När huvudet och hjärtat vill en sak men kroppen en annan

Ja så blir det ju ibland, och tyvärr befinner jag mig i en situation som är mindre rolig.
Det började under Borlänge 6h för snart två veckor sedan. Jag hade för det första varit förkyld i över en vecka och kände mig inte direkt på topp, men inget halsont och ingen feber, tja, då startar man (jag).
Efter drygt två timmar får jag en känning i vaden, stramar till som tusan börjar det göra. Fortsätter springa......efter en halvtimme får jag hjälp att sträcka ut baksidan av benet, det släpper i ungefär 200 m sen kommer det tillbaka och då har det krupit ännu längre upp och befinner sig nu i knä/baksida-lårhöjd.
"Skit också" tänker jag, men där och då är jag ovanligt klok och bestämmer mig för att bryta loppet.

Jag har ingen ambition att göra något kanonresultat på 6h iår. Fokus ligger på VM i september och jag har under inga omständigheter råd eller tid att vara havererad/skadad/sjuk/apatisk och missa träning.

Sagt och gjort, kliver av banan efter ca 2.45, ser det som ett trevligt långpass och ett utmärkt arrangemang från Borlänge LK.s sida, jag återkommer nästa år, och då jäklar ;)

Uppsöker naprapat kommande måndag (eller ja, går till Naprapathögskolans klinik för att min budget för tillfället inte låter mig gå till någon kiropraktor/naprapat som tar stockholmpriser). Men hursomhelst, den här individen var kanonduktig och de behandlar inte något utan att först konsultera handledare som har mångårig erfarenhet.

Det visar sig att mina sätesmuskler i högersidan är så strama att de krampar (!!!!!) mjaahaa?? och att det således påverkar nerverna som går ner i benet.
Domen blev; stretch, träna på som vanligt men sluta om det gör ont. Återbesök med full-kropps-utvärdering om två veckor.

Här står vi (jag) nu, tre dagar innan TEC som jag äntligen fått en plats till och ska för första gången få springa mina 100 miles, men vad händer, ute och springer lite försiktigt igår och får en liten liten känning i benet, på samma ställe som förut.

Min kloka del av hjärnan säger såhär: Nej Maria du skall inte springa, du ska lämna återbud, tänk på VM och vad som är viktigt!
Min impulsiva och inte alltid fullt så rationella del säger såhär: Klart du ska springa, hur ont kan det göra?

I det här fallet väljer jag att lyssna på min kloka del av hjärnan :/ .
Trots att jag gärna hade sprungit i helgen så är det långsiktigta målet viktigare. Jag får väl ut och skubba 16 mil terräng ngn annan helg, ngn som vill hänga på? :)