TEC, my side of the story

TEC (Täby Extreme Challenge) gjorde verkligen skäl för sitt namn iår. Från början skulle ju jag springa men omständigheter ledde till att jag lämnade återbud.

Men självklart kunde jag inte motstå att ända spendera lördagen (det var iaf så det var tänkt) med en massa härliga människor.

Lördag morgon slår jag upp ögonen ca 07:45, reser mig halvt på armbågen och
kikar ut genom fönstret....Vad möter mig om inte vajande grenar och nederbörd
(massiv sådan) i form av snö! Det hade redan hunnit hamna en hel del på marken
och mer skulle komma.
Jag och min bättre hälft traskade mot tunnelbanan, han med destination Uppsala
och jag själv Ensta krog i Täby där TEC utgår ifrån.

Väl uppe på Roslagsbanan en halvtimme eller så efter vi lämnat lägenheten har
snöfallet inte minskat, tvärtom...Vi får stanna och invänta ett tåg, det har fallit träd
över spåren så endast ett kan åka. Jag ringer Kristina (palten.se) och meddelar att
jag nog blir lite sen. Hon replikerar med att starten är uppskjuten två timmar och
därmed inte går förrän kl 12.
Jag möter upp Kristina, Emelie och en handfull glada (!) löpare i Täby Centrum,
fikar en sväng innan det är dags att bege sig till start.
Väl uppe vid Ensta krog (inte en krog som det låter utan utgångsläge för
motionsspåren i Ensta-området), så snöar det fortfarande, varmgrader och ute på
banan har det rasat träd och grenar.
Hälsar på och pratar med massa folk, alla är förvånansvärt glada, vilket känns
skönt.

Starten går som planerat kl 12 och då är det full fart.
Röjer lite snö vid kontrollen för att fördriva lite tid och för att undvika att löparna halkar vid varvning och sen traskar jag och Emelie med hennes gudomliga Troja (svart labbetik, drygt ett år) banan motsols. Vi hejar så mycket vi kan och löparna är glada och leende längs banan, trots leran, vätan, snön, vinden och diverse snö som väljer att attackera uppifrån trädkronorna.
Det tar sin lilla tid , vi möter löparna både en och två gånger. Det märks att det kommer bli ett tufft lopp.

Väl åter vid varvningen händer det grejjer, nu börjar löparna spridas ut rätt bra över fältet.
Janne och Carina varvar både en och två gånger. Langa vätska och energi, få info om vad de vill ha på nästa varav, en klapp på axeln och så iväg igen, ingen idé att hänga vid varvningen.
Jag hejjade, ropade, klappade, sprang efter grejjer som löparna behövde och kände den där goa magkänslan, jag var absolut på rätt ställe!
Traskade ner till Täby Centrum för att köpa mig ett par tjockare vantar till natten, visste väl redan då att jag inte skulle kunna lämna :)
Mörkret föll och åskådarna började tunna ur, det var väl mest vi "närmast sörjande", löparna som sprang 50 miles börjar gå imål under kvällen/natten.
Det märktes väl på löparna att de började bli slitna, alla utom Anna Grundahl kändes det som, svosch sa det när hon varvade, slängde ifrån sig två flaskor, greppade två nya och så var hon borta. Hon vann senare damklassen med fantastiska 17h 30 min och 58 sek!!! Nytt svenskt rekord och en putsning på hennes egna tid från förra året med ca 20 min, så grymt!!!!

Natten blev kall, löparna trötta, vi peppade och stöttade så gott vi kunde, langade varm dricka och gnuggade stela vader.

När morgonen börjar komma börjar löparna gå imål. Fantastiskt jobbat av alla som deltog! Kan inte ens föreställa mig hur det var ute på banan. Jag funderar lite på hur jag själv skulle reagera under ett sånt lopp, himla svårt att veta, men jag tror att jag hade harvat runt där tills jag hade mina 16 varv, men som sagt, det var väldigt tuffa omständigheter.
Lyckan hos löparna går dock inte att ta miste på när de kliver över mattan för tidtagning sista gången :) blir återigen varm i magen.

Janne går in på under 24h, grymt!!!!
Carina kämpar sig igenom sitt första 100miles-lopp med en smärtande vrist, men hon fortsätter, varv på varv på varv, är så grymt imponerad att jag nästan börjar böla när hon går imål... :) (vid nästan varje varvning för Carina hade jag högt sjungit (skrikit?) "Jag måste ringa Carina.....", enda låten jag kom på som hade namnet Carina i sig, sen att jag inte kunde mer än just frasen "Jag måste ringa Carina...." det är ju en annan sak. Hon log ialla fall och det var det viktigaste!

Vi stannar kvar tills alla har gått imål och allt är ihopplockat och klart, solen kommer på förmiddagen på söndagen och det är riktigt fint att vara supporter :) 

får skjuts av Emelie hemåt så jag slipper kollektivtrafiken, landar på min madrass hos syrran ca 18.30 på söndagskvällen, lämnade lägenheten ca 9 på lördagmorgon.
Jag som bara skulle vara borta ett tag :)

2x40 min sömn under det senaste dygnet gör sig påmint och efter en varm dusch så har jag ett väldigt djupt möte med John Blund.