Gävle halvmarathon 2014; My side of the story, eller; Att försöka springa kort och fort

Lördag morgon satte jag och Anna G oss på tåget mot Gävle.
Dagens aktivitet var Gävle halvmarathon. 
Jösses så längesedan jag sprang ett halvmarathon...
Det där med att springa kort och fort har ju aldrig riktigt varit min grej, men vad tusan, jag var glad i hågen och raceday is happy day och jag skulle garanterat få slita på ett sätt som jag inte var van vid.
Ny dag, nytt lopp.

"Nothing good ever came out of comfortzones"

Väl framme vid Läkerol Arena hämtades det nummerlappar, vi mötte upp resten av familjen Jansson (två systrar, två svågrar, mamma och samtliga syskonbarn) och sen var det dags att värma upp.

Shit, värma upp inför ett lopp, det gör man ju vanligtvis de första timmarna.

Dags att få det där ur skallen nu.

Klädsel för dagen var; linne, korta tights och kompressionsstrumpor (såhär i efterhand hade jag nog kunnat strunt i kompressionsstrumporna då jag enligt rutin tyckte att det var något varmt...)

Jag tuggade av någon anledning på ett koffeintuggummi och tyckte det var en bra idé att hugga min vassa tand i läppen och sen spottade jag blod nästkommande tio minuter....

Startskottet gick och vi sprang iväg. Försökte hitta ett bra tempo men enligt rutin startade jag alldeles för fort och gjorde den första kilometern på 4 minuter (men det var nerförsbacke i 300m först).

Km 2 gick svagt uppför, likaså halva km 3 och sen var det platt innan det sluttade nerför vid km 4. Då hade jag kommit in i en bra fart för mig och jag tyckte det var (hyfsat iallfall) bekvämt att tugga på i 4.30-fart där det var platt.

Det var många skarpa svängar på banan där jag tappade fart och några korta uppförsbackar där jag direkt kände att farten avtog.

Vid km 7 kom vi ut på en lång cykelväg och där blåste det rejält.

Vid 8,5 km började det gå uppför och sen kom det en rejäl backe innan det var dags för ett varv på Gunder Hägg-stadion och så ut ett varv till.

Backen upp var riktigt tung för min del.

Kombinerat med blåsten så kändes det som jag knappt tog mig framåt.

10 km avverkades på 46 minuter. Halvan har jag ingen koll på.

Jag rullade nerför backen och det var tur att det var nerför för det var tunga ben som tog mig framåt nu.

Följande två kilometer var rejält tunga, fältet hade spridits ut ännu mer och andra varvet var i princip sololöpning.

Snirklade mig fram och farten hade som sagt sänkts. Nu snittade jag på 4.45-4.50.

Segade mig fram på den sega cykelvägen och nu var det bara strax över 2 km kvar.

Backen kändes något lättare andra gången konstigt nog och nu var det inte långt kvar.

När jag svängde in på stadion hörde jag någon i nacken och en snärtig tjej sprintade förbi mig.

"Satan" tänkte jag. Men det var inte så mycket att göra åt, jag hade inget kvar att ge.

In i mål och ytterligare tre meter och ner på marken. 

Fy saaaaaatan så jobbigt.

Klockan stannade på 1.40.26 (gps.en visade dock 21 287 m) och således inget pers och tyvärr inga nya Asics DS Racer.

Men jag hänger inte så mycket läpp för det.

Det är bara tre veckor sedan jag sprang TEC och tempoträningen har lyst med sin frånvaro under en längre tid.

De här benen är inte så bra på att springa fort. Men det går nog att lära de, hoppas jag :)

Anna G joggade in på 1.43 (alltså medan jag fortfarande låg på marken och försökte hämta andan), den damen födde alltså tvillingar i november förra året och har redan sån kapacitet!

Mina fina systrar sprang också halvmarathon för första gången på länge och jag var tokstolt när de vackert seglade in på stadion (Anna födde barn i december och gjorde alltså nu halvmarathon!).!

Efter dusch och kramkalas åkte familjen Jansson tillbaka till Borlänge medan jag och Anna tog oss ner på stan, beställde in god mat, delade på en flaska vin och analyserade loppet innan tåget tog oss tillbaka till Stockholm.

Gävle halvmarathon kommer hädanefter att bli tradition!

Tågresa, tävling, mat och vin.

Sen ska jag banne mig springa fortare nästa år! ;)

SKÅL! :)

Testar kameran på nya fååånen