Jag ska till VM!!!

Idag blev det officiellt!
Jag har vetat om det ett tag och nu får jag prata om det!

Jag har äran att för andra gången ikläda mig den svenska landslagsdräkten och får representera mitt land i World Challenge (Världsmästerskapen) på 24h-löpning som går av stapeln i Steenbergen i Holland den 11-12 Maj iår.

Det är stort.
Det är helt vansinnigt stort för mig. 

Jag tror jag kommer vara något lugnare denna gång än förra gången.
Det är ändå något speciellt med den första gången på ett världsmästerskap.

Nu är ju organisationen och uppståndelsen runt ett världsmästerskap i just 24h-löpning en spottstyver i jämförelse med andra grenar. Men det handlar inte om det. 
Förra året var jag nervös. Jag var sjukt nervös.
Jag trodde jag var lugn, men det knöt sig i huvudet på mig och det ledde till att kroppen knöt sig och jag kunde fysiskt inte springa.
Jag led, jag kämpade, jag grät, jag skällde på Rikard och min familj när de försökte peppa mig (de som åkte ner till Polen, ENKOM för att stötta mig, och satt längs banan oavbrutet i 24 timmar). 
Jag bad om ursäkt efteråt.

Det var det värsta dygnet i hela mitt liv.
Men jag tror att det kommer bli annorlunda nu.
Ett år äldre, ett år visare och framförallt många mer mil i benen.
Det är en dröm som går i uppfyllelse, igen.
Det är belöningen för de många timmar av slit, i regn, kyla och många långa timmar i det vintriga mörket. Belöningen för de drömmar, tankar och planer som alltid har funnits där.

Känslan att ha det där linnet det står SWEDEN på...


Idag var jag för övrigt till Britta på Bosön.
Hon är så rolig, framförallt är hon sjukt duktig, men vi skrattar också väldigt mycket under mina besök där.
"Men alltså Maria, vilken skillnad det är på dig nu och när du först kom hit" (det är snart ett år sedan jag började gå hos henne), "då var du ju som ett S i ryggen".
"Men Maria, kolla här, guuuud vad mycket bättre bröstryggen har blivit." (en vanliga "åkomma" hos ultralöpare är stel bröstrygg.
Det känns skönt att jag gör framsteg.

För tillfället är det min häl som gäckar mig, den gör lite halvont, men inte på samma ställe som när jag var på Bosön förra gången.
Britta tycker det är bra, när smärtan flyttar på sig händer det något. Ok, bra det.
I slutet av veckan får jag ta en kort löptur, men sen skall det vara några dagars vila.
Under tiden fortsätter jag med:
- Rulla taggig boll under foten
- Tåhävningar
- Stretch av både fot och vad

24h World Challenge i Steenbergen, BRING IT ON!!!

Thanks for making me a fighter :)

Sist det  begav sig :)

Katowice, Polen september 2012

Bosön :)

En kväll i "soffan"

Sen jag kom hem från jobbet har jag inte gjort många knop.

Däremot gjorde jag väldigt många knop på jobbet idag så det får väl gälla som någon form av balans.

Suttit i "soffan" (vi har beställt en soffa som tydligen har 7 veckors!!!!! leveranstid, så under tiden har vi omoderna men halvbekväma S-fotöljer från IKEA), tryckt i mig grape, blodapelsin, ingefära-och-honungsberikat te samt 3/4paket blåbär...

Nu senast gick jag lös på en halv skål popcorn...inte mycket c-vitamin där men det var gott :)

Har snart en date med John Blund och hoppas att C-vitaminerna gör sitt under natten.

Återupptar boostandet imorgon då det blir en låååång dag på jobbet.

Boooom, in your faaaace förkylningen!

Operation C-vitamin

Jahapp...ont i kroppen, ont i halsen, snuvig och bultande huvud...

Order: 

- Alla: Ta och förinta samtliga baciller. 

- Klart senast 150700.

- Frågor på detta?

- Kan omöjligt vara.

Ta hand om sig!

Kroppen är min bästa vän.
Och den behöver tas om hand.
Snällt och varligt för att den ska ställa upp på tokigheter och prestera när jag vill det.

Hur gör man det då?
Jag får ofta höra att "det måste ju slita så otroligt på kroppen" att springa ultra. 

Allt över 10 km sliter ju egentligen på kroppen och är mer nedbrytande än uppbyggande.
Det är därför det är viktigt att bygga upp och sen låta kroppen återhämta. Det finns för många äventyr som står på min lista och då behövs en kropp som mår bra.

Några saker jag gör för att ta hand om mig är:

- Sömn: kroppen återhämtar sig bäst mellan 22-06. Jag ser till att få minst 8h sömn, gärna mer om jag tränar hårt. Finns inget fånigt i det, fånigt är dock att tro att man klarar sig utan. Det går bra ett tag, men då pushar man sig närmre kanten än nödvändigt.

- Mat: Lagad mat med fina råvaror. Jag har inga som helst problem med att lägga mycket pengar på mat, om jag vet vart det kommer ifrån. Jag tar gärna några extra sekunder och läser på innehållsförteckningen också. När den börjar närma sig längden av Gamla testamentet, då är det dags att ställa tillbaka varan i hyllan. Därmed inte sagt att jag är en "renlevnadsmänniska" ut i fingerspetsarna. Men att unna sig saker behöver inte betyda att man stoppar i sig skit. 
Jag unnar mig: fint kött och färsk fisk, färska ekologiska grönsaker, bär och frukt i mängder, mörk choklad, hembakat bröd och emellanåt trevligt vin eller en fin pale ale med mycket beska och humlearom.

- Återhämtning/variation: Med jämna mellanrum behöver kroppen göra något annat. Att man blir bra på det man tränar är en sanning, men allsidig träning och variation gör gott. Hela kroppen samarbetar och en hög belastning på vissa muskelgrupper eller delar av kroppen kan leda till kompensation eller snedbelastning på några andra. 

- Massage/behandling: Jag går regelbundet för att "kontrollera" min kropp, med tanke på min historia med ryggen behöver jag hela tiden rehab/prehabträna för att inte falla tillbaka. Stela muskler löser inte sig självt. Skönt och lyxigt? Nja, det är inga spamassager, utan behandlande för att mjuka upp en stel kropp. Just nu går jag hos Maria K på Atlaspraktiken. Hon är grym!

- Fötter: Otroligt viktigt. Naglar ska klippas, hälas ska filas och fötterna ska smörjas och masseras. Några gånger i veckan använder jag vårdande strumpor från Waterstreet som gör mina fötter mjukare och skavanker läker fortare. Jag trodde inte på det när jag först hörde talas om det men jag kan säga att strumporna funkar!

- Närhet: Minst 7 kramar om dagen för att må bra mentalt! <3

När kroppen och huvudet inte kommer överens

Nu har jag haft små känningar i min häl under ca en månad.
Jag tyckte att det blev bättre stundtals men det är inte helt borta.
Jag har inte vilat men heller inte tränat så som planerat under denna tid.
Egentligen skulle jag vara inne i en tung och snabb period nu.
Det är jag inte.

Har hattat fram och tillbaka och vill inte egentligen acceptera det som är ganska uppenbart.
Jag är på väg att få en hälsporre.
En skitskada.
Idrottsmän har blivit tvungna att sluta pga hälsporre.
Förbaskat irriterande är det.

Därför har jag nu kommenderat mig själv (efter påtryckningar från sjukgymnast och massör) löpvila (tycker löpförbud låter så tråkigt) sen i lördags.
2 veckor.
Jag rehabar/prehabar under tiden och håller hjärtat stimulerat med hjälp av min gamle vän crosstrainern.

Mjahaaaa, jag är inte jättesugen.
Skulle mest vilja gå en one-on-one med den där hälsporren och sen sparka den all världens väg.
Passar dessutom på att göra en rivstart med rörlighetsträningen igen.
Jag och min rygg har haft några diskussioner den senaste veckan och jag kan säga att jag ligger i underläge. Framförallt när jag skulle ta av mig kängorna igår vid säkerhetskontrollen på Arlanda.....mucho inte-kul.

Så ser det ut och dagens pass blev 60 min crosstrainer samt rehab för ryggen enligt nedan:

- Vindrutetorkaren 3x15
- Hunden 3x10 på varje ben
- Planka 4x1 minut, rak-sida-sida-rak
- Enbenshöftlyft 3x5 på varje ben
- Höftlyft med rygg på boll 3x10

För hälens del är det följande som gäller över tiden:

- Stretch
- Tåhävningar
- Rulla-taggig-boll-under fotsulan
- Massage, minst 5 min/dag
 

Säsongens mål står kvar även jag gör en liten detour och denna träningsperiod inte blev som planerat.
I min firma kallas det omfallsplanering ;)


Jag säger som Arnold, I'll be back...

Needles and pain

Idag onsdag, veckan bara smiter iväg.
Inledde dagen med härlig morgonlöpning med AnnSofie (när vi väl hade hittat varandra, jag var otydlig med mötesplatsen), vi snicksnackades oss genom Ulvsunda, Alvik och fram till StEriksbron där jag vek av mot Karlberg och AnnSofie fortsatte till sitt jobb.
Vi avhandlade en hel del om TEC, jag ska pacea henne ett par varv där i April, så jag hade några spörsmål som jag behövde svar på.
Det ska för övrigt bli skitkul!
Förra året skulle jag bara åka ut en sväng och kolla....jag kom hem 37h senare med noll sömntimmar i bagaget.

Det var ljust ute redan från början och jag hade en konstigt härlig energi, benen bara sprang av sig själv.
Hälrackaren verkar ju göra ont vare sig jag springer eller inte.
Så jag springer...

Jobba, jobba, joooobba och sedan avslutades dagen med smärta, but in the good way.

Har sedan förra veckan börjat gått till Maria K på Atlaspraktiken vid StEriksplan.
Väldigt kunnig tjej som har min kropp under lupp.

Idag blev jag en nåldyna. 
Akupunkturnålar i vader, lår, höfter, rygg och rumpa.
Inte mig emot, så länge det hjälper. Ingen jäkla spámassage här inte.
Samt så gav hon sig på min häl och mina vader.
Skrapade med någon form av tillhygge för att öka cirkulationen. "Problemet" var bara att det kittlades så jag låg och asgarvade på bänken. 
Men men, det gjorde sitt ändå. :)
Har fått order om att fortsätta rulla boll under fot samt stretch. 
Dessutom skall fötterna masseras minst 5 min/dag. Dock kunde denna tjänst lejas ut till minst ont anande person som finns i närheten ;)

Härlig idrottsdag!

Ja jag säger då det Johan Olsson, så ska en slipsten dras!
Jag saknar den individuella starten och den mentala och fysiska fighten som VM-femmilar vanligtvis utgör.

Precis som de sammanfattade i Sportspegeln så har den sammanlagda segermarginalen på mästerskapsfemmilar sedan 2006 inte varit mer än den marginal som Johan Olsson vann med idag. 
Olsson vann med 13 sekunder!!!
Det säger något om hur alla lopp avslutats med spurtstrid.
Mjäääääk.

Dagens hjälte!
Hjärtat bultade hårt efter att Colonga föll i backen.
Vid 27 km var marginalen 50 sekunder.
Men mycket kan hände och det är fortfarande nästan halva sträckan kvar.
Snacka om pulshöjare.
Det slutar med att både jag och Rikard står upp, hoppar, skriker och härjar.
Men det gick vägen.
Det gick vägen!
Usch, ja, jag lipade nästan...(as usual)

"Det känns rätt gött att vara världsmästare."
Dagens understatement :)

I övrigt var det ju Vasaloppet, undrar om Hård och Blomqvist var nöjda med att ha åkt hem från Val di Fiemme för att kommentera det istället för femmilen? 
Aukland vann, grattis grattis. 
Damklassen blev norskt där med.
Men femmilen tog vi hörni! :)

InomhusEM i friidrott gav också fin utdelning. 
Torneus ser stark ut och Jungmark och förhoppningsvis Green har hittat lite stabilitet.
Snyggt jobbat!

Min häl har ju bråkat lite.
Eventuellt en begynnande hälsporre enligt min sjukgymnast.
Jag stretchar, rullar taggig boll under foten så mycket jag kan och spontan-tå-häver.
Därför hoppade jag av dagens TSM-runda lite tidigare.

Det var en fantastisk dag. Men en otrolig vind.
Rundan gick runt Solna-Sumpan-Bergshamra-Norra Djurgården.
Jag hoppade av efter 14km i höjd med Ritorp och joggade hemåt.
Ska inte springa så långt med hälen nu inledningsvis när jag börjat fått fason på den. 

Efter att ha pustat ut efter femmilen blev det långpromenad i solen.
Tog en fika vid Lötsjön och sen såg jag AnnSofie som kom farande men upptäckte ungefär en halvsekund försent att det var hon och hann inte heja. Men men, det gick fort och snajsigt steg hade hon :)

Veckan som kommer blir lite hektisk.
VM är ju slut så nu kanske man kan få till lite rutiner igen ;)
Hoppas också komma upp i ett fint antal kilometrar nästa vecka.

Måndag eftermiddag till tisdag kväll ska jag för övrigt ut på en rackarns ball grej, på en nivå som jag vanligtvis inte rör mig på överhuvudtaget :) muahahhahaha....
Torsdag och fredag är det teambuildning med jobbet som gäller och sen när helgen väl kommer blir det att dra upp till Borlänge för att fira lilla Lukas som blir 4 år.

Fullt fart med andra ord.
Bra det!

Fått era 7 kramar idag?
Annars är det dags att börja inkassera.
Tänk på't.

En fin frusen Råstasjö

Fredagsnöje

Ledig fredag idag.

Jag har roat mig med 
- Morgonjogg med Anna G
- Storhandling med densamme
- Bakat bröd
- Kollat herrarnas stafett och haft hjärtat i halsgropen de sista 500m när Halfvarsson låg före och senare jämnt med Northugg
- Kalkat av kaffebryggaren
- Gjort broccolisoppa och fryst in i lagom portioner
- Ska avsluta eftermiddagen med ett yogapass

Jag och Anna är inte bara bra på att springa förbaskat långt, vi kan även storhandla :)
Ja, det är bara mina varor det där...

Jag och mitt diskbråck - del 1

I dagarna är det tre år sedan jag fick diskbråck.

Tre år.
Det är länge.
Men ibland så känns det som igår.

Jag kommer så väl ihåg det.

Det var en lördag.
Dagen innan hade jag och Tonström varit ute och socialsprungit.
Då kände jag att det stramade lite i höger rumpa. Hm, tänkte jag, får stretcha extra efteråt.

När jag vaknade på lördagen var större delen av mitt högerben bortdomnat och jag hade en h*lvetisk smärta i ryggen.

Mjahaaaa. Vad gör man nu då?
Ringde min naprapat Stefan Gustafsson (en av Sveriges absolut bästa naprapater, jobbar säsongsvis med alpina landslaget), som jag bara några veckor tidigare hade börjat gå hos.
Tyvärr kunde han inte ta emot mig på lördagen men jag fick en tid till veckan.

På söndagen var läget oförändrat och då åkte jag till akuten.
Spenderade 9h i väntrummet ungefär.
Slutsatsen?
De kunde inte säga vad det var.

Blev hänvisad till min vårdcentral och det skulle ta till tisdagen innan journalen var där.

Tisdagen kom och jag hängde på låset till vårdcentralen.
Det första jag fick var en medlidsam blick och en fråga: "Du har inte funderat på att sjukskriva dig?".
Hon sa det säkert för att vara snäll, men ser jag ut som en som frivilligt vill sjukskriva mig?!?!?!?!?!?!?!!?!?
Say what???????
Svar nej, det är inte aktuellt sa jag.
Då kunde jag få en läkartid om två och en halv vecka, för det kunde ju faktiskt gå över av sig själv.
Svar nej, det är inte heller aktuellt.
Kan jag vända mig till läkaren på mitt jobb?
Det kunde jag.
Tack så mycket, hejdå, arrividervci primärvården.

På eftermiddagen var jag hos förbandsläkaren på P4, fick en remiss till MR och en karta med smärtstillande.
Jag tog en av tabletterna innan jag skulle gå hem från jobbet den dagen.
Jag fick leda cykeln. Snurrigt värre blev det.

En vecka senare var jag i Göteborg på MR.
Svaret kom ytterligare en vecka senare.
Grovt diskbråck på L5kotan. 
Höger sida.
Begynnande på L4.

Tack för det Televerket.
Men då hade jag en diagnos och något att jobba med.

Gick hos naprapaten varannan vecka.
Blev tillfälligt omplacerad på jobbet och fick rehabträna 50% av min arbetstid.
Ingen löpning på två månader.
Bålstabilitet och alternativ konditionsträning stod på mitt program.

Alternativ konditionsträning......
Det blev crosstrainer.
Jag hatade den i början.
Precis som jag hatade rehabövningarna.
Det gjorde ont.
Jätteont.
På crosstrainern blev jag toksvettig på 5 min och tyckte jag hade världens sämsta kondition.

På fem veckor var jag smärtfri.

Fortsatt rehabträning.

Den 16e maj blev jag friskförklarad av Stefan.
Med förmaningen att fortsätta med rehabträningen, dock som förebyggande i fortsättning.
Samt att öka löpträningen successivt.

Den 5e juni sprang jag Stockholm marathon.
Ingen rekordtid. 
Men en otroligt stor personlig vinst.

I was back!

Läs mer om diskbråck här , här  och här.

Espoo 24h 2013: My side of the story - en åskådares reflektioner

I fredags drog jag och Anna G till Finland.

Planen var att check out Espoo 24h-Endurance.
24h på en inomhusbana över 390,04 m.
Underlag: oklart, såg mest ut som ngn form av bast(u?)matta.

Jag har tidigare hört av de som sprungit där att underlaget är tungt, det sätter sig i låren rätt tidigt och blir stelt.

Jag hade funderingar på att anmäla mig.
Men när jag väl kom dit var jag glad att jag bestämde mig för att låta bli och tyckte istället det skulle bli kul att sitta bredvid.
Lyckas ju förtränga hur spattig jag blir i slutet varje gång...

Vi spenderade fredagkvällen på Helsingfors äldsta kinarestaurang, inget jag hade valt om jag skulle ha tävlat.
Snicksnackade oss genom kvällen och somnade sedan i otroligt sköna sängar på Radisson.

Hotellfrukosten var en höjdare och vi var glada och mätta när vi tog bussen ut mot arenan.


Vi mötte de svenska löparna som var på plats och alla vara glada i hågen och sugna på att springa.
Starten gick och loppet var igång.

Vi hängde runt ca 40 min innan vi också började springa, fast utomhus. Vi tänkte oss ett långpass.
Sprang ut mot ngt som hette Stenvik, men det slutade med att vi tog bussen tillbaka efter 27km. Jag var (är) inte 100% kry och min häl är lite motsträvig för tillfället.

Duschade och petade i oss lite mat.
Kollade ställningen.
Det såg bra ut för svenskorna. Pernilla och Sandra pinnade på och såg helt oberörda ut.

Innan vi åkte sa vi att vi då absoluuuuut inte skulle coacha någon.
Visst, vi skulle heja och stötta, men att aktivit coacha skulle vi då rakt inte göra . :)
Slutade med att vi hängde rätt mycket vid Helen och Pernillas bord och försökte hjälpa till så gott det gick.
Helen var trött och tyckte att det räckte vid 12 h.
Jaså du , sa vi.
Ain't gonna happen sister, ut på banan igen.
Hon fortsatte :)

Pernilla gick som en klocka.
Sandra som ett schweiziskt gökur.
Samma leende, samma steg.
Torill hade samma fina steg som hon alltid har.

Vi försökte knoppa några timmar.
Det gick sådär.

Åt lite frulle.
Hejjade lite mer.
Åt frulle nr 2.

Nu var klockan 9.

Sandra var på väg mot 200, och en bra bit bortom.
Pernilla låg 3 varv efter.

När det var en timme kvar blir jag av någon anledning skitnervös.
Kommer någon att krascha totalt?
Kommer den där finnen som har tuggat på hela dygnet klara 240?
Sandra går, varför går hon?
Har Helen fått i sig tillräckligt med salt?
Är Torill fortfarande glad?
Har Pernilla skavsår fast hon inte säger ngt om det?
Hur fort springer Silvio egentligen? Karln såg ut att ha eld i baken.

Den sista timmen på ett 24hlopp är svår att beskriva för någon som inte har upplevt det själv.
Man har kämpat och kämpat och helt plötsligt är det inte timmar kvar utan endast minuter.
Men ändock 60 st.

När det är tio minuter kvar samlas många vid varvningen. Jag står i en av sofforna och hoppar upp och ner samtidigt som jag skriker på alla jag känner.
Meddelar till Sandra att det är 9 minuter kvar, (3 j*vla schlagerlåtar, jag tycker det är fantastiskt smart att räkna tid i schlagerlåtar för de får nämligen  inte vara mer än 3 min).

En minut kvar.
Jag är alldeles svettig och hjärtat bultar som aldrig förr.
Halsen är hes av allt skrikande.

Loppet är slut.
Sandra landade på tredje plats på 210 064 m!!!
och Pernilla kom tvåa (efter Sumie Inagaki, tidigare världsrekordhållare och fortfarande världselit!) på 210 965m!!!

När man står bredvid på ett sånt här arrangemang så slås jag full av beundran.

Seriöst...
Att ge sig på att springa non-stop i 24 timmar?
Man ska inte tro att det är någon dans på rosor.
Jag är full av beundran.
Dessutom fattar jag inte hur jag själv fixar det.
På riktigt så går det inte ihop.
Lilla jag...
Mysko va?
Men det är ju det som är en så stor del av den fantastiska charmen. Att fixa något man inte trodde man klarade av :)

Summa summarum var det en kanonhelg i Finland och som alltid är det skoj att träffa alla man känner (måste dock poängtera att jag känner annat folk också, som inte är ultralöpare, tror jag iaf...)


Kolla in resultaten på ultradistans.se vetja ;) 

Sen tror jag faktiskt att jag passar bättre på banan som tävlande än bredvid som åskådare.
Har svårt att hålla nerverna i styr när jag står bredvid.

Att betala för att träna

Jag har tur (fastän jag egentligen inte tror på turen).

Något jag inte gjort på en väldigt lång tid, det är att behöva betala för att träna.

Senaste gången var tio år sedan tror jag.

Jag var medlem på S.A.T.S i Borlänge i ungefär ett halvår.

Därefter blev jag värd och senare ledare på Friskis&Svettis.

= gratis träning mot ca 2h "jobb" i veckan.

Som ledare kan jag inte ens kalla det jobb, det har nog inte varit en gång på de många många pass jag lett under åren som jag har tyckt det varit besvärligt och inte värt det.

Det jag fick tillbaka var värt så mycket mer.

Under värnplikten hade vi tillgång till gymmet på P4.

Likaså under tiden jag läste till officer. 

När jag började jobba blev det nästan ännu bättre, och det är den förmånen jag är allra mest tacksam för.

Min arbetsgivare ställer krav på mig att jag ska träna 3h/vecka på arbetstid

Sen att jag inte har något friskvårdsbidrag eller får nya springskor, det spelar liksom ingen roll. 

Möjligheten att träna på arbetstid är för mig ovärderlig!

Jag har dessutom turen att kunna lägga upp mitt arbete lite så jag vill så planerar man sin tid väl finns det många fördelar att dra.

Det som jag dock lägger pengar på som har att göra med träning är:

- Medlemsavgifter

- Anmälningsavgifter

- Kläder och utrustning

- Mat, jag lägger gärna mycket pengar på bra och fina råvaror

- Sportdryck och andra former av energi för tävlingar

- Massage och sjukgymnastik

Det jag har sett när jag browsat runt lite är ju att det verkar hisekligt (med mina mått mätt) dyrt numer att vara medlem på gym. 

Dessutom har det, som tur är, alltid varit gratis att springa ute i  naturen och det är ju fakstiskt där 95% av min träning utförs :)

Ruggigt...

-2 när jag cyklade hem från jobbet.
Svinkallt tyckte jag.
Men då är jag ju också världens fryslort.
Förutom när jag tränar. Då vill jag helst ha så lite kläder som möjligt på mig.

Hälften av veckan har gått förbi i ett raskt tempo.
Löpning i måndags med Anna G och cirkelpass på jobbet igår.
Idag var tanken att springa till jobbet. 
Dock hade den kliande halsen jag haft måndag och tisdag utvecklat sig till ett kvalificerat halsont.
Skit också......Blev en vilodag istället.
Dessutom känner jag någon form av nalkande huvudvärk likt den jag hade i julas, fast denna gång på vänster sida. Hmmmmmm.

Nu får vi se hur resten av veckan ser ut rent träningsmässigt.

Imorgon ska jag på massage. 
Kanske det finns något hopp för denna kropp?
Känns som att precis varenda muskel är spänd som en fiolsträng.

Jag funderar över säsongen också.
Vill gärna ha ngt skoj marathon i höst.
Förslag?

Getting back on track - del två

Ytterligare en tid. 

Dagarna går. 
Men de är inte samma dagar som förut.
Något är inte som förut.
Men det är svårt.
Stundtals gör det ont, väldigt ont...

Träningen har knappt blivit av de senaste veckorna.
Men det har funnits andra mycket viktigare saker än jakten på kilometer att lägga tid och kraft på.

Jag försöker komma in i rutinerna igen. 
Det kommer ta lite tid.
Då och då väller känslorna över mig och det gör ont.

Men jag pusslar pusslet. Försöker ialla fall:
Jobb, träning, mat, vila, kärlek.
Glöm för tusan inte bort kärleken hörni!

Tänk på det där med sju kramar om dagen. 
Jag tror det är viktigt.
Man vet aldrig vad livet har att ge bakom nästa hörn....

Getting back on track...

Det är inte lätt.
Man är aldrig förberedd på att en förälder ska gå bort.

Jag är glad och tacksam över att jag har min familj och mina fina vänner just nu.

Jag är glad och tacksam för den tid jag fick med min pappa.
Sicken karl han var min far :)

Jag ler stort när jag tänker på mina många fina minnen.

Han lärde mig så mycket. 
Många saker, hur man gör och hur man ska vara.

Han lärde mig att stå upp för mig och tro på mig själv. 
Pappa sa alltid vad han tyckte, högt och lågt.
Ärlig - ja!
Smidig - njaaa, not so much.
 :)

Han hade nära till skrattet, han lärde mig att vara glad.

Han lärde mig skjuta. Från luftgevär till hagelbössa. (resten tog armén om senare).

Han lärde mig köra bil. 
Ett harkel från passagerarsätet när jag övningskörde betydde: Sänk farten. :)

Han lärde mig hur man ställer upp för någon.
Varje tisdag och torsdag under hösten-vintern-våren var det skidträning och oftast tre par skidor till tre döttrar som skulle vallas. 
Samma sak gällde på helgen när det var tävling, men då var det ofta två par var som var förberedda.
När det var dags för start följde han alltid med hela vägen fram.
Bar överdragskläder, värmde vader, skrapade bort snö från under pjäxorna med bilnyckeln.
Sen fick man den obligatoriska lyckoklappen och det var dags för start.
När han stod utefter banan hördes han på lång väg.
Hann han inte ute på banan stod han garanterat på upploppet. :)

Han lärde mig att saker och ting inte behöver vara så svårt.
Det var liksom aldrig några konstigheter med något.
Det kanske är därför jag tagit bort frasen "kan inte" ur mitt vokabulär.


Jag lovade pappa en sak.
Men det är mellan han och mig.

<3

Camilla och Malins ultradebut!

Det kalla vädret fortsätter.
Imorse var det -10 när jag tog mig till jobbet. Inledde dagen med fys så det blev transportlöpning till jobbet.
Tog "långa rundan" och landade på 14,5 km. 
De första kilometrarna är alltid sega, men idag var det väldans jobbigt.
Det är lite halvsegt och sluttande tills man har kommit över Ulvsundabron, sen rullar det på rätt så bra bort mot Alvik för att sedan slutta upp på Tranebergsbron. Efter det är det en liten backe och sen i princip platt runt Kungsholmen bort till Karlberg.

Kallt som sagt och lagren var tre på benen och tre och ett halvt på överkroppen:
- Långkalsonger, HellyHansen
- Vintertights, Asics
- Vindbyxor, Newline
- Undertröja, HellyHansen
- Tjockare mellanlager-tröja med krage, Craft
- Tjockare vindjacka, Salomon
- Reflexväst och löparrygga
- Örlappar
- Skidmössa
- Tunna löparhandskar 
- Tjockare "täckhandskar"

Jag frös inte men det bet i kinderna, tur man inte springer så fort så vindeffekten blir högre ;)
Tog mig även hemåt löpandes men då blev det korta vägen längs vattnet och upp vid Ulvsundabron, landade då på ca 6.5 km. Blev ändå en bra dagsdos.

Ang rubriken så fikade jag med min vän Camilla och hennes kompis Malin idag efter jobbet.
De har bestämt sig för att springa sträckan Karlskrona-Kalmar i maj. 

Det blir en utmaning då de endast sprungit ca 35 km som längst förut.
Denna sträcka är 87km :)
Ska bli kul att följa de fram tills det är dags och extra glad att de frågade mig om lite tips!
Idag pratade vi lite allmänt om utrustning, upplägg, energi och träning och lite annat de undrade.
Jag ska förmodligen också cykla lite fram och tillbaka längs sträckan och heja :) hade gärna sprungit med de men det ligger lite tight med ett annat evenemang jag hoppas delta i :)

Imorgon är sista arbetsdagen för veckan och på eftermiddagen drar vi till Orsa Grönklitt över helgen! 

Is i ögonfransar och håret. 

Sen så verkar jag ha fått mustasch :)

Mindre brrrrr idag

Idag var det mindre kallt. Alltså varmare.

Hade en liten farhåga att det kalla vädret från igår skulle hålla i sig så jag hade laddat upp med massor med lager inför dagens träning.
Jag "slapp" bylsa på mig allt.

När jag klev upp imorse visade termometern endast -4.
Lattjo, på med vintertights, långa strumpor, underställströja, t-shirt, tunn jacka, pannband och handskar.
Ut genom dörren och påbörjade transportlöpningen in mot Stadion.

Team Stockholm Marathon tog en vända runt Södermalm idag. 
Otroligt fint väder och löpningen var en ren njutning.
Det var en sån dag där jag kände att jag hade kunnat springa hur långt som helst :) såna dagar borde infalla lite oftare, typ när det är tävling på att springa hur långt som helst ;)
19 km med 3:45gruppen, plussade på med transportlöpning hem och sammanlagt blev det strax över 29 km.

Denna vecka landade på 94 km.
Hade väl gärna haft tresiffrig summa i träningsdagboken men så blev det inte nu.

Vi mötte rätt mycket folk när vi sprang .
I 3:45gruppen var vi ca 65 personer idag. Det blir alltid lite dragspelseffekt när man är så många, speciellt när man springer i stan.
Jag är väl medveten om att TSM inte är de enda som springer och inte äger gatorna men vi visar hänsyn till trafikregler och andra löpare/hundägare/promenixare/annat löst folk, då tycker jag att samma sak tillbaka inte är för mycket begärt.
Oftast möter vi glada miner, några japaner (antagande) tyckte vi var så kul att de drog fram kamerorna och vi mötte många glada tillrop från passagerarna från färjorna som hade anlänt till Stadsgårdskajen.
När vi är i höjd med Eriksdalsbadet möter vi en löpande dam, som när hon passerat oss slänger ur sig "Jävla idioter". 
Jaha damen, är du den enda som springer här? 
Det är allmän väg och hur kan man bli upprörd över individer som vill ut och träna? Herregud, trista människa.
Svårt för mig att förstå men alla är vi olika.
Som tur är så var hon i minoritet då som sagt de flesta möter oss med ett leende. Det tackar jag för.

Imorrn är det ny vecka och nya kilometrar som ska erövras :)
Can't wait!

Brrrrrr.....

Idag är det kallt. 

Kallare ska det bli enligt SMHI (dock så har de ju haft fel förr om man säger så).

Dagen startade med löpning i härligt sällskap av Ann-Sofie och Anna G. Rackarns praktiskt och trevligt att vi alla tre bor inom en radie av några kilometer bara :)

-9 visade termometern när jag steg upp.

Åt ett kokt ägg, två torkade fikon och en näve valnötter innan jag travade iväg.

Vi tog vägen längs vattnet mot Karlberg, sen lämnade vi av Anna som fortsatte själv åt sitt håll medans jag och AnnSofie rundade Kungsholmen.

Modden från igår hade frusit och det var behagligt för fötterna att ta sig fram.

När jag var framme vid Karlberg igen stannade klockan på 16 km.

Bra morgonrunda!

Jag tycker det är lite halvsvårt att klä sig när det kvicksilvret ligger runt den punkten. Alltså när det är kallt, men inte så förbaskat kallt att man fryser fast.

Idag blev det:

- Kompressionsstrumpor

- Långkallingar

- Asics vintertights

- Polo-underställströja

- Tröja från Newline

- Salomon vindjacka

- Reflexväst

- Mössa

- Mina vanliga löparhandskar från Nike.

Sprang med rygga också vilket drog upp värmen på ryggen och runt  midjan.

Allt som allt kändes det som jag gjorde rätt val idag.

Jag är lite konstig. Jag är världens fryslort i vanliga fall och gillar inte att frysa, vill gärna ha varmt inne och sover gärna med tjockt täcke och i pyjamas.

Men när jag springer eller tränar har jag helst så lite som möjligt på mig.

 

Men jag ska nog ändå investera i underkläder av ull, så jag slipper frysa om den däringa bakdelen.

So far so good - och kärleken till idrotten

Veckan flyter på bra.
Jag har fått till tre st transportlöpningspass á 14,5 km än så länge. 
Plus en fin lite kortare återhämtningsjogg i måndags.

Igår var det vilodag. Spenderade kvällen med att skruva ihop senaste inköpet från IKEA. 
Men nu har vi en byrå i sovrummet och är ett steg närmare att få bort samtliga flyttkartonger från vardagsrummet.

Jag har också hittat en bra rutin (tror jag) för träningen på jobbet. Återigen är jag tacksam för att jag har ett jobb där jag är beordrad att träna 3h/vecka på arbetstid. Thankyou Försvarsmakten.

Det var ju Idrottsgalan i måndags också. Alltid ett favoritprogram när det vankas.
Som vanligt blev jag blödig, lite närsom under programmets gång.
Mest tårar kom det när Toini Rönnlund tog emot hederspriset.
Vilken kvinna!

När tillbakablicken över OS visades var jag också blank i ögonen.

Varför blir det alltid så?

Jag tycker inte att jag är en överdriven känslomänniska när det gäller andra saker. Eller är jag det?
Men när det kommer till idrotten, ja, kanske för att man vet (eller ialla fall tror sig veta) hur jäkla mycket jobb som ligger bakom prestationerna. 
Ingen har tagit OS-medalj av att ligga på soffan och äta chips det är en sak som är säkert.

Kanske för att man känner igen sig i lyckan över att nå sina mål? När man får en bekräftelse på att man gjort rätt saker?

Jag vet inte säkert, förmodligen är det en blandning av väldigt många saker.

Men en sak vet jag, få saker gör mig så lycklig eller får mig att känna mig så levande som idrotten.

Känslan när hjärtat bultar, svetten rinner, jag hör mina steg mot marken, benen som för mig framåt, huvudet och kroppen är i perfekt samspel.

När man bara vet att man är på rätt ställe.
Att man gör det man var menad till.

A neverending loveaffair <3

Ett bättre pass! och en fundering....

Igår var det en trött Maria som gick och lade sig.
Efter en skön natts sömn var det en helt annan Maria som gick upp och gjorde sig redo för dagens TSM-pass.

18 km stod på schemat och jag rundade upp med transportlöpning till och från Stadion.
Solen sken från en klarblå himmel och deltagarna i 3:45-gruppen var på hugget.
Stundtals blev det lite ryckigt och ofrivilliga fartökningar, men det är svårt att hålla ihop en grupp om ca 80 personer.

Kroppen svarade mycket bättre idag och det var skönt.
Det tog några kilometer innan jag kom igång men idag var det inget cement i dessa ben ialla fall.
När jag var hemma stannade klockan på strax över 28 km vilket resulterar till en bra mängdvecka på 110 km. *Lovely*

Bild lånad från www.zebrabild.com

Till sist; en 20årig kvinna blev våldtagen av fem män i centrala Sundbyberg inatt.

VAD ÄR DET FÖR FEL PÅ FOLK???

Ett skitpass!

Idag var kroppen inte med.

Den hade inte fattat att vi skulle springa.
Än mindre såpass långt.
När vi väl var hemma stannade klockan på 27 km.
Det måste ha varit de jobbigaste 27 km på väldigt länge. 
Kan nästan vara jämförbart med Tallinn marathon 2011 som var de 42 jobbigaste kilometrarna i mitt liv. 

Det började redan inatt.
Det var någon som härjade och skrek utanför vårt hus. Det höll på ett tag, självklart kikade vi ut men såg inget. Hörde sen två stora dunsar och sen blev det tyst.
När jag kom ner imorse hade någon krossat ett fönster i porten....d*mj*vlar.
Dålig sömn alltså.

Klockan fyra var jag upp och bälgade i mig vatten, toktörstig.

Mötte upp Anna vid t-banan i Solna C.
Vi tog oss via Roslagsbanan ut till Täby C och sen joggade vi upp till Ensta krog för ett varv på TEC-banan.

Det var tungt redan från början, men vi travade på och pratade bort kilometrarna som vi brukar.
Första etappen klar en stund senare och nu var det bara att ta sig hem.
Enligt googlemaps skulle det vara 16,5 km.
Bara att trava på.

Farten ska vi inte prata om men vi tog oss framåt.
Jobbigt, jobbigt, jobbigt.

Vi tog en paus i Mörby. 
Och ja, jag erkänner, jag var väldigt sugen på att kasta in handduken och ta bussen hem. Det kändes som om det slet mer än det gav.
En kaffe och blåbärssoppa senare (samt ett asgarvsutbrott) var vi på väg igen.
10 km hem.
Tugga tugga tugga.
Man kunde inte riktigt tro att dessa damer sprang VM för några månader sedan. (därav asgarvsutbrottet)

Men vi tog oss hem.
Jag är trött.
Men man måste ha dessa pass ibland. De kommer och går och det är lika bra att härda ut. 
Jag är glad att vi fortsatte.

Det där med att kroppen inte var med då?
För det kändes verkligen som om kommunikationen med benen hade upphört.
Inget flyt, inget driv. Bara syra och muskler som inte alls hade lust att springa.

Jag kan tänka mig några orsaker:
- Jag började nytt jobb i måndags, ny miljö, ny kollegor, nya rutiner. Rakt in i hetluften. Det tar på krafterna.
- Dålig sömn. Ja det spelar roll. Kroppen har inte återhämtat, igår sprang jag 24 km , delat på två pass.
- Kickstartat tugga-kilometer-träningen denna vecka. Efter halsont så är jag nu igång med tuggträningen. Det blir en bra summa kilometer. Klart att kroppen reagerar.

Saker och ting har alltid en hyfsad vettig förklaring.

Såhär kanske?

Bild från: http://blogg.aftonbladet.se/19692/2009/05/1204795

En tröttmössa

Jag tycker det är lite halvsvårt att släpa mig ur sängen på mornarna. 

Rikard går upp vid 05.30, går strax efter kl 6. 

Då är jag vaken.

Men att ta det där steget att häva fötterna över sängkanten, njaaaaaaaaa, inte alltid lockande.

När jag väl kommit upp går det bra dock :) efter några minuter...eller ja, efter frukost ;)

Igår var en bra dag.

Full fart på jobbet.

Tur att det är nytt jobb men inom samma organisation vilket medför nya rutiner men allt annat är bekant till välkänt så några större problem har det inte varit ä.

Efter jobbet (nu har jag hittat rätt cykelväg :) ) drog jag och Anna G ut för att lufta benen.

Vi babblade på om att mellan himmel och jord och rundan gick ett och ett halvt varv runt de däringa "Sjöarna" i Sumpan, genom Sumpan, ner mot vattnet mot Karlberg, upp i Huvudsta och tillbaka till utgångsläge.

Jag skrapade ihop strax över 17km och farten som från början inte skulle vara hög, slutade ändå på ett bra snitt.

Men det är inte farten som är fokus nu och det måste jag komma ihåg. 

Det är tugga, tugga, tugga som gäller.

Samt att upprätthålla rörligheten i rygg och höft så att inga nerver spökar runt och stör.

Gårdagens två bästa:

1: Chefen Karlberg kommer in på mitt kontor:  

"Jansson, visst var du sån där långdistansare?", 

"Mja, jag springer ultra.",  

"Just ja, så var det, skitcoolt, det där måste vi prata mer om. Jag är fökyld nu, men sen, då ska vi springa ultra du och jag. Är det 24h som gäller då?"

 Får se till att hålla översten till det nu :)

2: När jag springer iväg hemifrån för att möta upp Anna möter jag en annan löpande tjej och får världens leende av henne. Ett sånt där leende i samförstånd.

Blir varm i hjärtat.


Dessutom, klicka in på den här länken och läs mer om skillnaden mellan smör och margarin.
 

Snö, slask och halt

Imorse när jag gick upp snöade det.
Mjahaaa vädret hur tänkte du nu?
Såg världens största (ok kanske inte vääärldens största, men bra stora iaf) flingor tävla om försten till marken).
Bra dag att prova ny väg till jobbet....or not.
Tog mig 35 min och tre felkörningar innan jag var framme, en halv decimeter blaskig nysnö, snöglopp och kisande ögon var inte dagens bästa.
Får se om det går bättre på vägen hem.
Hem kommer tar jag mig alltid men just den däringa vägen som min kollega påstod skulle ta 11 min mellan Solna och Karlberg, det får vi allt se.

Hann ut och köra ett pass i dagsljus.
Halkade runt Kungsholmen i behaglig fart för att komplettera med några varv på en slinga som behagligt nog är ganska exakt 1000m uppe vid nya jobbet. Kalajs.
14 km i halvlugnt tempo.
Träningsplaneringen är i full gång och nu kommer jag mest nöta kilometer och köra bålstyrka, de kommande ca sex veckorna.
Tugga tugga.
Imorrn  blir det löpardate med Anna G, får se vad vi hittar på :)

Annars då?
Njaaaaeä, försöker komma in i rutiner på nya jobbet och lösa en hel del Maslow-relaterade saker. Det går finfint.
Förutom att vänja mig vid att gå i denna uniform (m/87), jag får lite halvt cellskräck innanför den högt knäppta skjortan och slipsen...
Kanske bara behövs en tillvänjningsperiod? (Tacka vet jag 90P).

Asics - the store

I have found heaven!

En rackarns fin butik var det!

Stort utbud. 
Vanliga återförsäljare har inte många av Asics skomodeller generellt sett. Här fanns massor med både smått och gott :)

Både löparkläder högt och lågt och skor överallt. De hade även för andra sporter på det nedre planet, inte för att jag gick ner, men jag läste på skylten :)

Jackor, tights, linnen, tröjor, byxor, strumpor, energibars, sportdryck, väskor, med mera med mera med mera med mera.


Jag har alltid gillat Asics.
Först endast skorna.
Nu på senare tid har garderoben fyllts upp även med deras plagg.
Passformen sitter som gjutet på mig och jag tycker verkligen att det är kvalitet.


Så en uppmaning: Älskling, familj, vänner och bekanta. 
Om ni någon gång vill ge mig en present om jag skulle råka fylla år eller så, så är Asics-butiken ett hett tips! :)

Såg väldigt mycket saker jag skulle vilja ha, men tyvärr ryms det inte i budgeten för tillfället. Samt att jag nyligen konstaterade, när jag packade upp kläder i lägenheten, att jag faktiskt har...en hel del....träningskläder.
Men som Anna G sa: Man räknar ju bara favvisarna. :)

Nu däser jag i fotöljen (måste skaffa en soffa snart så man kan rodelträna på allvar), framför juniorkronornas finalmatch.
Ska smälta lunchen ett tag och sen ska Brunnsviken få sig ett besök.
Sällis ngn? :)

There's a new kid in town

Nu drar vi inåt stan för att checka in den nya Asicsbutiken på Hamngatan!
Tål att nämnas att de har haft sin "opening soon"-skylt uppe sen i april 2012..... 
Men men :) 

Bättre sent än aldrig, eller?

Men en sak är säker

...och det är att jag kommer stå på starlinjen till Tjejmarathon även iår!

Förra året samlade detta projekt in över 104 000 kr till Panzisjukhuset i Kongo som tar emot kvinnor som blivit våldtagna och fördrivna från sina byar.
Jag har hela tiden sedan jag anmälde mig förra gången varit stolt över att få vara en del av projektet.
Men på senaste tiden har detta etsat sig fast ännu mer i mig.

Jag har lite tappat tron på människor samtidigt som den har stärkts. 

Tappat har jag gjort p.g.a. den vansinnigt hemska händelsen i Indien nu i december där en ung kvinna blev brutalt våldtagen av sex män på en buss. 

Bussen stannade flera gånger för att släppa av och ta på folk. 
Ingen uppmärksammade vad som hände.

När männen  "var färdiga" med henne, slängde de av henne i farten.

Kvinnan dog senare till följd av sina skador. 23 år gammal.

Enligt mig har dessa individer förverkat sina rättigheter som människor.

Nu skall de ställas inför rätta i Indien, men rättegången kan bli uppskjuten. Det är nämligen ingen advokat som vill försvara de. 
Jag har ingen aning om dödsstraff är en del av straffskalan i Indien. 
Det skulle inte vara straff nog, men det spelar ingen roll.
Kvinnans föräldrar kommer aldrig få tillbaka sin dotter.

Vad har man för uppfattning om människovärde när man nedlåter sig att inte "se" när något sådant här pågår???
Vad har man för värderingar om man sjunker så lågt att frånta någon den grundläggande rätten att bestämma över sin egen kropp?

När jag läser om den här händelsen vill en del av mig lägga mig i ett hörn, kräkas och gråta.
En annan del av mig vill utbilda mig till läkare, sjuksköterska eller vad som helst som skulle hjälpa alla utsatta kvinnor som finns i världen.
En tredje del av mig vill ta ett basebollträ, ett hagelgevär eller en slö, rostig skalpell och ge mig efter de skyldiga till det här brottet.......


Det som stärker mig att att veta att det finns människor som anser att de visst kan göra något.
Madeleine Johansson och Ann-Sofie Forsmark är två av dessa människor.
Förra årets insamling vid Tjejmarathon gav 104 000 kr, vi var 39 på startlinjen som hade samlat in pengar var för sig för att sedan vidarebefordra det till Madde och AnnSofie som hade gjort det hela möjligt.

Summan gick oavkortat till sjukhuset i Kongo tack vare alla som deltog i loppet, var med och samlade in pengar och dessa två brudar som tog initiativet.
Kom inte och säg att DU som individ inte kan göra något.

I år går insamlingen till Hungerprojektets arbete i Bangladesh.
Är du med-människa?
Läs mer på Tjejmarathons sida. 

Läs också Maddes inlägg om händelsen i Indien. 

Tack 2013

För att du gav mig halsont det första du gjorde.
Men men, what to do?

Jo, dricka KanJang och bombardera kroppen med vitaminer och vätska. That's what to do.

Hemma i Stockholm igen.
Hemma, hm, konstigt det där.
Bara igår var jag ju hemma i Dalarna.
Home is where the heart is.
Just nu är han i sovrummet och sorterar handdukar ;)

Mellandagarna och nyår flöt förbi. Icke obemärkt.
Jag, Rikard och min kära mor barnvaktade (samt hundvaktade) de däringa två sötaste syskonbarnen som finns fredagen innan nyår. Deras föräldrar var incheckade på spá i Tällberg, välförtjänt må jag säga.

Nyårsafton gled också förbi relativt anonymt. Dagen inleddes med ett härligt löppass med Laila och Krister och därefter hemåt för iordningställande av middagen.
Trerätters, sällskapsspel och lite bubbel på det så var kvällen gjord.

Nyårslöfte? Nja, vette tusan varför man ska lova en massa saker bara för att det blir nytt år för egentligen.
Dock har jag lovat mig själv att bli mer strukturerad och planera min träning mer. Det är banne mig ingen framgångsfaktor att ha det som jag har haft det. Eller? :)

Tävlingssäsongen inför 2013 har jag inte riktigt kommit to terms med.
Som jag nämnde tidigare hittar jag ingen riktigt bra tävlingskalender än och jag finular fortfarande på vilket lopp jag ska ta som kvallopp till WS.
Är lite inne på Eco Trail de Paris i mars. 
Ngn som språkar franska som är sugen på att dra ut i leran? :)