars? :))
Starten gick och nästan direkt började det gå uppför, som det skulle göra de närmaste 11 kilometerna. Dock skulle det var mer nerför än uppför.
Wohoooo!!!
Eller???
Denna morgon kändes inte mina ben helt hundra.
Stegen var tunga och huvudet snurrade.
Var jag sjuk?
Vi startade på 1500 möh, kan ha haft något med saken att göra.
Efter första checkpointen vid 5 km var det lite löpbart, skönt att ändra steget lite. Då hade huvudet slutat snurra och nu kändes det bara som att halva benen var betong.
Vi sprang (eller ja, gick, det var ju uppför) in i en vacker dal, kossorna där mådde nog bra, och nu såg man pärlbandet med funktionsklädda löpare som ringlade sig uppför berget. Toppen var snöklädd.
Makalöst vackert.
Det var halvvarmt och vinden böjade tillta så jag förstärkte upp med mössa och vantar under tiden vi tog oss framåt.
Jag hade redan långärmad tröja från Under Armour (deras Heat-gear-serie) så jag tog snabbt beslutet att inte förstärka med jacka då det skulle ta tid att få både på och av sig den.
Nu var det ankled som gällde uppför berget. Smal stig. Tilltagande vind och snöflingorna var rätt hårda när de drämde förbi.
På vägen upp mötte man flera funktionärer (fotograferna också, de var överallt) och när man tog sig längs med kammen (det stupade rakt ner på andra sidan) stod det en hejaklack med lila peruker och pompoms :)
Svar ja, det var coolt.
Hokamannen ja, det var en amerikan som var framför oss.
Skovalet var inte perfekt i den rådande terrängen och han slirade rejält när han försökte ta sig ner på andra sidan.
Trots stavar och minimal hastighet såg han livrädd ut.
Hans lagkamrat hamnade i bråk med två andra löpare då de ville komma förbi.
Vi serpentinade ner oss för sluttningen och ner mot 1800 möh var det springbart och benen fick leka fritt.
Vi stannade kort vid checkpoint två och sen iväg, vi hade en stigning kvar.
Nu sken solen från en klarblå himmel och mössan och vantarna hade rykt för längesen.
Den här stigningen var brantare men vi hade bra fart.
Sådär bra fart att vi faktiskt kom ifrån de två lag vi hade legat bakom dittills.
Från ca 22 km var det nerför igen.
Teknisk nerför som var torr som tur var.
Skapligt brant och en jäkla massa rötter men jag flög fram på lätta ben av någon anledning.
Med ca 4 km kvar kom vi in på någon form av turiststig längs ett vattenfall.
Vackert.
Där skulle man ha velat stanna och beundra naturen, men det hade vi inte tid med för nu var det ju relativt platt och dags att lägga in en spurt.
Vägen bestod till stor del av stora trappsteg och vi lyckades snabbt väja för både mötande turister, turister vi kom ikapp och hundar och mormödrar.
Jag lyckades fastna med en av stavarna i staketet och höll på att flyga på näsan men Ted fångade upp mig som tur var, annars hade jag nog varit en näsa och några tänder fattigare.
Väl nere på platten skymtade vi ryggarna på ett mixed-lag och i höjd med att vi passerade 2km-skylten höjde vi tempot avsevärt.
Sen såg vi ett till!
Jag kan inte springa fortare....
Men vi tog oss förbi och sista kilometern matades med högt tryck och vi gick imål efter 31,5 km som tog oss 5.51.19.
Fortfarande en 16e plats i mixed...
To be continued.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar