Den här gången hade jag ju en uppgift, jag skulle
coacha/peppa/vägleda min syster in på ett nytt pers. Det tarvar lite annat
fokus av en än om jag själv hade sprungit,
här hade jag ju lite ansvar.
Hela gänget (jag, Rikard, mamma, syster och svåger) tog oss
in till Stadion och Östermalms Ip. Den här gången var det skönt att inte behöva
trängas där det fanns skydd för regnet.
Vi gjorde lite sistaminutenåtgärder sen var det ju dags att
gå till start. I och med att så många skulle in på själva Stadion var vi i
fållan redan 40 minuter innan vår grupps starttid.
Vi småpratade lite om ditten och datten, skrattade och
skojade, men det låg ändå en spänning i luften.
Detta var min systers åttonde marathon, men jag tror hon
aldrig varit så nervös.
Det var ballt att gå in på Stadion till OS-musik (som jag
antar det var). Om det är så coolt med
inmarsch på ett event som är till för att fira att det var 100 år sedan det var
OS, undrar hur det skulle kännas att vara med om ett riktigt? Maybe we’ll find
out one day? Kanske när de gör ultralöpning till en OS-gren J
Startskottet gick och så var vi iväg, Nästan ett varv inne
på stadion innan det var dags att ta sig ut på gatorna.
Valhallavägen upp mot KTH och sen en liten stigning på vägen
ut mot Univesitetet. Rätt så mycket folk och lite trixigt i början men det
tunnades snart ut, upplever dock att det var lite trängre än vad det är på
t.ex. Stockholm marathon. Inget slår dock Göteborgsvarvet vad gäller trängsel,
HERREGUD säger jag bara.
Tror jag är en av de få i detta land som inte gillar
Göteborgsvarvet, och trängseln är bara en av anledningarna, men det är en helt
annan historia.
Hursomhelst så håller vi bra fart för vårt mål. Syrran hade
även en battle med en kille som hon jobbar med (han gjorde sitt första marathon
och for the record var jag aldrig orolig över att han skulle komma imål före
oss).
Lite mer kuperat ute på banan än jag hade tänkt. Sega
uppförslutor. Mycket folk som hejade på och många som hängav sig åt OS- och
1912-temat. Kul att se!
Många vätskekontroller, sportdryck och vatten. Jag sprang
och hämtade och langade åt syrran som hade fått order om att aldrig springa in
vid borden. Då tappar man tid. Jag hade dessutom vätskebälte med Vitargo,
Vitargo+cola och cola, salt samt bars.
Kände igen massa folk längs vägen som jag hejade på och det
är kul att se alla som man möter. Hejade på Carina vid starten, Miranda,
Fredrik Elinder, Barbro, Cecilia, Torill , Jörgen på vägen och säkert många
fler när jag får tänka efter lite.
Dalmatinern var med här också, brukar se honom på Sthlm
marathon, som alltid var han upphov till skratt och applåder från åskådarna J och många sprang
enligt 1912tema.
Ute vid vändpunkten var det ännu mer fest och vi höll
fortfarande bra tempo. Hela vägen tyckte vi båda att det var ruggigt varmt
(surprise) och det hade gärna fått komma lite regn.
10km 20 km och 30 km svischade förbi. Syrran sprang jämnt
och bra.
Men vid 30 km händer det ngt, magont, inte håll eller
magknip eller något annat jag kunde förstå. Tokigt magont och inte så mycket
att göra åt, det blev inte bättre av att gå. Jag sprang och frågade en
sjukvårdare som rekommendera något att dricka och att ta det lite lugnt.
Vi gick lite, det blev lite bättre men inte mycket.
När något sånt händer så ändras fokus. Som alla vet håller
bara stridsplanen till den första sammanstöten, och denna kom vid 30 km.
Vi är ju släkt. Envishet, pannben och jävlaranamma är något
som ligger i generna men det här hade jag aldrig väntat mig.
Nu handlade det inte om pers längre, det handlade om att ta
sig i mål, syrrans konkurrent från jobbet var long gone efter oss och hade inte
en suck att komma ikapp.
Jag försökte få henne att gå men hon vägrade. Frågade om hon ville bryta, nej hon
skulle imål.
Vid det tillfället fanns det tre alternativ: Bryta, bryta
ihop eller bita ihop.
Min syster valde det sista alternativet.
Blicken hon hade i ögonen den sista milen vittnade om ett
enormt fokus och järnvilja.
Folk längs banan (en flock överviktiga farbröder som satt på
campingstolar med ölburkar i handen) hejade och försökte vara optimistiska:
”Heja på, du klarar det” och så lite
medlidsamma blickar, då kände jag mig tvingad ”Ja hon har gjort det 7 gånger
förut så det kommer gå bra”.
Vi tog oss fram till Stadion, men efter ett halvt varv där
skulle vi ut igen. Det gjorde ont i mig att behöva svänga ut från Stadion
igen, ville ju att vi skulle imål så att det skulle gå över.
Ut en bit ner mot vägen genom Lilljansskogen och så tillbaka
igen. Vid vändningen stod funktionärer som ropade ”Heja på, ingen brådska, det
är gott om tid.” Ja , det var ju aldrig
fråga om att vi inte skulle ta oss in under maxtiden. Blev lite irriterad men
höll fokus på att peppa.
När vi gick imål grät jag, (what else is new), men inte den
anledning jag brukar. Utan för att jag var så otroligt stolt över Anna! Så
stolt över att hon hade bitit ihop och kämpat i 12 km med magsmärtor. Tror det
bor en liten ultralöpare i henne också J
Ett tag efter målgång släppte det, undrar fortfarande vad det var.
Det var en grym upplevelse och jag är glad att jag fick dela
den med henne, med eller utan magsmärtor.
You rock sis!!!
Me and sis <3
Förväntan
Intågande på Stockholms (dåvarande) Olympiastadion
Medalj fick man :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar