Händerna upp i luften, pannan mot baren nu spränger vi taket!
Eeeeeeeeeeeeeller inte....
Efter att ha mått halvkasst i tre dagar vaknade jag upp igår och mådde helkasst.
Kände direkt hur träningsdagen på Må Bättre flög ur kroppen i takt med att jag tog några rosslande andetag på lördagsmorgonen.
Jag har väl aldrig varit med om maken till halsont!
Jisses.
Som om någon har gått lös med en rasp i övre delen av halsen på mig.
Hängde på låset till Apoteket och införskaffade smärtstillande halstabeltter (som iochförsig bara gav mig en konstig bortdomnad känsla i gommen) och Kan Jang (det enda beprövade förkylningsmedlet som faktiskt funkar).
Sen var det optismistkänslorna på och vatten i strupen som gällde.
Till och från rosslade jag som en snöman och hörde tillochmed hur det tog emot när andetagen ville upp ur lungorna.
Mjääääääääääääääk...............
Lördagen var peaken.
Idag mår jag någorlunda bättre.
Känns som om hålen i halsen har repat sig lite iallafall.
Nu låter jag i stället som en hes kråka. Bli därför inte förvånade om ni skulle ringa mig och det låter som en Bengt Fritjofsson efter kl 11.
It's still me.
Detta har också inneburit att jag inte har tränat på hela veckan.
Kroppen är liksom inte med.
Men vetni, det är störande och inte kul, men jag tar det med ro (vad är alternativet?).
En vecka har inte påverkan på min stabila grundträning.
Och den har ingen chans att rubba mitt pannben.
TEC 100 miles - 27 dagar kvar
Just don't forget to be awesome!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar