Ett lugn som nästan oroar

Jag känner mig lugn inför VM.
Jag känner min kropp och mitt huvud, framför allt mitt huvud. Det har tränats i 27 år nu och klarat mig igenom väldigt varierande strapatser.

- 211 km på en 546m rundbana inomhus
- Två hopp från ett 10m-hopptorn. Jag är sjukligt höjdrädd och hoppar helst inte ens från en brygga ner i vattnet.
- 19 timmars fångövning ståendes på betonggolv med bakbundna händer och med huva över huvudet, i bakgrunden spelades en 3sek-slinga med rysk musik over and over and over and over
...är bara några av de saker där huvudknoppen hjälpt mig och got me through.

Nu ska den alltså hjälpa mig igenom ytterligare en utmaning.
Inte bara mitt första VÄRLDSMÄSTERSKAP, utan ytterligare ett 24hlopp där det mesta kan hända men inget går att förutse. 
Däremot går det att underlätta och det kommer jag att göra.
Jag kommer att göra som jag vet att man ska.
Jag kommer att göra det jag vet funkar för mig.
Jag kommer göra mitt eget lopp och är det en bra dag så kommer det gå galant, hur galant man nu kan tycka att det kan gå att springa 24h i sträck ;)

Men samtidigt så skrämmer det här lugnet mig lite. Bara lite.
Idag frågade Kommendören: "Är du taggad inför VM nu då?"
Ja alltså det där med att vara taggad....
Man kan vara taggad inför ett intervallpass där man har som mål att hålla en jämn, hög fart och man ska köra skiten ur sig själv och självklart kan man ju vara taggad inför ett 24hlopp, men det är nog inte det första ord jag skulle välja att beskriva känslan jag har nu med.

Lugn, självsäker, stabil, trygg.
Är nog ord som passar bättre in på mitt state-of-mind för tillfället.

Men taggad, det tvivlar jag inte en sekund på att jag kommer att vara när jag väl står på startlinjen.

"When the going gets rough, the rough gets going"

Bilden har som vanligt absolut inget med texten att göra :)