Att springa i 24h

Hade någon sagt till mig för några år sedan att jag skulle ägna mig åt att springa i ett dygn i sträck så hade jag.....ja vaddå? Jag vet inte om jag direkt hade skrattat åt de. 
Mer blivit förundrad.
Hur tänkte de där?
Kan man verkligen göra det?
Men inte kan väl jag?

Numer tänker jag aldrig så. 
Men inte kan väl jag.

Det finns inte i mitt vokabulär längre.

Men hur gör man då? När man springer i 24h.

Ja, egentligen är det inte speciellt svårt.
Du sätter ena foten framför den andra.
Sen fortsätter du.
I 24h.

Det är den enkla versionen :)

Sanningen är att så otroligt mycket handlar om inställning och vad som döljer sig i skallen. Hur tjockt pannbenet är.
Sen är varje lopp unikt i sig. 
Ny dag, nytt lopp.
Det går aldrig att förutse.

Något jag starkt ogillar är om folk (åter dessa folk...) vräker ur sig; "Aha, sprang han/hon bara så snabbt/långt, då hade jag vunnit, för jag kan springa si och så långt/fort."
Så talar en oerfaren.

Allt kan hända och allt händer. Det är lite av charmen och stor del av sporten handlar om att hantera detta.

Men åter till instruktionsboken;

Ett 24hlopp går till enligt följande:
Startskottet går.
Man springer.
Sakta till en början, sådär sakta så man nästan skäms (citat Oskar Käck).
En del timmar tycker man att kilometrarna är väldigt långa, andra timmar tickar de förbi hur lätt som helst.

En jämn tillförsel av energi är viktig. 
Kroppen tycker om kontinuitet.
Dropp, dropp, dropp.
Tänk på vad du stoppar i dig men ät inte för mycket, det är ingen 24h fikarast du är ute på.

Du kommer bli tvungen till att gå på toa. 
Det är oundvikligt.

Det kommer att vara jobbigt och många gånger kanske du ifrågasätter vad det är du håller på med och du kanske till och med vill sluta springa.

"When you think about quitting, think about why you started."

Hitta dina egna små saker som gör det värt att fortsätta.

Det där distansmålet, hålla dig på banan hela tiden, slå personligt rekord eller vad det nu kan vara. Prata med andra löpare, om de är mottagliga och vill prata, påtvinga inte dig själv någon. Hitta energi hos andra.

Byta skor eller kläder?

Kläder: Om det skaver så att det är öppna sår - ja, om inte - nej

Skor: Om det skaver eller du får blåsor, ta av dig skorna och hantera problemet , därefter på med skorna igen. "Men om fötterna svullnar då?" - ja de kommer svälla. Punkt. Ingen idé att åtgärda något som inte är ett problem.

Sen då?

Ja, det låter väldigt enkelt och det kanske är det också.

Fast inget som någonsin varit värt något har väl varit enkelt?

"It ain't about how hard you hit. It's about how hard you can get hit and keep moving. How much you can take and keep moving forward. That's how winning is done."

Den 27 november förra året var jag bättre än de andra :)

Host, sniff och snörvel

Japp, jag har varit sjuk. Eller ja, förkyld, det är ju inte så att man dör.

Men inte heller så att man känner sig jättepigg.

Har inte tränat.

Inte alls, ok, fuskade lite på löptränarutbildningen i helgen. 

Ont i halsen. Tung i huvudet. Snorig i näsan. Rosslig i halsen. Låter som en kråka.

Det är en rätt bra sammanfattning på veckan som gått.

Men nu är jag trött på det här.

Första fem dagarna gick jag på Echinagard-droppar. Nu har jag gått över till Kan-Jang.

Det hjälper verkar det som.

Nu är jag mest lite hostig och hes (?).

Idag inledde jag dagen med ett besök hos Britta ute på Bosön. Hon hjälpte mig lägga upp lite övningar som ska stärka mig i löpningen.

Har ju som bekant en baksida lår som trilskas lite ibland. 

Så frånochmed nu är det (ännu) stoltare hållning som gäller. Så att inte mina stackars nerver kläms ihop.

Tanken var att jag skulle springa till jobbet sen, drygt 7,5 km. 

Men i och med att jag nästan hostade lungorna ur mig när jag gick från bussen till Bosön så valde jag att hoppa det.

Tar en extra dags vila så att jag är superpigg till grispasset med Anna G på torsdag morgon ;)

Vet ni vad?

På lördag är det fyra veckor kvar till Bislett ;)

...and here are the photos

Bildbomb ahead:

Rackarns litet plan som tog oss mellan Frankfurt och England. 

Sandra var skeptisk.

Tar kort på Sandra som tar kort...

Väskorna och Elof klarade sig hela vägen fram

Efter många om och men...

Nästa gång ska nog Elof ha en egen nummerlapp

Vid första checkpointen råkade jag hävda att jag var nr 269 istället. 

Det var Sandra. 

Oops, men hon var ju också där så ingen skada skedd

Sekunden efter detta bytte jag och tog linnet istället

Happy faces!

Janne hittade fram!

Nu kör vi!

 

Blir lite suddigt när man springer och tar kort samtidigt...

On the run

Sandras rumpa.

Den såg jag mycket av

Sandras vätskerygga läckte...

Sandras rumpa igen...

För övrigt sprang vi längs en vacker kanal på slutet

Tja vad ska man säga.

Sandras rumpa

De här små rackarna var inte det lättaste att hitta

Round Rotherham!!!

Hmm, mina skor var nya innan detta...

 

Round Rotherham 2012; My side of the story

Fredag morgon, klockan ringer 03:55.....man ska faktiskt inte ställa klockan på något som börjar med 03, det är inte mänskligt.

Upp, tvätta fejset och polera smilet.
Trask trask ner till busshållsplatsen (det var t.o.m. nattbuss, detni).
Iväg till Cityterminalen och Flygbuss, hann klämma in en kaffe på Pressbyrån också.

Tokmycket folk enligt rutin på Arlanda, varför ska charterflygen gå så rackarns tidigt egentligen?

Checkar in, traskar bort och hoppas att återse våra väskor i England.

Landar i Frankfurt, hmm, jag har somnat och missat kaffet, och mackan !?!?!? Fick man en macka? Fick man ens kaffe? Man borde ha fått det iaf....

Inväntar den icke-rörande massan av folk som ska av planet, vi satt längst bak.
"Sandra när gick egentligen nästa plan?"
Samverkar med bokningspapperet; om 50 min.......
Vi skulle även checka in igen då de inte checkade in oss hela vägen i Stockholm.
Något säger mig att man brukar ska ha checkat in minst 45 min innan avgångstiden på internationella flighter.
OOOOOOHHHH SHIIIIIIIIIIT!!!
Av planet fort som f*n, (så fort det nu går med en miljard långsamma människor före)

Läser att vi ska till gate B33. Var är vi nu?
A-terminalen.
F*ck!

Påbörjar en intensiv fartlek mot B-terminalen.
Stannar vid en Lufthansa-service-punkt-desk-något och pratar det fortaste jag kan på engelska.
Damen säger att vi kan bli incheckade vid gaten. 
Jamen guuuuuud så bra. Men det är fortfarande 40 min kvar till planet går och vi är i fel terminal.
Frankfurts flygplats är ganska stor.
Hon skriver något på papperet, viftar iväg och oss hojtar "Just go, B-terminal"

Uppfattat, sätter fart igen. Kryssar genom folk, nerför trappor, genom någon form av transporttunnel (hur lång som helst, tur vi är ultralöpare), uppför trappor, genom taxfree och fram till passkontroll.
Phiew, nu är vi i rätt terminal.
Hittar gaten, blir incheckade av en läspande, trevlig, tysk och kan nu pusta ut.

Landar två timmar senare på East Midlands Airport. 
Mjaha, vart i världen är vi? England självklart, men resten är lite oklart.
Efter det åker vi buss-tåg-tåg-taxi och när vi väl kommer till hotellet brakar vi rätt in i en bröllopsmottagning.
Tjohej! Congratulations!
Blir incheckade. 
Drar iväg och kollar tävlingscentrat, käkar (en alltför sen) lunch, blir tagna för kanadensare och handlar lite energi inför morgondagen.

Bröllopet fortgår och när vi ska sova drar de igång partyt. Wiiiiiiieeeeeeeeeeeh.......

Klockan ringer 05:30, inte omänskligt tidigt men ändock tidigt. 
Jag mår inte helt hundra men ingen feber och ingen direkt halsont, då kör vi!
Vi hade fixat skjuts så strax efter kl 06 blir vi hämtade. *Kachiiiiiing*

Iväg till tävlingsområdet där det är full fart.
"The Swedish girls", jupp, that's us. 
Den benämningen går vi under resten av dagen.
Springer på Janne Söderkvist, som hade tagit (det lite mer) smarta beslutet att flyga till London och därefter åka tåg norrut), let's try that one next year.

Jag nojjar lite om vad jag ska ha på mig, men bestämmer mig efter många om och men för the usual.
Alltså korta tights och linne :)

Det är stjärnklart ute och, jag skulle tippa på 6-7 grader när vi startar.

Skottet går och vi tuffar iväg.
Vi skojar och pratar och kikar på folk och njuter av morgonen och av omgivningarna.

Det går rätt bra i början.
Energi (Vitargo i vätskeryggan och nötter och gel som  komplement) petar jag i mig var 20.e minut och det rullar på.

I början är det inga större problem att hitta.
Eller ja, vi förlitar oss mest på att andra hittar vägen. Hehe, rätt packat i början men det spred ut sig efter ett tag.
Markeringarna vi följde var små vita märken, kanske 8 cm i diameter, med en pil. 
Dessa kunde sitta lite varstans, inte alltid helt snutet ur näven att se de.

Banan går verkligen överallt, över leriga åkrar, genom vacker skog, längs asfaltsvägar och samhällen.
Vi tar det lugnt och går i de uppförsbackar som finns.

Efter drygt halva loppet känner jag mig ännu mindre kry, märker att pulsen sticker iväg tokfort i backarna.
Vi går där det behövs men trycker ändå på rätt bra där det är platt.

Baksida lår stretar emot lite men jag sträcker ut några gånger och har det under kontroll.

Vädret är helt underbart och jag njuter verkligen av dagen.
Energiintaget works like a charm och depåerna är fyllda över tiden.

Vi springer dock fel tre gånger vilket resulterar i drygt 2,5 km extra. Men men. Det gör inte så mycket.
Eller ja, efteråt visar det sig att vi var 4 min efter hon som kom tvåa......
Men åter till historien.

När vi har drygt 3 km kvar börjar vi prata om hur fort vi springer.
Strax under 6min-fart? Ja det känns rimligt. Man tror ju ofta att man springer fortare än vad man gör i slutet av lopp.

5.17min/km.

Wopp. Nice. :)

Med ett leende på läpparna korsar vi mållinjen och vi är framme!

Parkerar dojjsen utanför, lite odefinerbart vad exakt leran består av måste jag säga, och vidare in i sporthallen för lite återhämtning innan det är dags för duschen.
Vi tar god tid på oss, hade liksom ingen brådska att komma därifrån, när en från tävlingsledningen sticker in huvudet i omklädningsrummet och frågar om vi är "The Swedish girls", yes that would be us.
Får reda på att vi kom trea och att det skall fotas och härjas.
Jaaaaaså? Där ser man. Coolt.
På med lite kläder så vi ser anständiga ut och så iväg för att hämta pokal!

Väl tillbaka till hotellet ser vi fram emot middag och en lugn kväll.
Oj vad vi misstog oss.

Hotellet som igår hostade bröllopsfest har idag invaderats av fjortisar som "sjunger" kareoake. 
Någon fyller år. Men tydligen ska de inte hålla på längre än till 21.30.

Vi äter, dricker en öl och inväntar sen mest att oväsendet skall upphöra.

Dagen efter sover vi ut. Det behövs.

Kroppen känns bra. Lite segt i framsida lår men i övrigt relativt oberörd.
Jag känner dock förkylningen i antågande och nu får jag stå mitt kast.

Hemresan går ungefär på samma sätt som utresan, fast omvänt.
Taxi-tåg-tåg-buss-springa till gaten (10 min till godo).
Gott om tid i Frankfurt denna gång dock.

Landar på Arlanda där kära syster väntar med bil. Lovely.

Tack England och Rotherham för ett trevligt lopp!

Målet att kvala till Western States är uppnått! 
Nu gäller det bara att ha en förbaskad tur i lotteriet :)

And round Rotherham we went...

Åter från England.

Helgen i korthet:

- Alarm kl 03.55 fredag morgon

- Fartlek på Frankfurts flygplats

- Brakade in mitt i en bröllopsmottagning på hotellet vi skulle bo på

- Vaknar tung i huvud och bihålor på lördag morgon

- Springer 83,3 km (rätta rutten 81,7 km) på 8h 44 min, tre felspringningar...

- Delad 3.e plats

- Blir snabbt kända som "The Swedish girls"

- Åter till hotellet för att braka mitt in i en 14-årsfest innehållande kareoake (stavning???)...urkass sådan...

-  Strosande i Sheffield

- Fartlek på East Midlands Airport

- Tre nonstop-tjattrande damer på raden bakom på flighten Frankfurt-Stockholm        

Långa versionen plus lite photos kommer ;)

Snart tävlingshelg!

Imorgon är det torsdag.
En dag på jobbet och sen imorgon kväll kommer Sandra.


På fredag morgon (06.25, snaaaaaaark vad tidigt) lyfter planet som skall ta oss via Frankfurt till Nottingham i England. Vi ska ta oss vidare till Rotherham, hitta vårt hotell och sen också hitta till nummerlappsutdelningen.

Koll? 
Oh ja, jag har flygbiljetterna. 
Sandra har hotellbokningen och båda har någon form av beskrivning på hur vi tar oss från East Midlands airport till Rotherham.

Jag räknar med att det löser sig.

Starten går kl 07:00 på lördag. 
Tjoho, 80 km terräng väntar! Skojsigt!
Det blir min andra riktiga terräng-ultra. Sandra har x antal fler i bagaget :)
Målet är att ha roligt samt att ta sig i mål under 11h (kvalgräns till Western States).

Det ska tydligen bli varmt så jag kommer förmodligen satsa på korta kompressionstights och kompressionsstrumpor. 
En jacka åker med, likaså reflexväst.
Mina Asics Fuji Racer ska även göra sin första tävling! Myyyyys.

Idag har jag för övrigt grym träningsvärk från stationspasset igår. Ovanligt va? 
Denna gång är det rygg och axlar som känns mest. Mums.

Watch out, pink lady - coming through

Var går gränsen?

Häromveckan var det Tjurruset. 

En vän, tillika adept, till mig sprang.

Till våren ska hon springa sitt första marathon. Häromdagen lade vi lite lösa planer för detta.

Det kommer inte att bli lätt. Men har något som någonsin varit värt något varit lätt?

Men vet ni vad det bästa är?

Att hon redan har den mentala bilden av sig själv när hon passerar mållinjen!!!!!

Hon har alltså redan vunnit! Hon ska imål.

Hon ska inte göra sitt bästa att ta sig runt (jo självklart ska hon det, men inte på det sättet)

Hon ska inte göra ett försök att ta sig i mål.

Hon ser sig själv korsa mållinjen på Stockholms Stadion.

Förstår ni vilken seger hon redan vunnit?

Att säga till sig själv att man gärna vill, att man ska göra ett försök, göra allt man kan, det är att sätta gränser.

Det värsta man kan göra är att inte tro på sig själv, att ha en mental bild som säger att man kommer att misslyckas, då är det redan kört.

Tror man inte att man ska lyckas så har man redan misslyckats. 

När jag sa till folk att jag skulle göra Kalmar Triathlon förra året så fick jag en del skeptiska blickar. "Men du är ju ingen triathlet" såg jag att folk tänkte. 

Nope, det är helt rätt. Men jag vet att jag kan klara det. För mig går inte gränsen där.

Den går inte heller vid 211 km.

Men var går gränsen då? 

Ja mina vänner, I'm still searching, är det inte det livet är till för?

I eftermiddags fick jag för övrigt ett sms av en annan vän:
"Maria för fan! Jag har precis anmält mig till marathon juni 2013!!!"
Underbart! :)

Pretty in pink

Team Stockholm Marathon

Jag har lugnat ner mig nu...nästan helt. Jag lovar.

Det var längesen jag blev så arg som jag blev i torsdags. Men nu som sagt har jag lugnat ner mig, mest för omgivningens skull.
"Du är den person som är minst rolig att vara med när du är sur." - citat syster.
Ja hon har väl rätt. 
Det är ändå inte mitt mood. Surhet upphör!

Därför välkomnade jag dygnet ute på Ekerö och TSM (Team Stockholm Marathon)-uppstarten.

Jag har på senare tid tyckt att jag inte känner så många i Stockholm, och framförallt inte många löpare.

Vad gör man åt det? Jo, man söker sig till ett forum där det finns många av den varan. 

Forumet för min del heter Team Stockholm Marathon, där  man får tillgång till ett träningsprogram med tidsmål inför Stockholm marathon, samt en grupp att träna med varje söndag. Underbart koncept och framförallt väldigt socialt. 
Jag mailade Malin som är ansvarig och frågade om jag kunde få vara ledare. Svar ja, det gick bra :) underbart.

"Team Stockholm Marathon...

... står för löpglädje, gemenskap och utveckling.

... bestod säsongen 2011/12 av 1 018 löpare (496 kvinnor och 522 män) och 82 ledare/tränare i Stockholm samt 178 löpare från övriga landet som tränade på distans.

... bedriver träning inför ASICS Stockholm Marathon den 1 juni 2013, men även löpare som har andra mål med sin träning är välkomna.

... följer de träningsprogram som Anders Szalkai tagit fram och som finns på Marathon.se.

... har träningsgrupper på nio nivåer efter vilken tid löparen siktar på i maratonloppet; 3.00, 3.15, 3.30, 3.45, 4.00, 4.15, 4.30, 4.45 och 5.00.

... ordnar föreläsningar relaterat till träning och löpning.

... tränar från Stockholms Olympiastadion kl 10.00 varje söndag. Tränar dessutom på torsdagaskvällar under februari, mars april och maj.

... administreras av ASICS Stockholm Marathon."


Det är alltid lite nervöst och pirrigt att träffa en ny stor grupp människor för första gången när man inte är en del av gänget. Många ledare har varit med i många år och känner varandra bra.
Men som tur var var det inget problem ty vi har ju alla något gemensamt, kärleken till löpning.

Jag hade dessutom turen att hamna i samma grupp som några riktigt härliga människor :)

Helgen bestod av mycket information, två löppass; löpskolning och styrka samt fartlek, första hjälpen-utb och HLR samt gemenskap och många skratt.
Jag tror det kommer bli en ytterst bra säsong.

Har ni inte anmält er än? Do it då för tusan....i 3:45gruppen, har hört att de har exceptionellt bra ledare...

Jag har ju en väldigt stark kärlek till Stockholm marathon. 
För mig är det ett fantastiskt arrangemang som har varit en del av familjen i åratal.

När jag var yngre sprang min mamma.
Vi åkte ner över helgen. 
Hade med oss husvagnen och bodde på Rösjö camping i Sollentuna. På tävlingsdagen skjutsade pappa in mamma till Mörby centrum där hon tog tunnelbanan till starten.
Sen åkte vi in lagom till hon passerade vid Djurgårdsbron på första varvet.
Efter det (om vi hade tur, han hade tre småbarn att rodda runt på den tiden min far), upp till varvningen på Valhallavägen (på den tiden sprang man HELA Valhallavägen, det har min mor påmint mig om några gånger.....) och efter det gick vi oftast till mål.
Oftast fick man också popcorn medans vi väntade, mumsigt.

Mamma sprang alltid i vit t-shirt och svarta cykelbyxor, såsom x antal andra. Konstigt hur hon numer uppmanar MIG att springa i något färglatt så att jag syns på långt håll.

Dagen efter sprang jag och mina systrar Stockholm minimarathon.
Såhär i efterhand är jag full av beundran över att hon aldrig klagade på träningsvärk eller var trött. Vi var ju liksom för små för att inse den prestationen hon hade gjort. 
Nu när jag är äldre och själv sprungit inser jag storheten i det.

Till våren springer jag mitt tionde Stockholm marathon, då blir jag likvärdig med min mamma! 
(även fast jag inte har några planer på att sluta springa då ;) )

Mami and me