tisdag 7 augusti 2012

Jubileumsmarathon 2012; My side of the story

Det har tagit sin lilla tid för jubileumsmarathon att sjunka in för mig.


Den här gången hade jag ju en uppgift, jag skulle coacha/peppa/vägleda min syster in på ett nytt pers. Det tarvar lite annat fokus av en än om jag själv  hade sprungit, här hade jag ju lite ansvar.

Hela gänget (jag, Rikard, mamma, syster och svåger) tog oss in till Stadion och Östermalms Ip. Den här gången var det skönt att inte behöva trängas där det fanns skydd för regnet.

Vi gjorde lite sistaminutenåtgärder sen var det ju dags att gå till start. I och med att så många skulle in på själva Stadion var vi i fållan redan 40 minuter innan vår grupps starttid.
Vi småpratade lite om ditten och datten, skrattade och skojade, men det låg ändå en spänning i luften.

Detta var min systers åttonde marathon, men jag tror hon aldrig varit så nervös.
Det var ballt att gå in på Stadion till OS-musik (som jag antar det var).  Om det är så coolt med inmarsch på ett event som är till för att fira att det var 100 år sedan det var OS, undrar hur det skulle kännas att vara med om ett riktigt? Maybe we’ll find out one day? Kanske när de gör ultralöpning till en OS-gren J 

Startskottet gick och så var vi iväg, Nästan ett varv inne på stadion innan det var dags att ta sig ut på gatorna.
Valhallavägen upp mot KTH och sen en liten stigning på vägen ut mot Univesitetet. Rätt så mycket folk och lite trixigt i början men det tunnades snart ut, upplever dock att det var lite trängre än vad det är på t.ex. Stockholm marathon. Inget slår dock Göteborgsvarvet vad gäller trängsel, HERREGUD säger jag bara. 

Tror jag är en av de få i detta land som inte gillar Göteborgsvarvet, och trängseln är bara en av anledningarna, men det är en helt annan historia.

Hursomhelst så håller vi bra fart för vårt mål. Syrran hade även en battle med en kille som hon jobbar med (han gjorde sitt första marathon och for the record var jag aldrig orolig över att han skulle komma imål före oss).
Lite mer kuperat ute på banan än jag hade tänkt. Sega uppförslutor. Mycket folk som hejade på och många som hängav sig åt OS- och 1912-temat. Kul att se!
Många vätskekontroller, sportdryck och vatten. Jag sprang och hämtade och langade åt syrran som hade fått order om att aldrig springa in vid borden. Då tappar man tid. Jag hade dessutom vätskebälte med Vitargo, Vitargo+cola och cola, salt samt bars.

Kände igen massa folk längs vägen som jag hejade på och det är kul att se alla som man möter. Hejade på Carina vid starten, Miranda, Fredrik Elinder, Barbro, Cecilia, Torill , Jörgen på vägen och säkert många fler när jag får tänka efter lite.
Dalmatinern var med här också, brukar se honom på Sthlm marathon, som alltid var han upphov till skratt och applåder från åskådarna J och många sprang enligt 1912tema.

Ute vid vändpunkten var det ännu mer fest och vi höll fortfarande bra tempo. Hela vägen tyckte vi båda att det var ruggigt varmt (surprise) och det hade gärna fått komma lite regn.
10km 20 km och 30 km svischade förbi. Syrran sprang jämnt och bra.
Men vid 30 km händer det ngt, magont, inte håll eller magknip eller något annat jag kunde förstå. Tokigt magont och inte så mycket att göra åt, det blev inte bättre av att gå. Jag sprang och frågade en sjukvårdare som rekommendera något att dricka och att ta det lite lugnt.

Vi gick lite, det blev lite bättre men inte mycket.

När något sånt händer så ändras fokus. Som alla vet håller bara stridsplanen till den första sammanstöten, och denna kom vid 30 km.
Vi är ju släkt. Envishet, pannben och jävlaranamma är något som ligger i generna men det här hade jag aldrig väntat mig.
Nu handlade det inte om pers längre, det handlade om att ta sig i mål, syrrans konkurrent från jobbet var long gone efter oss och hade inte en suck att komma ikapp.
Jag försökte få henne att gå men hon  vägrade. Frågade om hon ville bryta, nej hon skulle imål.
Vid det tillfället fanns det tre alternativ: Bryta, bryta ihop eller bita ihop.
Min syster valde det sista alternativet.

Blicken hon hade i ögonen den sista milen vittnade om ett enormt fokus och järnvilja.
Folk längs banan (en flock överviktiga farbröder som satt på campingstolar med ölburkar i handen) hejade och försökte vara optimistiska: ”Heja på, du  klarar det” och så lite medlidsamma blickar, då kände jag mig tvingad ”Ja hon har gjort det 7 gånger förut så det kommer gå bra”.

Vi tog oss fram till Stadion, men efter ett halvt varv där skulle vi ut igen. Det gjorde ont i mig att behöva svänga ut från Stadion igen, ville ju att vi skulle imål så att det skulle gå över.

Ut en bit ner mot vägen genom Lilljansskogen och så tillbaka igen. Vid vändningen stod funktionärer som ropade ”Heja på, ingen brådska, det är gott om tid.”  Ja , det var ju aldrig fråga om att vi inte skulle ta oss in under maxtiden. Blev lite irriterad men höll fokus på att peppa.
När vi gick imål grät jag, (what else is new), men inte den anledning jag brukar. Utan för att jag var så otroligt stolt över Anna! Så stolt över att hon hade bitit ihop och kämpat i 12 km med magsmärtor. Tror det bor en liten ultralöpare i henne också J 
Ett tag efter målgång släppte det, undrar fortfarande vad det var.

Det var en grym upplevelse och jag är glad att jag fick dela den med henne, med eller utan magsmärtor.
You rock sis!!!

 Me and sis <3

Förväntan

 Intågande på Stockholms (dåvarande) Olympiastadion
Medalj fick man :)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar