Såhär några dagar efter marathon känner jag mig rätt så sliten och trött i kroppen. Inte så mycket ren träningsvärk utan mer bara matt.
Har promenerat fram och tillbaka till jobbet, känns rätt bra men det är samtidigt ganska tunga steg.
När jag tänker tillbaka på lördagen så fattar jag det knappt :) Det känns lite galet.
Ännu en medalj till samlingen, visst, men det är inte det som är grejjen. Utan att jag i 42,2 km lyckades hålla en snittfart på 4min och 40 sek!!! Kroppen bara ville framåt hela tiden, trots att vinden vissa gånger gjorde sitt bästa för att motarbeta den.
Enligt mig själv så var det det perfekta loppet vad gäller disponerande av krafterna.
Känslan var också helt oslagbar, som sagt så hade jag ett fånigt leende på läpparna hela första varvet. Gjorde mitt bästa för att även ha det på Djurgården också, gick mindre bra. Där var det mycket stret. Greve von Essens väg fram till passeringen vid halvmarathon var helt vansinnigt blåsig och regnet slog som spikar i ansiktet.
Stundtals kände jag inte benen eller fötterna, hade dessutom problem med finmotoriken när jag skulle få upp korken på gelen som jag hade med mig.
Men som tur var fanns det ju några ställen med lä när värmen fick komma tillbaka ett kort slag.
Stockholm marathon är över för den här gången, men minnet kommer leva kvar länge.
Nu är det dags för nästa äventyr :)
Inledningsvis ett 6h-lopp på jobbet nästa onsdag. It'll be awesome ;)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar