Maria-Born to run: Nostalgitripp; Kalmar triathlon 2011

Idag är det IRONMAN i Kalmar.
3860 m simning
180,2 km cykling
42,2 km löpning.

Ingen piss i havet precis.
Sounds like fun?
Det är det :)

Satt och drömde mig tillbaka vid frukosten imorse.
Förra året den 6/8 stod jag på startlinjen till något jag drömt om sedan jag var liten.
Järnmannen, loppet hade inte Ironmanstatus då, men sträckorna är samma.

Jag, syster och mamma körde ner till Kalmar från Skövde på torsdagen. Det gick smärtfritt förutom att mamma tyckte det var pinsamt att jag kollade på alla som vi körde förbi, dessutom körde syrran nästan fel i Växjö.

Jag: "Vet du vart vi ska i rondellen?"
Syrran:"............................................................ja...............................................rakt"
Jag: "Vi ska höger......."

Jag hade hyrt en liten stuga av en kollegas-flickväns-pappa som låg några mil utanför själva stan och där installerade vi oss alldeles förträffligt på torsdagskvällen.

På fredagen åkte vi in till Kalmar, jag hämtade nummerlappen, vi rekade växlingsområdet, rekade lite allmänt. Jag tittade ut över vattnet och tänkte "där ska jag simma imorrn, närapå 4 km, mjahaaaaaa".

Grejen är den att jag är varken en triathlet, simmare eller cyklist. Däremot har jag ett jäkla tjockt pannben och en hög tro på min egen kapacitet.
Och springa, det kan jag.

Kalmar triathlon har stått högt på min önskelista under många år och känslan av att nu vara så nära var lite läbbig.
Jag hade däremot inga förväntningar på mig själv avseende tid. Målet var att ta sig imål under de 15 timmar som var maxtiden.

Vi hämtade Rikard på tågstationen som anslöt från Uppsala och sen gick jag på det obligatoriska förmötet.
Några newsflashes:
- Inga mp3 eller motsvarande var tillåtna, vi skulle fixa det här alldeles själva
- Speakern hade genomfört 10 st Kalmar, nice, skönt att veta att det är någon som vet vad han pratar om
- Närapå hälften av alla startande var där för första gången. Skönt, jag var inte ensam, men det trodde man ju ändå.

Det blev en relativt tidig kväll med en sista koll av utrustningen och sen försöka sova någorlunda.
Klockan ringde 03:45 lördag morgon. Utvilad? Det kan jag inte påstå.
Men adrenalinet sköt nästan ur öronen redan innan vi satt i bilen på väg till Kalmar.

Fram till växlingsområdet, checkade in cykeln och hittade rätt plats. La fram de saker jag skulle ha, kontrollerade att flaskorna innehöll det jag ville. Småpratade lite med en farbror som också var där för första gången.
Såg än så länge inga bekanta ansikten.

Sen försvann tiden lite, på med våtdräkten och sen slussades vi iväg till starten.
Hann dock få en puss och lyckosparkar. Viktigt.

På vägen bort var jag så nervös så jag hade ont i magen. Småpratade lite i leden men det kändes fasiken inge bätttre.
Nere på stranden slängde jag mig i vattnet för att värma upp lite, simtagen kändes ok, men bojarna såg ut att sitta väldigt långt ute.
Upp på stranden igen och nu var det en kvart kvar till start.

Ställde mig på vänstra kanten hyfsat långt bak. Ingen idé att vara där framme och trängas, jag kommer ändå vara bland de sista upp ur vattnet.

Det var en väldigt fin morgon.
Inte ett mål på himlen och solen blänkte i det kavlugna vattnet.
06:50 spelades den svenska nationalsången och jag kände en klump i halsen och ögonen som tårfylldes.

Nu var det bara minuter kvar.
Minuter kvar tills jag skulle starta ett äventyr jag drömt om så länge.

06:55 ljöd Kentas "Just idag är jag stark" ur högtalarna och jag fylldes av självförtroende.
Strax efter låten var klar sköts skottet och det var igång.

Ut i vattnet, hade lite svårt med navigeringen men jag tog det lugnt och höll min egen takt. Satsade på att vara glad och pigg när jag kom upp ur vattnet och det lyckades jag med.
Jag visste att om jag skulle hålla maxtiden så fick jag inte simma i längre än 2h och 15 min.
Jag var uppe ur vattnet på 1:47.
Började krångla mig ur våtdräkten på väg till växlingen.
Tjoho nu är det nästa gren tänkte jag.

På med cykelgrejerna och ut på första varvet.
180 km är inte att leka med och även här var målet att vara glad hela vägen, cyklingen är ingen favorit men ett måste om man ska köra triathlon ;)
Undvek att titta ner på cykeldatorn som visade hastighet och sträcka.
Blev glad och positivt överraskad när jag tidigt nådde första kontrollen. Kontrollerna fanns varje mil.
Ytterst bra service och det vara bara att tugga på.
Eftersom man inte fick ha mp3 får man väl sjunga då tänkte jag.
"Are you an Ironman, dudududududududuuuuuuuu"
Jag visste melodin på Black Sabbaths IronMan, men icke texten, hittade på egen.
Nästa varv: "I AM IIIIIROONMAAAAN, dudududududuudududdduuuuuuuududu" :)
Det blev mantrat resten av tävlingen.

Vet inte riktigt vad som hände men helt plötsligt var jag ute på sista varvet.
Fick lite panik och trodde jag hade fått punka ett tag men det var ingen ko på isen.

Blev omcyklad av några starka tjejer, men jag tänkte att "de tar jag på löpningen sen", "de kanske kan cykla, men jäklar vad jag kan springa".

Fick stöttning av supportrarna vid varje varvning och nu var det bara löpningen kvar. The favourite.

Det var skönt att få komma av cykeln. Nu visste jag vad jag hade att göra. Ett marathon kvar bara. 3 varv på en 14kmbana.
Ut till en vändpunkt och så in igen, tre gånger.

Det var som sagt en väldigt fin dag och otroligt varmt. Jag gjorde som jag vet att man ska och åt och drack regelbundet. Hällde i mig några saltpåsar också då jag svettades som en bastande gnu.

På väg ut på andra varvet kändes det segt i benen (vilket det borde vid den tidpunkten).

Jag började ta placeringar, folk såg slitna ut. Hade de gått ut för hårt tro? Eller var det bara jag som var stark? jag satsar på en blandning ;)

Samma sak hände här, helt plötsligt var jag på väg ut på sista varvet. Jag tog en kilometer i taget. Först ut till vändningen, 7 km.
Mindre än 7 km kvar nu. Struntade helt i att titta på klockan. Då visste jag att jag skulle klara maxtiden.

När jag har 500 m kvar ser jag en tjej framför mig, "henne måste jag förbi". - ökar
300 m kvar, ytterligare en "henne måste jag tamjetusan också förbi" - ökar
150 m kvar och jag springer för allt jag är värd.
Korsar mållinjen på 12h 2 min och 30 sek (har jag för mig).

Sekunden senare rinner tårarna.

I did it!

I f*cking made it!

Jag är så j*vla gryyyyyym!

Rikard tränger sig fram och jag får kram, han gråter nästan med när han säger hur stolt han är över mig. <3
Mamma och syster skriker och gapar och tjoar :)

Känslan som alltid kommer över en när man korsar mållinjen (eller slutsignalen ljuder på tidslopp) är svår att beskriva, den måste upplevas.

En oförglömlig dag av upplevelser jag alltid kommer hålla nära.
Kunde inte riktigt fatta att jag hade:
- Simmat 3860m i öppet vatten
- Cyklat 180,2 km
- Sprungit 42,2 km

Gjorde min (då) tredje snabbaste marathontid på 3:47. Inte illa pinkat av en trähäst.
And belive me, jag kommer tillbaka! Till nästa gång tänkte jag lära mig simma och cykla :)