Shit. Det börjar närma sig slutet.
Och kroppen känns såhär bra?
Återigen en morgon i tennishallen (bästa login hittills).
Jag hasar nerför trappan mot toaletten.
Tittar mig i spegeln och ser........eeeeeeeeeeeeehhhhh?
VAD-TUSAN-ÄR-DET-DÄR???????
Mitt ansikte är svullet som aldrig förr.
Har inte sett något liknande.
Det finns inget "hålrum" under ögonen och kindbenen är borta.
Oooooook????
Kollar andra befintliga kroppsdelar men det verkar bara vara ansiktet.
Dricker lite extra vatten innan start och tänker inte så mycket mer på det.
Dagens etapp inleds med en transportlöpning på drygt 5 km innan första stigningen kommer.
1404 m mäter första toppen.
Nedförslöpningen är fin.
Det är en skön dag att springa i Alperna.
Ny transportsträcka.
Vi håller bra fart.
Intressant att när det är platt så går kilometerna i princip lika fort, oavsett om det är i början eller slutet.
Måste vara resultatet av en bra taktik. ;)
Det är relativt löpbart och fina omgivningar fram till ca 23 km.
Då uppför det relativt löpbara.
De komman 7 kilometerna gå uppåt.
Rakt uppåt i princip.
Ända upp till 2269 möh (japp då har man klarat av ett Kebnekaise idag också).
"Låååååååååång brant backe" har jag antecknat i mobilen.
"Red Bull" på toppen.
Det smakade konstigt nog hur bra som helst.
Efter toppen väntade 8 kilometer nedför.
Det var inte speciellt mycket teknisk löpning vilket gjorde att vi höll en bra fart och kunde ta några placeringar.
När det var 1,5 km kvar skymtade vi ryggarna på Team Pax från Sverige.
Då var det dags att lägga i ytterligare en växel.
De gjorde ett tappert försök att hänga på men här var vi oslagbara ;)
Vi gjorde en rejäl tempoökning när vi hade gått förbi de men det var rackarns lång sista kilometer. Den var med all säkerhet längre.
38,5 km, 5h15min33sek, en 13eplats i Mixedklassen.
Att bo i RunnersCamp:
TransAlpine är en fantastisk logistikorganisation.
Varje dag bryts startområdet för att några timmar senare sättas upp i nästa stad.
Det måste gå fort och att måste klaffa då de bara har ca 3,5 h på sig innan det vinnande laget kommer imål.
Runners Camp är en liknande organisation.
Varje morgon senast en timme före start (njaaaaa, det skarvades lite i kanterna där) lämnade man in sin väska till crew.et som hade hand om campen. De lastades på lastbilar, fördes till nästa stad och när man hade kommit imål gick man dit och prickade av sig och fick besked om vilken plats man kunde återfinna sin väska på. (5e raden till höger, 7e från vänster).
Varje dag fick man också en liten present, inget märkvärdigt, typ en liten påse gelebjörnar, ett lypsyl från GoreTex, eller en skopåse från X-kross. Det var iallafall ett väldigt trevligt inslag.
Det fanns också alltid en stor tavla där information om var pastaparty och frukosten var och vilka tider som gällde för mat och start. Två saker som löpare bryr sig mycket om.
Ofta var det idrottshallar vi befolkade.
I Prettau, som var en liten by delades vi upp på tre olika camp. Då sov vi bl.a. ovanpå en brandstation i något som kan liknas en mindre aula.
Ganska snabbt spred sig dofterna från blöta, leriga skor och svettiga kläder sig över campen, på kvällarna oftast linement. Men det spelade liksom inte så stor roll. Det är sånt man får ta.
Det var också intressant att notera hur folk tog sig fram efter var dag som gick.
I början var det många glada miner, folk som skrattade och gick obehindrat. Men ju längre loppet fortgick desto mer stela ben och grimaserande blev det.
Foamrollers, ispåsar och massagebänkar.
Några amerikanare hade någon form av vakuum-byxor. Tänk Michelin-gubbe-stilen, med samma syfte som kompressionstights.
Jag hade mina rutiner.
När jag kom imål och till campen så duschade jag, tog hand om mina blöta kläder, sköljde ur vätskeblåsan, rensade ryggan från skräp och fyllde på ny energi inför morgondagen, lade fram kläder för morgondagen och stretchade.
I den ordningen.
Sen kunde man göra andra saker.
Som att äta glass och dricka cappucino.
Vi var ju ändå i Italien.
När det var läggdags tryckte jag in öronproppar, använde en buff som sovmask och kröp ner i sovsäcken.
När klockan ringde följande dag gnuggade jag sömnen ur ögonen, klev upp, rullade ihop sovsäcken, ur med luften ur luftmadrassen, packade ihop grejjerna och satte på mig kläderna jag hade förberett dagen innan.
Ska man bo med 200 andra så är det viktigt att ha rutin och koll på sin egen materiel. (det är iochförsig alltid viktigt att ha koll på sin egen materiel men nu var det ännu viktigare) :)
Det är lite bökigt, lite skitit, mycket folk, noll privatliv och folk snarkar och gör mysko saker på nätterna.
Men det är inte så jäkla farligt.
Inte så märkvärdigt.
Man får inte vara så "grannlaga", som min mormor skulle ha sagt.
:)
 |
| Det hade vandrat in en katt i campen.Den blev utslängd ca 10 ggr innan crew.et gav upp |
 |
| Här kan man va. |
Tror vårt yrke har gett oss en hel del rutin för sådana övernattningar och campande med andra. Känner igen upplägget från Andreas och Mattias Europaäventyr.
SvaraRadera