24h-EM 2016; My side of the story; eller; I don't follow dreams, I hunt goals (Le ben du Pann)

Dåså, dags att få på pränt vad som egentligen hände det där dygnet i Frankrike för drygt tio dagar sedan.
Men för att vara helt ärlig så vet jag faktiskt inte. Jag bara sprang. Och det är faktiskt helt sant.

Jag sprang för att nå ett mål.
Jag sprang för att försvara ett EM-guld. 
Jag sprang för att slå ett personligt rekord.
Jag sprang för Sverige.

Innan:

Foto: Stig Andy Kvalheim Rambö

Vi kommer rätt tidigt till arenan. Bra, jag gillar att vara på plats, känna att jag har kontroll. Den här morgonen var det kyligt. Bra, jag gillart. Dock visste jag att det skulle bli varmt under dagen. Bring it on.
Som alltid vill jag helst vara för mig själv innan start. Jag satte i hörlurarna, satte på mig solglasögonen och satte mig ner för mig själv.
Snart skulle jag få starta, snart skulle jag få betalt för alla de där timmarna träning, all den energin jag hade lagt på att komma i bästa form möjligt skulle nu äntligen få släppas ut.
Målet var tydligt. Jag skulle springa 245 km och jag skulle göra det på mitt sätt.


Kl 10-16:

Foto: Andre Migneau

Äntligen igång. Men många timmar kvar. Tänk nu Maria. Känner in banan i ett par varv, är det bättre att ta ut svängen där bakom läktaren eller sakta ner och tighta till? Var sätter jag fötterna bäst när jag springer över varvningsmattan för att inte snubbla? Det är sånt som går i mitt huvud de första timmarna. In med energi direkt. Varven rullar på. Solen stiger mer och mer. 
Plötsligt tar det stopp.
Känns som att jag springer med handbromsen i. 
Ropar till Andreas.
Jag får en blöt buff runt halsen och extra vatten.
Ett par varv till och handbromsen släpper. Jag tror jag ligger runt 6e eller 7e plats. Oväsentligt än så länge.

Kl 16-22:
Solen förbereder sig för att tacka för sig. Jag förbereder mig för att trycka på start. Snart snart. Varven rullar på. Har varit på toa två gånger än så länge. Rekord. Ska det va så ska det va. Inget tjafs, det är det här jag har tränat för. 
Jag lyssnar på musik och kopplar låtarna till känslor och minnen som driver mig framåt, äter gel, dricker vatten och perpeteum. Gainomax smakar bra efter 6h men Fantan efter 12 är oslagbar. Efter lite fiske går jag om kroatiskan som har öppnat för hårt och efter 11h och 30 min är jag i ledning.

Kl 22-04:
Natten är här. Jag trycker på start. Går på toa igen vid 13h och konstaterar att det är fanimej sista gången (för övrigt är det hål-i-golvet-varianten, funkar mindre bra efter 13h löpning, Annika gick efter 23h, fy fasen, just saying).

Huma hhokladgel med koffein. The shit!
Foto: André Migneau

Antalet löpare på banan blir färre. Det är svalt och skönt. Min favorittemperatur. Andra tar på sig, det är dunjackor och mössor.
Vid 12h slår jag nytt svenskt rekord (Sverigebästa) med 127.157 km med 3min och 21 sekunder kvar på timmen. 
Vid 12h ska jag också slå av på takten. Jag känner att jag inte behöver det men sänker nog lite (tror jag iallafall) för att vara säker på att planen ska hålla hela vägen.
Vid ca 15h och 15 min är det nytt svenskt rekord på 100 miles. 
Jag ropar till Anna och Andreas att nu är det bara två maror och några kilometer kvar. Verkade hur logiskt som helst i mitt huvud men det tyckte inte de.
Jag vill inte att loppet ska ta slut. Det är ju det här jag har tränat för, nu är jag här, det är ju det här jag vill, nu måste jag göra det absolut bästa av det här. Att jag kan sprinag i 24h det vet jag redan, nu är det andra saker som gäller.

När det är 7h kvar börjar jag räkna lite smått i huvudet (inte min starkaste sida, framförallt inte efter 17h löpning) och funderar på om det kan gå att slå 247.1 km, som Lizzy Hawker har som europeiskt rekord. Jag ropar till Andreas och han ska räkna på det (han får räkna rätt många gånger under det här loppet). Jag tror jag har det i mig.
6.30 kvar och han säger att om jag håller varvtiderna så kommer det att funka.
"Ska vi köra?"
"Vi kör!"


Kl 04-10:
Jag håller varvtiderna. Känner mig lite puckad i huvudet från och till men det är inget lite redbull och en gel med koffein inte kan fixa.
Jag känner att det kommer gå vägen. Jag känner mig stark. Benen rör sig. Loppet får inte ta slut. Jag måste hinna lite längre.
Med 2h kvar säger Andreas: "IAU har slopat skillnaden mellan rekord på väg och bana, du måste springa 2.5 km längre."
"Eeeehhh, va??????" "Jesus karljäkel, du kan inte mena allvar, nähä, det är kört, det kommer aldrig gå...."- tänker jag.
Ett varv till.
"Det går Maria, men då måste du öka, det är 250 som gäller!!!"
Öka? Efter 22h löpning är det inte det roligaste att höra.
1.50 kvar och 19 km kvar till 250 km.
"Jamen va fasen, jag provar väl då. Det får bära eller brista."
Hur det än går så ska jag krama ur allt som finns. Jag ökar. Och det bär. Benen springer fortare. Shit.
50 min kvar.
"Maria, du måste öka ännu mer..."

Sista passeringen över mattan, passerar 250 km
Foto: André Migneau

Jag börjar nästan gråta, det finns inget mer. Hur ska jag kunna öka??? Jag har sjukt ont i benen, men i övrigt mår jag ju fint...shit, no excuses.
Jag ökar.
Vad är 50 minuter av mitt liv, egentligen?
Plötsligt känns benen lättare och varvtiderna når nya rekord. Jag slängs mellan hopp och förtvivlan. "För i helvete, ett varv till, det får inte vara slut än, jag måste hinna längre."
Det känns som jag vräker mig fram och löptekniken är inget man drar som ett exempel.
Mindre än tio minuter kvar och jag tittar på skärmen, ett varv till och jag passerar 250 km.
Ett VARV!!!
Sista gången i 90graderskurvan bakom läktaren, sista gången över rullgruset, sista gången in på tartanen.
Chipet piper till när jag passerar mattan och siffrorna slår över på 250 km.
Andreas skriker som en besatt, "GRINDEN ÄR REKORDET!!! GRINDEN!!!!!!"
Ut genom grinden och snart är det bara en minut kvar.
Jag har en funktionär på cykel bakom mig (hade det inte varit smartare att ha den framför?) som plingar och ropar Pardon pardon till löpare framför mig.
Slutsignalen går, jag tappar pinnen som ska markera min slutposition, benen viker sig under mig och jag bokstavligt talat ramlar ihop. Jag har inte stannat de 11 senaste timmarna, yrseln är ett faktum.
Jag hinner ligga på asfalten 30 sekunder innan en fransk dopingkontrollant rycker i mig och vill ha mig därifrån.
Anna och Andreas kommer och det blir kram- och gråtkalas.

VAD HÄNDE???

En dopingkontroll, en dusch och ett par tårar senare står jag på prispallen och hör det som jag visualiserat för mig själv varenda kväll de senaste 7 månaderna: "European Champion, representing Sweden: Maria Jansson!"

och: "Please stand up for the national anthem of Sweden."

Några minuter senare får jag åter gå upp på prispallen tillsammans med Annika, Sandra och Torill för att ta emot silvermedaljen i lagtävlingen. Hjärtat spricker nästan av stolthet <3

Det går inte att förklara i ord men världens största tack går till:

- Andreas, min tränare och bollplank, för alla blockintervaller och rätta ord vid rätt tillfälle. Som du sa förra året, vi har bara börjat. Du hade rätt, som alltid :)

- Anna Grundahl och Ulf Nilrud; för att ni ville vara i Frankrike och vara vakna i ett dygn och överösa oss löpare med kärlek (och sportdryck) i särklass världens bästa support <3

- Annika, Sandra och Torill för era insatser! <3

- Dan och Johan, herrlaget, för att ni är ni. Och för att jag och Sandra fick hänga med er i loungen ;)
- Madde! för att du återigen fick mig i mitt livs form!

- sist men absolut inte minst, till Han jag lever med. Du vet varför. <3

Liten yrselattack efter prispallen, sånt man får ta.
Foto: André Migneau

Summa summarum:
- 3 st svenska rekord/sverigebästa: 12h, 100 miles, 24h
- Svenskt/nordiskt/Europeiskt rekord: 250.647 km.
- Individuellt guld
- Lagsilver


Stolt.
Så sjukt stolt.

Jag följde inte en dröm, jag jagade ett mål.
Och jag vann.
Jäklar vad jag vann!!!

Foto: privat

Foto: privat

Min största motståndare

Jag är en tävlingsmänniska.
Det har jag alltid varit, så länge jag kan minnas.
Dock har jag aldrig varit speciellt bra på någonting.
I min ungdom vann jag inga tävlingar.
Men mina föräldrar uppmuntrade mig att hålla på ändå, så länge jag tyckte det var roligt och jag ville tävla så ställde de upp med allt runtomkring.

Detta avsaknad av resultatmål har gett mig väldigt mycket.
När jag ska tävla, är det jag själv som är största motståndaren.
När jag ställer mig på en startlinje har jag bara en sak i huvudet; att göra mitt bästa. Annars har jag inget där att göra. Det spelar ingen roll om det är något jag aldrig testat förut, eller något som är hemvant och bekant område. 
Att bara "springa igenom" ett lopp, det är inget som funkar för mig. 
Jag tar det jag har, för den dagen, och gör det bästa av det. Sen får jag utvärdera efteråt.

Resultatmål, det innebär att vad andra gör påverkar mig. Det kan jag ändå inte göra något åt. Jag är mest nöjd, när jag känner att jag har gett allt. Sen om det innebär att jag hamnar på 143e plats eller vinner, spelar faktiskt mindre roll. Att känna att jag har gjort allt, det är värdefullt för mig. Sen går det ju inte att göra något åt andras resultat och vara upprörd över att "någon annan" har sprungit snabbare, eller vad det nu gäller. Har jag gjort allt jag kunnat så räckte det till en viss placering, så är det bara.

Det är därför jag inte gillar dessa "om".
"Om vädret inte hade varit si och så."
"Om inte sportdrycken hade gett mig magproblem"
"Om jag inte hade siochsådär och fan och hans moster."

Om existerar inte i resultatlistan.

Nu på lördag står jag på startlinjen i ett internationellt mästerskap.
Det är stort, det är det.
Men ändå så tävlar jag mest mot mig själv. Om jag når mitt egna mål, så kommer det att räcka långt. Når jag inte mitt mål så kommer ingen vara så besviken som jag. Men har jag gjort det jag kan med det som jag har (och det som händer, det hinner hända mycket på ett dygn), så vet jag att jag kommer vara nöjd. 
Det är jag som lägger den största pressen på mig själv. 
Det är ingen annan som har rätt att göra det.

Jag är förberedd.
Jag är stark.

Nu vill jag att startskottet ska gå så att jag kan påverka resultatet.

#4dayslefttoeuropeanchampionship3dayslefttohardenthefuckup

One day at a time.

Ingefäraavkok, Omega-3, gurkmeja, blutsaft, vitlök, vitaminer.....tja det är några av de saker som ligger uppraddade på morgonen.
Just nu så vägrar jag att bli sjuk. Då luktar jag hellre vitlök.
Vitaminer, jag som aldrig tagit en vitamintablett i hela mitt liv, men men, better safe than sorry.

För en vecka sedan konstaterades det att jag har vätska i mitt vänstra knä.
Att något inte riktigt stod rätt till det visste jag innan det, knät hade varit svullet till och från i drygt två veckor. Men ingen smärta eller något som hämmade mig i någon rörelse. Framförallt så kände jag inte av det när jag sprang.

Jag var nere i Turin för att springa militärVM i marathon men tog där beslutet att inte starta pga knät som återigen svullnade och denna gång gick det inte tillbaka.
Det var surt att bita i äpplet men jag vet att jag aldrig hade förlåtit mig själv om det hade visat sig äventyra min start i EM.

Förra veckan var jag på ultraljud och läkaren konstaterade att det inte var någon fara på taket. Ingen slemsäcksinflammation (som jag hade fått besked om vid en annan instans) utan att detta var väldigt beskedligt men att två tre dagars vila inte skulle skada.
Det har ju samlats vätska där av en anledning.

Efter samråd med Andreas så blev det tre dagar med alternativ träning, vilket fult ord, alternativ träning.....så jag cyklade, och cyklade och cyklade.
Fy satan så tråkigt. Dessutom fick jag punktering på det sista av dessa pass, hade aldrig hänt om jag sprungit, just saying.

Jag ägnade helgen åt mig själv, R var borta med jobbet, tränade, åt, vilade, funderade, tyckte lite synd om mig själv.
Konstaterade på söndagen att det är väldigt tröttsamt det här med självömkan och att det inte är något för mig. Pratade med coach och nu har vi en plan inför de sista dagarna.
Full fart framåt men ändå försiktigt och en dag i taget.

Jag tvättar händerna som aldrig förr, går och lägger mig tidigt och tar varje tillfälle i akt till att vila.

Igår sprang jag ett 2timmars distanspass med fartökning på mitten.
Jäklar, var som en ko på grönbete och det blev ett otroligt bra pass trots motvind och backar. Dock har den däringa cyklingen gjort att mina ben var väldans sega några dagar, andra muskler som inte är så vana att jobba.

Hursomhelst.
Nu ser jag framåt, och vill samtidigt poängtera att detta inte är någon skada. Skada det är när något är trasigt och man har ont.
Bra , då har vi rett ut det. Viktigt att hålla isär äpplen och päron.

#10dayslefttoeuropeanchampionship9dayslefttoimprove

Det drar ihop sig

Jajjemän.

Idag är det 25 dagar kvar. 

Kroppen mår utomordentligt bra. Den är lite trött emellanåt men det är precis som det ska vara. Det var längesen jag hade en vilodag och kilometertiderna blir hela tiden bättre.

Jag prioriterar dock min återhämtning väldigt mycket nu och prioriterar bort saker som inte gynnar mig.

Det finns ingen genväg, bara en väg...spring!

Jag känner att det liksom bubblar i magen, men på ett lite subtilt sätt än så länge. Som en balja med kolsyrat vatten som precis har hällts upp. 

Det bubblet kommer att växa de kommande veckorna.

Växa och smalna av. För att sedan smalna av ju närmre start jag kommer och sedan explodera och bubbla över som när man stoppar en brustablett i det redan bubblande vattnet.

Det är inriktningen i allafall.

Vis av erfarenheten kommer jag förmodligen att panika och åka mental bergochdalbana minst en gång innan det är dags för avfärd.

Eller kommer jag att göra det? Det har blivit mindre och mindre av den varan och för några veckor sedan smakade jag på en bit av den tårtan. 

Det kanske räcker?

Till helgen är det dags för ett annat äventyr. Det är avfärd till Italien för att springa Militära VM i marathon. 

Det blir en perfekt avslutning på en tuff träningsperiod och som alltid är jag mycket stolt över att få representera mitt land!

Jag har flyt

Just nu har jag flyt.
Kroppen är fantastisk, huvudet på skaft, när klockan ringer tidigt gör det inget för det enda (ok, nästan det enda) som jag har i huvudet är det som händer om 34 dagar. 

Det är inte långt kvar nu, långpassen kan jag nog räkna på en hand och igår avverkade jag ett löjligt lätt 4h-pass. Styrde kosan mot Ekerö och vände helt sonika efter två timmar. Men vad är det egentligen med Ekerö och ormar? VARJE gång jag springer därute så möter jag någon liten ringlande sak, förvisso har de oftast tappat livsgnistan (det är de bästa ormarna) men ändå. 
Benen var lätta och huvudet fanns uppe bland molnen, trots att jag lyckades timea in en broöppning på vägen tillbaka, men det är sån man får ta. Det var ett sånt där pass när jag hade kunnat springa exakt hur länge som helst, men höll mig till de 4 timmarna som var ordinerat av coachen, han har u faktiskt alltid rätt.

Två veckors hård träning är kvar och det avslutas med militära VM i marathon som iår avgörs i Turin, har ju rätt bra minnen där ifrån så jag ser fram emot att komma tillbaka. Denna gång kanske jag hinner se lite mer av staden :)
Efter det kommer en tävlingsförberedande period med lite mer sprättiga pass. Då gäller det att hålla huvudet kallt.

I övrigt så är det stenhård fokus på en dag i taget, rätt träning, rätt mat, tillräckligt med sömn och lite extra tillskott (just nu vitaminer, omega-3 och Blutsaft), för att orka med att fokusera samtidigt som det är skolarbete som skall göras och för att min bättre hälft ska ha en någorlunda trevlig sambo hemma. Jag ska be om extra tillskott av kramar tror jag bestämt. Det behövs alltid.

En dag och ett steg i taget. Framtiden kommer snabbare än man tror.
#34dayslefttoeuropeanchampionship33dayslefttoimprove

En sån där bra dag

Idag var en sån där bra dag.
Det kändes redan när jag slog upp ögonen och gnuggade bort gruset att det skulle bli bra.
Frukost vid köksbordet och kaffet framför datorn medans jag passade på att plugga lite innan det var dags att bege sig till skolan.

Gästföreläsning med Helena Andersson, fystränare för damlandslaget i fotboll, intressant även om man (läs jag) inte är intresserad av fotboll. Det finns mycket att titta på och jobba med. 

Efter föreläsningen gladdes jag åt det stundande tempopasset som låg framför mig. 110 min i block om 3 km med först distansfart och därefter 3 st stegrande kilometer och så runt runt igen, coach knows how to pick'em.

Förra gången hade jag en utmärkt hare i Lisa Ring (Sthlm marathon 2.52 och vinnaren av Ultravasan 45 2016) men idag var hon ute på annat.
Jag tog mig ner till Djurgårdsbrunnskanalen och sen snurrade jag där tills passet var klart (lyckades alltid få den snabbaste kilometern på grussidan där det lutar lite lite uppför....) och jag joggade tillbaka till GIH.

Det var varmt. Det var jobbigt. Men jag var stark! Jäklar, så stark var det längesen jag var på ett tempopass.
Höll mig inom kravet på samtliga snabbaste kilometer och jag var sjukt nöjd!

Igår, men rätt söt ändå.

Jag känner mig stark och formen börjar komma krypande!

#39dayslefttoeuropeanchampionship38dayslefttoimprove
;)

Ny dag, ny mat att stoppa i lådorna

Solen tar banne mig fortfarande

Ringerike 6-timers 2016, My side of the story; eller; Ett lopp på historisk mark

Förra helgen var jag i Norge och tävlade. Mycket trevligt som vanligt.

Jag och Elof anlände fredag förmiddag efter en tidig avgång med x2000 från Stockholm där jag, enligt rutin, sov mig hela vägen till Karlstad. Jag blev upphämtad och skjutsad till Hönefoss och hotellet där jag skulle bo.

Förberedde mig så gott jag kunde, tog en liten promenad, åt middag med Reima, Peter och Åsa, innan det var dags att krypa till kojs.
När det var nummerlapsutdelning småpratade jag lite med en äldre man som också skulle springa. Han frågade om jag var "hon den där som hade sprungit 240 km", mjo det fick jag väl erkänna. Fick då höra att han kände igen mig från Bislett, "jeg har sett när du kastet opp".
....alltid lika trevligt att bli ihågkommen för att man stått med huvudet i en soptunna och spytt....det har jag iochförsig gjort mååånga gånger på Bislett :D

Jag var som sagt lite nervös, det var längesen jag sprang ett 6h men jag hade bestämt mig för att göra mitt eget lopp, inte bli stressad och köra samma energiupplägg som "vanligt" för att återigen försäkra mig om att inte ändra på något inför EM.
Samtidigt var det himla kul att jag skulle få tävla på historisk mark, det var nämligen på samma arena som Rune Larsson satte sitt nordiska rekord på 24h, 262 640 m, i juli 1986, som står sig än idag! 

Tidigt morgon då starten gick redan kl 08, men väl på arenan tyckte jag det var tur för solen sken redan från en klarblå himmel.
Jag fick en bra plats vid ett bord och jag hade förberett så att var 20e minut hade jag en liten flaska Perpetuem och nästa gång 1 gel. Rutiner, rutiner, rutiner. Elof intog bästa åskådarplatsen och snart var loppet igång.

Timme 1: Direkt vid start stack Rita iväg, (hon har norska rekordet på 100 km, henne hade jag inga planer att hänga på) åhej vad det går, fin bana på strax över 900 m runt Idrettsparken i Hönefoss. "Ska det verkligen gå såhär fort? Det är ju inte ens jobbigt. Hmm, ok snart stabiliserar jag nog mig."

Timme 2: "Hmm, det går ju bra det, snart halvvägs ju, dammdididammdamm, fortfarande högt snitt, bra där Maria." Klappade mig mentalt på axeln.

Timme 3: "Snart är det ju halvvägs, jesus, och fort går det." När jag sprang 6h i Karlstad 2011 landade jag på ca 5.20  i snitt och drygt 67 km, så jag låg bra till för ett pers.

Timme 4: "Ok nu blev det segt." Jag tryckte i Ipoden och det lättade för ett tag, sen började Ipoden bråka och prata och härja. Ääääääääähhhhhhhhh.

Timme 5: Marathonpassering och toabesök, kände mig uppsvullen men det måste bara ha varit en illusion. Dock hade jag druckit alldels för mycket kaffe till frukost som gjorde sig påmind, jag dricker inte kaffe till frukost på tävlingsdagen i vanliga fall.

Timme 6: "1 timme kvar? Jäklar, det här går bra. In med en växel till nu. Hela vägen in i kaklet."

Slutsignal, stopp, mäthjul.


Summan landade på 69320 m och ett rejält putsat pers för min del!
Jag är sjukt nöjd med det resultatet! 
Framförallt är jag sjukt nöjd med det med tanke på att jag är inne i en rätt tuff mängdperiod inför EM.

Det här med 6hlopp kanske inte är så tokigt. Det är över relativt fort och man hinner med att göra något annat resten av dagen (Elof pallade inte trycket som crew och tog en tupplur bredvid gelen, alternativt misstänks överdos av perpetuem...)

Ringerike 6-timers var ett väldigt välarrangerat lopp och jag måste dra några av mina favoritsaker:
- RIKTIG cola!!! (ofta på ultra så är det budgetvarianten, av förståeliga skäl, det blir några liter)
- KALL cola!!! har nog aldrig varit med om det men gudomligt
- Mycket väl blandad sportdryck! ofta är den för svag.
- Otroligt bra funktionärer som hejade på allt och alla varje varv. Det gick nog mer energi hos de än löparna tror jag :)

Ett stort tack till Stig Andy Kvalheim och hans arrangörsstab för en fantastisk helg! Till Hönefoss åker jag gärna igen!

 Alla foton: Hans Edgard Rakeie

Tävling i helgen, Maria är nervös

Imorgon åker jag till Norge för att tävla.
Jag ska springa Ringerrike 6h.
Häromdagen slog det mig att det var rätt längesen jag sprang ett 6h på ett seriöst sätt.
Närmare bestämt 2011, då jag sprang Karlstad 6h.

2014 sprang jag iochförsig B.U.S 6h när jag var på tjänsteresa i New York. 
Dock var det ett infall samt en väldans kuperad bana.
Trots det kunde jag skrapa ihop drygt 65.5 km. Så det får jag ha som någon form av "skamgräns" inför helgen.

Coach sa; "Du ska slita lite, men inte blod."
Hehe, ungefär lika tydligt som "det är en hårfin linje mellan idioti och pannben." :)

Jag åker västerut med ett leende, det ska bli kul att tävla och det är massa trevliga norrmän som kommer vara på plats.
Jag kommer göra mitt eget lopp med målet att energin ska fungera och jag ska inte stressa. Jag ska komma ihåg att jag är en mycket bättre 24h-löpare än 6h-löpare, men det är alltid bra att kliva utanför sin egna box. That's when we live!

Sen lovar jag att slita lite :)

Jag har haft lite strul på långpassen på senaste tiden, känt mig seg och svag (det är då de där märkliga tankarna kommer; "Hur har jag någonsin lyckats springa, fortare än det här dessutom, i ett helt jäkla dygn???", men i söndags släppte det och nu har jag rätt känsla igen. Do you wanna get rocked? ;)

Mål, krav och syfte

Idag är det 67 dagar kvar till årets Europamästerskap. 
Vilket innebär 66 dagar kvar att förbättras.
Ungefär.

För att förbättras, oavsett gren, krävs att man gör rätt saker. Det går inte att bli bäst i världen på 24hlöpning genom att spela schack.

När Försvarsmakten håller i en utbildning eller övning finns det alltid mål, krav och syfte. Det är för att fokus ska läggas på rätt saker.
Så ser jag gärna min träning också.

Om jag har som mål att springa så långt som möjligt på 24 timmar (eller vad det nu är) så ska jag träna saker som gör att min kropp blir bra på just detta.

Jag behöver ett starkt hjärta och en hög max-kapacitet; alltså behöver jag ibland springa fort för att öka min maximala syreupptagningsförmåga för att på så sätt också kunna öka min sub-maximala kapacitet (eftersom jag aldrig kommer att springa på 100% under ett dygn).

Jag behöver ha en kropp som är van att springa långt och länge; alltså behöver jag springa långa och långsamma pass för att vänja kroppen att vara ute länge även när den är trött. Långpassen ska bara genomföras, där ska jag inte hänga upp mig på kilometertider.

Jag behöver träna på rätt saker; ska jag springa ett långt lopp på asfalt som är relativt platt så behöver jag träna på det. För det sliter. Samma sak om jag ska springa ett bergslopp med många och kilometerlånga stigningar, då är inte backintervaller tills mjölksyra sprutar ur öronen svaret utan hellre timmar av lugn löpning, kanske tillochmed gång, upp och ner i en slalombacke. Train as you fight.

Jag behöver ha en kropp som klarar av ovanstående belastningar; jag måste träna kroppen stark, jag gör det genom styrketräning som stärker de områden som utsätts under min löpträning. Ben, höft, rumpa, bål är exempel på områden som jag lägger stor vikt vid. Även övningar på ett ben, då jag aldrig springer med båda benen i marken.

Alltså, med tanke på att det finns begränsat antal timmar på dygnet är det viktigt att lägga tiden på rätt saker för att utvecklas. Snygga biceps i all ära, men de kommer inte göra mig till en bättre löpare. Magrutor, nja, de är mest en fråga om underhudsfett. En stark bål däremot som tål att jag springer i ett dygn, det vill jag ha.

Om jag inte vet vad som är rätt, eller hur jag ska göra, då kontaktar jag folk som vet och kan. Det kostar, både i tid och pengar, men jag har ett högt mål och är villig att göra det som krävs.

Här är några som kan:

- Min tränare Andreas Falk; vi har jobbat tillsammans sedan 2014 och sedan dess har jag slagit personliga rekord flera gånger om på alla distanser från 10 km till 24h. 

- Min kostrådgivare tillika hon som gett mig styrketräningsövningar; Madeleine Rybeck, fitnesscoachen.com . Jag rekommenderar alla som känner att de vill stärka sig i löpningen att ta kontakt med henne. Hennes kostupplägg och styrketräning var del av det som ledde till personliga rekord för mig två gånger på 24h och en gång på marathon. Hon har mitt fulla förtroende och nu kör vi igen, mot EM 2016! 

- Min kroppsterapeut; Maria Khakhalkina ,  http://www.quality-body.com/ , henne halkade jag in hos i februari 2013 med en förmodad hälsporre som inte var någon hälsporre. Tre och ett halvt år senare är jag kvar och det finns inte en krämpa hon inte har hjälpt mig med. Hon ser till att min kropp är på topp både före och efter viktiga lopp.

Klart slut.

Min bäste väns bröllop, och fjällöpning i Abisko

Jesus mother f***ing christ, nu har det varit bra tyst här.

Semester eller inte, jag har ingen ursäkt.

Hursomhelst.

Min bästa vän har gått och gift sig.
Vilken dag, vilken natt och vilken fest.
Jesus igen.

Jag sjöng i kyrkan, det gick bra, höll på att gå på röven när Isabelle började snyfta men jag höll mig. Grinade bara lite :)
Det var ungefär 1000 grader varmt i den vackra träkyrkan i Sundborn. Det hade varit konfirmation tidigare på dagen då de hade klämt in 300 pers där. Sen hade det ju varit ca 30 grader hela veckan så uppvärmningen hade fått bra tid på sig.
Jag tyckte nästan lite synd om brudgummen som stod där i högtidsuniform i ull....han baddade sig i pannan titt som tätt.

Efter vigseln följde en fantastisk middag och tillhörande fest. Dagen efter var träningsvärken total, lite för att jag klämde in ett benpass på hotellgymmet innan dagen startade, lite för att jag gick i högklackat i ca 8h och förmodligen mest pga fuldansen i våldsamt tempo som fortsatte långt in på nattkvisten. Ifall jag hade glömt var benen satt så talade de om det för mig på bästa möjliga sätt på söndagen.


Kommande måndag flög jag norrut med jobbet. Tokigt trött efter helgen, trots att jag var spiknykter sånär som på ett glas champagne med bruden innan dagen tog sin början. Så det var skönt att komma upp och andas fjälluft.

Jag låter bilderna tala för sig själv. :)

Jag sträcker mig mot himlen

"Välkommen på tåget ut i livet
Här finns plats för alla, så häng med
Packa väskan, släpp din rädsla
Ta med din kaxighet
Resan går mot regnbågen i högsta hastighet

Jag sträcker mig mot himlen
Kan nå hur högt jag vill
Jag sträcker mig mot himlen
Och kanske lite till
Vill ta vara på varje stund jag kan
Jag reser med livet i min famn
Jag sträcker mig mot himlen
Jag sträcker mig hur högt jag vill

Några säger; "Rätta dig i ledet"
Andra säger hur man borde va
Går nåt fel så kraxar många; "ja, vad var det jag sa!"
Struntar i moralkakorna
Fingret är mitt svar!!!

Jag sträcker mig mot himlen
Kan nå hur högt jag vill
Jag sträcker mig mot himlen
Och kanske lite till
Vill ta vara på varje stund jag kan
Jag reser med livet i min famn
Jag sträcker mig mot himlen
Jag sträcker mig hur högt jag vill

Jag sträcker mig mot himlen
Kan nå hur högt jag vill
Jag sträcker mig mot himlen
Och kanske lite till
Vill ta vara på varje stund jag kan
Jag reser med livet i min famn
Jag sträcker mig mot himlen
Jag sträcker mig hur högt jag vill

Jag sträcker mig mot himlen
Kan nå hur högt jag vill
Jag sträcker mig mot himlen
Och kanske lite till
Vill ta vara på varje stund jag kan
Jag reser med livet i min famn
Jag sträcker mig mot himlen
Jag sträcker mig hur högt jag vill

Och kanske lite till." -Nanne Grönvall 

...och kanske lite lite till. - Maria Jansson

Att försöka förstå

De senaste åren har jag försökt jobba med reflektion.
Varför händer vissa saker, varför känner jag och tycker jag som jag gör och hur kan jag ändra något jag inte tycker om (kan vara en känsla eller beteende). Det här gäller i alla domäner i livet.

Det finns inga lätta svar och jag tror att man lär så länge man lever, om man vill lära sig detvillsäga.

När jag började plugga nu i höstas upptäckte jag hur lite jag egentligen vet. Hur jag inte egentligen kan vara säker på så mycket, förutom att vissa saker fungerar för mig, ibland. 
Jag tror på vetenskapen, där samma resultat har kommit ur upprepade försök som genomförts på samma sätt. Trots det så kan vi bara veta att det funkade just där och då, men sannolikt är att det kommer bli samma resultat nästa gång med samma genomförande. 

Att acceptera att det är så mycket jag inte har en aning om är svårt och jag känner mig rätt liten ibland, ödmjuk inför världen och inför människor.
Även om jag studerar ett ämne i flera år och samlar många akademiska poäng så är det enda jag lär mig att jag vet väldigt lite och att man ofta bör ifrågasätta saker.

Jag kommer aldrig att bli fullärd, oavsett vad det gäller och det är jag glad över.

I sommar har jag satt som projekt att läsa Bibeln och Koranen.
För att försöka förstå.
Om det nu är så att så många miljoner människor sällar sig till dessa två stora religioner så vill jag bilda mig en egen uppfattning om de.
För jag kan inte påstå att jag har direkt bra uppfattning om vad som faktiskt står i Bibeln. Jag konfirmerade mig för drygt 16 år sedan. Dock var jag inte direkt införstådd med vad det faktiskt innebar.

Koranen och islam har jag ännu mindre aning om men hoppas ha bättre koll efter sommaren.

Jag tror det är viktigt att vara öppen och ödmjuk inför det vi inte vet mycket om. Bättre att söka kunskap än att avfärda för jag tror att det är så mycket ilska som bygger på okunskap.
Bättre att prata för mycket och i onödan istället för att låta allt stanna inom oss.

“Kanske får vi bara den tid som tilldelats oss på jorden. Därför ser jag det ännu tydligare nu: Jobba inte för mycket. Låt inte känslorna stanna i bröstet. Prata. Bråka aldrig om pengar. Våga säga nej. Våga säga ja. Paradiset kan vara en plats på jorden.” - Kristian Gidlund

Att ha kontroll

När jag väl började träna igen , det tog som sagt ett tag att komma åter efter Basel , kommer återkomma till det i ett annat inlägg, men nu när jag känner att jag är tillbaka känner jag mig starkare än på länge.

Tiden precis innan jag åkte till Schweiz kände jag mig ostoppbar, stark som en björn och det fanns inte på kartan att jag inte skulle nå mitt mål.

Jag har inte riktigt den känslan nu, däremot känner jag att jag har kontroll och att jag är stark, det är jag som styr, jag som bestämmer farten. 
Igår sprang jag ett distanspass med 40 min fartökning på mitten, sablar vad jobbigt det var, men jag visste att jag kunde och jag visste även att det inte kommer att ske någon förbättring om jag skulle vika ner mig och sänka tempo.  Nejdu, då får man hålla i.
Då hade jag kontroll, trots att det var jobbigt och brände i benen på slutet. Det var jag som bestämde.

Jag älskar den känslan. Den stärker mig otroligt. 
Man vet aldrig hur länge den stannar kvar så jag njuter i fullo.

Nu på kvällen sprang jag ett kortare distanspass. Klockan pep ovanligt tidigt och jag litade inte riktigt på första kilometern. Däremot när andra, tredje, fjärde och resten inte skiljde sig nämnvärt undrade jag lite vad tusan som pågick, jag sprang ju bara, hade en bra teknik och kände att jag hade drivet i steget hela tiden men tyckte inte själv att jag drev på så mycket.
Det var ett väldigt bra pass.

Imorgon är första dagen på min semester.
Semester i fyra veckor framöver, därefter jobba en vecka på kadetternas fjällmarsch i Abisko-området, det ser jag inte som särskilt betungande och det är en av de absolut bästa tjänsteresorna. Efter den veckan återstår fyra veckors komp-tid som jag måste ta ut. 
Jag ska alltså vara ledig i åtta veckor i sommar.....det är dubbelt så mycket som jag någonsin varit ledig sedan jag började jobba i Försvarsmakten.

Tur det finns ett EM att träna till.

Back in the loop

Imorgon avslutar jag den första riktiga träningsveckan på länge.
Idag gjorde jag mitt sjunde pass för veckan och det är så skönt att vara tillbaka.
Eller ja, när klockan ringde 04.30 imorse och jag kunde höra regnet redan innan jag klev upp ur sängen så var jag inte helt nöjd, desto nöjdare ca 2.5 timmar senare när jag var klar med dagens pass. Jäklar alltså, har inte sett så mycket regn sen Basel :)

I övrigt så jobbar jag. Vilket också är skönt. Jag skrev min sista tenta för snart tre veckor sedan och det var längesen det kändes så skönt att dra på sig en skitig uniform.

Nu ser jag bara framåt och låter kroppen ta den tid den behöver för att nå toppform.
Coach har en plan säger han.
Han brukar ju ha rätt :)

Det finns ingen genväg, bara en väg.
Spring!

Hoppas han har en bättre plan än han ovan...

Stockholm marathon 2016; My side of the story - eller; Att springa i sirap

För 13e året sprang jag iår Stockholm marathon.
Tack vare att jag sprang såpass (i min värld) bra på maraton i Korea i höstas så hade jag kvalat in till SM-klassen vilket innebar att jag fick byta om inne på Stadion och starta i elitfältet. 
Synd bara att det var fem veckor efter mitt 24h-lopp.
Jag visste att jag inte skulle springa fort, mitt mål var att få till en skön känsla under loppet.
Därmed tyckte jag det var lite pinsamt att stå i den seedade fållan.

Hursomhelst. 
Det var varmt ute men tänkte att det kanske inte skulle störa mig så mycket. Jag skulle inte pressa mig.
Men jag hade ändå någon obehagligt dåliga känsla i kroppen, inte nervositet, utan mer obehag. Didn't like it.

Starten gick och vi sprang iväg.
Nerför Valhallavägen, Strandvägen och över Skeppsbron för första gången.
Oj, lite segt var det allt.....
Södermälarstrand var kantad av folk och jag spanade efter en kollega men förgäves.
Trippade uppför Västerbron och tänkte att det här går ju rätt bra, det gick segt och inte fort men jag tog mig framåt.
På Norrmälarstrand däremot var det som om någon hade hällt ut sirap framför mig och kroppen började streta emot.
Jag drack vid varje vätskekontroll och hade ingen brådska.

Vid Valhallavägen andra gången kom Peter Lendrop ikapp mig och vi sprang och pratade den kommande kilometern, men backen utanför Radiohuset tog musten ur mig och jag släppte honom utanför Berwaldhallen.
Vände över Gärdet och gick uppför backen, några skrek uppmuntrande på mig men jag kände att "nej, sorry guys, jag går här". Kroppen ville inte framåt och jag hade svårt att ta djupa andetag.

Jag är inte överförtjust i delen ute på Djurgården och inte heller iår var det speciellt kul.
En liten bit i taget. En fot framför den andra, men herrejösses........
Jag skulle inte pressa mig och jag släppte prestigen totalt.
Nu handlade det om att ta sig imål innan Janne (som var farthållare i 4.30gruppen) kom ikapp mig. :)

Framme vid Skansen smet jag in till sjukvårdarna och bad de klippa upp min sportbh i sidan för jag tyckte att det tryckte så över bröstet och hade svårt att andas.
De tittade oroligt på mig men jag försäkrade de att det inte var någon fara.
Hörde när jag joggade vidare "Det där såg ju inte så bra ut." "Nej, hon var ju SM-klass också".
Så kan det vara.
Jag visste att det bara var 15 km kvar, jag hade halkat i tanken och tänkt att "nu skiter jag i det här, jag bryter". Å andra sidan så får man ingen medalj om man går av och 15 km kan man alltid springa. Tja, eller iallafall ta sig fram. En snabb huvudräkning kom fram till att jag ändå skulle kunna gå resten och ändå komma fram innan målet stängde.

Jag satte hela tiden upp delmål; Strandvägen, Skeppsbron, Södermälarstrand und so weiter. Ett steg i taget.
Snart var det ju bara 10 km kvar och 10 km klarar man alltid.
Fram till Centralen, 4 km kvar.
Upp till Odenplan, jäsingens vad seg Torsgatan var iår.
3 km kvar.
In på Karlavägen och nu ser jag skylten där det står 41 km.
...och blir förbannad.
Skriker rakt ut, höjder tempot och passerar säkert 100 personer den sista biten fram till Stadion.
När jag känner tartanen under mina fötter finns det inte så mycket kvar att tänka på. Det finns ingen genväg, bara en väg. Spring.

Korsar mållinjen och sen kommer tårarna. Mest av besvikelse och ilska. Vad är det frågan om?
Tar min medalj och går sedan raka vägen till omklädningsrummet och tar den snabbaste duschen i Sthlm marathons historia. 

Oh well.
Jag har varit på botten.
Nu siktar jag mot toppen.
Inget kan stoppa mig.

Den 23e Oktober är det Europamästerskap i 24h-löpning.
Den som vill vinna kommer behöva springa långt. Längre än mig. Och jag tänker springa längst.