En fantastisk dag på många sätt

Idag är faktiskt en fantastisk dag! På många sätt som rubriken påvisar :)

Till att börja med blev maten igår rackarns bra,  vi inledde med toast skagen med löjrom (har aldrig köpt löjrom i hela mitt liv men nu vet jag inte om jag någonsin kommer att köpa något annat).
Därefter lammstek späckad med vitlök och färska kryddor, brocolli/blomkålspuré samt ugnssteka rödbetor. Undrar hur mycket brocolli jag äter varje vecka egentligen, vill nog inte veta :)

Smarrigt värre! 

Kikade ut imorse och såg att solen sken, bara det är ju en anledning till att det är en fantastisk dag!

Inatt sov jag även himla bra, vaknade av mig själv vid halv 8 men gjorde inte många försök till att gå upp. Slumrade vidare till halv 9 då jag gick upp och gjorde frukost.

Hade bestämt löpardate med Anna Grundahl kl tio, till en sån date vill man inte vara sen ;)

Vi utgick från Fridhemsplan, därefter Tranebergsbron och Bromma, bort mot bron över mot Solna, sen tog vi vägen längs vattnet bort mot Karlberg, bestämde även oss för att runda Kungsholmen lite halvt och på slutet blev det en sväng på gamla delen av Stockholmm marathon-banan, från Stadshuset och Flemminggatan mot St.Eriksplan. Vek av ner mot Centralen och fick ihop ganska exakt 20 km i ett bra tempo. Under den tiden hann vi prata om båda ditten och datten. Livet, träning, VM, mat, utrustning, Stockholm och ja, vi fick nog in några samtalsämnen till.

Anna har ju en gedigen bakgrund inom multisport, det är lite som att umgås med orienterare, man vet liksom lite vad man får. Nästan som en Big Mac på Mcdonalds, fast utan allt äckligt...

Orienterare är vana att vara ute på tävlingar i skitväder, att bo trångt och att det är lite bökigt, de duschar allt som oftast i ngn skola efter tävlingar, alternativt under en slang utomhus. De är liksom inte så kräsna, och lera är ju nästan deras bästa vän.

Lite samma sak med multisportare, ju värre desto bättre som Anna uttryckte sig :) haha, my kind of girl. Jag och Anna kommer nog ha väldigt trevlig på eskapader här framöver.

Samanfattningsvis en mycket bra start på dagen.

Väl hemma så blev det stretch, dusch och mat. 

Nu sitter jag på balkongen i en solstol och har det allmänt bra i sällskap av mig själv. Dricker vatten med en citronklyfta i och knaprar på lakrits som jag fick av fina Carina i onsdags. Vi fick varsin superfin presentpåse från en lakritsaffär på Sveavägen. Sicken tur, jag älskar lakrits! Det här är ju tillochmed kvalitetslakrits!

Idag är sista dagen som inneboende :) Imorgon hämtar vi nycklarna, säger hej till Södermalm och kan för första gången på 6 år titulera oss sambos på riktigt:) Kärlek på hög nivå!

Kocken Maria

Tre bra saker med idag:

- Full fart på jobbet
- Backintervaller i solskenet i trevligt sällskap
- Jag lagar middagen ;)
- Imorgon ska jag springa med Anna Grundahl :)

Ok, det var fyra saker.

Vad blir det? :)

Spy-tusingar byttes mot styrketräning och Tabbathaintervaller

Idag skulle jag och Miranda sprungit spy-tusingar på Sumpans IP.
Jag var sådär sugen imorse när jag vaknade kan jag säga.

Igår var vi (jag, Kristina, Emelie, Janne och Carina) ut och firade Carinas första 100mileslopp (TEC). Middag på Jensen och en sen kväll ledde till att det inte blev några 8h sömn inatt, men det var rackarns trevligt så det gjorde inte så mycket.

Messade Miranda på dagen och berättade att jag var jättesugen på dryga intervaller.................hon hade skadat ryggen genom någon annans försorg och passade intervallerna,  spytusingarna fick vänta till en annan dag.
Förståeligt då ryggont är direkt obra!upphör med ryggont! =/

Jag såg iaf fram emot yoga-passet på eftermiddagen på jobbet....bytte om i god tid, myste runt uppe på kontoret i mina nya träningskläder (hittade ett par 3/4brallor från Craft och ett  Nike-linne på rea igår) ;)

Väl nere vid gymmet möttes jag av lappen "Yogan inställd idag 26/4", mjääääääääääääääääääääääääk, jag som hade sett fram emot det, det var välbehövligt också....
besviken masade jag mig upp för de fem trapporna igen. vankade lite av och an i korridoren och försökte få med ngn kollega på ett svettigt pass men det gick sådär.

Hade bestämt möte med en annan kollega vid 15.30 så det var bäst att snabba på.
Ner till gymmet,
snabb uppvärmning på cykel i 5 min,
latsdrag, cablecross, benböj med spänsthopp, frivändningar med upphopp på bänk emellan seten.
Avsluta med Tabbatha-intervaller; upp på bandet, 8x20sek med 10 sek ståvila mellan, 3 set och sen var det nya linnet genomsvettigt och Maria en slagen hjälte.

Känner träningsvärken i antågande, nice, då vet jag att jag lever!

"It aint about how hard you hit, it's about how hard you can get hit, and keep moving, about how much you can take, and keep moving forward, that's how winning is done!" - Rocky Balboa.

"What do tigers dream of, when they take a little tiger-snooze?"

Haha :) stående skämt mellan mig och min bättre hälft, tar väl en vecka till innan vi tröttnar på det ungefär :)

Igår var en väldigt bra matdag, det märks ganska direkt om det har varit det eller inte. Däremot jobbar jag fortfarande på att komma upp i mer än 8h sömn/natt.
Det kanske låter mycket men kroppens återhämtningstid är när vi sover.Tid att reparera, ta hand om och bygga upp.

Var rejält trött när jag vaknade igår och imorse också, slog upp ögonen kl 04 båda dagarna och slumrade till och från efter det tills jag gick upp strax efter kl 6.

Igår år jag frukost, mellanmål, lunch, mellanmål, träning (stationspass), mellanmål, träning (löpning 16km), middag.
Sprang som sagt första varvet på marathon-banan, kom på mig själv tänka "Gud vad jag älskar den tävlingen".
Den har liksom varit en del av mitt liv så länge.

När jag var liten så sprang mamma,mina systrar, jag och pappa utgjorde hejaklack, vi sprang Minimarathon, tog husvagnen ner till Stockholm och gjorde en helfamiljsgrej av det hela.
När jag och mina systrar började springa blev det också en helfamiljsgrej av det, hehe, mamma hade lite svårt att hinna med när alla tre sprang.

Team support(aka Janssons) brukar stå vid starten när man svänger ut på Valhallavägen, därefter nere på Strandvägen, upp till varvningen vid Fältöversten, ner till Djurgårdsbron och sen till målet på Stadion.
Är det bara en som springer så brukar det vara en rätt lugn dag, man behöver inte stressa, och vissa hinner tillochmed med att dricka mojitos i Kungsträdgården ;)
Men när tre personer som springer i helt olika tempo ska timeas på samtliga dessa platser så blir det lite svårt :)

Stämningen när alla är glada, vissa gör sitt 25e marathonlopp, vissa sitt första och enda är lite svår att beskriva, men man blir varm i magen :)
Från den funktionären som ger dig nummerlappen till den som ger dig tillbaka dina överdragskläder efter mål, allt är klockrent och alla har ett leende på läpparna, oslagbart!
Tänk att vara Chef Stockholm Marathon! Drömjobb :)

Hitills idag har jag hunnit med massor på jobbet, (därför kan jag ta tio min av lunchrasten till att blogga) :) och idag var det Bollcore-pass.
De där små musklerna igen....saaakta saaakta, och håll!
Phiew, hon är en riktig liten slavdrivare den där Åsa ;)
Tur att man gillar´t.

När kommer John Blund?

Det där med att komma i säng vid halv tio och försöka knapra lite fler sömntimmar det gick ju åt pipsvängen skulle man kunna säga. Nä men man måste ju vika lite tvätt, rensa lite här, packa lite där....

Hursomhelst har det varit en lång men givande dag idag, har hunnit med massor på jobbet, trots att förmiddagen ägnades åt "tjänsteresa" :)

Stationspass på eftermiddagen där Mona körde skiten ur oss, me like!

Sen mötte jag upp en gammal klasskompis som skall springa sitt första Stockholm Marathon iår (whhheeeeeeeiih) och så tog vi en tur på första varvet. Jag babblade på och pratade om vätskekontroller, Ångtvättbilar, svampar, fuktionärer, speakerplatser och allt annat smått och gott jag kunde komma på och helt plötsligt var vi tillbaka på Östermalm där vi hade börjat. Kommer gå alldeles utmärkt det där.

Det är bara att känna lugnet, inte svepas med i början av alla stressande människor och insupa den fantastiska atmosfär som omger fenomenet Stockholm marathon!

Inga visdomsord idag, för nu är jag sen till en date,

med John Blund.

Natti....

Jag älskar doften av frisk luft!

Idag fick jag en sån där varm, go känsla i magen igen :)

Ja, det var inte när dagens intervallpass genomfördes det kan jag lova, då var det mer lunchen som ville komma ut samma väg som den kom in.....

14.30 stod Kommendören utanför mitt kontor, ombytt och klar enligt order ;)
Vi fick sällskap av en överstelöjtnant samt en major och vi drog iväg mot Djurgården. Det vankades långa intervaller......
Uppvärmning ner mot Djurgårdsbrunnskanalen och snacka om uppVÄRMNING, tokvarmt var det, hade jacka på mig som jag snabbt tog av och knöt runt midjan.

Förklarade vad vi skulle göra, hela bunten såg skeptiskt på mig, sträckan längs kanalen är ca 900m har jag för mig, från bro till bro.
Ja, inte så mycket att fundera på utan iväg, 4+4, 90 sek vila mellan varje och sen 4 min längre vila mellan omgångarna.
Saaatan vad det brände i benen på de sista i varje omgång.
Majoren smet efter första omgången, överstelöjtnanten la sig i gräset och körde styrka istället (tydligen ngn höftförskjutning som spökar, dessutom saknar karln en menisk i högra knät sen rätt många år tillbaka) och kommendören höll sig iaf till 4+2 st.
Jag fick kämpa mig igenom de sista och det var en trött Maria som sedan tillsammans med övriga lunkade tillbaka till Lidingövägen.

Trött men glad! Bra för kroppen!

Tidigare idag hade jag lovat syrran coacha henne på ett pass, stackarn har dragits med en långdragen förkylning och producerar säkert 20 liter snor om dagen. Men men, lite halvlugnt skulle hon ta det iaf. Iväg mot elljusspåret (en rackarns kuperad slinga på 3 km), jag gick motsols och när hon mötte mig skulle hon göra en hundring (valfritt antal repetitioner så att det blir 100 st av; burpees, armhävningar, plankan, situps och benböj). 2 varv blev det och jag blev varm och go i maggropen igen :) hon har fått till ett riktigt fint löpsteg, benen var snabba trots terrängen och den där förkylningen såg man inte skymten av.

Men sen heter hon ju Jansson i efternamn och tränar inför sin sjunde Stockholm marathon! Go sis!

Coach måste ha matsäck

När jag gick där och promenerade så mötte jag en hop från den lokala orienteringsklubben och jag tänkte tillbaka på alla människor som har ställt upp i de föreningar jag har varit engagerad i genom åren.

När jag var liten, från det att jag kunde gå tills jag var 17 år, tävlade jag för Kvarnsvedens GoIF i framförallt längdskidor, men även friidrott och triathlon.
Det var alltid träning tisdag och torsdag och vintertid även tävling allt som oftast varje helg.

Jag vill bara rikta ett otroligt stort tack till alla tränare jag har haft och alla som har ställt upp genom åren, inte minst mina egna föräldrar som alltid skjutsade runt till träning, läger och tävling. Hur många kvällar stod inte pappa i garaget och vallade skidor (ofta två par) åt mig och mina systrar.

Eldsjälar som lägger tid på att sätta ut orienteringskontroller och lär barnen att orientera

 Många kvällar i motionscentralen i Mellsta, tävlingar som arrangerats, priser som har tiggts, saft som har blandats, folk som har skjutsat kors och tvärs för att några ungdomar ska få fortsätta med sitt intresse. Jag har varit med om att vi i klubben hjälpts åt att skotta snö från ett ställe till ett annat för att man skulle få en slinga spår som man kunde köra tävling på.

Detta har gett mig så otroligt mycket, då tog man mycket för givet, vilken 10-åring vet hur mycket jobb det ligger bakom exempelvis en lokal skidtävling? Eller ledare som planerar sina liv för att "komma loss" två kvällar i veckan för att dela med sig av sin kunskap, erfarenhet och glädje.
Ni är ovärderliga! Det är pga sådana människor som barn idag har möjlighet att vara med och utöva diverse sporter och få en värdefull fritid!
Om nu (mot förmodan) någon av mina gamla tränare skulle läsa det här, så TACK! Ni har medverkat till att jag är den jag är idag  <3

I början av marathonkarriären ;) på väg mot målgång i Stockholm minimarathon för en herrans massa år sedan :) 

Sen är det ju helt fantastiskt att vara ute och få frisk luft, låt mig aldrig tröttna på det.

Och sådär varm i magen, det borde fler bli oftare, då tror jag vi skulle se lite fler leenden.


Appropå leenden, i lördags var det ju soffhäng och film. Kika in sången nedan :) jag och min bättre hälft sjöng den x antal gånger efter lördagskvällen :)

The Hangover - Stu's song

Morning has brooooooken

Ser mig själv på en bergstopp med vinden i håret, armarna utsträckta ala Leo DiCaprio och Kate Winslet på Titanic medan en örn lyfter med starka vingslag från klippan brevid mig........men så slår jag upp ögonen och dagdrömmen slogs i spillror.

Men nu är det en ny vecka, nya utmaningar och nya mil som skall erövras :)

Vad innehåller då veckan?
Jobb, självklart, varje dag, löning på onsdag, tjohooo!

Måndag: I eftermiddag skall jag springa härliga intervaller med några kollegor, se upp för dårarna!

Tisdag: Träffa fröken Andersen för att ta ett testvarv på Sthlm marathon-banan, eventuellt ska jag plåga mig med stationspasset på jobbet också.

Onsdag: Fira härliga Carina med resten av supportergänget från TEC! Innan det blir det bollcore och eventuellt styrketräning.

Torsdag: Ev. morgonlöpning med fröken Andersen igen. Efter jobbet blir det spy-tusingar eller någon annan rolig form av ta-ut-kroppen-fullständigt-intervaller med Miranda. (jag nämnde faktiskt spy-tusingar när vi bokade daten :) ) Det som är bra är att hon kan pinna kilometer tokmycket snabbare än mig, det har jag absolut inget problem med, tvärtom! Glömde nästan, det är ju yoga på torsdag också.

Fredag: Förmodligen vilodag, alternativt lätt jogg med kollegorna

Lördag: Vi får förhoppningsvis nycklarna till vår nya lägenhet :) dessutom hoppas jag kunna klämma in ett löppass med grymma rekordjägaren-rekordhållaren-TECvinnaren Anna!

Söndag: Åker förmodligen till Skövde för att ordna med det sista inför flytten.

The heat is on!

Fortsätter på det där med mat...

Jag tar och fortsätter på ämnet mat tänkte jag.

Som sagt så gillar jag mat, väldigt mycket. Att prata om mat (det har mina vänner och kollegor fått utstå både en och två gånger), att laga mat (helst tillsammans med min bättre hälft en mysig fredag eller lördagkväll) och självklart att äta mat.

Jag är uppväxt på husmanskost. Älgkött i alla dess former har alltid varit ett naturligt inslag hos familjen Jansson i Borlänge.
Detta har lett till att jag kan tyckas vara kräsen med mat. Men det handlar inte om att vara kräsen, det handlar om att vara medveten. Det finns så mycket skit på livsmedelsmarknaden idag så att hälften vore nog (egentligen borde det inte finnas ngt "skit" överhuvudtaget på livsmedelsmarknaden). Ibland undrar jag hur livsmedelsföretagen ens har mage att slänga ut diverse varor på marknaden.

Jag lagar i princip alltid matlåda och tar med mig till jobbet. I extrema nödfall eller om det händer oplanerade saker kan jag sträcka mig till att äta ute. Det är inte för att jag är kräsen, det är för att jag vill ha kontroll över vad jag stoppar i mig.
"Men det är ju så lite tillsatser, det kan väl inte vara farligt?" Nej det kanske det inte är. Men det finns ingen som vet vad som händer med de där små mängderna tillsatser i din kropp. Vissa kan kroppen inte ens bryta ned.

Jag har inget emot fett, använder mer än gärna vispgrädde i all förekommande matlagning, det fånigaste jag vet är när "matlagningsgräddes" första ingrediens är vatten...........ta lite mindre grädde och späd ut med mjölk istället.
Socker är jag sparsam med.
Riktiga råvaror lägger jag mer än gärna ner mycket pengar på istället för billigare produkter som har något annat industriframställt ämne som utfyllnad.

"Somewhere along the way we seem to have confused comfort with happiness". - Dean Karnazes.

"Jag har inte tid", är oftast en vanlig ursäkt.
Den dagen vi inte har tid att laga riktig mat, om det nu är till oss själv eller till våra barn, då är det dags att sätta sig ner och börja prioritera. Ursäkter är som r*vhål, alla har ett/en.

Jag har lärt mig under åren att det handlar väldigt mycket om planering och struktur (två av mina favoritsaker). Planerar man sin vecka, självklart är det svårare för vissa än för andra, har man fler än sig själv att tänka på blir det fler bitar i livspusslet, men att säga att det inte går är att ta i. Oftast handlar det om prioritering och planering.

Jag försöker äta tre lagade mål mat om dagen, plus mellanmål två gånger.
I veckorna handlar det inte så mycket om njutning eller nöje med matlagning eller mat. Det är mest energi för att orkar med veckans arbete och träning.
På helgerna när jag och min sambo lagar mat tycker vi om att testa något nytt, oftast visar det sig vara lyckat, och vips så har man ytterligare ett recept att utöka sin lista med.

En matdag kan se ut såhär för mig:

Frukost: fiberhavregrynsgröt och mjölk med blåbär eller banan på, en apelsin, ett eller två ägg. (oftast en kopp kaffe när jag kommer till jobbet vid halv 8 -8)

Mellanmål vid ca 9: ett ägg, en frukt, eller fruktsallad med några matskedar kesella och lite nötter

Lunch: medhavd matlåda; någon gryta, oftast med broccoli till, rester från gårdagens middag, mycket kyckling, broccoli och tonfisk blir det

Mellanmål vid ca 2-halv 3; enligt förmiddagen

Middag: gryta eller gratäng, fisk eller kött,

Godis och fikabröd är väldigt sällan förekommande. Självklart händer det, jag är ingen übermensch, men då helst hembakat. Det finns ingen billig (äcklig) Staoil-bulle som går upp mot hembakta kanelbullar!
Dessutom är jag en rackare på att baka och gör det gärna och ofta, både bullar och diverse sockerstinna bakverk och gärna bröd, men oftast hamnar det inte i frysen hemma hos oss utan följer med till jobbet.

Mörk choklad däremot, äter jag regelbundet. Behövs ca en ruta innan sötsuget, trots att det för mig som tur är infaller väldigt sällan), försvinner.

Frukt och grönsaker är stora favoriter, massor med frukt varje dag tack! :)

Jag tycker att man kan läsa väldigt mycket av en människa genom att titta i kylskåp och skafferi, riktigt intressant. Däremot kan jag ibland vara äcklad över vad vissa människor stoppar ner i sina vagnar när de storhandlar.

Vi lever idag i en väldigt upplyst värld, det finns massor av information att få tag på, vad mat innehåller, vad som är mindre bra, vad som är mer bra. Sen vad man gör av informationen lägger jag mig inte i.
Jag bryr mig om vad andra äter, det kan jag inte låta bli, men varje vuxen människa har makten över sitt eget liv. Dessutom bryr jag mig mer om vad jag själv äter.

Någon som vill jag ska komma hem och leka Anna Skipper? :)
Finns så mycket jag skulle kunna säga om det här så jag gör nog så att jag återkommer i ett annat inlägg :)

Som sagt är jag ingen övermänniska på någon nivå, jag tycker bara om hemlagad, riktig mat.

Ett vanligt tillbehör

Tack för idag benen

En  härlig lördag i Stockholm, det var vad det var idag :)
Min kära mor hade anlänt igår och idag vankades således långfrukost. Syrran drog ut och sprang innan frukost (go Anna) och sen blev det gröt, kesopannkakor, kaffe, dinkel-och-äppel-bröd, ägg, apelsiner och lite annat som fick plats på bordet.

Syrran och mor Jansson drog iväg och shoppade och jag och min bättre hälft drog oss inåt Söder. Traskade omkring och umgicks och hade det allmänt bra och mysigt.
Åt lunch och fikade och drog oss senare tillbaka till Hökarängen.

Jag hade planerat ett lite längre pass idag men det tog lite tid innan jag kom iväg. Mitt hjärta hade ju lagt sig i soffan och läst och han var såg så gosig ut att jag inte kunde låta bli att attackera honom och attackkrama honom några gånger innan jag äntligen hoppade i tightsen och drog iväg.

Satte av mot Gullmarsplan, därefter ner mot Årstaviken där jag passerade några äldre herrar som satt och rökte något man tände uppifrån (!) hummmmmm, oj sicken fart jag fick, inte för att de tog någon större notis om mig, de var i någon annan tillvaro tror jag....
Mötte en hel del löpare, jag blir så glad då :)
Blir ännu gladare när jag möter tjejer som är ute och springer, de kan man oftast fånga blicken på och får man ett leende tillbaka blir jag lite extra varm inombords.

Lite disigt och grått idag, men va tusan, det kan ju inte vara sol varje dag, lika glad för det är jag men gladast är nog räven

Upp mot Årstafältet där det blåste lite och jag var glad att jag hade tagit jackan (rosa favvo-Salomon självklart). Segt i backen upp mot Östberga, sneglade på klockan och insåg att detta gick ganska fort (med mina mått mätt)
Svängde ner längs Huddingevägen och var inne i ett flow igen.
Lite segt var det på cykelbanan längs Örbyleden men inget som störde.

Aaaaaaaaaahhh sista sega backen tillbaka till syrran efter Hökarängens centrum och svosch så var jag "hemma" igen.
Drygt 17,5 km på 1.24 som kändes väldans bra, ingen känning i benet och middagen stod nästan på bordet när jag kom hem :)

Efter passet; ett glas med mjölk, 1 dl havregryn och 2 msk kesella + en banan

Ikväll blir det faktiskt soffhäng och en film, "The Hangover" går på 5an. Muahahhahaa, ruskigt rolig film faktiskt, can't wait to see it again.

Haha, har dessutom bestämt date med Miranda till veckan. På torsdag vankas det alltså spy-tusingar på Sumpans IP :D jag kommer ju med all säkerhet inte kunna gå dagen efter, men vad tusan, gå kan man göra sen, jag är ju löpare!

Tack för idag benen! 

I'm springing in the rain

Efter torsdagens vilodag så kände jag mig rejält sugen att ge mig ut och rasta mina Asics. Regnet stod som spön i backen men det var inget som rörde mig i ryggen.
På med favoritjackan (rosa Salomon), favoritskorna (lila Asics 2170, eller ja, favorit och favorit, ett par av två som finns i min ägo), mp3n i öronen och det bar iväg mot Gullmarsplan.

Känslan som infann sig efter kilometer var oslagbar, ljusår från den otroligt jobbiga rundan i tisdags. Jag lyste upp omgivningen när jag flög fram över Gubbängsfältet, ut på cykelbanan längs Nynäsvägen.
Musiken skallade i öronen och benen pinnade på i samma tempo som musiken, där var känslan som var som bortblåst på förra passet. Tekniken behöver vi inte ens prata om, ha! man hade kunnat göra en stilstudie i löpsteg :)

Rullade med lätthet bort mot Gullmarsplan, en snärtig vändning vid foten av Skanstullsbron och så var halva sträckan avklarad.
När jag svängde runt ett hörn på cykelvägen med några kilometer kvar blev jag passerad av ett par på cykel. Såg att kvinnan i paret sa något åt mig, drog ur hörlurarna och skrek "Va?????", svaret som kom tillbaka gjorde mig varm i hela kroppen; "Vilket fint löpsteg du har! Du springer mycket va?" .
Mja, det händer :)

200 m efter det mötte jag en man som också sprang, han log med hela ansiktet och gjorde tummen  upp! :)
Helt grym feeling!
Steget satt där det skulle, jag kände mig oslagbart snabb, vattnet skvätte runt mina fötter och mascaran rann, till råga på allt började introt på Maidens "The number of the beast" ljuda i mina öron!

Löpning at its best!

"We all live in a yellow submarine, a yellow submarine, a yellow submarine......"

Igår smög det banne mig in sig en vilodag! Ibland frågar folk om jag tränar varje dag, då brukar jag svara att det är strävan, men att det alltid lyckas smyga sig in någon vilodag här och där. Igår var en sådan dag.


På agendan stod tjänsteresa till Karlskrona, min chef, tillika Marininspektören ;) , och nästan hela staben är på en stor ledningsövning nere där. Jag hade en del saker han behövde briefas om och jag och adjutanten bestämde oss således för att dra söderut.
Taxi till Bromma och en timme senare i Ronneby. Bil till Karlskrona och sen började det blåsa och regna. Mmmmmmm, mindre trevligt. 


Fick the grand-tour of Karlskrona från norr till söder och öst till väst. Lärde mig massor (eller ja, iaf det mesta Dennis kunde om de olika fartygen) och höjdpunkten kom vid 14.31 då vi mötte upp Sekonden på HMS Gotland (ubåt) och fick en guidad tur på henne. GRYMT!!! :) 
Undrade i mitt stilla sinne hur gladiatorn Atlas (a.k.a. Roger Zapfe) en gång hade fått plats där, visserligen i torpedrummet, men ändå......


Hann även att säga hej till ett par gamla kursare, de var sig lika :) och hann byta några ord med min fina Paula! Tyvärr inte många minuter men jag hoppas vi snart kan ses igen! 
Jag och Paula sprang vårt första 6h-lopp och första 24h-lopp tillsammans, dessutom åkte vi förra året till Afrika och sprang Kilimanjaro marathon. 
Där hade vi även en ytterst äventyrlig upplevelse som innehöll en kackerlacka, en kamera och en trail-sko :D haha, men det är en helt annan historia.


Jag hade packat träningskläder men tyvärr tillät inte schemat detta, ibland går arbetet före.


På vägen hem lyckades jag dessutom få platsen vid nödutgången, således kunde jag helt sträcka ut benen ;)

Mycket skönt! 5 min senare sov jag som ett barn

Imorse besökte jag min naprapat (eller ja, blivande, går på Naprapathögskolans klinik), min sätesmuskel krampar inte längre :)  wiiiiiieeeh, duktig Maria, jag hade gjort min läxa tydligen :)
Ska självklart fortsätta stretcha mycket och bra och så fick jag även övningar för att stärka sätet. Mycket bra.
Har fått tillåtelse att öka träningen igen, jag ligger lågt resten av veckan (endast ca 10-11 km/pass), men nästa vecka ökar jag och beräknar vara tillbaka på normal träningsdos v18 :)


Blä för vädret för övrigt, snöregnade imorse, då var jag glad över mitt nyinskaffade regnställ från The North Face.

Hmm, ser dock lite bedrövad ut, som en dränkt katt ungefär, men jag lovar jag var tokglad! :)

Palla trycket?

Drog iväg med Kristina till Naprapathögskolan efter jobbet idag, lyssnade till en föreläsning, "Idrottsskador ur ett mångfasetterat perspektiv" var rubriken. Kanon tänkte jag, men blev lite besviken när det visade sig inte alls handla speciellt mycket om just idrottsskador utan mer metod den doktoranden använde sig av, resultatet var ju liksom inte klart än.
Men men, vi traskade till Odenplan och tog en fika istället. Under den tiden blev det självklart en hel del löparsnack, lite om TEC , lite om Bislett, lite om VM.............

Pressen som deltagande i ett VM medför. Är det mest en själv som sätter press? Är det omgivningen? Resten av laget? Varför blir det den pressen?

Det här är ju en helt ny situation för mig, har ju aldrig varit speciellt bra på något, så någon tävlingspress utifrån att prestera något har inte existerat. Det enda jag har haft är ju förväntningar och förhoppningar på mig själv.
Frågan är hur mitt psyke kommer att reagera den dagen jag står på startlinjen på VM.

Jag hoppas (!) att jag behåller det lugn som jag haft övriga 24h-lopp jag varit med i. Att komma ihåg att det kan hända så otroligt mycket och att det är väldigt lång tid att springa.
Personligen tycker jag att det är ganska lätt (har varit iallafall) att skapa ett fokus på mig själv och bara det jag gör, just för att jag vet att det inte är någon idé att haka upp sig för mycket på hur andra springer, eller att hänga på.
Det hade varit skillnad om det hade varit 1000, 5000 eller kanske tillochmed ett marathon. Det är över ganska fort.

Men 24h-löpning är inte bara påfrestande för kroppen, det är också otroligt mentalt utmanande (det är en del av charmen).
Att fortsätta springa fastän tävlingsklockan visar att det är väldigt många timmar kvar, runt runt runt runt runt. Att fokusera på sig själv och se till så att man mår bra under hela tiden, följa sin egen strategi, sätt upp ett mål och håll fast vid det!
 Här kommer man inte imål tidigare för att man springer fortare.

Under ett lopp mår jag bra av rutiner, struktur, raka direktiv och order (det är nog officeren i mig som talar).
På Bislett hade jag gjort ett schema med exakt uttryckt vad, hur mycket och när jag skulle äta. Dessutom hade min support (mitt Mötley Crue ;) ) fått väldigt klart och tydligt på papper vad som skulle göras om jag exempelvis skulle börja klaga, gnälla eller fejk-ha-ont för att få vila.

Dessutom hade jag fått strikta order innan loppet; Du stannar inte förrän du har nått målet!
Yes ma´m.

För mig är det sådana saker som funkar bäst, ingen idé att fråga under loppet, "Har du ont? Är du trött? Vad vill du äta/dricka?". Jag måste ha det utklarat innan vad som gäller.
Dessutom är det väl klart att det kommer göra ont och att man kommer bli trött, vad hade det annars varit för idé med det hela?

Men nu ska jag ju faktiskt springa VM, ökar pressen från mig själv? Vad är rimligt att ha för förväntningar? Spelar det någon roll vad andra förväntar sig? Vad är rimligt?

Många funderingar i dalkullans huvud just nu. Tur att jag har ett tag på mig att fundera, det pirrar i magen varje gång jag tänker på VM-starten :)

Bjuder på en glad Maria efter målgång på Kalmar triathlon 2011, ingen press, en hel dag av tävlingslycka :)

The core

Idag vaknade en trött och något stel Maria  kvart i 5..........mindre kul. Vände och vred mig och slumrade i omgångar fram tills klockan ringde en timme senare.
Frukost i form av fiberhavregrynsgröt garnerat med skivad banan och blåbär, en apelsin till det och hej vad det går. Gott gott gott.

Var tydligen tidseffektiv för jag hann vika lite tvätt innan det var dags att gå.

Boll-corepass på jobbet idag på förmiddagen, rackarns bra för min lilla rygg tror jag. Utmanande och jobbigt, the way I like it.
Sitt på bollen, vippa bäckenet utan att röra överkroppen, lyft en fot, lyft två, lägg på armar, blunda gärna, skottkärra med fötter på boll, lyft en, dra fram och in under dig själv, upp-fram-in-under, planka på bollen, rulla fram på tårna, rulla bak, spänn magen, och så håller vi!
Fram på bollen, lyft parallellt armar och ben, håll still ,lyft en till arm, sträck och håll.....
"Kom ihåg nu, saaaaaakta" instruerar Åsa, det är först då de små inre musklerna aktiveras.Satan vad de små musklerna fick jobba.

 Balansen var inte riktigt med mig idag, gjorde några mindre graciösa stabiliseringsförsök när jag höll på att rulla av bollen, men de däringa små musklerna fick sig nog en omgång ändå.

Skönt med ett lågintensivt pass då kroppen som sagt var lite mör efter stationspasset igår, baksida lår har tydligen tagit stryk och så har jag någon mysko träningsvärk i vänstersidan av halsen (?)

Världens godaste biffar till lunch idag från middagen igår som min kära syster hade lagat, plus rotfrukter, broccoli och gräddsås, mumsigt värre!


För övrigt har jag lämnat återbud till uttagningarna till Gladiatorerna, det visade sig att inspelningarna (om man nu mot förmodan skulle komma så långt) ligger i mitten av juni. No can do. Tänker inte riskera VM-starten och dra på mig ngn dum skada för att jag vill leka stor och stark ;)

Det kommer nog en till säsong, eller så finns det säkert något annat lajbans att hitta på :)

Det där med mat

Ja, det var ju det där med mat och energiintag. Rätt så viktigt om man väljer att ägna sig åt uthållighetssporter.

Jag gillar mat!
Att äta, att laga och att prata om det.

I och med helgens eskapader så blev det lite kajko med maten, eller ja, det blev inte så mycket överhuvudtaget, lägg till lite förlorad sömn och ni har anledningen till varför löpningen idag gick på röven.

Idag hade jag bestämt mig för att gå på stationsträningen på jobbet, för att därefter springa en mil eller två om det kändes bra.
Stationsträningen kändes bra, uppvärmning, 3 varv med 6st stationer och ibland pulshöjande övningar emellan istället för vila, helt ok :) kände mig stark men fegade förmodligen på övningen med hanteln, tog nog för liten vikt.
Svettades som en gris men stortrivdes!

Tack och hej och upp till kontoret och på med löparskorna och en jacka. Rullade ner till Gärdet, funderade om jag skulle som igår ta Tjejmilen-banan eller ngn annan riktning. Redan efter en dryg kilometer kändes det i kroppen att det inte skulle bli ett lätt/roligt/inspirerande pass på någon nivå. Usch det var hemskt, hade ingen energi i kroppen överhuvudtaget, benen kändes som bly och var tusan var tekniken???????
Ner till Djurgårdsbron, förbi Skansen, lyckades på ngt vis ta mig runt vid Djurgårdsbrunnskanalen och sen vidare förbi Kaknästornet och tillbaka till jobbet. Kroppen skrek och skällde på mig.

Jag anser mig kunna en del om mat och energi, intag och utlopp av det. Man lär sig. Men det är ju det där med att följa det också, om man ser tillbaka så ser man katastrofen i antågande.
Lördag: Det enda riktiga målet mat den dagen var frukost, efter det småätande från "buffén" vid varvningen på TEC.

Söndag: Åt "frukost" version mindre, inte mindre än 3 gånger, sen då? njaaaaaaaaaa, inte så mycket mer den dagen.
Sömn under lördag-söndag: 2x40 min
Måndag: toktrött på jobbet, alldeles för mycket kaffe, inget mellanmål, middagen uteblev och ersattes av en grillad macka när jag fikade med Miranda.
Sömn mån-tis: 6,5 h

Tja, inte bäddat för framgång precis. Inte undra på att löpningen igår var tung, och att dagens försök var katastrof. Varför gör man inte som man vet att man ska?

Nä, skärpning Maria!

Imorrn ska jag och Kristina på seminarie på Naprapathögskolan, rackarns kul ska det bli! :)

Vi försöker imorrn igen va?

Från en dag när kroppen mådde betydligt bättre!

Glömde visst....

Att säga att jag sprang 11 km igår utan smärta i benet :) wiiiieeehooo!

Idag blir det stationspass på jobbet och sen en några kilometer eller flera :)

Stockholm i mitt hjärta

Nu har det gått ca en och en halv månad sedan jag började på mitt nya jobb i Stockholm. En och en halv väldigt fina månader med mycket nytt att ta till sig, arbetsuppgifter att sätta sig in i och rutiner att lära sig.
Om ytterligare två veckor faller den sista pusselbiten på plats då jag och min bättre hälft äntligen får flytta ihop på riktigt.

Har alltid haft en förälskelse till Stockholm men på senare tid har denna växt till ren och skär kärlek :)
För det första är det en otroligt vacker stad (bara det är ju anledning nog att få lite må-bra-ont i magen), för det andra finns det massor av saker att älska med den.
Dalarna kommer ioch för sig alltid att stå högst upp på listan (Du kan ta en dalkulla ur Dalarna men aldrig Dalarna ur dalkullan ;) ) men denna stad kommer nära som tvåa.

Att älska:

-  5 min från jobbet har jag Norra Djurgården med oändliga (nåja) motionsspår (inte en biltuta så långt örat kan nå), eller åt andra hållet (vanliga) Djurgården :)

- Kollektivtrafik! (iof inget stockholmsfenomen med kollektivtrafik, men det är imponerande när man tänker på de logistiska utmaningarna en storstad innebär) det sägs att 700 000 stockholmare åker kollektivt varje dag, du kan åka i princip vart som helst med omnejd och det tar inte fasligt lång tid.

- Solen som blänker i vattnet vid Stadsgårdskajen och över Skepparholmen och Kastellholmen när man springer till jobbet och kommer till Södermalmstorg vid Slussen (eller söder/norrmälarstrand för den delen). Varje gång måste jag stanna och andas in den vackra atmostfären.

- Knutpunkten Stockholms central, utgångspunkt för såväl tåg, bussar, pendel och tunnelbana. Som den officer man är imponeras man över hanteringen av logistik ;)

- Möjligheten till aktiviteter; nya löparrundor, öppna föreläsningar på Universitetet/Försvarshögskolan/Naprapathögskolan/KTH, nya saker att upptäcka hela tiden bara man vill :) Ett äventyr någon? Ja tack!

Att hata:

- Nej, tänker inte lägga ner massa energi på det, då finns det bättre saker att lägga kraft på.


Nu är det ju inte säkert att dessa saker är specifika för just Stockholm men jag känner mig rätt tillfreds med att ha valt denna stad för tillfället :)

TEC, my side of the story

TEC (Täby Extreme Challenge) gjorde verkligen skäl för sitt namn iår. Från början skulle ju jag springa men omständigheter ledde till att jag lämnade återbud.

Men självklart kunde jag inte motstå att ända spendera lördagen (det var iaf så det var tänkt) med en massa härliga människor.

Lördag morgon slår jag upp ögonen ca 07:45, reser mig halvt på armbågen och
kikar ut genom fönstret....Vad möter mig om inte vajande grenar och nederbörd
(massiv sådan) i form av snö! Det hade redan hunnit hamna en hel del på marken
och mer skulle komma.
Jag och min bättre hälft traskade mot tunnelbanan, han med destination Uppsala
och jag själv Ensta krog i Täby där TEC utgår ifrån.

Väl uppe på Roslagsbanan en halvtimme eller så efter vi lämnat lägenheten har
snöfallet inte minskat, tvärtom...Vi får stanna och invänta ett tåg, det har fallit träd
över spåren så endast ett kan åka. Jag ringer Kristina (palten.se) och meddelar att
jag nog blir lite sen. Hon replikerar med att starten är uppskjuten två timmar och
därmed inte går förrän kl 12.
Jag möter upp Kristina, Emelie och en handfull glada (!) löpare i Täby Centrum,
fikar en sväng innan det är dags att bege sig till start.
Väl uppe vid Ensta krog (inte en krog som det låter utan utgångsläge för
motionsspåren i Ensta-området), så snöar det fortfarande, varmgrader och ute på
banan har det rasat träd och grenar.
Hälsar på och pratar med massa folk, alla är förvånansvärt glada, vilket känns
skönt.

Starten går som planerat kl 12 och då är det full fart.
Röjer lite snö vid kontrollen för att fördriva lite tid och för att undvika att löparna halkar vid varvning och sen traskar jag och Emelie med hennes gudomliga Troja (svart labbetik, drygt ett år) banan motsols. Vi hejar så mycket vi kan och löparna är glada och leende längs banan, trots leran, vätan, snön, vinden och diverse snö som väljer att attackera uppifrån trädkronorna.
Det tar sin lilla tid , vi möter löparna både en och två gånger. Det märks att det kommer bli ett tufft lopp.

Väl åter vid varvningen händer det grejjer, nu börjar löparna spridas ut rätt bra över fältet.
Janne och Carina varvar både en och två gånger. Langa vätska och energi, få info om vad de vill ha på nästa varav, en klapp på axeln och så iväg igen, ingen idé att hänga vid varvningen.
Jag hejjade, ropade, klappade, sprang efter grejjer som löparna behövde och kände den där goa magkänslan, jag var absolut på rätt ställe!
Traskade ner till Täby Centrum för att köpa mig ett par tjockare vantar till natten, visste väl redan då att jag inte skulle kunna lämna :)
Mörkret föll och åskådarna började tunna ur, det var väl mest vi "närmast sörjande", löparna som sprang 50 miles börjar gå imål under kvällen/natten.
Det märktes väl på löparna att de började bli slitna, alla utom Anna Grundahl kändes det som, svosch sa det när hon varvade, slängde ifrån sig två flaskor, greppade två nya och så var hon borta. Hon vann senare damklassen med fantastiska 17h 30 min och 58 sek!!! Nytt svenskt rekord och en putsning på hennes egna tid från förra året med ca 20 min, så grymt!!!!

Natten blev kall, löparna trötta, vi peppade och stöttade så gott vi kunde, langade varm dricka och gnuggade stela vader.

När morgonen börjar komma börjar löparna gå imål. Fantastiskt jobbat av alla som deltog! Kan inte ens föreställa mig hur det var ute på banan. Jag funderar lite på hur jag själv skulle reagera under ett sånt lopp, himla svårt att veta, men jag tror att jag hade harvat runt där tills jag hade mina 16 varv, men som sagt, det var väldigt tuffa omständigheter.
Lyckan hos löparna går dock inte att ta miste på när de kliver över mattan för tidtagning sista gången :) blir återigen varm i magen.

Janne går in på under 24h, grymt!!!!
Carina kämpar sig igenom sitt första 100miles-lopp med en smärtande vrist, men hon fortsätter, varv på varv på varv, är så grymt imponerad att jag nästan börjar böla när hon går imål... :) (vid nästan varje varvning för Carina hade jag högt sjungit (skrikit?) "Jag måste ringa Carina.....", enda låten jag kom på som hade namnet Carina i sig, sen att jag inte kunde mer än just frasen "Jag måste ringa Carina...." det är ju en annan sak. Hon log ialla fall och det var det viktigaste!

Vi stannar kvar tills alla har gått imål och allt är ihopplockat och klart, solen kommer på förmiddagen på söndagen och det är riktigt fint att vara supporter :) 

får skjuts av Emelie hemåt så jag slipper kollektivtrafiken, landar på min madrass hos syrran ca 18.30 på söndagskvällen, lämnade lägenheten ca 9 på lördagmorgon.
Jag som bara skulle vara borta ett tag :)

2x40 min sömn under det senaste dygnet gör sig påmint och efter en varm dusch så har jag ett väldigt djupt möte med John Blund.

 

TGI Friiiiiiiiday :)

Ja egentligen inte så himla farligt, har haft en rätt så behaglig dag på jobbet. Lagom belastning med arbete och dagen avslutades med fys så att Kommendören Lüning kände sig, citat, "som att han var i armén".
Bra! Då har jag lyckats infånga rätt känsla :)

Lämpligt nog hade ju Kommendören (40+, flottist och  "tendens" till "gubbkula") kommit och frågat mig igår om vi inte skulle springa intervaller idag, jajjemän, inga problem svarade jag.
Satt vid mitt skrivbord på förmiddagen och finulade på vad jag skulle hitta på. Inledningsvis tänkte jag 70/20 nere på Östermalms IP. Effektivt, jobbigt, men mindre kul. Blickarna drogs istället mot Ryttarstadion, jag har himlans fin utsikt ditåt. Så när tiden för passet närmade sig började det regna också, haha, perfekt.
Lösningen blev löpintervaller 300m, därefter 100 repetitioner, (valfritt hur många mellan; armhävningar, burpees, situps, upphopp). Därefter löpning igen - 90 repetitioner, hela vägen ner till 0. :)
Vi (jag) valde en sand/sågspån/grus/jord/hästskits-belagd paddock (?) och körde igång, och halleluja ingen känning i benet. Iof inte så lång löpning som ett vanligt pass, men ändå :)

Kommendören och kaptenen, som nog undrade vad hon hade gett sig in på när hon tackade ja, var båda; trötta, skitiga och svettiga när passet var klart = Maria nöjd.
Själv var jag också, trött, skitig och svettig = Maria nöjd!

Jaha och vad händer, jo när jag sitter och funderar på vilken bild jag skall lägga till det här inlägget så ringer de och vill att jag kommer på uttagningarna till Gladiatorerna :D haha, kommer med all säkerhet ryka efter första gallringen, men kul ska det bli!

Man kanske blir såhär efter att ha mött Gladiatorerna?  

Såhär blev jag iaf efter slutsignalen på Bislett 24h :) 

Skit också, jag har sand i öronen...

Att bli inspirerad till att inspirera

Först vill jag bara säga att jag rockade (!!!) yoga-passet igår! Eller ja, nu befann jag ju mig för det mesta i min egen lilla värld, men känslan var mycket bra och det är den som räknas, sen att jag inte kan nafsa på knäna när man står dubbelvikt eller hålla benen sådär rakt upp i luften när man ligger på rygg och endast stöttar sig på skuldrorna,  som Camilla (instruktören) kan, men ur min synpunkt så var jag bäst! :)

Efter jobbet var det dags att ta sig ut till Kungsholmen för att lära sig mer om löparens biomekanik samt lyssna till Miranda ( mirandakvist.se ) berätta om Swiss Alpine!

En liten rolig anekdot som fick mig att le är att vid Stadshagens t-bana med omnejd genomfördes slutövningen när jag gjorde värnplikten 2005-2006, i princip hela Kungsholmen var under belägring när vi rullade in med den mekaniserade bataljonen (med stridsvagnskompaniet i spetsen såklart) :)

Jag gick förbi ett gathörn där jag med min stridsvagn hade stått i närmare tre timmar som understöd, medans skyttekompaniet rensade en av kontorsbyggnaderna på andra sidan gatan :)
Som mycket annat måste man nog ha varit där för att förstår det roliga :)

Kvällen blev ialla fall mycket trevlig där jag fick bekräftelse på ett antal saker bl.a. om löpteknik och lite nya intryck gällande belastning, skador och biomekanik.

Jag tycker alltid att det är roligt när individer brinner för något, vare sig det är hundar, blommor, film eller (som tur  var i det här fallet) löpning :)
När Miranda berättade om Swiss Alpine såg man riktigt hur det gnistrar i ögonen och jag kan riktigt känna den här magkänslan hon pratar om när hon beskriver känslan under loppet.
Hennes budskap är också så rätt!
"När man väl har kommit till startlinjen så kan man inte misslyckas", hur många har inte tänkt att man ska anmäla sig till ett lopp men samtidigt tänkt; "Nä men det är nog lite för långt, jag tar det här kortare istället".

Som tur är så saknade Miranda (och jag själv också vissa gånger) den tankegången.
Hon anmälde sig utan att egentligen ha en aning om vad det innebar, och när hon väl var där så fanns det inget annat att göra än att attackera berget och ta sig igenom det :) Hur svårt kan det vara? :) Jag blir alldeles glad i magen! Det är ju precis så man löser svåruppkomna situationer (om man nu får kalla det det ;) Miranda du får sparka på mig sen om jag är helt ute och cyklar).

Kontentan av det hela är just att jag är så glad att det finns inspirerande personer som smittar av sig med den där känslan som jag så väl känner igen. Man behöver den injektionen lite då och då.
Sååååå, någon som vill dra iväg på äventyr? :)


Efter föreläsningen hastade jag iväg för att möta upp min bättre hälft; 6 år av kärlek firades igår med god mat och mina favoritblommor!
Den här karln har alltså stått ut med mig och mina ideér i 6 år, herregud vad jag är tacksam! :) Man kan säga att vi kompletterar varandra rätt bra.

Han som i början blev medsläpad på tävlingar och lärde sig rutiner i vätskelangning av min mor lyfter numer inte på ögonbrynen om jag säger att jag ska springa ett marathon till helgen eller ut på något annat äventyr.

Tack älskling för att du finns!

En ruggig onsdag....

I flera bemärkelser blev det, dels för att löprundan slutade i ett trist beslut. Dels för att vädret inte riktigt var med oss idag, iof strävar kvicksilvret tappert uppåt, men snålblåst och regn från sidan är  inte trevligt vare sig du  befinner dig i Stockholm eller någon annanstans.

På den här bilden ser ju faktiskt så mycket trevligare ut än känslan man fick idag

En glad men nervös Maria efter nummerlappsuthämtningen på Kalmar triathlon 2011

Sen dels den största anledningen var att imorse hade jag och en kollega planerat att vi skulle åka till Karlberg och nyttja idrottshallen där, jag fick ju för mig att söka till Gladiatorerna och då berättade Sandra (ultrasandra.blogspot.com) :) att en av uttagningsgrenarna var att klättra i rep. Och kan man inte något, (i det här fallet klättra i rep) då får man lära sig.
Stötte på patrull när jag kom till slottsvakten, det var tydligen ett rackarns knepigt och uttdraget tillvägagångssätt att få tillgång till idrottshallen, ansökan, säkerhetsgenomgång, yadayada......

Saken blev inte bättre av att vakten var (i min uppfattning) ganska snäsig och bitter.
Fick vackert åka till jobbet istället, men jag hann ju med en löprunda och lite core-träning idag iaf innan det var dags att gå hem.

Dessutom dras jag med en rackarns huvudvärk ända sen i fredags......

Så på många sätt en ruggig dag, men idag är idag och imorgon är imorgon och imorgon är en annan dag!

Då hade jag tänkt göra ett graciöst deltagande på yoga-passet på jobbet :)

När huvudet och hjärtat vill en sak men kroppen en annan

Ja så blir det ju ibland, och tyvärr befinner jag mig i en situation som är mindre rolig.
Det började under Borlänge 6h för snart två veckor sedan. Jag hade för det första varit förkyld i över en vecka och kände mig inte direkt på topp, men inget halsont och ingen feber, tja, då startar man (jag).
Efter drygt två timmar får jag en känning i vaden, stramar till som tusan börjar det göra. Fortsätter springa......efter en halvtimme får jag hjälp att sträcka ut baksidan av benet, det släpper i ungefär 200 m sen kommer det tillbaka och då har det krupit ännu längre upp och befinner sig nu i knä/baksida-lårhöjd.
"Skit också" tänker jag, men där och då är jag ovanligt klok och bestämmer mig för att bryta loppet.

Jag har ingen ambition att göra något kanonresultat på 6h iår. Fokus ligger på VM i september och jag har under inga omständigheter råd eller tid att vara havererad/skadad/sjuk/apatisk och missa träning.

Sagt och gjort, kliver av banan efter ca 2.45, ser det som ett trevligt långpass och ett utmärkt arrangemang från Borlänge LK.s sida, jag återkommer nästa år, och då jäklar ;)

Uppsöker naprapat kommande måndag (eller ja, går till Naprapathögskolans klinik för att min budget för tillfället inte låter mig gå till någon kiropraktor/naprapat som tar stockholmpriser). Men hursomhelst, den här individen var kanonduktig och de behandlar inte något utan att först konsultera handledare som har mångårig erfarenhet.

Det visar sig att mina sätesmuskler i högersidan är så strama att de krampar (!!!!!) mjaahaa?? och att det således påverkar nerverna som går ner i benet.
Domen blev; stretch, träna på som vanligt men sluta om det gör ont. Återbesök med full-kropps-utvärdering om två veckor.

Här står vi (jag) nu, tre dagar innan TEC som jag äntligen fått en plats till och ska för första gången få springa mina 100 miles, men vad händer, ute och springer lite försiktigt igår och får en liten liten känning i benet, på samma ställe som förut.

Min kloka del av hjärnan säger såhär: Nej Maria du skall inte springa, du ska lämna återbud, tänk på VM och vad som är viktigt!
Min impulsiva och inte alltid fullt så rationella del säger såhär: Klart du ska springa, hur ont kan det göra?

I det här fallet väljer jag att lyssna på min kloka del av hjärnan :/ .
Trots att jag gärna hade sprungit i helgen så är det långsiktigta målet viktigare. Jag får väl ut och skubba 16 mil terräng ngn annan helg, ngn som vill hänga på? :)

Vem är jag?

Oj, lite nervöst blev det nu, men nu har jag ialla fall tagit första steget mot bloggvärlden! haha, trodde faktiskt aldrig detta skulle ske men jag har lärt mig att man ska aldrig säga aldrig :)


Vem är Maria då?


En dalkulla (i själ och hjärta!) som numer bor (än så länge på en madrass hos min gästvänliga syster, men f.ro.m. 1/5 återställs ordningen igen) och arbetar i Sveriges vackra huvudstad.


Är yrkesofficer i grunden och jobbade fram till mars på P4 i Skövde på stridsvagnskompaniet.
Tillsvidare är numer Högkvarteret min arbetsplats då jag vill skona min rygg (har diskbråck sedan två år tillbaka) och kunna rehabilitera den på ett bra sätt för att kunna satsa mer på löpningen.


I ultralöpningen har jag hittat hem, att få utmana kropp och psyke är för mig den ultimata utmaningen.

Jag har alltid tränat och tävlat, från det att jag kunde gå var det längdskidor som gällde, med löpning som barmarksträning såklart.
Genom åren har jag provat det mesta; triathlon (som jag återupptog förra året och gav mig på Kalmar triathlon Ironmandistansen), skidskytte, orientering, friidrott. Otaliga är de slantar och timmar mina föräldrar lagt ner på materiel, tävlingskläder och körmil för att kuska land och rike runt för att jag och mina äldre systrar skulle få göra det vi tyckte om.


När jag var 17 år frågade min kära mor mig om jag inte var sugen på att springa Stockholm marathon. Hon hade sprungit tio stycken (och en herrans massa Lidingölopp och Tjejmilar och lokallopp och gud vet allt) och jag och mina syskon var alltid med och sprang minivarianten av dessa lopp (oftast dagen efter, och efter mitt första marathon fick jag en nyvunnen respekt för min mor då jag undrade i mitt sinne hur i helsike hon alltid hade haft energi till att heja fram oss). 
Pappa var dessutom alltid med som trogen coach och tog hand om allt från markservicen med mat och dryck till att agera packåsna när det gällde att ha överdragskläderna nära till hands, dessutom hördes han alltid mest i skogen när han hejjade) :)


Sagt och gjort så blev det Stockholm marathon. En spännande vår fylld av träning, med mamma alltid cyklandes bredvid (alternativt i bil om det regnade). Hon langade vatten, sportdryck och banan samt kom med tips och tricks som skulle göra det hela lite mer uthärdligt.
Stockholm marathon kom och passerade, dagen efter hade jag aldrig haft så ont i kroppen i hela mitt (dittills) 17-åriga liv. :) Men medaljen var i min hand och jag var stolt som aldrig förr.


Har ingen önskan om att trötta ut eventuella läsare direkt, så resten sparar jag till ett annat tillfälle :)


I den här bloggen kommer jag att försöka dela med mig av de lärdomar jag har dragit under mina år av träning och tävling och förhoppningsvis också kanske inspirera en och annan till att ge sig ut och söka äventyret och utmana sig själva. Vare sig det gäller de första kilometrarna eller ett ultralopp.
Det är bara du själv som sätter gränserna!




"If it's important to you, you will find a way. If not, you'll find an excuse."