Skövde Ultrafestival; My side of the story, eller; Kärleken till löpning

Phiew, det har tagit några dagar att återhämta, både psykiskt från alla fantastiska prestationer likväl som fysiskt med tanke på sömnbristen.

I helgen var det alltså Skövde Ultrafestival.

Jag åkte ner till Skövde i fredags efter jobbet, lite småstressad för att de redan hade startat och jag ville vara med hela tiden. Men de första 5-8 timmarna är egentligen bara transportsträcka och uppvärmning så det gjorde ju självklart inte så mycket. Men jag ville ju :)

Jag, Kristina och Carina skulle supporta Janne som skulle springa 48h-loppet. 

48h! 

Det är dubbelt så länge som 24h som jag gör, och som jag tycker är rätt länge.  Men allt beror ju självklart på vilket perspektiv man har på saker och ting. 

Hursomhelst hade Janne även en välstrukturerad plan och tankar om hur han skulle nå målet. 

Ok, right on, då gör vi det som krävs för att se till att han når målet.

Vi var rörande överens om att inget gnäll, mjäk eller vekhet skulle vara tillåtet. 

Det är tufft att springa 48h.

Det är ännu tuffare att springa 34 mil under dessa 48 h.

Samtidigt visste vi alla tre att Janne hade vad som krävdes.

Första dygnet var i stort sett "inga problem" för honom. 

Han sprang på. 

Alldeles för fort till en början , jag och Kristina tvingade honom att sakta ner och lägga in fler kontinuerliga gångpauser.

Som supporter blir man glad i magen när man ser alla som kämpar.

Extra glad blir jag när den där känslan av "hemma" infinner sig. 

Lukten av svett och doften av sportdryck.

Ljudet av löparskor mot tartanen.

Man vet helt enkelt att man är på rätt plats. Där och då hade jag inte velat vara någon annanstans i världen.

24h-löparna startade samtidigt som 48h-loppet.

I och med några år inom "ultrabranschen" känner man till de flesta och det är lite som familj.

Jättekul att stå  bredvid och heja fram dessa människor.

Något som gjorde mig uppmärksam var Pernilla Johansson som tycktes oberörd under större delen av dygnet. Hon gjorde inte så mycket väsen av sig men sprang, och sprang och sprang och sprang och sprang.

Lätta, vackra steg hela tiden med en fin hållning och man fick ett leende till svar när man hejade.

Vi kollade resultatet hela tiden och började förstå att det här skulle bli något bra bara hon höll hela vägen.

När det var 5h kvar hade hon 35km kvar till 200km, en drömgräns!

Jag joggade lite bredvid henne.

"Du vet om att det går bra, men vill du veta HUR bra det går?"

Det ville hon.

Jag förklarade läget, fick ett leende tillbaka och ett "Ja det lät ju intressant" :)

Det var hennes första 24h och när slutsignalen gick hade hon sprungit 205km och rakt in i landslagsgruppen!

En otroligt härlig tjej som jag hoppas få se mer av.

Johan Dahl vann herrklassen med väldigt fina 222 km !!! När det var 2h kvar hade han 20 km kvar. Det var återigen nervöst att stå bredvid men han klarade det galant och var jättenöjd efteråt. 

Phiew, svettigt att vara supporter.

Näst sista timmen i 24h-loppet gick en 1h-tävling.

Jag skulle ju ända träna den dagen så jag bestämde mig för att vara med, då slapp jag ju sticka därifrån.

Tänkte att jag ska inte springa så fort, men benen ville något annat jag och kramade ur 13,4 km på en timme. En väldigt härlig timme där jag återigen kände den där goa magkänslan och jag visste att jag var på rätt plats. 

Den där magkänslan av att det är bara du som driver din kropp framåt.

Hjärtat som pumpar och muskler som jobbar.

Det är bara du som bestämmer hur fort det ska gå.

Bara du som bestämmer hur långt du ska springa.

Ingen annan, bara du, i den mest basala rörelsen som finns. Att springa. Det mest grundläggande en människa kan göra. Förflytta sig framåt.

Det där med att supporta i 48h då?.

Det går relativt bra att vara vaken i ett dygn, lite kaffe och lite socker så funkar det. Men andra dygnet börjar det blir varmt i ögonen.

Under helgen sov jag: 2h+1,5h+2h+2h. Säkert förmodligen inte mindre än en normal småbarnsförälder.Men jag som inte har några barn var det lite ovant :) Men absolut värt det.

På lördagkvällen startade 100km-loppet också. Massor med lopp alltså. Lovely.

Sophia Sundberg hade som mål att kvala in till 100km-landslaget.

Jag tvivlade inte en sekund att hon skulle klara det och det var en fröjd att se henne dundra fram på banan. Vackert och kontrollerat med en fin hållning och ett bra löpsteg genom hela loppet.

När det var dags för sista varvet var det en sekundstrid som avgjorde om hon skulle bli den 3.e eller 4.e bästa tiden genom tiderna på 100km för damer.

Hon klarade att få den 3e bästa tiden och sprang in på 8h 15 min 47 sek (om jag inte missminner mig).

Hur gick det då för Janne?

Andra natten var kämpig som sig bör.

Låg energinivå, men han travade framåt. 

Vid ett tillfälle försökte han spela ut mig och Carina mot varandra.

"Du får energi (något att äta och dricka) om två varv."

"Men va f*n, ett varv sa ni ju!!!!!!"

Jag vände mig till Carina.

"Har du sagt ett varv?"

Carina: "Jag har inte sagt någonting."

Överlag så var han medgörlig men det gjorde lite ont att piska honom framåt där på natten när energin var som lägst.

Under dessa 48h sov Janne 30 min och han satt ner 4 ggr!!!

Där har ni något som kallas pannben.

De sista timmarna var jag DJ och fånade runt borta vid musikanläggningen. 

Antingen hatade folk mig (och Carina för den delen också), eller så log de bara :) 

Vi hoppade, dansade, sjöng, skuttade och hejade för allt vad vi var värda.

När det var 4 minuter kvar spelade vi Europes The final countdown :) 

Janne nådde sitt mål och sprang 341 737 m på 48h.

För mig är det helt galet och jag är stum av beundran. 

Det får mina 24h-lopp att framstå som en piss i havet.

Tilläggas bör att han var oförskämt pigg efteråt....

Tills han hade duschat.

Och fått mat.

Och satt sig i bilen. 

Då tog det inte många minuter förrän John Blund hälsade på :)

Många ställer sig frågan varför?

But why?

Varför inte?

Det är inte så svårt att förstå när det är kampen mot sig själv man älskar.

"If you understand, no words are needed.

If you don't , there aren't enough words to explain".