Palla trycket?

Drog iväg med Kristina till Naprapathögskolan efter jobbet idag, lyssnade till en föreläsning, "Idrottsskador ur ett mångfasetterat perspektiv" var rubriken. Kanon tänkte jag, men blev lite besviken när det visade sig inte alls handla speciellt mycket om just idrottsskador utan mer metod den doktoranden använde sig av, resultatet var ju liksom inte klart än.
Men men, vi traskade till Odenplan och tog en fika istället. Under den tiden blev det självklart en hel del löparsnack, lite om TEC , lite om Bislett, lite om VM.............

Pressen som deltagande i ett VM medför. Är det mest en själv som sätter press? Är det omgivningen? Resten av laget? Varför blir det den pressen?

Det här är ju en helt ny situation för mig, har ju aldrig varit speciellt bra på något, så någon tävlingspress utifrån att prestera något har inte existerat. Det enda jag har haft är ju förväntningar och förhoppningar på mig själv.
Frågan är hur mitt psyke kommer att reagera den dagen jag står på startlinjen på VM.

Jag hoppas (!) att jag behåller det lugn som jag haft övriga 24h-lopp jag varit med i. Att komma ihåg att det kan hända så otroligt mycket och att det är väldigt lång tid att springa.
Personligen tycker jag att det är ganska lätt (har varit iallafall) att skapa ett fokus på mig själv och bara det jag gör, just för att jag vet att det inte är någon idé att haka upp sig för mycket på hur andra springer, eller att hänga på.
Det hade varit skillnad om det hade varit 1000, 5000 eller kanske tillochmed ett marathon. Det är över ganska fort.

Men 24h-löpning är inte bara påfrestande för kroppen, det är också otroligt mentalt utmanande (det är en del av charmen).
Att fortsätta springa fastän tävlingsklockan visar att det är väldigt många timmar kvar, runt runt runt runt runt. Att fokusera på sig själv och se till så att man mår bra under hela tiden, följa sin egen strategi, sätt upp ett mål och håll fast vid det!
 Här kommer man inte imål tidigare för att man springer fortare.

Under ett lopp mår jag bra av rutiner, struktur, raka direktiv och order (det är nog officeren i mig som talar).
På Bislett hade jag gjort ett schema med exakt uttryckt vad, hur mycket och när jag skulle äta. Dessutom hade min support (mitt Mötley Crue ;) ) fått väldigt klart och tydligt på papper vad som skulle göras om jag exempelvis skulle börja klaga, gnälla eller fejk-ha-ont för att få vila.

Dessutom hade jag fått strikta order innan loppet; Du stannar inte förrän du har nått målet!
Yes ma´m.

För mig är det sådana saker som funkar bäst, ingen idé att fråga under loppet, "Har du ont? Är du trött? Vad vill du äta/dricka?". Jag måste ha det utklarat innan vad som gäller.
Dessutom är det väl klart att det kommer göra ont och att man kommer bli trött, vad hade det annars varit för idé med det hela?

Men nu ska jag ju faktiskt springa VM, ökar pressen från mig själv? Vad är rimligt att ha för förväntningar? Spelar det någon roll vad andra förväntar sig? Vad är rimligt?

Många funderingar i dalkullans huvud just nu. Tur att jag har ett tag på mig att fundera, det pirrar i magen varje gång jag tänker på VM-starten :)

Bjuder på en glad Maria efter målgång på Kalmar triathlon 2011, ingen press, en hel dag av tävlingslycka :)