Vem är jag?

Oj, lite nervöst blev det nu, men nu har jag ialla fall tagit första steget mot bloggvärlden! haha, trodde faktiskt aldrig detta skulle ske men jag har lärt mig att man ska aldrig säga aldrig :)


Vem är Maria då?


En dalkulla (i själ och hjärta!) som numer bor (än så länge på en madrass hos min gästvänliga syster, men f.ro.m. 1/5 återställs ordningen igen) och arbetar i Sveriges vackra huvudstad.


Är yrkesofficer i grunden och jobbade fram till mars på P4 i Skövde på stridsvagnskompaniet.
Tillsvidare är numer Högkvarteret min arbetsplats då jag vill skona min rygg (har diskbråck sedan två år tillbaka) och kunna rehabilitera den på ett bra sätt för att kunna satsa mer på löpningen.


I ultralöpningen har jag hittat hem, att få utmana kropp och psyke är för mig den ultimata utmaningen.

Jag har alltid tränat och tävlat, från det att jag kunde gå var det längdskidor som gällde, med löpning som barmarksträning såklart.
Genom åren har jag provat det mesta; triathlon (som jag återupptog förra året och gav mig på Kalmar triathlon Ironmandistansen), skidskytte, orientering, friidrott. Otaliga är de slantar och timmar mina föräldrar lagt ner på materiel, tävlingskläder och körmil för att kuska land och rike runt för att jag och mina äldre systrar skulle få göra det vi tyckte om.


När jag var 17 år frågade min kära mor mig om jag inte var sugen på att springa Stockholm marathon. Hon hade sprungit tio stycken (och en herrans massa Lidingölopp och Tjejmilar och lokallopp och gud vet allt) och jag och mina syskon var alltid med och sprang minivarianten av dessa lopp (oftast dagen efter, och efter mitt första marathon fick jag en nyvunnen respekt för min mor då jag undrade i mitt sinne hur i helsike hon alltid hade haft energi till att heja fram oss). 
Pappa var dessutom alltid med som trogen coach och tog hand om allt från markservicen med mat och dryck till att agera packåsna när det gällde att ha överdragskläderna nära till hands, dessutom hördes han alltid mest i skogen när han hejjade) :)


Sagt och gjort så blev det Stockholm marathon. En spännande vår fylld av träning, med mamma alltid cyklandes bredvid (alternativt i bil om det regnade). Hon langade vatten, sportdryck och banan samt kom med tips och tricks som skulle göra det hela lite mer uthärdligt.
Stockholm marathon kom och passerade, dagen efter hade jag aldrig haft så ont i kroppen i hela mitt (dittills) 17-åriga liv. :) Men medaljen var i min hand och jag var stolt som aldrig förr.


Har ingen önskan om att trötta ut eventuella läsare direkt, så resten sparar jag till ett annat tillfälle :)


I den här bloggen kommer jag att försöka dela med mig av de lärdomar jag har dragit under mina år av träning och tävling och förhoppningsvis också kanske inspirera en och annan till att ge sig ut och söka äventyret och utmana sig själva. Vare sig det gäller de första kilometrarna eller ett ultralopp.
Det är bara du själv som sätter gränserna!




"If it's important to you, you will find a way. If not, you'll find an excuse."